Sven-Olov Wallenstein  Foucault, biopolitiken & liberalismen

Vari bestod Foucaults fascination för nyliberalismen? Och hur är den förbunden med biopolitiken? Sven-Olov Wallenstein följer biopolitikens metamorfoser i Foucaults arbeten från andra halvan av 70-talet och tecknar bilden av hur självets teknologier närmar sig det entreprenöriella jaget. Frågan om makten och motståndet förskjuts, och sätter den kritiska relationen till vår egen samtid på spel.

 

1. Biopolitikens idé

Foucaults analyser av biopolitik har givit upphov till en lång serie av responser, och på samma sätt som hans närbesläktade analyser av ”regerandet” eller ”regerandekomplexet” har de alstrat en rik litteratur och till och med hela forskningstraditioner som utvecklats långt bortom hans egna idéer. Termen har också en lång historia före Foucault, och i många avseenden utgör hans arbete en intervention i en redan etablerad och mångskiftande tradition.Hans bidrag har emellertid blivit en av de centrala referenspunkterna, och vi finner filosofiskt orienterade repliker hos exempelvis Giorgio Agamben, Roberto Esposito, Antonio Negri och Michael Hardt; inom samhällsvetenskaperna har temat tagits upp av Paul Rabinow och Nikolas Rose, och det finns en växande litteratur inom rättsvetenskap, teorier om internationella relationer, demografiska studier, medicinens och biologins historia, och i många andra discipliner som fortfarande söker en exakt benämning.

 

Även om denna skiftande och till och med förvirrande reception har sin grund i ämnets egen vikt och komplexitet – det sträcker sig från livsvetenskapernas inverkan på filosofin och samhällsvetenskaperna, till det sätt på vilket ett ”liv” beläget vid de yttre gränserna för traditionella uppfattningar om rättigheter och medborgarskap fordrar att bli tänkt – så beror det också på den lika förvirrande mångfald av perspektiv som öppnas i Foucaults arbeten från andra halvan av 1970-talet och framåt. Detta kalejdoskopiska uppsprickande sker som ett resultat av den kris som inträder någon gång efter Övervakning och straff (1975) och det första bandet av Sexualitetens historia (1976), och tvingar fram en omorientering av Foucaults undersökningar. 

 

Hypotesen om ett brott i utvecklingen av Foucaults tänkande är vägledande för den trestegsmodell vi finner i exempelvis Deleuzes elegant arkitektoniska läsning i hans monografi Foucault (1986), och stora delar av litteraturen från 1980- och 1990-talen. I den första fasen, från Vansinnets historia (1961) till Vetandets arkeologi (1969) antas Foucault ha sysslat med ”arkeologi”, och utforskat en kantiansk tematik kretsande kring ”historiska a priori”; i den andra fasen, som tar sin början med Diskursens ordning (1970), antas han ha skiftat till frågor om ”genealogi”, där han i Nietzsches efterföljd förbinder vetandets arkiv med maktens relationer, och där disciplinen, en teknologi som i grunden verkar på kroppen, blir en nyckel till förståelsen av de moderna samhällena; och till sist, en period av tystnad och eftertanke efter 1976, där han skulle ha vänt tillbaka till jaget i egenskap av något skapat och konstruerat i självskapande praktiker (”jagteknologier”), som förvisso kan te sig alltigenom empirisk-historiska men ändå syftar till att kringgå de transcendentala anspråken i traditionen från Descartes, Kant och Husserl. Denna tredje fas skulle till sist ha utmynnat i band två och tre av Sexualitetens historiaNjutningarnas bruk och Omsorgen om sig – vilka utvecklar denna nya idé om ett situerat och konstruerat subjekt på basis av läsningar av grekiska och romerska texter. 

 

Även om denna modell inte är helt felaktig, begränsas den av att uteslutande vila på de publicerade verken. Utgivningen av föreläsningarna vid Collège de France, liksom de massiva fyra banden Dits et écrits, som innefattar de flesta (men inte alla) av Foucaults essäer, recensioner och intervjuer, har i hög grad komplicerat den bild vi har haft av Foucaults utveckling, och kan sägas ha inlett en i allt väsentligt ny reception. De tre ovan nämnda faserna har inte bara sin egen inre komplexitet, utan innefattar också många teman och frågor som sträcker sig över dem alla: i den första måste vi inkludera det tidiga arbete som leder fram till boken om vansinnet, och de skiftande och ofta motsägelsefulla debatter med fenomenologin och psykoanalysen som sträcker sig långt in på 60-talet; den andra måste ses som en gradvis upptäckt av en ny idé om maktens produktiva natur, som dock alltid var stadd i förändring; och den tredje fasen är snarare lik en prismatisk brytning, där vi kan se en mängd frågor framträda utan att smälta samman till en enhet.

 

I retrospektiv ter sig de publicerade böckerna likt ögonblicksbilder, utsnitt ur process; kanske var de alltför välskrivna, alltför angelägna om att skapa slutna helheter. Detta har alstrat invändningar, av olika intentionsdjup men med ett genomgående tema: Foucaults texter är själva panoptiska och totaliserande, de utgör en spegelbild av den disciplin de vill frilägga, och de låser fast oss i en irreversibel dystopi (Jean-Luc Godards La chinoise, 1966, där vi ser en ung student kasta tomater på ett exemplar av Les mots et les choses i protest mot bokens föregivna förnekande av historien, utgjorde kanske den mest direkta protesten). Att läsa föreläsningarna han höll vid Collège de France utgör i detta sammanhang ett korrektiv: vi ser Foucault i arbete, ständigt i färd med att ta upp gamla frågor i nya perspektiv, alltid redo att ifrågasätta tidigare hävdanden.

 

I denna bemärkelse består enheten i Foucaults verk inte i ett system eller en uppsättning teser. En sådan reducerande uppfattning har blivit gängse, framför allt bland hans kritiker, där de stelnat till en orubblig doxa: individen, begäret och subjektiviteten är inget annat än yteffekter av disciplin; human- och samhällsvetenskaperna är inget annat än utövande av makt; ytterst är sanningen själv inget annat än en bedräglig mask bakom vilken vi finner retorik, eller rentav tvång och rent våld – vilket gör Foucault till föga mer än en modern Trasymachos, och till ett lätt byte för alla samtidens självutnämnda Sokratesgestalter. Om det finns en enhet, så måste den snarare sökas på frågandets nivå, där det är nödvändigt att aldrig nöja sig med det svar som just förefaller säkerställt, utan att ständigt återvända till utgångspunkten för att sätta undersökningen i ett annat sammanhang. Denna oavlåtliga rörlighet kan säkerligen förefalla irriterande, inte minst för att den gör Foucault mindre användbar som kvasi-magisk referens i debatter, antingen som auktoritet eller en projicerad motståndare, men den är också ett utmärkt exempel på vad Wittgenstein en gång hävdade, förvisso i ett annat sammanhang: filosofin är ingen lära, utan en aktivitet.

 

2. Efter disciplinen

Den huvudsakliga förskjutning som sker, först i föreläsningarna Säkerhet, territorium, befolkning (1977–78), och sedan i Biopolitikens födelse (1978–79), är att Foucault överger tesen om att disciplin skulle vara den grundläggande strukturen i de moderna samhällena (en annan viktig förändring, som jag dock här bortser från, är övergivandet av ”kriget” som modell för sociala relationer i föreläsningsserien ”Samhället måste försvaras” från 1976–77). Men det skulle vara förhastat att se detta som direkt relaterat till de sista arbetena om subjektivation; vad som förefaller ske efter övergivandet av den disciplinära modellen, är att Foucault allt mer kom att tvivla på alla övergripande teorier. Vad vi finner är ett brett spektrum av frågor och uppslag till nya forskningsinriktningar. Dessa korsar förvisso varandra, men divergerar lika mycket. Utan att här göra anspråk på fullständighet, kan man åtminstone urskilja fyra huvudlinjer som löper från 1976 till slutet, varav biopolitiken är en, men ingalunda den dominerande.

 

1. Begreppet biopolitik presenteras för första gången i slutet av det första bandet av Sexualitetens historia, Viljan att veta (1976), och det uppträder också samma år i slutet av föreläsningsserien ”Samhället måste försvaras”. ”Ett samhälles ’biologiska modernitetströskel’”, säger Foucault, ”ligger där släktet blir insats i sina egna politiska strategier. Människan förblev i årtusenden detsamma som hon var för Aristoteles: ett levande djur med förmågan att skapa sig en politisk existens; den moderna människan är ett djur med en politik, där dess liv som levande väsen står på spel.” Enligt denna föreställning förstås biopolitiken – eller biomakt, som Foucault oftare säger här – som den andra sidan av en ”den mänskliga kroppens anatomiska politik”, på ett sätt som är intimt förknippat med disciplinen, och biomakten förefaller närmast vara ett resultat av, eller rentav ett stickspår inom, könets genealogi. 

 

Om man fogar samman Foucaults kommentarer framträder i denna första variant en tredelad struktur. Längst ned, på mikronivån, fungerar biomakten genom individualisering, eller mer precist genom att producera individualitet som en skärningspunkt för de olika teknikernas sätt att genomlysa statskroppen, som nu bryts upp i en levande mångfald. I denna bemärkelse är individualiteten en produkt av de disciplinära tekniker som samtidigt upptäcker den som sitt egentliga föremål. Men denna process gör också ett annat objekt synligt på makronivån, nämligen befolkningen, som är det sätt på vilket individer framträder då de behandlas som statistiska fenomen, i termer av kollektiv hälsa och kollektiva former för reproduktion och liv. Och till sist finns en väsentlig länk mellan produktionen av könet som individualiserande kraft och produktionen av kön som del av befolkningen: familjen. Familjen är förbindelsen mellan individ och kollektiv, det relä genom vilket alla individer måste passera för att bli medlemmar i den reproduktiva statskroppen.

 

I Säkerhet, territorium, befolkning tar denna analys snart en annan riktning, och ”biopolitik” (som är den term som nu används) smälter samman med ”regerandekomplexet” eller ”regerandet” så till den grad att Foucault, framför allt i den efterföljande serien Biopolitikens födelse, förefaller förlora intresset för temat. Som vi sett har den första och andra presentationen vissa drag gemensamt, framför allt begreppet befolkning, men det finns också viktiga skillnader.

 

2. Sexualiteten. Foucault börjar utforska sexualiteten på ett sätt som nästan uteslutande fokuserar på produktionen av subjektet, dess inre djup och begär genom en mobilisering av yttre apparater eller ”dispositiv”. Att könet, liksom alla andra ”djupa” drag i jaget, helt enkelt skulle vara frambringat genom yttre krafter (vilket i sin tur förutsätter en idé om något slags passiv första materia), är sannolikt ett av skälen till Foucaults kris och långa tystnad – han publicerar inga böcker mellan 1976 och 1984. Det är i detta sammanhang som föreläsningarna utgör en så formidabel resurs för att spåra denna långa process av omorientering, i vilken biopolitiken och sexualiteten förefaller skiljas åt. Mellan 1977 och 1979 utvecklar Foucault idén om biopolitik, men utan referenser till sexualitetens historia; och när han i föreläsningarna från 1980–81 återvänder till den uttolkning av subjektet som tidigare setts som en del av sexualitetsdispositivet, behandlar han ämnet helt annorlunda: den ”subjektets hermeneutik” vars grekiska ursprung han nu spårar kan ingalunda ses som en modern variant av kristna bekännelseteknologier, tvärtom har dessa möjliggjorts av en lång utveckling som leder oss ända tillbaka till Platon. Sexualiteten och könet har här införlivats i en vidare problematik gällande självrelationen, som blir en terräng där Foucault återupptar den dialog med psykoanalysen och fenomenologin som han påbörjade i sitt arbete före Vansinnets historia, och problemet om ”erfarenhetens” konstitution blir återigen centralt.

 

3. Upplysningen och moderniteten. Här formulerar Foucault grunderna för sitt arbete som en ”nuets historia” och en ”aktualitetens ontologi”, och här finner vi också hans diskussioner med Jürgen Habermas, Hubert Dreyfus och Charles Taylor, liksom en förnyad läsning av Kant, som tar upp tråden från hans tidiga och mindre kända arbete med den kritiska filosofin – översättningen av Kants Antropologi från 1961, som tillsammans med ett långt förord (som märkligt nog först publicerades 2008) presenterades som thèse complémentaire till Vansinnets historia, och i vilket vi finner en skiss till avslutningen av Les mots et les choses. I de senare reflexionerna är Kant emellertid inte längre ett hinder att övervinna, utan en positiv resurs. Även om dessa diskussioner till viss del tvingades på Foucault genom debatten om postmodernismen, som är i princip irrelevant för honom, tillät de honom att placera sitt arbete i Weber och Frankfurtskolans efterföljd, vilka han endast sällan kommenterat tidigare. Det centrala, säger han nu med en tillbakablick mot sitt verk, var inte en ”sanningens strukturanalys”, i en linje från Kants första Kritik som sedan fortsätter exempelvis i den moderna analytiska filosofin, men också i den tidiga fenomenologin, utan en fråga om sanningen som situerad, historisk och ändlig, som en serie skiftande problem som inte kan formuleras utan referens till den frågandes nu, och där Foucault också möter den senare Heidegger.

 

4. Till sist finner vi idén om parrhesia och sanningssägande, där Foucault än en gång går tillbaka till grekerna, denna gång inte för att utforska självrelationen, utan den intellektuelles roll i Greklands offentliga liv. Men även om arbetet med parrhesia utgör kärnan i Foucaults sista föreläsningar, kan dessa inte ses som ett testamente utan är lika öppna och inkonklusiva som de föregående. Slutet självt verkar komma in medias res, som i de sista orden från föreläsningen den 28 mars 1984, där Foucault kommenterar skillnaden mellan antik och kristen asketism, och mellan sökandet efter sanningen och ett inre liv i sanning: ”Sanningen om livet före det sanna livet, det är i denna omvändning som den kristna asketismen i grunden förändrade en antik asketism som alltid syftade till att på en gång leva det sanna livet och ett liv i sanning, och som åtminstone i fallet med cynikerna hävdade möjligheten av ett leva ett sådant sant liv. Nåväl, jag hade flera saker att säga om det övergripande sammanhanget för dessa föreläsningar. Men det är för sent nu. Så tack.”

 

Huruvida dessa utvecklingslinjer (till vilka man utan tvivel kunde addera andra) kan knytas samman på en mer grundläggande nivå måste förbli en öppen fråga. Vissa teman, som regerandet, återkommer ofta, även om innebörden förefaller variera med sammanhanget; andra, som sexualiteten, återkommer plötsligt efter en lång frånvaro, som om alla dessa frågor samexisterade på djupet, men inte på ett fredligt och därmed indifferent sätt, utan som en serie olösta konflikter. Om man skulle försöka finna ett enda övergripande tema skulle ”regerandet” vara den mest sannolika kandidaten: å ena sidan har vi att göra med regerandet av andra, som går tillbaka till det kristna pastoratet och förhållandet mellan herde och flock; å andra sidan med att regera eller styra över sig själv, där vi finner frågan om subjektet och dess ethos. Framgången hos ett begrepp som ”governmentality”, framför allt i anglosaxisk forskning, visar på det fruktbara i denna vinkling, även om begreppet knappast kan sammanfatta Foucaults hela senare verk.

 

Vilken roll spelar då begreppet biopolitik i denna utveckling? De omfattande historiska analyser av regerandets historia som inleds i Säkerhet, territorium, befolkning förefaller skjuta biopolitiken åt sidan, och begreppet återvänder bara helt kort mot slutet; och trots sin titel, Biopolitikens födelse, ägnas huvuddelen av nästa föreläsningsserie åt diskussioner av modern liberalism, vars förbindelse med de föregående analyserna inte är självklar (till exempel förbigår Foucault i princip hela 1800-talet, och den moderna välfärdsstaten behandlas bara som fiende till liberalismen). Foucaults vidare väg kan för ögonblicket inte rekonstrueras i sin helhet, inte minst eftersom två föreläsningsband, Du gouvernement des vivants (1979–80) och Subjectivité et Vérité (1980–81), ännu inte publicerats. En hypotes vore att här se en stegvis process som leder från disciplin till subjektivation, i vilken biopolitiken utgör ett mellanliggande steg som var väsentligt för att möjliggöra en ny inriktning, men som ändå förblev alltför nära kopplat till en idé om makt som inte gav tillräckligt utrymme åt skapandet av jaget, som står i centrum för den ”etiska” vändningen i de sista verken. En sådan läsning, som lokaliserar en glidning mot frågan om den individuella existensen, understöds av att de två sista banden i Sexualitetens historiaNjutningarnas bruk och Omsorgen om sig – i huvudsak behandlar livet som en fråga om självet och det inre livet. Men å andra sidan tar föreläsningarna från samma tid, Le gouvernement de soi et des autres och Le courage de la vérité, en motsatt väg i riktning mot offentligheten och den intellektuelles roll som sanningssägare. I denna bemärkelse kan frågan om biopolitikens exakta plats i Foucaults sista fas vara missvisande, eftersom det vi finner inte är en rörelse som gradvis integrerar frågor i en större helhet, utan snarare en serie vägar som leder utåt.

 

3. Säkerhet och frihet

Det nya i diskussionerna om biopolitik under åren 1977–79 är den centrala roll som den liberala traditionen tillskrivs. Om den tidigare hade uppfattats som ett ytfenomen, i den bemärkelsen att den autonoma individen, som bärare av rättigheter och förmögen till rationella val, förstods som en produkt av disciplinen, så är individens frihet nu ett korrelat till det Foucault kallar ”säkerhetsdispositiv”, och till ett nytt sätt att regera för vilket livet är en reservoar som måste utnyttjas snarare än något som ska underkastas juridiska eller disciplinära inskränkningar.

 

I inledningen till Säkerhet, territorium, befolkning illustreras detta med stölden som exempel. Stöld kan förstås som en överträdelse som ska beivras enligt en förutbestämd straffskala, det vill säga som ett juridiskt problem; den kan ses som ett avvikande beteende som måste korrigeras genom olika tekniker, alltså som ett disciplinärt problem; och till sist kan den uppfattas som ett statistiskt fenomen, där man måste balansera för- och nackdelar med disciplinära åtgärder, och kanske ge stölden ett visst spelrum, det vill säga en uppfattning av stöld i termer av säkerhet. Denna tredje aspekt baseras på sannolikheter, på en kostnadskalkyl, och problemet handlar om att finna en optimal balans. Foucault varnar oss för att uppfatta dessa tre modeller som en kronologisk utveckling från det arkaiska till det moderna, eller som en väg mot ökande rationalitet; de tre elementen är alltid närvarande samtidigt, även om ett av dem är det dominerande: säkerheten införlivar det juridiska och disciplinära, men i underordnad form, på samma sätt som det juridiska och det disciplinära innehåller moment av säkerhet. 

 

I de följande föreläsningarna utvecklar Foucault andra aspekter av säkerhetsdispositiven: deras rumsliga dimensioner, innebörden av slump och tillfällighet, tekniker för normalisering, och till sist förbindelsen mellan säkerhet och befolkning, som han ser som den fundamentala upptäckten i 1700-talets politiska tänkande. Här ska jag bara peka på några väsentliga drag. Suveräniteten utövas över ett territorium och en mångfald politiska undersåtar; disciplinen appliceras på kroppar och deras affekter och passioner, och det inramande begreppet ”individ” är både en teknik och ett avsett resultat; säkerheten förhåller sig till befolkningen och dess inneboende dynamik. Befolkningen utgör ett liv som följer lagar vilka politiken måste lyda, och i denna bemärkelse är den politikens ”natur”, dess fysis. I alla dessa tre modeller finner vi ett rumsligt schema, och Foucault pekar på idén om staden som en gemensam nämnare. Suveräniteten exemplifieras med en text av Alexandre Le Maître, La métropolitée (1682), där vi finner en tredelad struktur; landsbygd, stad och huvudstad, som svarar mot indelningen av befolkningen i bönder, hantverkare och stadens ämbetsmän. Makten och kunskapen strålar ut från ett centrum, så att ekonomi, territorium och suverän makt koordineras och överlagras i en serie koncentriska cirklar. Det andra exemplet är staden Richelieu, som blir modell för den disciplinära staden (Foucault nämner också Oslo, och på ett lite gåtfullt sätt Göteborg, som andra möjliga fall). Richelieu är byggd från grunden med det romerska militärlägret som modell, och utgår från en geometrisk figur som sedan delas upp i mindre underfigurer. Till skillnad från Le Maîtres elaborerade korrespondenser mellan mikro- och makronivåer uttrycker den geometriska analysen i Richelieu inte en transcendent ordning, utan blir ett verktyg för produktionen av ett disciplinärt rum med syfte att ordna mångfalder. Disciplinen, säger Foucault, är en radikal konstruktion av en idealiserad verklighet som löper parallellt med vardagslivet (och här kan vi se att många formuleringar skiljer sig från det vi finner i Övervakning och straff, där applikationen på fysiska kroppar står i centrum, och en segmentering och analys av det faktiska rummet; disciplinen tillskrivs nu en ideal karaktär, vilket kommer att göra det möjligt att ställa den mot säkerheten, som opererar i det verkliga).

 

Det tredje exemplet, som för in säkerheten som ett problem i stadsbyggandet, är Nantes, en stad baserad på handel och där ekonomisk tillväxt är den bärande idén. Staden blir till ett instrument för att kontrollera cirkulation i alla dess aspekter, och den utgör en del av ett nätverk som också innefattar den omgivande landsbygden och andra städer; möjligheten till framtida utveckling är en del av planen från början. Om disciplinen opererade i ett tomt abstrakt rum som ska byggas upp från grunden, som i Richelieu, arbetar säkerheten med en serie flytande tillstånd, ständigt fluktuerande kvaliteter och framtida möjligheter. Säkerhetens uppgift är att uppfinna en mångfunktionell ordning och beräkna utfallet av en given åtgärd; den gäller inte ett fast tillstånd, utan en serie framtida händelser. Om suveräniteten monopoliserar ett territorium och inrättar ett centralt kommando, medan disciplinen strukturerar ett rum och upprättar en hierarki, så försöker säkerheten planera en ”miljö” för en serie framtida händelser. 

 

Staden, säger Foucault, blir den paradigmatiska plats där man placerar problemet om människosläktets ”naturliga” egenskaper i en artificiell miljö, vilket framträder i en text som Jean-Bapiste Moheauxs Recherches sur la population (1778), som för Foucault är en av de första texter som lanserar ett biopolitiskt program. Suveräniteten försvinner inte, lika lite som disciplinen helt skulle skjutas åt sidan av säkerheten, utan genomgår en grundläggande mutation, så att den nu utövas över en natur otillgänglig för legala och disciplinära åtgärder, och som influerar människans kropp, själ och moraliska karaktär.

 

Disciplinen är centripetal, den isolerar rumsliga segment, den fokuserar och innesluter (vilket bland annat kan ses i Nicolas Delamares Traité de police (1705–19)); säkerhetsdispositiv är däremot centrifugala och strävar efter att införliva saker i allt vidare kretslopp. Disciplinen strävar efter att reglera detaljer, under det att säkerheten på en viss nivå låter tingen löpa sina lopp. Disciplinen, säger Foucault, delar upp saker i tillåtet och otillåtet, och i så måtto är den baserad på en lag som ska specificeras allt mer. Inom lagens domän är ordning det som återstår när allt som är förbjudet och oregerligt har avlägsnats – vilket ytterligare förstärks i disciplinen, eftersom den inte bara förbjuder utan också säger vad man ska göra – och i denna mening kan klostret uppfattas som dess ideala form. I allt detta kan vi utan tvekan se en viktig förskjutning från Foucaults tidigare arbete, där den ”juridiska” konceptionen av makt baserad på binära uppdelningar var motsatt den uppmärksamhet på detaljer vi finner i disciplinen; nu uppträder lag och disciplin snarare som två sidor av samma process, och kan båda två ställas mot säkerheten.

 

Att sätta säkerhetsdispositiv i verket innebär inte längre att utöva suveränitet över undersåtar, utan blir det som fysiokraterna kallade en fysisk process, i vilken en fullständig kontroll inte längre är syftet. I detta avseende – och här kan vi återigen se hur Foucault modifierar sina tidigare teser – framträder Panopticon, vars centrala torn och möjligheten till en kontinuerlig inspektion ersatte suveränens diskontinuerliga våld, snarare som en arkaisk modell än ett förebådande av det moderna. I säkerhetsapparaterna består tillvägagångssättet inte av panoptisk övervakning, utan i att ta ett steg tillbaka för att observera skeendet, förvisso inte för att via kontemplation uppnå en oföränderlig essens, utan för att ställa frågan om skeendet är gynnsamt eller ej, och om huruvida man kan finna ett stöd i verkligheten som kan tillåta det att kanaliseras i lämplig riktning. Vi kan säga att lagen opererar i det imaginära, den föreställer sig något negativt, medan disciplinen appliceras på en sfär som är komplementär till verkligheten, och säkerheten, säger Foucault, ”försöker arbeta med verkligheten genom att få dess komponenter att fungera i relation till varandra” – vilket var just det som fysiokraterna menade när de hävdade att ekonomin egentligen var en fysik och att politiken tillhör naturen.

 

Detta är för Foucault liberalismens grunddrag, som tillåter oss att se den roll som friheten spelat i kapitalismens utveckling. Om han tidigare hävdat att framträdandet av frihetsbegreppet och de liberala politiska doktrinerna måste ses i samband med den massiva användningen av disciplinära teknologier (den fria individen som ett resultat av disciplin), så hävdar Foucault nu att friheten ska ses som ett korrelat till säkerhetsdispositiven, i den bemärkelsen att dessa bara kan sättas i verket om man antar att en viss frihet, cirkulationens frihet, är inneboende i den ”politiska natur” på vilken de ska appliceras. Liberalismen, föreslår han, ska därför inte först och främst ses som en ideologi, i bemärkelsen av en falsk, förvrängd eller imaginär representation av verkligheten, utan en maktteknologi, eller ett sätt att arbeta med verkligheten. I detta perspektiv – som inte utesluter andra, men förvisso implicit gör anspråk på att föregå dem – är liberalismen inte en teoretisk eller ideologisk rökridå bakom vilken andra, mer verkliga saker (handlingar, praktiker, materiella händelser) äger rum; den är själv en praktik, ett sätt att göra vissa saker verkliga genom att arbeta med, intensifiera, temperera eller omdirigera processer som redan finns i verkligheten.

 

4. Varianter av liberalism

I den följande föreläsningsserien, Biopolitikens födelse, inleder Foucault med att summera sina tidigare undersökningar av 1700-talet, men gör så ett förvånande hopp i tiden och ägnar huvudparten av det följande åt diskussioner av 1900-talsliberalism. Först de tyska ordoliberalerna, och sedan, efter en kort utvikning om Frankrike, av Chicago-skolan i amerikansk efterkrigstid.

 

Det har ofta noterats att detta är den enda längre text (bortsett från intervjuerna) där Foucault på ett mer systematiskt sätt kommenterar sin egen samtid. Detta perspektivskifte slår också igenom på den stilistiska nivån, och Foucault har aldrig varit så nära att skriva idéhistoria i traditionell mening; ofta förefaller han helt enkelt erbjuda oss en serie intellektuella biografier, som om han försökte inventera ett fält som en förberedelse för ett kommande analytiskt arbete. Han närmar sig denna för honom ovanliga materia med nyfikenhet och förbryllelse, snarare än med den distanserade och genomlysande blick vi finner i hans andra arbeten. När han i den föregående föreläsningsserien diskuterar 1700-talet finns alltid ett ramverk från hans tidigare arkeologiska och genealogiska analyser som kan fördjupas och rekonstrueras i nya perspektiv utan att för den skull överges, och överlagringen av successiva tolkningar ger på så sätt en avsedd djupverkan. Ett slående fall är analysen av människans framträdande: i Les mots et les choses uppträder hon, i och genom det epistemologiska brott som skiljer den klassiska och moderna epoken, som en ny täthet där ändligheten förstås som en referens till sig själv (exempelvis i Kants analys av kunskapen); i Övervakning och straff är hon ett resultat av de tekniker för disciplinering och förhör som utrustar brottslingen med en ”själ”, vilken i sin tur blir till dessa teknikers grund och källa till verifikation; i Säkerhet, territorium, befolkning ska människan förstås ”på basis av framträdandet av befolkningen som maktens korrelat och kunskapens objekt”. Diskussionen av 1900-talstexter saknar emellertid detta ramverk, vilket kanske också är varför vi här kommer nära en självproblematisering och ett försök att bestämma den plats från vilken Foucault talar i högst konkret mening. ”Jag har inte genomfört dessa analyser bara för nöjet att syssla en smula med samtida historia”, säger han i en passage, men ger oss inget tydligt svar på vad detta ytterligare syfte skulle vara.

 

Om man ville förklara denna förskjutning som en respons på den omedelbara kontexten, så kunde man peka på marxismens kris och de nyliberala teoriernas insteg i Frankrike – till exempel Henri Lepages omtalade Demain le capitalisme från 1978, som förefaller ha varit en viktig källa för Foucault, liksom de ”nya filosofernas” framträdande (man bör notera att Foucault skriver en positiv recension av André Glucksmanns Les maîtres penseurs när den publiceras 1978). Andra har lyft fram Foucaults missbedömning av den iranska revolutionen som ett skäl till hans omvärdering av vissa drag i upplysningens politiska teori, eller händelser på det rent personliga planet. Men oavsett vilka yttre faktorer som kan ha spelat in, återstår frågan om vad dessa föreläsningar innebär inom Foucaults eget projekt, det vill säga i vad mån de kan ses som en utveckling av hans egen tidigare problematik.

 

När han föreslår att liberalismen ska ses som den exemplariska formen för ett biopolitiskt regerande, så ställer han den tydligt mot ”statsförnuftet” (Raison d’Etat). Det liberala regerandet ser inte längre statens makt som ett ändamål i sig, och denna självbegränsningens konst utgör en ny politisk rationalitet vars grundfråga är hur en maximal effektivitet kan uppnås genom ett minimum av interventioner. Detta blir grundvalen för den ”politiska ekonomin”, som inte längre vill begränsa statens verksamhet genom lagen eller ett åberopande av naturliga rättigheter, utan snarare åberopar lagar som är mer lika naturlagar. Denna begränsning är en ”de facto-begränsning”, och om den överträds innebär det inte att regeringen blir illegitim och dess undersåtar befrias från sina plikter, bara att den är en ”klumpig, inadekvat regering som inte gör rätt sak”.

 

Det liberala regerandet får därmed ett nytt förhållande till sanningen: marknaden blir platsen för verifikation, vilket innebär att den politiska teorin finner sig vara underordnad ett nytt vetande som bär namnet ”ekonomi”, en term som nu får en igenkännbar modern mening. Detta innebär dock inte att ekonomin här skulle passera något slags vetenskaplighetströskel, utan endast att den får funktionen av en ”sanning” som själv är del av ett komplex av makt och vetande. Foucaults neutralisering av skillnaden mellan vetenskap och ideologi till förmån för det mer neutrala ”vetande” (savoir) är fortfarande aktuell: ”Politik och ekonomi”, skriver han, ”är inte saker som existerar, eller misstag, illusioner eller ideologier. De är saker som inte existerar, men likväl är inskrivna i verkligheten och lyder en sanningsregim som skiljer det sanna från det falska.”

 

Som en konsekvens av denna förändring kan nu också interaktioner och transaktioner i ”samhället” börja skiljas från ”statens” operationer, så att samhället till sist blir en motsats till staten, och inom vissa gränser – vars omfång måste beräknas, och vilka utgör kärnan i det nya problemet – måste lämnas till sig självt för att bli maximalt effektivt. Detta är framträdandet av det ”civila samhället”, som beskrivs i Fergusons Essay on the history of civil society (1767), eller senare, i ett annat perspektiv, i avsnitten om ”die bürgerliche Gesellschaft” i Hegels Rättsfilosofi.

Som tidigare noterats var idén om biopolitiken och befolkningen när den först introducerades i Viljan att veta (1976) fortfarande knuten till en kontroll och en makt som föreföll utövas uppifrån och ned genom dekret och administrativa åtgärder, och vars ursprung fanns i staten, vilket i grunden vore motsatt det som traditionellt uppfattas som kärnan i den liberala teorin. När Foucault senare knyter biopolitiken till liberalismen är detta inte för att han bestrider den traditionella tolkningen, men inte heller för att han skriver under på den; vad gäller historien om de politiska doktrinerna (staten, naturen, rättigheter etc), är hans metod ”nominalistisk”, som han ofta säger. Poängen är att frihetsdoktrinen då den ses på den politiska ekonomins strategiska fält är ett sätt att utvinna nytta ur individen, ett materiellt och intellektuellt mervärde. I biopolitiska termer innebär detta att statens aktiviteter kommer att behöva förhålla sig till ett ”liv” som alltid föregår och överskrider dem, och där detta mervärde har sin källa. På denna nivå finns ingen motsägelse, snarare en strategisk komplementaritet, så att friheten (handlandets spontanitet som måste lämnas åt sig själv) och applikationen av säkerhetsdispositiv (vilka i sig inkluderar och till och med kan mångfaldiga disciplinära moment) ömsesidigt sporrar och förstärker varandra. Enligt denna dubbla logik kan individen upptäckas som bärare av rättigheter och som agent, en ny typ av politiskt subjekt (och inte bara undersåte, vilka båda smälter samman i franskans och engelskans subject respektive sujet) som måste ges ett kalkylerat svängrum för att produktiviteten ska öka. Detta sker i sin tur genom friheternas oavsiktliga samspel, som vi finner i doktrinen om ”laissez faire”, vilken som sitt korrelat har den ”osynliga hand” som vägleder samspelet. Denna form av regerande ger den grundläggande rörelseimpulsen åt de moderna samhällena, och Foucault understryker att vi fortfarande befinner oss i dess grepp. 

 

Efter de inledande summeringarna av de tidigare föreläsningarna, gör han så, som för att visa på relevansen av det föregående för samtiden, ett långt hopp fram till 1900-talet. Övergången är tämligen abrupt, och huruvida steget in i nuet leder honom vilse eller bekräftar de tidigare påståendena är en fråga där uttolkarnas uppfattningar divergerar.

 

De två fall som diskuteras är den tyska ordoliberalismen och Chicago-skolan. Den tyska traditionen hämtar sitt namn från tidskriften Ordo, som startades 1948 som ett forum för debatt om rekonstruktionen efter kriget, men går tillbaka på debatter från 30-talet, framför allt inom den så kallade Freiburg-skolan av ekonomer och sociologer. Ordoliberalernas omedelbara kontext är Nazitysklands perversa statsförnuft, men de riktade också skarp kritik mot New Deal i USA och Beveridge-planen i England. Efter kriget blev ordoliberalismen till en viktig källa för Tysklands Wirtschaftswunder, framför allt genom sitt betonande av samspelet mellan marknad och legala och institutionella strukturer, under det att den senare Chicago-skolan skulle komma att inta ett mer genomgripande och radikalt marknadsperspektiv, som i princip omfattar livets alla områden.

 

Till skillnad från tidigare liberalism, där staten hade som sin huvuduppgift att intervenera för att mildra marknadens konsekvenser, föreslog ordoliberalerna att dess roll skulle vara att säkerställa konkurrens, och att ekonomisk rationalitet var ett botemedel mot sociala dysfunktioner. Med Foucaults ord: ”Man måste styra för marknaden, inte på grund av marknaden”. Företaget blev den grundläggande modellen för samhället, och det traditionella samhälleliga bandet skulle ersättas av konkurrensen. Denna är ett ”formellt spel mellan olikheter” vars enda regel är att ingen spelare ska tillåtas att förlora allt och därmed uteslutas, vilket förklarar vikten av att säkerställa ett existensminimum. Marknaden är emellertid som sådan en ömtålig konstruktion, och den behöver stöd från statliga institutioner, framför allt för att reglera rättsliga konflikter, men också på många andra sätt: snarare än en stat reducerad till ett minimum tänkte sig ordoliberalerna att en ”permanent och mångfasetterad interventionism” utgjorde den ”historiska och sociala möjlighetsbetingelsen för en marknadsekonomi”. Därför, säger Foucault, är ”den neoliberala regeringsinterventionen inte mindre massiv, frekvent, aktiv och kontinuerlig än i något annat system”. Till exempel krävs nya rättsliga instrument och institutioner, en hel serie kontrollmekanismer i mellanrummet mellan stat och marknad, vilket innebär att det inte handlar om att statens inflytande ökar eller minskar som om i ett nollsummespel, utan om staten som ”den rörliga effekten av en mångfald sätt att regera”.

 

I Chicago-skolan var marknaden inte längre en historisk konstruktion beroende av staten utan snarare en naturprocess, och företagsmodellen drevs så långt att den kom att omfatta hela sfären av subjektivitet, affektivitet och intimitet. Entreprenörsrelationen trängde in i jaget, och via idén om ”humankapital” kunde individens hela beteende förstås i termer av investering och avkastning: kroppen är genetiskt kapital, utbildning är investering, och även äktenskap, kärlek och barnuppfostran kan ses i termer av ekonomisk rationalitet. Neoliberalismen blir till en permanent kritik av all statlig inblandning, med utgångspunkt i idén om ekonomisk rationalitet.

 

Foucault understryker den innovativa karaktären av detta entreprenörs- och företagsliknande jag, och ställer den mot vänsterns relativa fantasilöshet – det finns ”ingen socialistisk regeringsrationalitet” utbrister han i en passage, även om vi inte får veta om detta är en strukturell eller endast en empirisk brist. Många har slagits av den neutrala och rentav nyfikna tonen i Foucaults föreläsningar (en reaktion som tycks bortse från att neutralitet och distans i princip kännetecknar alla hans historiska analyser). Men ibland verkar han också djupt fascinerad, vilket har lett vissa till att hävda att det finns en liberal vändning hos den sena Foucault. I en passage som inleds som en kommentar till (eller kanske en parafras på) Hayek förefaller han börja tala i egen sak och lansera en appell för politisk fantasi: ”Det är upp till oss att skapa liberala utopier, att tänka på ett liberalt sätt, istället för att presentera liberalismen som ett tekniskt alternativ för regerande. Liberalism måste vara en allmän stil hos tanken, analysen och fantasin”.

 

Även om idén om en genomgripande liberal vändning hos Foucault förefaller överdriven, framför allt om man kommer ihåg att han, alla sina skiftande politiska ståndpunkter till trots – eller kanske just på grund av deras lokala och specifika karaktär – alltid vägrade att hänge sig åt normativ politisk teori, återstår ändå ett problem. Det gäller frågan om motståndets plats i hans sena verk, och i vilken mån hans analyser av det neoliberala regerandet överhuvudtaget tillåter oss att vinna ett kritiskt avstånd till nuet. Det har ibland hävdats att hans vändning mot konstruktionen av individualiteten – en existensens ”etik” eller till och med ”estetik”, som han ibland kallade det, även om den i huvudsak utvecklas på basis av grekiska och romerska texter – passar väl ihop med neoliberalismens entreprenöriella bild av jaget. Om makt i de neoliberala samhällena inte utövas genom normalisering, utan genom diversifiering och individualisering – eller som Deleuze säger, på ett sätt som överskrider individen, såsom något fortfarande alltför substanslikt och icke-flexibelt, mot en ”divid”, där disciplinen som en gjutform ersätts av en kontinuerlig modulation och kontroll i ett öppet territorium – kan man då inte säga att Foucault helt enkelt duplicerar vår samtids maktförhållanden? I vad mån Foucaults föreläsningar om biopolitik tillåter oss att vinna en fri relation till vår egen tid måste förbli en öppen fråga. Och bortom den specifika frågan om de motiv som ligger till grund för hans läsning av den liberala traditionen i slutet av 70-talet – i en politisk konjunktur definierad av marxismens nedgång, ett nytt självförtroende för kapitalismen och en växande misstro mot staten, en situation som inte längre är vår, även om vi befinner oss i dess efterdyningar – gäller frågan vad en kritisk teori om nuet överhuvudtaget innebär: om en genealogisk analys av våra rationaliteter är tillräcklig eller om en helt annan och radikalt transcendent utopisk dimension måste tillföras; kort och gott, just det Foucault kallade för ”aktualitetens ontologi”.

 


Omslag

Pris: SLUTSÅLT
Beställ nummer.

"I min inre stringhylla står höstnumret av Glänta under bokstaven O som i 'oundgänglig'. För Johannes Anyurus essä [...], en text som slår upp ett hål i mitt huvud, men också för helheten. Det här är ett ovanligt viktigt tidskriftsnummer, för att det säger att vi måste tänka på rasismen nu och för att det visar hur. Jag vill ge det till alla som arbetar med folkbildning i Sverige - på skolor, kulturredaktioner, studieförbund, bokförlag, departement, daghem. Som en bruksanvisning. En inledning till ett samtal som borde pågå överallt hela tiden." 
Jenny Tunedal, Aftonbladet 

Om numret på Eurozine.