Mette Moestrup  Brev till Mara om om samtidens blinda fläckar, kroppen i texten, fallocentriska lögner och bokstaven O

Översättare: Linn Hansén

 

Från M till M. 
Från människa till människa. Här/her. 
Det första M gjorde, när M såg M 
på seminariet om litterär offentlighet 
i Kungälv, november 2010, var inte att säga hej, nej,
M ritade med fingret i handflatan,
imiterade en skrivhandling, och M
förstod att den gesten betydde: Skriv. Svara 
på brev till M, M!
Det var akut. Det är akut.
Här/her.
Men M har inte vetat var M ska börja.
Det vill säga: M har på sätt och vis inte skrivit annat
än olika svar på Brev till M
sedan M läste Brev till M
där M skriver om skriften som förändring och ansvar.
Den andras ansikte.
En poet är också ansvarig för det
hon inte skriver. Jabes (han skriver han, M hon.)
Skrivandet som försvinnande eller skrivandet som förändring.
Skrivandet som död eller skrivandet som liv.
Roland Barthes eller Hélène Cixous.
Roland Barthes, ”La mort de l’auteur” (Författarens död), 1977:
Skrivandet är förintandet av varje röst, varje ursprung. Skrivandet är 
den neutrala, sammansatta, förtäckta plats där våra subjekt glider undan, 
den frånsida där all identitet går förlorad, först av allt den skrivande
kroppens själva identitet.
Den skrivande kroppen.
Men kroppen som skriver är levande, tänker M.
I den mån kroppen som skriver på Hotel Flora, Göteborg, natten mellan
den 6 och 7 mars, är levande, tänker M.
Det betyder inte nödvändigtvis att M refererar till M.
M som i Medusa.
M som i Malina. 
M som i maskin möjligen.
M som i många.
M som i människa.
Många människor.
Mmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm
Hélène Cixous, ”Le rire de la Méduse” (Medusas skratt), 1975:
Jag vill inte ha en penis att pryda min kropp med. Men, jag begär den andra
som den andra, hel och fullständig, manlig eller kvinnlig; eftersom att leva
betyder att vilja allt som är, allt som lever, och att vilja det levande.
Död eller levande?
Om M måste välja, väljer M levande.
Men det handlar också om den skandinaviska samtiden
som M och M inte är döda författare i, eller hur?
Danmark, Sverige, Norge.
Rasism, rasism, rasism.
Tar det aldrig slut? No?
Någon hade skrivit N-ordet (the N-word)
med blå märkpenna
på bakrutan i bussen som tog M
från Kungälv till Göteborg
efter seminariet om litterär offentlighet,
där M hållit föredraget Kritik av den döda författaren
som kort sagt varit ett försök till en uppgörelse med idén
om den vita, västerländska, manliga författaren
som identitetslös, ursprungslös, kroppslös, neutral.
Det är inte för att M har gått och blivit
biografist eller essentialist
på äldre dar; den hand som skriver detta
är både densamma och inte densamma
som lagt mynt på ett liks ögon,
skalat en röd banan,
flätat en barbiedockas hår,
rört vid en nyfödds fontanell,
men vad M menar är,
att kroppen tar plats, äger rum,
tar ordet, skriver skrift i tid.
Kroppen som kontext, alltså, inte essens.
M vill, liksom Lyn Hejinian, inte ha färre, utan fler, jag
som alla säger nej till en reduktiv
identitetsuppfattning, inklusive identitetspolitiska
läsarter som exotiserar eller erotiserar vissa skrivande kroppar
mer än andra skrivande kroppar.
M är trött på idéerna om exotiskt och erotiskt kapital,
M är över huvud taget trött på den kapitalisering
som genomsyrar allt, M:s ansikte
är för helvete ingen vara som M ska ha betalt för.
Friheten att skriva i och med den kropp man hade, har och kommer att ha
är inte nödvändigtvis detsamma som att skriva om eller som kroppen. 
Du kan inte lämna din kropp. Ann Jäderlund. 
Antingen är alla kroppar lika neutrala och universella
utsägelsepositioner i skriften,
eller också är ingen kropp en neutral och universell
utsägelseposition i skriften
vem ”jag” än var, är och blir
i skriften, i skriften
kan självfallet vilket jag som helst
vara fiktivt eller ställföreträdande
för ett jag som talar.
Jag talar till dig och du är inte här.
M var inte med på bussen.
M hade kanske tagit en tidigare eller senare buss, det vet inte M.
M konstaterade att någon måste ha gjort sig omaket
att flytta sig från säte till säte, bokstav för bokstav
med en blå märkpenna i handen, den anonyma handen,
för N-ordet täckte hela bakrutan
i det offentliga svenska transportmedlet.
Det var vad man kan kalla: glasklar rasism. Eller hur?
Vem refererar N-ordet till i den offentligheten?
Vilken kropp? Förmodligen inte den som skrivit det.
M kunde inte förstå varför ingen av svenskarna i bussen sa något, och M
satt längst bak och var bakfull
lade sitt tunga bakhuvud mot G:et
och försökte med hjälp av tankekraft transformera
G till J och R till N så att det stod:
Nejen.
Nej i bestämt flertal.
Men N-ordet stod förstås kvar
blått mot den genomskinliga rutan, genomlyst
av det grå novemberljuset
när M klev av bussen. 
Sverige och Danmark i samma buss, rasismens buss.
O NO M! 
O är den bokstav
man sätter sitt kryss vid
om man röstar på Dansk Folkeparti
i Danmark; O
har varit en parlamentarisk grundval för de högerorienterade
regeringspartierna Venstre och Konservative
i ett decennium i Danmark.
Vad betyder ett decennium för en kropp?
En kropp som var 13 år då det började, har blivit 23 (hej Andreas)
en annan kropp, min son, som var baby, har blivit 11.
Under de tio åren med VKO-regeringen
har Danmark placerat sig på världskartan
som en främlingsfientlig, islamofobisk och krigförande nation,
alltmedan anakronismer som korsvirkeshus, dannebrogen och folkdräkter
har skamridits som nationalromantiska symboler
i en absurd kamp för en monokulturell framtid
i en global tidsålder. Till skillnad från i Sverige
har det i Danmark inte svärmats
för det mångkulturella, istället
har man våldsamt och konfrontationssökande
insisterat på det monokulturella.
Ett av de mest använda orden i den danska, kulturrasistiska,
debatten är helt enkelt: kulturfrämmande.
Kvinnoförtryck kallas t ex: kulturfrämmande.
Men det är ju lögn. Det är bara 96 år sedan
kvinnor fick rösträtt i Danmark.
Det är en fråga om tid.
Finns ordet kulturfrämmande på svenska?
Det är en fråga om tid.
Och Norge? Well,
M har just varit på en poesifestival i Hamar,
som kallas Rolf Jacobsen-dagarna.
M fick en t-shirt med denna diktares namn på.
M hade sin kompis M med sig,
för M och M skulle framträda
med performanceduon SHE’S A SHOW
på Rolf Jacobsen-dagarna. M kanske ska berätta för M
att M är jude (jew, Jude),
och att ingen hade berättat för M och M
att denna Rolf Jacobsen, som nu är död (dead, Tot),
var nazist under andra världskriget. M fick också en t-shirt.
Varken M eller M kunde ha den t-shirten på sin kropp
Medan M och M var i Hamar, fick M och M alltså reda på
att denna Rolf Jacobsen, som festivalen
ju hyllade, var nazist, men uppenbarligen hade undanhållit
sin nazistiska bakgrund även för sina närmsta vänner,
och på tåget från Hamar till Oslo pratade M och M med Ann Jäderlund
om en artikel i Hamarbladet den 5 mars 2011, med titeln
Rolf Jacobsens dolda NS-förflutna
skriven av Jacobsens vän Ove Røsbak. Där stod:
Jacobsen skrev signerade ledare i Glåmdalen [en norsk tidning], jag har hittat
57 sådana från hans tid som redaktör.
[…] 1943 skriver han till exempel:
”Kriget är något ohyggligt, upprörande och motbjudande. Det är lika upprörande
och motbjudande som den samhällsordning som skapats av judarna och
pengamakten.” Alltså ren antisemitism. Flera signerade ledare har också klart
rasistiskt innehåll, och går särskilt hårt åt de svarta.
M och M talar om undanhållanden och blinda fläckar och lögner
i den skandinaviska samtiden.
Du kan inte lämna din kropp. 
Men det vill jag. 
Du kan inte lämna din kropp.
Det känns ju inte särskilt kul.
Du kan inte lämna din kropp.
Men … 
M! Hey. M!
Det finns x antal blinda fläckar.
Det finns en blind punkt i ögat.
O
är en viktig bokstav i poesin,
apostrofens bokstav.
Orfeusblicken osv.
O är av en händelse också den bokstav
man sätter kryss vid,
om man röstar på
Danmarks mest främlingsfientliga
parti. M vet inte
varför Dansk Folkeparti
har valt bokstaven O.
Det finns inget samband
mellan det poetiska och det politiska O:et.
Det är ett sammanträffande,
den blinda fläcken i ögat.
En punkt bortom det erfarna, transcendens, bla bla bla.

 

 

 


 

 

 

 


 

     O                                                           O

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Slut ditt vänstra öga. Placera ditt huvud ca 50 cm från pappret och titta
på det vänstra O:et med ditt högra öga. Rör långsamt huvudet mot
pappret, medan du fortsätter att titta på det vänstra O:et. När du
befinner dig på ett visst avstånd, försvinner det högra O:et. Det är när
du kommer innanför den blinda fläcken på din retina. Prova eventuellt
också det omvända, dvs slut ditt högra öga och titta på det högra O:et
med ditt vänstra öga.

Men att O:et försvinner för ögat,
betyder inte, att det är försvunnet. 

Om M säger: O, M!
vänder sig M bort från M
för att istället vända sig till henne
i offentligheten. Här/Her.
M tänker på skillnaden mellan
att försvinna och att förändra 
i och med språk
Hier ist keine Frau, säger Malina
i Ingeborg Bachmanns roman Malina.
Hier ist eine Frau.
Från M till M
OM igen. MO.
I M:s roman Salome heter jagberättaren
Elsa Mo, ett anagram av Salome.
Detta enda grepp, titelmarkören,
gör hela romanen konceptuell,
det är tydligt. M förstår inte,
hur kritikerna kunnat läsa Salome som en
socialrealistisk tonårsskildring.
En av kritikerna efterlyste till och med
en undertext för vuxna.
M förstår inte hur
en vuxen kritiker kan förbise
romanens kristallklara undertext:
Rasism.
I två scener i romanen
tematiseras det explicit.
Vad är det för sorts blind fläck som gör,
att den vuxna kritikern inte ser det?
I dörröppningen, bredvid byrån, står en pojke i svarta byxor och bar överkropp
och stirrar på mig. Det är som om mina lungor krymper, gröps ur, på varsin sida
om en tickande bomb. Han stirrar på mig. Jag stirrar tillbaka. Att titta på honom
känns som knivar. Det mörka vågiga håret. De sköra läpparna som blir vitare
för varje sekund. De mörka ögonen. De mörka ögonen med de långa fransarna
– käre gode Gud hjälp mig. Varifrån kommer hans mörka ögon? Har han slitit
loss dem ur min spegelbild?
Fosterbrodern Johannes,
som romanens jagberättare Elsa Mo här möter för första gången
speglar hennes egna mörka ögon,
och det hon känner i och med speglingens igenkänning
är något mycket starkt. Finns det ett ord för det,
som är lika starkt som kärlek, men inte är kärlek?
De mörka ögonen, som speglar hennes egna ögon,
känner hon igen och … hatar. Hennes hat kan tolkas som en
spegling av samhällets rasism,
som hon inte vill eller kan se i andras blickar,
men som Johannes ögon konfronterar henne med.
Ansikte mot ansikte.
Längre fram i romanen säger Johannes om Stalin:
”Om det inte vore för honom skulle vi alla tala tyska vid det här laget och vara en
del av det tredje riket”, Johannes som fått syn på mig gav mig en nick, ”och både
jag och Elsa hade antagligen blivit genetiskt bortsorterade.”
”Va fan menar du med det?”, sa jag.
”Rasligt svaga element.”
Magnus [Elsas styvfar] tog tag i min arm och hindrade mig från att knuffa in
Johannes i väggen.
”Det är inte mina ord … jag bara konstaterar vad som hade hänt om Josef här
inte hade ingripit …”
Vad M inte förstår är hur den vuxna, svenska kritikern kan bortse från
denna tydliga, men flertydiga
rasismproblematik i Salome,
där Elsa Mo till slut offrar sin fosterbror
genom att ge honom skulden för att hon är ett offer,
även om han är oskyldig, och hon själv är skyldig
till att vara ett offer, även om det inte är hennes fel,
att det är hennes fel. Elsa Mo
är en osympatisk jagberättare, eftersom
det både är hennes eget fel och inte hennes eget fel,
eftersom hon både är offer och den som offrar.
Romanens sista mening handlar om skuld.
Min skuld.
M noterar att det faktum att Salome inte blev läst
identitetspolitiskt bekräftar att
Sverige är ett mångkulturellt samhälle,
så som tendensen, enligt Magnus Nielssons
artikel Litteratur, etnicitet och föreställningen
om det mångkulturella samhället, är i Sverige.
Bl a Astrid Trotzig och Aleksander Motturi citeras i artikeln
angående problemet med rasifierande och exotiserande
läsarter i svensk litteraturkritik.
M tycker å ena sidan att det är positivt,
att Salome inte blivit läst identitetspolitiskt
och att M inte blivit exotiserad i receptionen av den,
men M tycker å andra sidan att det är negativt,
att rasismproblematiken i Salome
till synes helt förbisetts, och M tänker,
att det är en blind fläck, liksom
den i Norge häromdagen. Vad händer då?
När man blundar för glasklar rasism,
som man inte vill se i ögonen.
Den kollektiva glömskan – minnesförlusten –
i den skandinaviska samtiden,
som med hjälp av undanhållanden och tystnad upprätthåller lögnen om
att några kroppar är mer eller mindre egentliga
än andra kroppar. Historiska lögner
som t ex Schopenhauers ”Über die Weiber” (Om kvinnorna) från 1851:
Redan kvinnans gestalt säger oss att kvinnor varken är skapta till de stora 
intellektuella eller kroppsliga prestationerna. De återgäldar inte livets skuld 
genom att arbeta, utan genom lidandet – födslosmärtorna, omsorgen om barnet, 
underkastelsen i förhållande till mannen, för vilken kvinnan ska vara en 
tålmodig och uppmuntrande ledsagare. […] Kvinnorna ägnar sig enbart åt att 
uppfostra oss i våra unga år eftersom de själva är barnsliga, fåniga och kortsynta, 
därför att de – med andra ord – själva förblir stora barn livet igenom: ett slags 
mellanting mellan barnet och mannen, som är den egentliga människan.
Det är en lögn – det västerländska tänkandets
avhumanisering av kvinnan med flera, som vi gemensamt
måste förbanna och sörja över och skratta åt, så att den slutar att spöka.
Det är inte så att vissa är mer egentliga människor än andra människor.
Det är inte så att vissa är mer egentliga människor än andra människor.
Det är inte så att vissa är mer egentliga människor än andra människor.
Men lögnen spökar.
I Den brændente fornuft – om kvinden og andre problemer från 1989 skriver 
Per Aage Brandt: Män älskar att slitas ur sin identitet och sin tyngd, som de 
lider existentiellt av; kvinnor lider kanske av livet på andra sätt, kanske lider de 
av det motsatta, av att vara formlösa och flytande, och älskar därför att i erotiken 
ta form inför den andras blick, de njuter av förvandlingen såsom en duk njuter 
av att bli till tavla.Eller inte. Hallå, en duk kan inte njuta, för den har liksom inga sinnen.
Den är dött material, vilket en kvinnas hud inte är. Snacka om turn-off.
Kvinnan har inte heller mindre existens och identitet och tyngd än
mannen. Det är lögn. Det är skrattretande.
Det är inte, inte heller i erotiken, mannens blick
som skapar kvinnan, ger henne form.
Det blir hur som helst ett något bättre ligg,
om han fattar att hon finns också innan!
Hur som helst, Brandt skriver också:
Slät och glänsande, Schein, skinande och iögonfallande glittrande är ju fallos
egenskaper, och man kan, liksom vissa psykoanalytiker, föreställa sig att kvinnan erotiskt
identifierar sig med denna fallos, som hon inte bara
får, utan också är eller blir.
Det är ju lögn.
Det är en minst sagt fallocentrisk lögn.
Det är en lögn som berövar kvinnan hennes kön och sexualitet.
Det finns ju ingen vagina alls i den här skildringen av det erotiska,
och inte heller något MÖTE mellan könen,
där finns inte något MELLAN överhuvudtaget.
Där finns bara en död duk som speglar fallos.
Det är den sortens blick på den andra som får den andra att försvinna.
Men att den andra försvinner för ögat betyder inte att hon försvinner. 
DÖ LÖGN DÖ.
Förändring istället för försvinnande.
SKRIVANDET SOM ETT MÖTE MELLAN MÄNNISKOR.
M tänker på M
när M och M stod tillsammans på scenen i Hamar,
fortfarande smått i chock över att poesifestivalen hyllade en nazistisk
poet, utan att artikulera det med ett enda ord,
och M och M ropade DÖ, LÖGN, DÖ i kör
Här/her.
O
är den bokstav
man sätter kryss vid om man röstar
på Dansk Folkeparti i Danmark, och i Danmark
är det många som sätter kryss vid O.
Rösta med hjärtat. Dansk Folkepartis slogan.
Hjärta. Röst. Hjärta. Röst.
M sätter inte kryss vid O, därför att (sätt kryss)
 1. M har inte rösträtt i Danmark
 2. M har rösträtt i Danmark
Det finns inget samband mellan det ena och det andra O:et.
Det är ett sammanträffande, som inte har någon mening.
Men oss emellan, M,
vi är inte som Orfeus, eller hur?
Våra blickar får inte kvinnor att försvinna.
Vi är inte heller som Eurydike, eller hur?
(Sei immer Tod in Eurydike – Rilke) 
Tes: Orfeus vände sig om med flit.
Antites: Det skiter jag i.
Syntes: ES WAR MORD.
Ingeborg Bachmann: Malina.
Det fanns ingen mördare.
Det fanns inget mord.
Men det var mord.
Med Orfeusblicken
kan man bara se den andras ansikte försvinna.
Med Orfeusblicken
ser man bara sprickan i muren, nollpunkten.
Ingeborg Bachmann, Malina:  
Men väggen öppnar sig, jag är inne i väggen,
och för Malina är inget synligt förutom sprickan.
Malina. Animal.
Här finns ingen kvinna, säger Malina
till Ivan i telefon.
DET VAR MORD.
ORD.
O, M!
Eller icke-O, M!
Anti-O.
M vet inte, hur M:s ansikte
ser ut, medan M skriver detta,
ospeglat i skärmen, men
M kan känna sin hud
som ett varmt membran.

 

 

Omslag

Pris: SLUTSÅLT
Beställ nummer.

"I min inre stringhylla står höstnumret av Glänta under bokstaven O som i 'oundgänglig'. För Johannes Anyurus essä [...], en text som slår upp ett hål i mitt huvud, men också för helheten. Det här är ett ovanligt viktigt tidskriftsnummer, för att det säger att vi måste tänka på rasismen nu och för att det visar hur. Jag vill ge det till alla som arbetar med folkbildning i Sverige - på skolor, kulturredaktioner, studieförbund, bokförlag, departement, daghem. Som en bruksanvisning. En inledning till ett samtal som borde pågå överallt hela tiden." 
Jenny Tunedal, Aftonbladet 

Om numret på Eurozine.