Cesilie Holck  Norg

Översättare: Linn Hansén och Ulf Karl Olov Nilsson

Reform

 

Det råder inget tvivel om att det är vi norg som har banat väg för den gren av schimpansättlingar som kallar sig härmaporna. Vi norg har helt enkelt sträckt oss oerhört långt för att de ska kunna känna sig hemma i våra sydliga kolonier, men börjar nu tröttna på att se hur de utnyttjar vår godtrogenhet.

Enligt kartläggningar genomförda av härmape- och lågapepsykiatrin motsvarar härmapornas funktionsnivå nu 1800-talsmänniskans. Man bör alltså kunna ställa enkla krav på härmaporna.

Från och med nu varken kan eller bör det tolereras att härmaporna driver omkring som gnuer eller vesslor. Det måste bli ett slut på att de som vore det en självklarhet bosätter sig i städerna utan att intressera sig för annat än att tigga mat, klottra och stjäla våra kvinnor. 

Vilken sorts arbete kan då härmaporna utföra?

Av samtliga psykologiska test framgår att de passar bra som slavar så länge de får betalt i luft och kärlek. De är enormt humoristiska tack vare sin bottenlösa pessimism, de talar esperanto flytande, de joggar, de blir fulla av okritisk beundran så snart de tuktats och de blir stenade på en enda joint! Det mest naturliga är därför att de används som markstyrkor eller liknande.

En sådan omstrukturering skulle indirekt ge härmaporna en enastående möjlighet att faktiskt betyda någonting för oss norg. En reform är med andra ord viktig inte minst för härmapornas egen skull – ”Man förtjänar sina befallningar”.

 

Vi ser fram emot ett fruktbart samarbete med härmaporna.

 

Ok, 

Tycho Sinatra

Ledare för Norgs väl

 

 

Exponeringsterapi

 

Efter att i ett års tid med största nit ha följt allsköns kriminalskriverier i dagspressen har jag kommit att bli så rädd för mördare att min livskvalitet starkt reducerats. 

Det är knappt att jag vågar lämna mitt rum, och då aldrig utan en brödkniv i väskan, utan hjärtat i halsgropen, utan att konstant titta mig över axeln.

Det är fruktansvärt att vara så hämmad av en fobi. 

Det äter upp mig inifrån.

Det känns som om varenda dråpare är ute efter mig. 

I grunden är detta en sorts fåfänga.

De flesta blir ju ihjälslagna av folk de känner – så vitt jag vet är det ytterst få som slaktas på öppen gata av någon tillfällig förbipasserande. 

Till slut tänkte jag att nu får det vara nog. 

Jag bestämde mig för att arrangera ett möte med en äkta mördare. 

Enligt mitt sätt att se på saken är det här enda sättet att bli kvitt rädslan. 

Bara det att söka upp och därefter chatta med en mördare på nätet var en svår tröskel att ta sig över. Trots att jag hade druckit en halv flaska sprit skakade mina händer så fort jag rörde vid tangentbordet.

 

”Gecko” har satt upp ett antal villkor för mötet. 

Jag har lovat att låta honom prata fritt och att inte ställa för många frågor.

Jag ska inte inbilla mig att han kommer att avslöja några detaljer. 

Inte heller försöka tvinga fram något erkännande. 

Jag har lugnat honom med att det överhuvudtaget inte handlar om att försöka få ur honom något. Detta handlar enbart om mig. 

De senaste dagarna har jag funderat på vad i hela världen jag håller på med. Rädslan har tilltagit. Jag har dragit för alla persienner, låst alla dörrar och många gånger haft lust att avblåsa alltihop.

 

Jag kommer till puben i god tid.

Jag hinner hälla i mig tre och en halv drink innan en medelålders man stiger in i lokalen. 

Han ser sig omkring. Så fort han får syn på mig går han målmedvetet mot mig. 

Jag är svettig i handflatorna. 

Han är lång och slank. 

Han har komiskt långa lemmar. 

Rena ansiktsdrag utan att vara direkt snygg.

Han har stylat håret med gelé i en så misslyckad frisyr att det nästan är rörande.

Han går rakt på sak. Undervisar mig med ett sakligt, lugnt tonfall om mördarens psykologi.  

Han förklarar hur han är som person på ett mycket trovärdigt och ändå känsligt sätt. 

Det verkar nästan som om han tycker om mig.

När jag berättar om min fobi, och därmed om mig själv, är det som om jag baktalar en avlägsen bekant. 

Uppriktigt sagt känns det inte så värst farligt.

Hela tiden betraktar ”Gecko” mig eftertänksamt.

Han: På många sätt kan jag förstå din rädsla. Man ska vara lite försiktig. Men man är ju så mycket mer än sina handlingar. Vi mördare är också människor, vi är inte hjärnskadade. Vi har våra tankar och känslor och tar åt oss av kritik på samma sätt som alla andra. 

Jag: På många sätt kan det ju vara en styrka att visa svaghet. 

Han: Jag håller med! 

Vi ler. 

Vi blir sittande tysta en stund.

Det bränner i kinderna och på öronen. 

Innan jag hinner ursäkta mig har han tagit på sig jackan. 

Han säger: Det var faktiskt trevligt att träffa dig. Fördomar går ju ofta i båda riktningar, tror du inte det? 

Jag sveper resten av drinken. 

På vägen ut vänder han sig om och ler mot mig. 

Så är han borta.

För första gången på flera månader känner jag mig nästan ensam.

 

 

Död och karp

 

En speciell fisk i familjen karpar skiljer sig från de andra: Människans död.

När ett människoliv tar slut inställer sig de ultimata betingelserna för tillkomsten av dödskarpen.

Människokroppens miljarder celler kollapsar och orsakar en avsevärd energiutlösning.

Energiutlösningen kulminerar i att miljarder karpspermier och karpägg frigörs ur förstörd cytoplasma.

Karpsäden och karpäggen smälter samman till ett människoliknande embryo.

Så snart embryot lagts till skonsam vila i jorden ser en karp gravens mörker. 

Norg välsignar dödens karp.

Dödskarpen är en sällsam fisk, en tacksam varelse! 

Dödens karp överlever i alla sorters jordmån.

Men dödens karp upplöses så snart man öppnar graven. För dödens karp tål inte världen, tål inte luft. Och därför kan man aldrig betrakta dödens karp, aldrig förstå den. 

Så helgas jorden som omsluter dödskarpen och dess liv tar sin början.

 

 

Nya betesmarker

 

Vi hade arbetat tillsammans med projektet i sju år men när vi äntligen fick ett ordentligt genombrott kände jag att Asbjørn på många sätt tog åt sig äran för det hela. I alla intervjuer fick han det att framstå som att det var han och inte vi som varit först med att klona en person med Downs syndrom. 

Efter det tog det stopp för min del. Alla försök att skapa liv blev  bokstavligt talat halvhjärtade. Jag kunde inte låta bli att tänka att Asbjørn hade svikit mig. Varje gång jag såg honom stå och krafsa entusiastiskt på Down kände jag äcklet välla upp inom mig. Även de gånger han frågade mig rakt ut om det var någonting som plågade mig svarade jag inte, utan vi bara klonade på i stillhet.

Till sist insåg jag att det var dags att byta betesmarker. 

För att göra en lång historia kort är det tre år sedan jag sökte mig till möbelindustrin.

Äntligen har jag kunnat förverkliga min största dröm: Att tillverka en ny sittmöbel för vuxna.

Principen bakom Gung-get är följande: Medar monteras på benen till en getformad stol så att den kan gunga fram och tillbaka. 

Användaren ska få känslan av att han befinner sig i rörelse medan han i själva verket är stilla. Gung-get är således tänkt att vara en rogivande och underhållande, men samtidigt ofarlig, stol. 

Jag har aldrig för en sekund ångrat mitt val. Mitt nuvarande yrke har fyllt mitt liv med mycket mer mening än kloningsarbetet någonsin gjorde. Inget tvivel om saken. Det var det här ödet som var ämnat för mig. Det var Gung-get jag var förutbestämd att skapa.

 

 

Förbannade sjöstjärna

 

Det är så otroligt typiskt – bara för att jag försover mig till utdelningen av fjärrstyrda sjöstjärnor på kommunens planeringsdag så får jag inte en stjärna som är fjärrstyrd på riktigt, utan en som är fjärrstyrd MED SLADD

Nere vid strandkanten myllrar det av människor och absolut ALLA har tagit de bästa platserna. 

Jag pressar mig förbi en IDIOT med en sjöstjärna som han, trots att klockan bara är KVART I TIO, redan har lyckats pimpa med självlysande klistermärken och ett glansigt, signalrött lack som ser HELT FÖRJÄVLIGT ut, och varför i HELVETE kan han inte bara flytta på sig av sig själv när han SER att jag måste förbi. 

Jag försöker styra min egen SKITSTJÄRNA åt höger, men märker bara en antydan till vänstersväng. Och när jag försöker styra den åt vänster rör den sig inte över huvud taget. 

Jag knackar kontrollen lätt mot mitt eget huvud, först DÅ börjar den fungera. 

Jag har inte tid med detta.

Jag lyfter den i sladden och kastar den. 

DET har de inte tänkt på, att man ju förlorar den ur sikte när den är i sitt rätta element och hur i HELVETE ska man kunna fjärrstyra den då. 

Jag ropar jävla FITTstjärna.

Folk ser på mig från alla håll, en kvinna ropar SLUTA SVÄRA

Min sjöstjärna har fastnat bakom en sten. 

VARFÖR är inte de största stenarna bortplockade, VARFÖR är inte bråddjupet mer glittrande, VARFÖR är vattnet så grumligt, VARFÖR slår sladden hela tiden knut på sig själv och VARFÖR är den alldeles för kort – alla dessa tankar far nu genom mitt huvud på rekordtid medan sjöstjärnan sliter sig loss och försvinner ner i havsdjupet som om ingenting hänt.

 

 

Press konferens

I år är det femtio år sedan Klotet Sunnivas loja kuppande av platt formen i Norgs mexikanska golf. Med anledning av detta har jag som presstalesman glädjen att kunna infor mera om följande:

 

KS avvecklar psykolog yrket. Alla ska från och med nu istället porträttinter vjuas regelbundet. 

KS avskaffar grus minister posten med ansvar för grus vägar, samt tröst minister posten med ansvar för allt annat. Att döma av prover från KS avfö ring står det gott till med alla undersåtar. 

KS inför obligatorisk död – vid sextiofem års ålder för kvinnor, vid sextiotre års ålder för män. Hon kommer dock att bevilja undan tag från död i tider då polack beståndet är lågt. 

KS påminner om att alla som inte tar sin Subu tex kommer att skjutas för tid. 

KS är varken päron eller äppel format. Den som ställer ytterligare frå gor ansvarar för sin egen hängning. 

Enligt KS är det inte aktu ellt att bygga en häng bro från enväldes platt formen över till fast landet. KS har nu bestämt sig: Hon kommer för evigt och alltid att axla bördan av att re gera i fred och stillhet.

 

Cecilie Holck, Typiskt norskt

Omslag

Pris: SLUTSÅLT
Beställ nummer.

"I min inre stringhylla står höstnumret av Glänta under bokstaven O som i 'oundgänglig'. För Johannes Anyurus essä [...], en text som slår upp ett hål i mitt huvud, men också för helheten. Det här är ett ovanligt viktigt tidskriftsnummer, för att det säger att vi måste tänka på rasismen nu och för att det visar hur. Jag vill ge det till alla som arbetar med folkbildning i Sverige - på skolor, kulturredaktioner, studieförbund, bokförlag, departement, daghem. Som en bruksanvisning. En inledning till ett samtal som borde pågå överallt hela tiden." 
Jenny Tunedal, Aftonbladet 

Om numret på Eurozine.