Suren Pillay  Skandalen

Översättare: Axel Carlsson

I maj 2008 utbröt omfattande våldsamheter i Sydafrikas kåkstäder, viket resulterade i att 62 människor miste livet, de flesta inflyttade från andra afrikanska länder. Vid fotbolls-VM:s slut drygt två år senare varnade tidningarna för att utländska medborgare återigen var hotade, och både civilsamhället och militären mobiliserades för att stoppa våldet och plundringen. Men vems beteende är det egentligen som måste stävjas? Suren Pillay beskriver ett Sydafrika där fattiga slåss mot fattiga, medan medelklassen demonstrerar för fred.


I maj 2008 möttes vi i Kapstaden av en fruktansvärd bild på Cape Times första sida. Ernesto Alfabeto Nhamuave stod i lågor framför ögonen på de boende i Ramaphosa park, den informella bosättning som var hans hem. Även om jag, liksom många andra, i tio års tid hade tagit del av rapporter om och hört anekdotiska bevis på hot, attacker, diskriminering och uppdämd irritation gentemot utländska afrikaner i Sydafrikas kåkstäder, var det våldet i maj 2008 som satte verkligt fokus på fenomenet. Två tredjedelar av de som dödades var inte sydafrikanska medborgare, och bara i Gauteng var fler än sextontusen människor tvungna att lämna sina hem. Enligt rapporter i medierna hade attackerna börjat i Alexandra och spridit sig till andra områden i och omkring Johannesburg, som Cleveland, Diepsloot, Hillbrow, Tembisa, Primrose, Ivory Park och Thokoza. Strax därefter följde våldsamheter i Kwazulu-Natal, Mpumalanga och Kapstaden.

När bilden på Ernesto Nhamuave publicerades den morgonen berättade varken bildtexten eller den tillhörande artikeln något om vad som sedan skulle hända. En reporter erinrade sig senare en panikslagen invånare som varnade polisen att ”shangaaner blir attackerade”. Det sades att ”en hänsynslös kvinna … inte kunde hålla tillbaka sitt skratt … och underhöll sin publik med detaljer om händelsen”. Reaktionerna på fotografiet, som lockade vissa till skratt och fyllde andra med skräck, blottade en spricka i vår föreställning om ”nationen”.

Bilden orsakade vad vi skulle kunna beskriva som en ”skandal”. En skandal som låg i dagen för vem som helst att se: flyktingar, de mest utsatta människorna på kontinenten, attackeras av de fattiga i Sydafrikas kåkstäder, som också de räknas till de mest utsatta på den här kontinenten. Detta är i sig inget exceptionellt. Moderna ekonomier, globalisering och koloniala imperier har förflyttat varor, kapital och människor i sekler, vilket har givit upphov till spänningar och motsättningar. För inte särskilt länge sedan kunde vi läsa om hur Sarkozys regering i Frankrike pekade ut medlemmarna av det romska samhället som kriminella och försökte utvisa dem. Över hela det koloniserade Afrika har ursprung blivit en politiserad fråga. Den koloniala staten delade ut belöningar och bestraffningar i termer av var man kom ifrån, vilket främjade denna utveckling. Frantz Fanon reflekterade över våld och kolonialt styre i Jordens fördömda från 1961 och observerade där med förebådande klarsyn: ”Denna aggressivitet, som avlagrat sig i musklerna hos den kolonialiserade, demonstreras först mot hans egna […] den kolonialiserade är full av avund”. Utan en meningsfull avkolonisering av samhället som skulle gynna alla, varnade Fanon, skulle denna avundsjuka vända sig mot utomstående under perioden efter självständigheten: ”Nationalismen har urartat till extremism, chauvinism och rasism. Man kräver att dessa utlänningar skall ge sig av, slår sönder deras butiker eller sätter dem i brand […] Stämningen svänger ständigt fram och tillbaka mellan en panafrikanism som blir svagare för varje gång och ett desperat återvändande till en chauvinism som ständigt blir hätskare och mer motbjudande.”

Jag vill ägna mindre uppmärksamhet åt hur vi förstår och tänker det här våldet, och istället reflektera över hur vi besvarar det och vad det i sin tur säger om hur vi förstår det. Jag utgår ifrån att vi alla är fast beslutna att utrota, eller åtminstone reducera, spänningarna och våldet mellan och inom olika grupper i det här samhället. Och jag tror att när en väldigt högröstad minoritet kontrollerar diskursen och sätter agendan, när den avgör hur ett fel ska rättas till för att den besitter det kulturella, sociala och ekonomiska kapitalet att göra det, riskerar det att bidra till problemet snarare än att lösa det. När våldsamheterna bröt ut 2008 ingick jag i ett forskarlag från HSRC, Human Sciences Research Council, som skyndsamt kallades samman för att inleda en undersökning. Vi följde nyhetsrapporteringen och kunde konstatera att högt uppsatta personer från såväl företag, staten och icke-statliga organisationer alla delade en känsla av upprördhet över vad som hänt. Denna känsla tog sig olika uttryck, men alla uppmanade sydafrikanerna att omfamna sina afrikanska grannar och söka enhet i den blomstrande mångfalden. Dagstidningarna, inte tabloiderna märk väl, publicerade alla artiklar om attackerna med rubriker som talade om ett pöbelvälde, och beskrev förövarna som banditer, huliganer och barbarer.

För att förstå vad som pågick kände vi att det var nödvändigt att försöka förstå den subjektivitet som våldet sprang ur. Hur kunde vi redogöra för den? Hur artikulerades den? För att få en uppfattning om dessa känslor bestämde vi oss för att sätta samman fokusgrupper i de samhällen där våldet ägt rum. Ett av dessa var Imizamo Yethu i Hout Bay på det så kallade IY-bergets sluttningar. En liten men växande informell bosättning som består av namibier, moçambikier, zimbabwier, kinesiska handelsmän, malawier och sydafrikaner, mestadels xhosa-talande från Östra Kapprovinsen. Demografin och geografin gjorde bosättningen till något av ett sydafrikanskt mikrokosmos. Vi utgick från en föreställning om en skiljelinje mellan ett vi och ett dom, men det blev snabbt tydligt att vi hade att göra med flera vi och flera dom. Sydafrikaner av afrikanskt ursprung, som gjort de alltmer formaliserade informella bosättningarna till sitt permanenta hem, var ett vi. Utländska afrikaner, ekonomiska och politiska flyktingar som försökte försörja sig samtidigt som de försökte finna ro på flykt från sina oroliga hemländer, var ett dom. Där fanns det vi som bestod av vita Hout Bay-invånare ur medel- och överklassen. Där fanns ett dom som de förra helst skulle vilja flytta från det ursprungliga och pittoreska IY-samhället, eftersom de senare fick det exklusiva området att alltmer likna en brasiliansk favela. Sedan fanns det ett dom som utgjordes av det äldre så kallade färgade fiskesamhället. Och så vidare.

I IY förekom inget fysiskt våld under den där majmånaden, men affärer som ägdes av utländska medborgare plundrades. Det visade sig att IY hade ett pulserande samhällsliv och att dess forum för samhällsutveckling var mycket aktivt. Ett flertal politiska organisationer var verksamma i området, och där fanns två lokalt anställda samhällsutvecklare som också råkade vara tjänstemän från regeringspartiet. Forumet arbetade i nära kontakt med polischefen i Hout Bay, en mycket uppfinningsrik kvinna som försökt göra polisstationen till ett slags samhällscenter, där de som levde i området kunde få råd och hjälp.

Vi upptäckte snart att socialarbetarna var mycket arga, men inte på de utländska medborgarna. De var arga för att två års arbete med att skapa band mellan lokalbefolkningen och utländska medborgare gjorts ogjort av en mycket högröstad och envis grupp invånare i Hout Bay. De var arga för att de vita i Hout Bay, när de hört talas om attackerna mot utländska medborgare, gått till polisstationen för att pressa polisen att eskortera de utländska medborgarna ut ur området. De var arga för att dessa invånare dykt upp vid ingången till IY och tvingat med sig de utländska medborgare som var anställda hos dem. Och de var arga för att allt detta gjorts utan att utvecklingsgruppen konsulterats. Så fort de utländska medborgarna förts bort inleddes plundringen av affärer.

Visst, den här historien är en bagatell, men jag tror att den är lärorik. Och den är dessutom återkommande. I de diskussioner som på senare tid berört hotet om förestående attacker har utvecklingsarbetare och fältarbetande forskare beskrivit hur vissa icke-statliga organisationer och en grupp unga, mestadels vita, aktivister och boende i området kört igenom samhället med affischer och plakat som uppmanar de boende i IY att säga nej till främlingsfientlighet och omfamna tolerans, mångfald och andra afrikaner. Återigen utan att lokalbefolkningen rådfrågats. Det ligger utan tvekan goda intentioner bakom handlingarna. Men är de till någon hjälp?

Rubriken på den här texten anspelar på att man ofta, i ivern att finna lösningar och att agera, förutsätter ett problems natur snarare än utforskar det. Och dess manifestation kan då förstås som själva problemet snarare än att betraktas som ett symptom. Jag tänkte också på den tyska politiska teoretikern Hannah Arendt som noterade att: ”Ingen paradox inom den samtida politiken är fylld med en lika slående ironi som diskrepansen mellan ansträngningarna från välmenande idealister, som envist insisterar på att betrakta de mänskliga rättigheter som enbart åtnjuts av medborgarna i de rikaste och mest civiliserade länderna som ’omistliga’, och de rättslösas egen situation.”

Låt oss applicera Arendts resonemang på vår situation, och då inte tala om de rättslösa utan om de olika sätt på vilka rättigheter tas i anspråk, hävdas och skyddas. Och istället för att göra distinktionen mellan den första och den tredje världen, kolonisatör och koloniserad, utvecklad eller underutvecklad såsom skilda entiteter, tala om geografiskt närstående men ekonomiskt, socialt och kulturellt åtskilda apartheidsamhällen inom samma stat. I den här manikeistiska världen försvarar och hävdar vissa sina egna rättigheter, medan andra försvarar och hävdar rättigheter å andras vägnar och medlar mellan dessa båda världar. Man kan därför hävda att det pågår en tilltagande juridicering av det politiska missnöjet i Sydafrika. Efter apartheid har man i allt högre grad tvingats använda sig av rättsliga kanaler och konstitutionella diskurser för att formulera politiska krav. Att politiskt missnöje uttrycks genom juridiska mekanismer kan man välja att se som en indikation dels på att dessa mekanismer betraktas som effektiva och transparenta, dels på ett förtroende för att de ska kunna förmedla och reglera regeringens makt i relation till konstitutionens suveränitet, som innefattar de grundläggande rättigheter som alla sydafrikaner i Sydafrika efter apartheid har. Detta är kärnan i den vision om medborgarskapet som den liberala demokratin håller kär. I ett historiskt perspektiv är detta betydelsefulla utvecklingar som inte på något sätt ska undervärderas. De sätter dock en rad praktiker i rörelse, som har viktiga implikationer för hur demokrati levs.

Som jag ser det handlar detta om samhällen och grupper som inte bara hävdar sina rättigheter på lagliga och accepterade sätt, utan i ökande utsträckning även på sätt som vi betecknar som kriminella, som ligist- och huliganfasoner. När vi mötte våra fokusgrupper i de informella bosättningarna blev det snabbt tydligt att det fanns ett utbrett missnöje kring en rad välfärdslöften, som antingen inte infriats tillräckligt snabbt eller var dunkla och oklara. Nya bosättningar tillhandahölls i en alltför långsam takt, där nya bostäder erbjöds tycktes det förekomma oegentligheter, och så vidare. Det saknades arbeten och några nya tycktes inte skapas. Det saknades samråd och partiavdelningarna var svaga och inriktade på valen. Den allmänna känslan var att man ignorerades. När våldsamheterna bröt ut svarade de politiska eliterna, de icke-statliga organisationerna, välgörenhetsorganisationerna och den mestadels vita medelklassen med att besöka och ta hand om utländska medborgare och ignorera eller tillrättavisa lokalbefolkningen. Det sas oss att detta bidrog till att ytterligare reta upp lokalbefolkningen gentemot utländska medborgare.

När vi offentliggjorde HSRC-rapporten kritiserades den på ett flertal punkter, vilket i vissa fall säkerligen var befogat. Men vissa klandrade oss för att vi förmedlade dessa samhällens åsikter – det var som om en förklaring blandades samman med ett rättfärdigande. Att förstå ett fenomen, att göra det möjligt att tänka på som en produkt av mänskliga ansträngningar, betyder ju inte att man accepterar det som rätt eller riktigt? Om vi tror att människor agerar utifrån övertygelsen att vad de gör är det rätta, så måste vi väl försöka förstå varför och hur de har fått den övertygelsen?

För inte så länge sedan pryddes framsidan av Cape Times av ännu en uppseendeväckande bild. Där syns eldslågor, ilska, våld, det är en man på bilden, missnöje. Men skillnaden mellan hur man reagerade på denna bild och på bilden i maj 2008 är slående. Dagen efter artikeln i maj 2008 var tidningarna fulla av artiklar om bilden, och jag skrev själv en debattartikel om den i Cape Times. Dagen efter att det senare fotot publicerats skrevs ingenting och det har inte skrivits något senare heller. Ingen skandal, ingen upprördhet, varken icke-statliga organisationer, välgörenhetsorganisationer, staten eller medelklassen mobiliserades. Det här våldet, som är en protest mot avsaknaden av offentlig service, har blivit så normaliserat för medelklassen att det varken väcker vår sympati eller empati. Varken vår välvilja eller vår vilja att göra gott.

Jag tycker att det finns något här som det är värt att reflektera över. När blir kränkningen av vissa rättigheter skandalös och när blir den det inte? För närvarande domineras de stora medierna av en debatt om yttrandefriheten och man uttrycker sin oro för den. Oberoende av om detta är befogat eller ej, så är det en skandal för en väldigt liten men högröstad minoritet. Men förmodligen ställer sig den övervägande majoriteten av sydafrikaner likgiltig till detta. Också när vi talar om våld, hot och fientlighet mot afrikaner från andra länder, så talar vi om något som antagit proportionerna av en skandal och därför kräver uppmärksamhet, energi och handling. Vi brukar tala om att bemöta främlingsfientlighet genom att uppmana till tolerans, genom att tilldela medborgerliga rättigheter, genom mångfaldens och gemenskapens språk och genom skyddet och upprätthållandet av mänskliga rättigheter. Inget fel i det, men jag är tveksam till om det är det mest effektiva sättet för att bemöta våldet. Ett entydigt fokus på mänskliga rättigheter eller en vädjan att omfamna annanheten tycks antingen inte få något gehör alls hos den potentiella förövaren eller att öka fientligheten mot själva offren för det potentiella våldet.

Om man tittar närmare på bilderna av våldet, ser man att många av förövarna var unga män och att det ägde rum i informella bosättningar. Två tredjedelar av Sydafrikas arbetslösa är under 35 år och 75 % av dessa unga arbetslösa, mestadels män, varken studerar eller arbetar och har aldrig haft ett jobb inom den formella ekonomin. Vissa, som Alistair Sparks, har hävdat att detta är den verkligt tickande bomben. Ja, tittar man på vilka som i huvudsak plundrade affärer, vilka som var det viktigaste stödet för dem som utförde våldet, så är det främst unga män i dessa bosättningar. Hämtade ur leden av arbetslösa och formellt outbildade. Många av dessa har slutat leta efter jobb.

Våldet mot utländska medborgare har blivit en skandal, och våldet var i högsta grad påtagligt och skrämmande. Men vi måste fråga oss själva vilka rättigheter vi borde hävda i den politiska terrängen, som målet för politisk kamp och politiska tvister? Vi måste också fråga oss varför det strukturella våldet, det våld som brännmärker många unga arbetslösa som saknar formell utbildning eller utsikter att få ett jobb, den typ av våld som slår mot värdighet, fantasi och hopp, varför inte detta våld är den skandal som mobiliserar medelklassen, förorterna, merparten av de icke-statliga organisationerna och medierna till handling? Är det inte att ge upp, att överlämna detta till staten och klaga på dess ineffektivitet, utan att organisera sig politiskt kring det?

När de boende i IY enbart möter vita från Hout Bay och välmenande aktivister med plakat och banderoller, som kommer för att tala om för dem att de ska älska sina grannar från andra sidan Limpopo, hur kommer de att uppfatta detta? När samhällsutvecklarna försöker organisera de boende och få dem att sluta upp kring gemensamma sociala och ekonomiska projekt, samtidigt som de är omgivna av en fientlig medel- och överklass som helst vill ha dem bortforslade eller satta i karantän, hur kommer de att uppfatta denna aktivism?

Säger jag då att de av oss som vill göra något när hemska saker händer inte ska göra det? Tvärtom. Men vi måste vara medvetna om hur vi gör det vi gör. Om vi återvänder till situationen i IY, tror jag att den visar på skillnaden mellan två organisationsformer. Å ena sidan samhällets lokala organisationer, som till exempel forumet för samhällsutveckling i IY, som är ansvarigt inför lokalsamhället, med valda tjänstemän som måste rättfärdiga sina handlingar inför sin valkrets. När det kommer till de politiska partierna som ANC eller organisationer som SACP, står de också till svars inför sina respektive partier. Å andra sidan de många grupper som förespråkar mänskliga rättigheter och bedriver kampanjer mot främlingsfientlighet; icke-statliga organisationer som inte är sociala rörelser, eller så är de sociala rörelser som står utanför de samhällen där våldet har ägt rum.

Icke-statliga organisationer för på det stora hela med sig en viss sorts politisk praktik, eftersom de ofta inte drivs nerifrån och upp. Istället för att, såsom demokratiskt valda representanter, följa mandat från gräsrötterna, styrs många organisationer av avlönade tjänstemän som ser till sina donatorers angelägenheter, donatorer som i de flesta fall kommer från Europas eller Nordafrikas metropoler. Men givetvis finns det också många icke-statliga organisationer som arbetar utifrån behoven hos samhällets marginaliserade eller utsatta grupper. Icke-statliga organisationer står således också de till svars, men inte nödvändigtvis inför den valkrets som de menar sig representera.

När det gäller IY var lärdomen att de externa organisationerna, både de som bor i över- och medelklasshusen i Hout Bay och de som körde igenom området med sina plakat med texten ”Nej till främlingsfientlighet”, gjorde mycket lite för att arbeta tillsammans med och genom de lokala organisationerna. Man engagerade sig inte i det långsamma, mindre synliga dagliga arbete som bedrivs av de som bor där. Den sortens organisering som inser att grannar måste leva sida vid sida. Som inser att budskapet om kärlek och tolerans kommer att få svårt att få fäste om det inte följs åt av en politisk kamp mot det strukturella våld som försätter utsatta människor i utsatta situationer och får dem att ibland utsätta varandra för fruktansvärda saker, låsta som de är sida vid sida i fattigdomen. Och därtill ojämlikheten, som nu är den högsta i världen. Endast en närsynt medelklass-sensibilitet kan undgå att se att det här våldet kommer att fortsätta finna sitt andra i de som är närmast och svagast. Att det faktiska våldet också är symboliskt och ett uttryck för en sorts politik, den sort som bryr sig mindre om den parlamentariska konstitutionella demokratins institutioner, mindre om kalabaliken och upprördheten i vårt, den intellektuella klassens lilla, men dominerande, borgerliga civilsamhälle. Så innan vi utropar ”skandal”, låt oss tänka efter: vad är skandalen här?

Ursprungligen en föreläsning från 2010 med titeln ”Humanitarianism and its Pitfalls” som hölls på Kapstadens demokraticenter i Sydafrika. Publicerad här med tilltånd från författaren.

Omslag

Pris: SLUTSÅLT
Beställ nummer.

"I min inre stringhylla står höstnumret av Glänta under bokstaven O som i 'oundgänglig'. För Johannes Anyurus essä [...], en text som slår upp ett hål i mitt huvud, men också för helheten. Det här är ett ovanligt viktigt tidskriftsnummer, för att det säger att vi måste tänka på rasismen nu och för att det visar hur. Jag vill ge det till alla som arbetar med folkbildning i Sverige - på skolor, kulturredaktioner, studieförbund, bokförlag, departement, daghem. Som en bruksanvisning. En inledning till ett samtal som borde pågå överallt hela tiden." 
Jenny Tunedal, Aftonbladet 

Om numret på Eurozine.