Johannes Anyuru  Birgit Friggebo och multikulturalismens ängel

 

”På ett mer långsiktigt plan vill jag verkligen se en spelfilm med nationalistiskt budskap. […]  Vad finns för utrustning? Vad finns för kunskaper i redigering? […] Vad finns det för människor som kan regisera [sic]? […] Scener där T-centralen flyger i luften kan man exempelvis sortera bort direkt. […] Finns det inte en skicklig regissör och duktiga skådespelare så är det ingen idé att försöka sig på några pampiga och känsloladdade scener. Då kanske man istället ska jobba med smarta/lustiga dialoger osv. Miljöerna måste anpassas till där folk bor, eftersom folk när allt kommer kring inte kan flacka över hela landet för att det exempelvis vore häftigt med en alptopp i bakgrunden. I motsvarande riktning kan det finnas okända resurser. Folk som kan göra snygga kampsportsrörelser. Någon som har en skrotbil som han gärna låter oss elda upp. Eller att någon sitter på massa rekvisita för att återskapa ett autentiskt 90-tal.”

Ur intervju med Henrik Johansson, högerextrem författare och bloggare

 

Johan: De gamla kallade den ”vargtimmen”. Det är timmen när de flesta människor dör, de flesta barnen föds. Det är nu som mardrömmarna kommer fram.
Alma: Du sa en gång att det fina med mig var att Gud hade gjort mig i ett stycke. Att jag hade hela tankar och hela känslor. Du sa att det var viktigt att det fanns  människor som jag. Jag tyckte det lät så fint. Jag blev så lycklig. Jag hade fel.
Lindhorst: Se er nu i spegeln. Nu är ni er själv och ändå inte er själv. Den ideala förutsättningen vid ett kärleksmöte.

Ingmar Bergman, Vargtimmen

 

Medan de etablerade partierna silar det magnetiska damm som återstår av nittonhundratalets ideologier mellan fingrarna och vi inte ens tycks välja ledare längre – vilket redan det är problematiskt – utan i partiledarna istället ser en sorts vänner och föräldrar – tänk på den mediala besattheten vid att utnämna en ”landsfader” och på avfärdandet av Mona Sahlin som partiledare för Socialdemokraterna med argumentet att hon inte lyckades fylla denna roll – tycks en enda fråga, som vore det den sista fråga som den representativa demokratin på allvar kommer att ställa sig, kanalisera en våldsam passion rakt in i dess stelnande ritualer, och detta i så hög grad att de små partier som har gjort frågan till sin har tagit plats i nästan alla europeiska lagstiftande församlingar under det senaste decenniet. Denna enda fråga, som förefaller bära på energi nog för att en sista gång magnetisera politikens landskap, och som faktiskt får de etablerade partierna att passionerat och teatraliskt debattera synen på själva Människan, är naturligtvis frågan om Europas relation till sin egen mångkulturella befolkning, eller med andra ord: Europas relation till sig själv.  Och vad framträder då i denna spegel?

Under hösten 2010, i anslutning till det svenska riksdagsvalet, dyker en ny metafor upp i den främlingsfientliga diskursen, och även för den som bara är mycket ytligt bekant med en nationalistisk teckenvärld torde metaforen framstå som kuslig, det vill säga den tycks innehålla välbekanta element som har kastats om på ett oroväckande sätt. Då en liten grupp sverigedemokrater delar ut flygblad på en gymnasieskola i Lund och jagas bort av eleverna kommenteras detta anonymt på nätet med den indignerade frågan om huruvida ”detta är demokrati […] tre vargar och ett lamm som röstar om vad de ska äta till middag”. Metaforen återfinns på bloggar som sympatiserar med SD, i kommentarsfälten till en mängd andra artiklar, i form av skämtteckningar på hemsidor med koppling till nationalistiska grupper och så vidare. Det kusliga är naturligtvis att det idag är sverigedemokraten, eller oftare ”svensken” i allmänhet, som är lammet, medan de främmande – muslimerna, araberna, ibland i allians med den politiskt korrekta eliten – är vargarna. Där nynazismen och vit makt-rörelsen grep tillbaka på Tredje rikets fascination för vargen och kallade sig för Brödraskapet Wolfpack, White Werewolf MC och använde vargar eller varulvar som symboler för sig själva, har vargarna nu blivit de främmande medan man själv identifierar sig med oskuld och utsatthet. Ett videoklipp där en ung kille med invandrarbakgrund berättar om hur han brukar råna ”svennar” presenteras – för att ge ännu ett exempel – på följande sätt: ”Här en glimt av den svenska vardagsverkligheten på gatan: Vargar och lamm”. Jämför detta med en textrad ur Vit och aggressiv, en ”klassisk” vit makt-låt från nittiotalet: ”Som en hord av vargar har vi vandrat bland får / Under åren som gått har vi lämnat våra spår / Musiken är vårt vapen, vårt skinn vår uniform / 100 % Vit makt, vi river upp en storm.” Vad har skett? På ett foto från valnatten ser vi Jimmie Åkesson upplyst av spotlights, med blå och gula ballonger omkring sig. Han tittar ut över ett hav av blonda huvuden, han ler, men han ser också rädd ut, som om han hisnar inför en avgrund. Vad är han för något? Är han en ny Hitler? Nej. Man bör på allvar ställa sig frågan om de nya högerpopulisternas rasism verkligen är rasism som blott är gömd bakom en mask – om sverigedemokrater och andra så att säga bara är ulvar klädda i fåraskinn, vilket har förblivit den allmänna föreställningen om dem – eller om de har blivit någonting helt annat, och i så fall vad? 

”Att tänka sig en fullbordan av historien där statens tomma form kvarstår är lika omöjligt som att tänka statens utplåning utan en fullbordan av dess historiska gestalter”, skriver Giorgio Agamben i Homo Sacer, som jag kommer få anledning att återvända till. Likväl tänker man sig idag just en fullbordan av historien där statens tomma form ändå kvarstår som den struktur som det är demokratins uppgift att sköta men inte att förändra. Ideologierna ”dör” – det vill säga varje ideologi utom den förhärskande nyliberalism som numera uppfattas som natur blir omöjlig att tänka sig – och kvar finns en arbetsmarknadspolitik som i arbetslöshet ser en brist på motivation och positivt tänkande hos de arbetssökande snarare än resultatet av en medvetet förd politik, en kriminalpolitik som söker brottets rot i dysfunktionella familjer och psykologiska eller till och med genetiska störningar snarare än i politiska och sociala faktorer, liksom en integrationspolitik som ska bekämpa etniskt kodade klassfrågor med kulturfestivaler, mångkulturår, utbildning i ”svenska värderingar” och insatser för att bekämpa ”utanförskap” – en term som för övrigt inte alls tycks hämtad från politikens sfär utan från lekplatsen på ett dagis.

Liksom alla problem som den representativa demokratins apparat idag ställs inför bör den så kallade ”integrationsfrågan” enligt multikulturalismens ideologi alltså lösas med psykologiska och kulturella instrument, den sortens betingningar och styrningar som vid historiens ände tycks vara det enda politiken kan åstadkomma. Man sänker a-kassan ytterligare några procentenheter, man inför subventionering av städhjälp och språktest för invandrare, man stödjer mångkultur i dess mest platta, själv-exotiserande former. Man vrider på reglaget och höghusens gråskala förskjuts ytterligare en aning – till slut kommer de kanske helt tona in i himlen. Det är här, i denna icke-ideologi som vakar över politikens grav, som vi bör söka efter roten till Sverigedemokraternas förvandling från vargar till lamm.

 

 

Varghaken eller vargkroken – die wolfsangel (jämför exempelvis verbet ”att angla” t ex en metkrok) – var en av de forngermanska symboler som plockades upp av nazismen och laddades med en ny mening: tre SS-förband använde den som sin symbol, liksom SA-regementet Feldherrnhalle Wachstandart Kampfrunen, Hitlerjugend och den gerilla som opererade bakom fiendens linjer under kriget – och efter krigsslutet fortsatte att göra motstånd, i några fall under flera år – och som gick under namnet Werwölfe, ”varulvar”. Det rör sig ursprungligen om en runa, som då den står upprätt ibland också kallas för donnerkeil, åskvigg, och liggande kallas för wehrwolf: varulv. På latin har symbolen det omständliga men talande namnet uncus quo lupi capiuntur – ordagrant ”krok som fångar vargar”, och enligt de flesta teorier om symbolens ursprung är den en stiliserad avbildning av ett verktyg som under medeltiden användes just för detta: för att fånga vargar.

Under efterkrigstiden användes symbolen av neofascister och nynazister i hela Europa: i Sverige plockades den upp av den nationalsocialistiska gruppen Vitt Ariskt Motstånd, VAM, som hade sin storhetstid på nittiotalet.

Verktyget, liksom runan, består dels av ett ankare som fästs i ett träd, dels av en Z-formad krok – vad gäller verktyget är kroken av järn och hänger från ankaret i en kedja. Kroken betas med ett köttstycke: vargen slukar köttstycket och kroken fastnar i strupen.

 

 

På kameraupptagningen ser vi Carl Bildt stå i en ring av mikrofoner, puffskydd och kameralinser. Det är 1992, vi befinner oss i Folkets Hus i Rinkeby. Lasermannen har skjutit flera svenskar i Stockholm, Ny Demokrati sitter i riksdagen, nynazister marscherar på gatorna och regeringen har därför ordnat ett möte med ”medborgarna” för att försäkra dem om att man gör allt i sin makt för att bekämpa rasismen. På Bildts vänstra sida står Birgit Friggebo, borgerlig kultur- och invandringsminister. Hon ser sammanbiten och kanske en aning irriterad ut.

Bildt talar med sin lite föreläsande, överlägsna röst om vikten av att mötet mellan människor sker ansikte mot ansikte och i ömsesidig respekt. Bortom mikrofonerna och tv-kamerorna finns en stor folksamling. De sitter i stolar eller står upp i bänkraderna. Många av dem har plakat med sig trots att de befinner sig inomhus, och man får intrycket av att de nyss har strömmat in från en demonstration ute på gatan. Kanske är så också fallet. Stämningen är spänd och högljudd: detta är inget möte ansikte mot ansikte, och möjligen är Bildts tal en reaktion på situationen i salen. Folkmassan avbryter Bildt med frågor och burop, och skanderar, allt högre: ”Vi är många, vi är starka, krossa rasismen nu!” Då böjer sig Birgit Friggebo fram över en mikrofon placerad på ett bord och säger:

”Nu tycker jag att vi i denna sal gemensamt sjunger We shall overcome, så att vi får ner stämningen här i salen.”

 Publiken börjar omedelbart skratta och bua, kameran zoomar in en kvinna i publiken som gapar förvånat, som om hon skäms å Friggebos vägnar. Men istället för att inse att hon har gjort ett enormt klavertramp med sin märkliga åthutning insisterar Friggebo på sin order:

”Vi gör det nu”, säger hon ilsket, och står sedan på scenen och sjunger We shall overcome, some day tillsammans med Bildt och de andra representanterna för den lagstiftande makten. I ett försök att vad då? Att framkalla Martin Luther Kings vålnad över sig själva?

Scenen blir naturligtvis omedelbart en ikonisk bild för det politiska etablissemangets totala handfallenhet inte bara inför den växande främlingsfientligheten utan även inför de segregerade stadsdelarnas befolkning. Den mest skoningslöst självklara analysen av händelsen görs följaktligen av Latin Kings, i låten Välkommen till förorten, där Dogge kickar: ”Politiker kommer hit, och sjunger sin jävla sång/ We shall overcome/ vad är det för skit?”

Och mer än något annat blir det hela naturligtvis ännu en byggsten i den mytologiska Förort med stort F som skapas i Sverige under nittiotalet, den Förort som på en och samma gång tycks genomkorsad av politik i den mest koncentrerade form och fullständigt omöjlig att tolkas politiskt: ett Troja vidsträckt nog att rymma landets alla utkantsområden och brinnande bilar och som just därför förblir alltför trångt för att vara hem åt andra än spegelbilder.

 

 

Wolfschanze, Adolf Hitlers militära högkvarter på östfronten, ifrån vilket han dirigerade Operation Barbarossa, invasionen av Sovjet, var beläget några kilometer utanför Rastenburg i Preussen – numera Kerzyn i Polen. Det många kvadratkilometer stora betongkomplexet omgavs av tät skog och var under sin mest aktiva tid hem åt tjugo tusen individer. Det har gått till historien som platsen för förrädaren Claus von Stauffenbergs försök att mörda Hitler sommaren 1944.

I brittiska rapporter kallas platsen för Wolf’s Lair – ”Varglyan” – men Schanze är egentligen ett militärtekniskt begrepp som varken har med den biologiska eller zoologiska världen att göra utan svarar mot svenskans ”skans”, som i ”förskansning”, eller Skanstull, Skansberget, Skansen. Invändningen mot denna språkliga invändning är naturligtvis att tredje rikets militär i allra högsta grad var ett biologiskt fenomen.


 

Nattens barn har vaknat. På Bredfjällsgatan, Hammarkullen, trängs betongfasadernas mörker bort av lågorna. Tät rök från tre personbilar. […]

En av broarna över väg 190 som ringlar genom Hjällbo här i Göteborgs norra förorter är en mötesplats för traktens ungdomar. Det var från den här bron som någon kastade en sten rakt in i en brandbil häromdagen. […]

Darko och fyra av hans vänner säger att de bara hade varit på kiosken och köpt godis. När de kom ut omringades de av poliser. ”De sa att vi hade pekat finger åt dem och dragit ner byxorna. Men det var inte sant …”, säger Darko. De berättar att poliserna slog dem med batong, att poliserna låtit hundar bita dem. ”Om jag hade fått chansen hade jag dödat hundföraren”, säger Mustafa, 22. […]

Någon kastar en sten mot en polisbil, en annan mot en spårvagn. Flera bilbränder i Angered. Rutor krossas. En dörr sprängs sönder. Klockan har passerat midnatt och nu är det nattens barn som tagit över.

(Från Aftonbladet.se)

 

Ariska brödraskapets grundare NL, 25, säger att han blivit kristen och tagit avstånd från nazismen. Aftonbladet kan i dag berätta att han är vicepresident i den nystartade mc-klubben White werewolves i Skåne.

– Flera av medlemmarna kommer från ett nazistiskt gäng i Landskrona, säger en polis vid länskriminalens underrättelserotel. […] NL dömdes till sluten psykiatrisk vård 1998 för att han skickat ett paket med sprängämnen till justitieminister Laila Freivalds. Han vårdas just nu på Säters rättspsykiatriska avdelning. […] I annonsen i Scanbike står att White werewolves MC – för övrigt felstavat till ”Wearwolfs” – rekryterar medlemmar från Brödraskapet och Ulfens blotyx i Landskrona. Ulfens blotyx är ett nazistiskt gäng på ett tiotal personer som 1996 startade flera bråk med invandrare i Landskrona.

 (Från Aftonbladet.se)

 

 

Ordet varulvs första del, var, tros ha sin rot i det forngermanska wer, som på fornnordiska lyder verr och som har syskon i sanskritens vira, latinets vir och litauiskans vyras: ”man”. Varulv betyder sålunda enligt den klassiska tolkningen helt enkelt ”man-varg”. Enligt en alternativ etymologi handlar det dock om något som vid en första anblick kan förefalla vara en enkel upprepning eller dubblering av referenser: var, på engelska were, på tyska wehr, härstammar enligt denna tolkning inte från ordet för ”man” utan från fornnordiskans vargr – gammelengelskans warg – som var vad antropologerna kallar ett noaord för ”ulv”. Noaord används om företeelser som det är tabu att nämna – i modernare tid handlar det främst om olika omskrivningar för Satan – men vargr var också namnet på en fredlös människa eller en bandit, som i många äldre samhällen jämställdes med vargen inte bara symboliskt utan även rent juridiskt: en vargr eller warg var en varelse som vem som helst var inte bara tillåten, utan uppmanad, att döda.

Varulv. Varg-ulv. Om vi godtar denna antagligen alltför fantasifulla etymologi, som till exempel inte tar i beaktande att varulven på spanska heter hombre lobo och på grekiska lycantropos, skulle varulven ursprungligen ha varit ”en fredlös varg”, det vill säga just den sortens opålitliga banditvarg som än idag framträder på tv-skärmar och nyhetssidor, där den i sin ondskefulla blodtörst – om än omtolkad i evolutionsbiologiska termer – river ihjäl hela flockar av tamdjur och sedan lämnar dem oätna, förbrukade utan mening.

Varulven, på gränsen mellan natur och stad, mellan djur och människa, lag och anomi, skulle enligt denna etymologi alltså vara en varg som uppför sig som en människa som uppför sig som en varg.

 

 

 ”De anklagar oss för brott vi inte gjort … än”
 (The Latin Kings, Välkommen till förorten)

 

1990. Jag är elva år och på väg hem från skolan. Snö vecklar ut sig i mörkret mellan hyreshusen. Jag har näsblod. En grupp killar sprang ikapp mig i det lilla skogsparti som jag korsar varje eftermiddag på väg hem från skolan – en genväg – och ropade rasistiska glåpord efter mig. Vi slogs, och en av killarna, A, gjorde en sorts rundspark som han måste ha sett i någon film – hans kompisar ropade åt honom att göra en ”tigerspark”. Jag pulsar fram i snön. Den stickande domningen i ansiktet börjar avta och ersättas med en bultande smärta. Jag tänker: nästa gång jag möter någon av dem ensam ska jag slå honom.

Det är inte underligt att jag blir kallad svartskalle, det hör till en ordning jag sedan länge anat som en dunkel geometri över husen och träden.

 

 

Metoder för att bli en varulv: klä av sig naken och sedan sätta på sig ett vargskinn eller ett bälte av vargpäls, eller gnugga kroppen med en magisk salva, eller dricka ur vissa speciella, förtrollade vattendrag, eller dricka av det regnvatten som samlats i en vargs fotavtryck i skogen.

 

 

Multikulturalism: det spektrum av kulturyttringar, statliga ingrepp och privata drömmar som sedan nittiotalets början har uttryckt Sveriges och i mindre utsträckning kanske hela Europas självförståelse vad gäller det mångkulturella samhället som källa till positiva fenomen, i motsats till den dystopi som nynazister och andra främlingsfientliga krafter alltid har målat upp. Egentligen använder jag, i denna text, termen om allt från Mångkulturåret till Michael Jackson som sjunger att det inte spelar roll om du är svart eller vit.

Eftersom multikulturalismens ideologi är den diffusa linje där krav från medborgare möter statliga interventioner och löften har den alltid varit en ideologi som har gett med ena handen och tagit med den andra – en tendens som naturligtvis på ett mycket effektivt sätt kritiserats av etnicitetens tänkare, i Sverige och i världen. Ingen kan vid det här laget ha undgått att multikulturalismen som positiv kraft är oskiljaktig från den ”kulturella rasismens” eller – en bättre term – etnotismens mer dystopiska världsbild, som envist hävdar att det mångkulturella samhället kommer att leda till etniskt kaos, svenskhetens utplåning, Europas tillbakagång på den internationella scenen och så vidare.

Jag kommer inte dröja vid denna nödvändiga kritik av multikulturalismen, utan istället följa en annan linje för att försöka förstå varför just det decennium som tycktes övervinna rasismen samtidigt förde dess arvtagare i SD och liknande partier i övriga Europa in i maktens centrum. Snarare än att lyssna till och anklaga multikulturalismens djävul skulle jag här så att säga vilja lyssna till dess ängel: genom att tänka rasismens historiska gestalt som fullbordad i multikulturalismen kommer den att söka efter ett sätt att utplåna dem båda.

Walter Benjamin skriver i sin sista fullbordade essä, Historiefilosofiska teser, att historikerns uppgift varken är att döma det förflutna utifrån sin egen tid eller att försöka leva sig in i det och återskapa det ”sådant det var”, utan att uppdraget istället liknar den gåtfulla kraftansträngningen ”att gripa tag i ett minne som blixtrar förbi i farans stund”. Förutom att påpeka den uppenbara komiska poängen i att detta är precis vad Birgit Friggebo försökte göra i Rinkeby Folkets hus, kommer jag, i denna stund som onekligen är en farans stund, försöka gripa tag i ett antal offentliga och privata minnen av framförallt nittiotalet i jakt på något som har förbisetts, något som kan hjälpa oss att formulera varför vi står så handfallna inför den nya vågen av högerpopulistiska rörelser, och även försöka hitta fram till några – visserligen diffusa, men likväl – utgångspunkter för framtida strategier för att bryta denna handfallenhet och kliva över försteningens tröskel.

När multikulturalismens ängel snart breder ut sina vingar över det hågkomna nittiotalet bör vi dock ständigt i bakhuvudet höra Dogges röst som påminner oss om att multikulturalismen redan från början, lika mycket som den skapades av ett tryck underifrån, var ett statligt instrument ämnat att pacificera en aggressiv folkmassa, och att dess konceptionsögonblick så att säga är kluvet mellan å ena sidan karnevalerna, demonstrationerna mot rasism, de unga människornas vacklande men växande självförståelse och så vidare, och å andra sidan Friggebos befallning att vi alla ska ställa oss upp och sjunga We shall overcome. Den sång ängeln sjunger är politikernas sång, inte vår egen, även om den en gång var det. På sätt och vis är den inte väsensskild från tårgas eller schäferhundar.

 

 

Samma år som Friggebo uppmanar Rinkebyborna att sjunga med henne börjar min klass i högstadiet. Vi hamnar på en ny skola, i ett så kallat mångkulturellt område, Araby. Naturligtvis har någon slitit ner metallbokstaven Y från skolans tegelfasad så att man varje dag i tre år går in i Arabskolan. Skolan och området har dåligt rykte, och de övriga föräldrarna till barnen i min klass genomför faktiskt ett tafatt försök att få oss flyttade till en annan skola, som skulle passa ”oss” bättre.

Men jag tycker om Arabskolan, jag har vänner där sedan basketträningen och kvällarna på parkbänkar, drivandet i centrum, rotlösheten.

När jag går ut nian är det 1995 och jag lyfter blicken och ser en himmel täckt av milshöga, paljettglittrande vingar som består av karnevalsaffischer, skivomslag, trummor, daishikis, världens alla flaggor, graffitimålningar, kurdiska nationaldräkter, mikrofoner – multikulturalismen har anlänt, med alla sina fetischer och attribut. Jag står under de blinkande lamporna på ett disco där fritidsgårdsledarna spelar Public Enemy. Jag drömmer. Jag måste drömma. En kompis från Senegal gör dreadlocks på mig, jag har en t-shirt med Malcolm X. Vi drömmer alla oss själva. Jag och S och G och L och alla andra drömmer att vi hör hemma någonstans för första gången i våra liv. Det är som om vi har hittat något att kalla vårt eget. Vi drömmer. Vi slåss i sömnen.

 

 

Historiens Ängel rör sig bort från något utanför bilden. Han backar bort från något som han koncentrerat betraktar. Hans mun är öppen, vingarna är utbredda. Han är vänd mot det förflutna, och där vi ser kedjor av händelser ser han en pågående katastrof som oupphörligen staplar vrakspillror och slungar dem framför hans fötter. Han skulle vilja stanna, väcka de döda och göra helt det som blivit sönderslaget, men han kan inte, eftersom en storm från Paradiset har fångats av hans vingar, blåser med en sådan kraft att han inte längre kan sluta dem. Stormen driver honom in i framtiden, mot vilken hans rygg är vänd, medan högen med vrakgods framför honom växer mot himlen. Vinden är framsteget.

Denna gestalt, som Walter Benjamin skriver om i sin essä Historiefilosofiska teser är naturligtvis en svart madonna i betydelsen att det är en bild som har hanterats av många, en bild förmörkad av beröring och tolkning: Agamben sammankopplar Ängeln med det revolutionära, rättsskapande våldet, medan den israeliske konstnären Udi Aloni använder Ängeln på ett nästan motsatt sätt i sin film Local Angel. Ändå vill jag låna den.

Ordet multikulturalism, eller ännu hellre dess diminutivform multikulti, har numera blivit ett skämt – för övrigt låter det ju, multikulti, som
MK-ULTRA, programmet för hjärntvätt och psykologisk krigföring som CIA drev under 60-talet – men multikulturalismen var en räddning för många som växte upp på nittiotalet. En ängel. Och Multikulturalismens Ängel kunde likna Historiens Ängel, för han backar liksom sin föregångare in i framtiden. Men han ser varken det förflutna paradis som vi är utdrivna från eller vrakspillrorna vid sina egna fötter, eftersom han ser sig över axeln. Han ser framtidens paradis där borta, han ser en harmoni som han mycket försiktigt går baklänges in i. Han intresserar sig inte för konfliktens rötter, han ser inte konflikten överhuvudtaget, varken dess nu eller dess historia. Hans ansikte är upplyst av framtidens ljus och han ropar att världen är harmonisk, att det mångkulturella samhället är det paradis som snart ska anlända. Och vi som lever bland vrakspillrorna, vi som under nittiotalet hör detta rop, känner det som att framtiden plötsligt tillhör oss, och det blir möjligt för oss att överhuvudtaget lyfta blicken och se något annat än de vrakspillror som är vårt hem. Vi ser vingarna. De är bilder. Bilder av oss. Och en kort stund blir det möjligt att tro att alla är olika men ändå lika, att det inte spelar någon roll om du är svart eller vit, att nuet bara är en mardröm som vi håller på att väckas ur.

Men var denna ängel, vars vingar är bilder, det vill säga vars vingar inte finns, alls ingen ängel? Var det bara Birgit Friggebo som befallde oss att sjunga We shall overcome? Så var det kanske också.

 

 

I Syd- och Mellaneuropa sades det att man kunde förvandlas till en varulv om man på en viss onsdag eller fredag sov utomhus en sommarnatt, och fullmånens sken föll direkt på ens nakna ansikte. Från min egen barndom minns jag sagor om kvinnor som krupit genom ett djurs inälvor för att slippa födslovärkar. Det sades att de förvandlades till vargar.

 

 

Även om Ängelns löfte om harmoni var en lögn måste man för att ljuga övertygande blanda ut lögnerna med sanning – min far brukar säga att han lärde sig detta under militärtjänsten i Uganda och exemplifiera det med BBC. Alltså: vi demonstrerade, vi skrev låtar mot rasismen som vi framförde på fritidsgårdar och festivaler, vi gick med raka ryggar, och de fragment av sanning som fanns i multikulturalismens rop pacificerade inte bara folkmassan som ropade ”Vi är många, vi är starka”, utan kilades också in i rasismens hjärta och dödade den. Vi segrade. Rasismen, sådan den såg ut då, dog. Men in i vilken segrarens natt slungade denna seger oss?

 

 

Att Europa under några timmar i juli 1944, då von Stauffenberg placerade en portfölj fylld med sprängmedel i ett av Hitlers mötesrum, tycktes balansera längs en knivsegg på en plats som kallades just Varglyan eller Vargskansen är naturligtvis en för denna text lycklig slump, men att Hitler döpte flera av sina högkvarter till namn som innehöll just ordet ”varg” är det inte: i Belgien fanns Wolfsschlucht och i Ukraina Wehrwolf, och redan i sin ungdom hade Hitler börjat signera brev med favoritsmeknamnet ”Wolf”, sannolikt inspirerad av att namnet Adolf har sitt ursprung i en sammansmältning av de två tyska orden adal och wolf, ”ädel varg”.

Wolfschanze demolerades av Röda Armén i slutet av januari 1945, men trots att man använde flera ton sprängmedel stod många av de tjocka bunkerväggarna kvar när röken hade lagt sig, och har överlevt in i tjugohundratalet liksom flera av Hitlers andra bunkerkomplex. Inte förrän 1955 hade man röjt undan de över femtiotusen landminor som omgav installationen Wolfschanze.

 

 

Vanligt förekommande i medeltida varulvsmyter är föreställningen att varulvar gräver upp och äter nyligen begravda lik.

 

 

 – In i vilken segrarens natt?

 

 

Sverigedemokraterna internaliserade effektivt den kritik som multikulturalismen utslungade mot dem på nittiotalet, då partiet var uttalat rasistiskt. Parallellen är förstås den med sextioåttornas uppror och kritik mot skolan, fabriken och psykiatrin, som ”imperiet” snabbt lärde sig använda för att fungera mer effektivt i en ny tid. SD reagerade på antirasismens och multikulturalismens kritik i så hög grad att de nu ofta  använder en uttalat antirasistisk retorik i sina uttalanden. Man hävdar exempelvis att bara den som själv är rasist och övertygad om den vita kulturens inneboende överlägsenhet kan förbli blind för det faktum att ”det svenska” inte förmår överleva i ett mångkulturellt samhälle. Vad har då skett? Vad är en sverigedemokrat som anklagar antirasisten för rasism, som utmålar sig själv som ett lamm, som ett absolut offer på gränsen till utplåning? Även om SD drar slutsatser av sin antirasism som är närmast motsatta de som vi som motsätter oss SD:s ökade inflytande i svensk politik drar av vår egen, vad är det som säger att deras antirasism idag är mindre antirasistisk än vår? Naturligtvis tyder en mängd saker på det, men är det ändå inte som om vi, vad gäller rasismen som sådan, just för att vi tillfälligt segrade mot den nu är oförmögna att inse att vi har segrat därför att vi i samma ögonblick som vi förstår det måste börja utkämpa en annan strid, där de gamla vapnen är verkningslösa? De stod ju där en gång, fienden, med rakade huvuden och bomberjackor, och ropade, och vi ropade tillbaka, och bakom oss stod en ängel. Vilka var vi? Vi beskjuter minnena i hopp om att kulorna någon gång ska sluta gå rakt igenom deras spöklika kroppar.

Men de är borta.

 

 

Då man läser i kommentatorsfälten till artiklar som behandlar invandring eller då man orienterar sig i den sverigedemokratiska bloggosfären ser man mycket snabbt att den självbild som florerar bland SD:s anhängare faktiskt betraktar den egna, svenska kulturen som uttalat svagare än en aggressivare mellanösternkultur som premierar fientlighet, våld och intolerans till skillnad från den svenska som man påstår präglas av en mjukhet som man gång på gång exemplifierar med sin egen relation till ”sina” kvinnor. Ur en nästan ändlös flod av talande exempel: ”Syftet med våldtäkterna är att demoralisera oss svenskar, och kort sagt så är våldtäkter ett sätt för islamisterna att ta för sig av fiendens tillgångar. Kvinnor ses av muslimska män som en ägodel och svenska kvinnor representerar fiendens ägodelar som de tar när de kan! Återigen en människosyn och en mentalitet som det svenska samhället är helt oförberett på att hantera.” En värld av speglar.

Självklart innehåller också den mer välkända nittonhundratalsrasismen en föreställning om att den egna rasen är hotad av en yttre agent, men kanske bör vi inse att Sverigedemokraterna har accepterat – om än inte i sitt vardagliga tal så i sitt ideologiska tänkande – vad som egentligen var multikulturalismens syn på kulturer som helt och hållet relativa företeelser och essentiellt jämbördiga agenter i ett spel om identitet och självrepresentation, och att man har gjort detta i så hög grad att man nu står i direkt förbindelse med en skräck för den egna särartens eller kulturens utslocknande som tidigare maskerats för en själv med föreställningarna om vit överhöghet.

Rasismen, som i sig själv är en ideologi, kan inte vara den innersta kärnan i en ideologi: den är alltid just ideologi, överbyggnad, den är alltid maskering, alltid ett övertäckande eller en förvrängning av en eller annan traumatisk sanning. Om den under kolonialtiden täckte över den omänskliga behandlingen av de koloniala undersåtarna och under nittonhundratalets senare hälft muterade till en marginaliserad skenbild som gömde den traumatiska insikten att den europeiska upplysningen mynnat ut i en förintelsemaskin, gömde den kanske kring millennieskiftet det faktum att ”svenskheten” blott var en konstruktion och att nationalstaten var en historisk parentes på väg att suddas ut av globalisering, migration och ekonomism. Snarare än att vara en omaskerad rasism, en ren, hård kärna som ännu finns kvar bakom SD:s humanistiska retorik, är alltså, vill jag hävda, förhållandet mellan nittiotal och nutid, mellan mask och ansikte, vad gäller Sverigedemokraterna, det motsatta: SD:s rasism under nittiotalet var masken. Det var den löjliga machoretoriken, komplett med en fackla som partisymbol, som dolde något, och vad som doldes var det man nu uttalar högt: att vissa privilegier som har varit reserverade för ”svenskar” håller på att gå förlorade, att det man som ”svensk” är, eller tror sig vara, är på väg att försvinna.

Det Multikulturalismens Ängel lovade oss medan den backade in i framtiden var nämligen inte alls harmoni. Medan multikulturalismens ideologi och praktik för vissa var en förändring av villkoren till det bättre, innebar den för andra – för de som nu är SD:s kärnväljare – en öppning ut i det landskap av osäkerhet och främlingskap som är de mänskliga grundvillkor som ”vanliga svenskar” i egenskap av att tillhöra en privilegierad grupp som var välkänd för sig själv på de främmandes bekostnad, ditintills varit skyddade ifrån. Om det verkligen inte spelade roll om du var svart eller vit så innebar det ju inte så mycket att alla var vita som att alla var färglösa, och känslor och identitetspositioner som man tidigare upplevt som ”naturliga” upphörde under nittiotalet att vara självklara och utsattes istället för ett radikalt ifrågasättande av själva det främmandes existens, då detta trädde fram till hälften ur sitt eget främlingskap, när det hävde sig upp ur spegeln som ett oformligt, monstruöst Ting. Blonda killar hade kepsar med Malcolm X-symboler. Latinamerikaner sjöng reggae, svenska tjejer dansade, vaddå, capoeira.

Om den nuvarande sverigedemokratiska världsbilden, som är en reaktion på denna nittiotalets multikulturalism, är förmögen att acceptera sanningen att olika raser inte finns, bara kulturer som kämpar, blandas ut i varandra och sönderfaller, är den alltså inte en maskerad utan en demaskerad rasism, en rasism avslöjad som ideologi, som illusion, och eftersom rasismen alltid är en mask är en demaskerad rasism inte längre rasism utan något annat: en ny, kanske renare och mer rationell, ideologi, som direkt artikulerar den nakna desperationen hos en ”vithet” eller ”svenskhet” som multikulturalismen, trots att den bara består av spegelskärvor, har visat upp som just konstruktion, som fantasi och privilegium. Och det är denna känsla, och inte den gamla rasismens arroganta hat, som Jimmie Åkessons stirrande, ormlika blick uttrycker: ett desperat, nästan Hollywoodaktigt hopp, legerat med ett tyst primalskrik.

 

 

 

Spegelyta.

 

 

Ett varghuvud kunde om det hängdes upp över en dörr avskräcka inte bara andra vargar utan också rånare och onda andar.

 

 

Spegelyta.

 

 

Vargens ögon gjorde den som åt dem delvis osynlig.

 

 

 

Spegelyta.

 

 

Och i de hastigt uppflammande ögonblicken av kollektiv självartikulation såg vi bilder som tycktes komna ur oss själva, bilder som i sin skönhet föreföll sanna, bilder där vi hade glorior. I det svartvita fotografiet av en dam som slår sin handväska i huvudet på ett skinhead såg vi oss själva sådana vi ville vara. Den uttalade, råa rasismen besegrades, men för att kunna fortsätta använda segerns vapen måste vi som kämpade mot rasismen förstå också vår nya fiende som rasism. Och när Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen gick vi därför ut på gatorna och skrek att vi var många, att vi var starka, att vi skulle krossa rasismen. Men dagens sverigedemokrater är inte rasister.

 

 

Ja. På bilderna har vi glorior. Vi kickar micken på fritidsgården, mot rasismen. Vi är femton, sexton, vi sitter på en parkbänk och dricker öl. Vi citerar filmen Scarface: Tony Montana läser en mening skriven med blinkande lampor på ett luftskepp som passerar i natten: The world is yours. Världen tillhörde oss. Men världen behövde egentligen inte tillhöra oss, bara berättelsen om oss själva. Men eftersom vi lever i världen, eftersom vi alla är cyborger som består av historiens material finns ingen skillnad mellan berättelsen om oss och världens material, och när vi på nittiotalet erövrade vår egen berättelse stal vi också en del av världen. Vi dansade breakdance på utlagda kartonglådor och stal slangord från Latin Kings skivor eller från föräldrarna, deras lantliga svordomar från det så kallade hemlandet: jag ska kasta en sko i huvudet på dig, på somaliska, vad sa man nu igen, något –

Vi stal oss själva, men vi trodde att ingen ägde det vi stal, för sådant var Ängelns löfte. Vi ville att natten skulle ha alla färger. Vi ville tro på Multikulturalismens Ängel, som sjöng i trafikbruset, i Dogges röst, i filmerna, i demonstrationernas slagord, i oss själva. Men någon ägde hela världen. Någon ägde oss.

 

 

Varghjärtat åts för att ge mod i strid.

 

 

Under det av regeringen utnämnda Mångkulturåret ignorerades fullständigt en rapport om att grov, strukturell diskriminering förekom överallt i det svenska arbetslivet, och att denna diskriminering var kodad inte bara i grupperna svenskar och icke-svenskar utan nästan exakt efter hudfärg: svarta människor diskriminerades mest, bruna människor lagom mycket. Vita invandrare klarade sig bäst, nästan bra.

 

 

Och vi skrattar och skakar på huvudet åt de politiker som, under höstens riksdagsval, för att låta påskina att en kvalitativ skillnad föreligger mellan dem och SD vägrar att bli sminkade bredvid Jimmie Åkesson eller äta i samma matsal som honom: instinktivt känner vi ju på oss att även om en sådan kvalitativ skillnad möjligen existerar mellan en explicit, uttalad nazism och den moderna svenska staten, så existerar den inte på något sätt mellan etnotismens fixering vid den nakna, blottade svenskheten och statens fixering vid det nakna, blottade livet som visar sig i flyktingpolitik, terrorbekämpning och övervakning.

Den fårskock, är man frestad att kalla dem, som utför dessa gester, rekapitulerar, som vi förstår, Bengt Westerbergs handling då han på nittiotalet vägrade dela tv-studio med Bert och Ian, och detsamma kan sägas om kanske alla anti-SD-aktioner som genomförs under 2010: när den ansvariga för Stockholms poesifestival på affischen för höstens upplaga av festivalen river itu en nazistflagga under rubriken ”Vi välkomnar det främmande”, upprepas i en död, ritualiserad form AFA:s överstrukna och sönderslagna hakkors; när de övriga riksdagspartiernas representanter, en efter en i talarstolen, insisterar på att Sverigedemokraterna faktiskt är rasister, är det ett märkligt eko av den talkör som 1992 överröstar Carl Bildt och Birgit Friggebo med ropet ”Vi är många vi är starka, krossa rasismen nu”; när omfattande demonstrationer genomförs i svenska städer dagen efter valnatten upprepas nittiotalets antinazistiska demonstrationer, men de framstår som kraftlösa och tomma eftersom nittiotalets ideologiska manifestationer framför allt var uttryck för en ”gatumakt” förmögen att bemöta nynazismens våld. Fienden slåss ju inte längre på gatan utan sitter i riksdagen.

Frågan vi här bör ställa oss är inte varför det politiska etablissemanget, och kanske också vi själva, står så totalt handfallna inför etnotismens retorik att vi alla börjar likna döda skuggor i upprepningarnas Hades eller kanske ännu lämpligare zombies, som ju i de moderna zombiefilmerna vandrar omkring i stormarknader och river ner varor från hyllorna helt enkelt därför att det var vad de gjorde då de ännu levde. Frågan bör istället vara varför dessa upprepningar alltid tvingas leta efter Hitler i Åkesson, och framförallt varför vårt tänkande kring frågan om hur man bekämpar det mångkulturella samhällets fiender politiskt tycks ha frusits ner under nittiotalet, så att vår omedelbara reaktion på SD:s framgångar är att återvända dit. Om X är den okända variabel som har introducerats i det politiska landskapet sedan nittiotalet, och som tycks ha förlamat tänkandet när det kommer till frågan om det mångkulturella så att man tvingas gripa tillbaka på en gammal kamp mot rasismen och alltså identifiera fienden som just rasist, vad är då X om inte multikulturalismen, ängeln som lovar oss harmoni med sina klistermärkesslogans som säger att alla kan vara lika men ändå olika, och som i konflikterna mellan ”svenskar” och ”invandrare” bara ser fiktioner, mobbning, felslut, irrationalitet, psykologiska knutar och rädslor som, vilket alla nittiotalets Romeo och Julia-historier ville övertyga oss om, är möjliga att lämna bakom sig i ett enda kosmopolitiskt-transcendent ögonblick av förälskelse och ömsesidig förståelse?

 

 

Doesn’t matter if you’re black or white. It’s black. It’s white. It’s black. It’s white. Löftet om harmoni bar märkligt nog på en variant av påståendet ”everybody wanna act a nigger, nobody wants to be a nigger”, det vill säga att snarare än att reducera varje etnisk identitet, också den svenska, till en relativ partikel utsatt för en storm av ifrågasättanden, omstruktureringar och kollisioner, lovar multikulturalismen att vi alla kan stiga upp på normens universalitetsplan, samtidigt som vi behåller våra särarter och skillnader. I själva verket kan det till och med förefalla som om det tidigare är en förutsättning för det senare: multikulturalismen säger närmast att om alla bara ”acts a nigger” behöver ingen ”be a nigger”. Om vi alla är stolta afrikaner, latinamerikaner och så vidare, och framförallt, om de etniska svenskarna bara lyckas finna en stolthet i sin svenskhet –

Nej. En dröm – slåss i sömnen. Sanningen är ju att i lika hög grad som en politisk gest skänker ett grundläggande mått av universalitet åt den Andre och låter den Andre känna sig ”lik i sin olikhet”, får den också den Förstes privilegium – att vara det som är välkänt och likt sig självt – att börja vittra sönder, eftersom detta privilegium bara kan existera på det okändas, det olikas, bekostnad. Detta är vad etnotismens röst, som ljuder ur rasismens brustna hjärta, ständigt anspelar på: på en känsla av att inte längre vara hemma i sitt eget land, av att som svensk inte längre känna sig säker i miljonprogrammens raviner av balkonger eller i innerstaden om natten, eller av att ha förlorat rätten att uttrycka sig med den självklarhet som man är van vid, både vad gäller yttrandefriheten och rätten till högtider och identitetsmarkörer som flaggor och folkdräkter – ytterst, sammantaget, på en känsla av att ha förlorat förmågan att på det sätt som man är van vid bebo sitt eget ansikte, sin röst, sin hud. Och samma löfte om harmoni som en gång fick oss att lyfta blicken från högen av spillror, löftet att inte jorden utan paradiset var det mångkulturellas sanna element, omöjliggör nu för oss att se att de spillror som tornar upp sig mot himlen inte är något annat än vårt hem, att de förlorade rättigheter som SD talar om, känslan av att känna sig fullständigt hemma i sig själv och ”sitt land” och erfarenheten att aldrig få sin identitet eller sina sociala koder radikalt ifrågasatta, bara är den vite mannens privilegier som han nu rättmätigt förlorar. Det är därför som ingen mot SD:s retorik är förmögen att invända att ingen färgad människa, och kanske heller ingen kvinna eller HBTQ-person, ingen funktionshindrad och så vidare – att ingen utom den vite mannen – har upplevt något annat än att de mänskliga villkoren – inte den egna, underordnade gruppens villkor utan just de mänskliga villkoren – bland annat innebär att man ibland känner sig främmande och utsatt, och att man i en stad, ett språk eller ett socialt sammanhang alltid riskerar att ens egen syn vänds ut och in så att man ser sig själv utifrån, kuslig som en jävla bläckfisk uppfiskad på land, plötsligt –

Istället inbillar vi oss, eller försöker inbilla andra, att det är möjligt för alla i ett samhälle att känna sig så som en ung Jimmie Åkesson kanske kände sig 1990, när han var en liten pojke som ingen ännu hade kallat för svennebanan, eller så som Bert Karlsson kanske en gång kände sig på 80-talet när han köpte pizza i Skara. Men vi är främmande varelser, främmande till och med inför oss själva. Och alla är någons monster.

 

 

Den som saknar skugga är själv skugga.

 

 

Enkla tankeexperiment. Om alla färgade människor som vill komma in på en klubb på Avenyn släpps in försvinner en känsla av exklusivitet som kanske inte alla som är där njuter av, men som en del eller rentav många, vill jag påstå, medvetet eller omedvetet begär. Om så kallade invandrarförfattares verk inte skulle tolkas som partikulära konstverk som handlar om specifikt färgade erfarenheter utan som allmänmänskliga, skulle det i sin tur innebära att Tomas Tranströmers dikter ger uttryck för en lika snäv och socialt och etniskt avgränsad upplevelse av världen som låt säga Dogges raptexter – vilket naturligtvis är fallet, även om övriga jämförelser kan lämnas därhän.

För majoriteten av en befolkning eller en grupp människor upplevs det alltid som en störning och, helt korrekt, som förlusten av vissa privilegier som bara avslöjar sig som privilegier just i ögonblicket då de går förlorade, när en främmande grupp försöker etablera ett hem på ”deras” territorium. Och då vi försöker hitta en utgångspunkt för att bemöta etnotismen kan vi alltså inte längre göra det genom att förminska konflikter eller inbilla oss att de kan harmoniseras in i en slät terräng. Drömmen om harmoni mellan kulturer var kanske nödvändig en gång, men absolut harmoni är inte ens en utopi utan närmast en dystopi – Brave New World, Gattaca och så vidare – och eftersom den nya typen av etnotister är experter just på att använda det brus av fientlighet som alltid kommer att existera i ett samhälle och framförallt på att lova att ge tillbaka de vita svenskarna deras förlorade identitetsprivilegier, måste motstrategier och motbilder formuleras som varken blundar för det faktum att svenskarnas förlorade privilegier är en realitet eller att liksom när det gäller mellan unga och gamla, arbetssäljare och arbetsköpare, homo- och heterosexuella, män och kvinnor, och så vidare, även mellan olika etniska grupper alltid kommer att finnas verkliga konflikter som handlar om rätten till sin egen berättelse, rätten att formulera och representera sig själv, rätten, ytterst kanske, att känna sig hemma, och att dessa konflikters utgång kommer att få faktiska konsekvenser för alla inblandade parter. Det släta landskap som SD inbillar sig att svenskarna har förlorat och som multikulturalismen lovar oss i framtiden om vi förstår varandra, förälskar oss i varandra och går på varandras musikfestivaler – det finns inte. Det fanns aldrig.

 

 

Svenskhet är våra traditioner. Det är alltså vår kultur. Och den ska vi hålla hårt på. Det första en invasionsmakt gör, är att försöka fördärva kulturen för folket i det invaderade landet, för kulturen är folket!

När våra skolor brinner, när våra gymnastiksalar brinner, när våra bilar brinner, när våra varuhus brinner, när våra flickor våldtas, när våra äldre brutalt rånas, och när vår demokratiska infrastruktur nedmonteras, så är det resultatet av en strategi som ska få oss att gå på knäna.

(motkraft.se, högerextrem blogg)

 

 

Vargtimmen kallas den tid före gryningen då kroppens aktivitet är som lägst. Blodets halt av hormonet melatonin är som högst, kroppstemperaturen och blodtrycket sjunker till dygnets lägsta nivåer och ämnesomsättningen går ner. Förutsättningarna för vakenhet är som allra sämst just vid denna tidpunkt. Allt detta medför att man oftast sover genom dessa timmar. Om man i stället vaknar mår man sällan särskilt bra.

 

 

Om man hade kunnat tolka bränderna i förorterna som en del av arbetarklassens totala alienation i ett ekonomiskt system som enbart är förmöget att tilldela dem rollen som reservarbetskraft, istället för som resultatet av ett kulturellt definierat ”utanförskap”, hade det inte bara varit svårare för SD att vinna poäng på dessa bränder, denna förstörelse, utan man hade också kunnat se konflikten, för att tala med Hardt och Negri, kommunicera direkt med maktens hjärta, även om den till makten kanske bara ropar: ”Hörs vi? Hallå? Finns vi? Hallå?”. Om vi hade varit förmögna att betrakta vår egen inblandning i Afghanistan som just ett krig, som en geopolitisk konflikt om råvaror och internationell prestige istället för som en utslätning av en störning, en harmonisering av ett brus, en polisiär insats – om vi inte hade varit så snärjda i vår egen fantasi där kvällstidningar kan beskriva dödsskjutningen av en svensk soldat som ”ett mord” – hade vi kanske inte blivit så förvånade över att kriget också når hit, till en gata i julhandelns Stockholm, och vi hade inte känt oss tvungna att ännu en gång tolka en konflikt som ett utslag av mångkulturalismens och integrationens misslyckande, utan tvärtom kunnat ställa oss vissa viktiga frågor om kriget mot terrorismen och vår egen neutralitet. Om vi inte hade sovit, för att kunna drömma –

Poängen är inte att vi inte bör fördöma dödshot mot konstnärer, självmordsbombare, stenkastning mot ambulanser och brandkår och så vidare, utan att vi måste se att dessa händelser är uttryck för verkliga konflikter och att dessa vrakspillror – de nedbrända bilarna i Rosengård, sotspåren i snön på en gata i Stockholm, slagsmålen mellan skinheads och AFA – är, om inte politikens totala material så i alla fall delar av en sådan materia snarare än störningar i en mångkulturell harmoni som ständigt är på väg att anlända. Varje gång vi anropar harmonin frågar SD nämligen bara när högen med vrakspillror är hög nog, och påpekar att harmonin inte finns genom att gång på gång anspela på den malande känslan av främlingskap och förlust av någonting som inte kan ges ett namn, eller som bara kan ges det diffusa namnet ”svenskhet”, därför att ingen ger det dess rätta namn – privilegier. Idag är det sålunda etnotisten som säger:

”Politiker kommer hit, och sjunger sin jävla sång. Harmoni? Vad är det för skit? Det råder inte harmoni, det råder konflikter överallt, det kan alla se, öppna ögonen, vakna.”

 

 

Det är då åter 1990. Min mamma, som är etniskt svensk, slår en bunt flygblad ur händerna på en ung kille utanför en stormarknad. Jag och mina bröder vänder oss om och stirrar på henne, på händelsen. Det är sensommar, eftermiddag, killen kryper omkring och plockar upp flygbladen som fladdrar i vinden, blåser över den blå himlen och in under de parkerade bilarna. Mamma tar kundvagnen och kör den till vår bil. I bilen säger hon att killen var en idiot, en sådan som tycker att vissa människor är bättre än andra. Jag är elva år, jag sitter i baksätet, jag tittar ut på staden, som rör sig i fönstren.

 

 

Omslag

Pris: SLUTSÅLT
Beställ nummer.

"I min inre stringhylla står höstnumret av Glänta under bokstaven O som i 'oundgänglig'. För Johannes Anyurus essä [...], en text som slår upp ett hål i mitt huvud, men också för helheten. Det här är ett ovanligt viktigt tidskriftsnummer, för att det säger att vi måste tänka på rasismen nu och för att det visar hur. Jag vill ge det till alla som arbetar med folkbildning i Sverige - på skolor, kulturredaktioner, studieförbund, bokförlag, departement, daghem. Som en bruksanvisning. En inledning till ett samtal som borde pågå överallt hela tiden." 
Jenny Tunedal, Aftonbladet 

Om numret på Eurozine.