Göran Dahlberg  Inledning: samtal med poeter som vägrar tala

För ett par år sedan besökte jag tidskriften Chimurenga i Kapstaden och hamnade då på en ”Chimurenga Factory” under rubriken ”Fanon Can’t Dance: Antiphonies of the Gaze”. Den nigerianska filosofen Bibi Bakare-Yusuf inledde kvällen med ett improviserat föredrag, och sedan vidtog en diskussion som på många sätt var bekant från Gläntas seminarieserier och filosofibarer: problemställningarna, diskussionsklimatet, referenserna. Men det var samtidigt annorlunda; att diskutera den vite mannens blick såsom ende vite man i ett större sällskap förändrar förutsättningarna för ens röst på ett lika basalt som radikalt sätt. Jag hade svårt att ta mig ur tystnaden.

Chimurenga är ett ord hämtat från shona-språket och betyder kamp. Chimurenga är också en panafrikansk tidskrift. Det här Gläntanumret är i själva verket ett Chimurenganummer. Det är en komplett översättning av Chimurengas temanummer ”Conversations with poets who refuse to speak” från 2007 och det återges här i sin ursprungliga komposition, inklusive bildmaterial. Det handlar lika mycket om påtvingad och självpåtagen tystnad, och bakom numrets ”samtal” finns bland annat frågan om ens konstnärliga, musikaliska eller litterära verk kommer bättre till sin rätt om man är tyst? Är det mer rättvist i förhållande till verket? Behövs det till exempel egentligen några inledande ord till det här numret, verket, av Chimurenga? Behöver man lägga till (för)ord till ett nummer som har anspråk på att presentera samtal med dem som vägrar tala? Ett nummer med ConceiçãoEvaristos berättelse om Maria där alla på bussen är tysta medan några rånare med vapen i hand tar alla deras ägodelar, och busschauffören fortsätter att köra. Där Jay Cantor har låtit Che Guevara skriva dagbok, i vilken Fidel Castros tystnad beskrivs som argument med andra medel: ”Hans tystnad förebådade ett övergivande, en frånvaro, en död. Kanske din.” Där tystnaden i Neelika Jayawardanes bidrag framträder som ”något som liknar en identitet mitt i en våldsam förlust”. Och där Eric Darton låter sin huvudperson ställa den fråga som tenderar att bli akut under tystnaden: ”Vad skulle jag säga om det fanns tid att tala?”

Det offentliga samtalet måste hela tiden rättfärdiga sin existens. Det talas oavbrutet om vikten av att tala, att tala för sin sak, ge svar på tal och att tala ut. Mer sällan talas det om lyssnandet, och nästan aldrig om tystnaden som handling. Det pratas om att göra sig själv synlig, om kampen för att bli sedd och hörd och för att ta plats. Mindre om försvinnandet som handling. Och då inte i termer av att ge upp, avsäga sig något, abdikera, utan som trots, vägran, motstånd eller rätten att inte finnas på plats.

Thomas More, författaren till Utopia (icke-platsen), hävdade på 1500-talet in i det sista sin rätt att vara tyst. När Henrik VIII började planera att göra sig till den engelska kyrkans överhuvud avgick Thomas More som lordkansler. Detta utan att göra någon poäng av att han gjorde det i protest. More hävdade alltså att hans vägran att erkänna kungen som kyrkans överhuvud inte var att betrakta som att gå emot kungen. Han hade dragit sig tillbaka, och menade sig därmed vara varken för eller mot. ”För denna tystnad kan varken er lag eller någon lag i världen döma mig.” Han hävdade alltså sin rätt till tystnad, vilket inte är detsamma som att vägra att tala. Rätten till tystnad handlar snarare om att undandra sig språket, och därmed på ett radikalt sätt också den dominerande (binära) ordningen. More halshöggs för sin ”vägran” 1535. Fyrahundra år senare helgonförklarades han, som martyr, och år 2000 utnämndes han av Johannes Paulus II till politikers och makthavares himmelske skyddspatron.

Också många samtida författare har efterhand blivit kända för sin tystnad. Sedan Harper Lees roman To kill a mockingbird publicerades för femtio år sedan har hon varken publicerat något eller uttalat sig. När en journalist lyckades nå henne inför jubileet i hennes hemstad Monroeville svarade den 84-åriga Lee: ”Vi ska precis mata ankorna men slå mig gärna en signal nästa gång du är här.” Thomas Pynchon har hållit sig undan under ungefär lika lång tid, även om han fortsatt att publicera böcker och vid två tillfällen låtit sig spelas in för att ge röst åt en karaktär med samma namn och en påse över huvudet i The Simpsons. Mindre omtalad är den maliske författaren Yambo Ouologuems tystnad. Han har varit tyst i trettio år när Christopher Wise i det här numret ger sig ut på spaning efter honom. I amerikanska filmer framstår rätten att förbli tyst, ”remain silent”, som mycket påtaglig, om än inte mer självklar än att den måste upprepas i oändlighet. Men alla människor har inte den rättigheten, inte ens i USA. Mehdi, den svenske före detta fången på Guantánamo har ett förhållningssätt till tystnaden som liknar Ouologuems. Han förutsätter att vad han än skulle säga skulle det bli missförstått. Efter sitt frisläppande gick han istället in i den tystnad som förvägrats honom under tiden i fånglägret.

Men tystnaden är naturligtvis inte bara personlig. Det tysta är inte bara tyst i förhållande till andra uttryck, utan i relation till andra (samtals)ordningar och strukturer. Den informella ekonomin är en tyst ekonomi. Även om ”den andra ekonomin” i länder som Sydafrika, enligt Gael Reagon, är ”den första ekonomin”. I Asef Bayats bidrag beskrivs hur denna andra värld – i tysthet – inkräktar på den första världen. En tryckt tidskrift är i en mening alltid tyst. Och i det här fallet är vi tystare än någonsin, vi framträder maskerade till Chimurenga, genom lånade röster. Som tidskrift är det annars närmast oundvikligt att försöka vara synlig, och att sträva efter en någorlunda igenkännbar röst. Samtidigt sker detta – såväl av dygd som av nödvändighet – i tysthet. Så också i det här fallet.

Omslag

Pris: 100 kr
Beställ nummer.

Om numret i Astrid Trotzigs radioessä i OBS.