Patricia Lorenzoni  Bekänna färg

Är du svart eller vit? Frågan utesluter svars-alternativen lila, höfärgad, grön och marinblå. När raskvoter införs på Brasiliens universitet -skakas myten om landet utan rasism om. Idéhistorikern Patricia Lorenzoni sätter det nyväckta intresset för ras i ett historiskt -perspektiv och skönjer såväl brytpunkterna som kontinuiteten i ett alltjämt pågående -rashygieniskt projekt.

 

År 2007 gjorde två unga män inträdesprovet för studier vid Universidade de Brasília (UnB), ett av Brasiliens mest prestigefyllda statliga universitet. Båda sökte i kvoten för studenter tillhörande kategorin negros. Raskvoter är en förhållandevis ny företeelse i Brasilien, och UnB var år 2004 det första statliga universitet i landet att införa dem. I ett land där den officiella statistiken säger att närmare hälften av befolkningen är pardos (blandade) eller pretos (svarta), medan universitetsvärlden är påfallande vit, är raskvoterna för vissa en del av den nödvändiga uppgörelsen med den nationella myten om landet utan rasism. För andra riskerar raskvoterna att essentialisera rasidentiteter i ett land som genom historien präglats av blandning och förhandlingsbara identiteter. Och hur klassificerar man en negro? 2007 fick Alan Teixeira da Cunha sin status som negros godkänd. Alex Teixeira da Cunha fick däremot avslag. De bägge ynglingarna var inte bara bröder. De var enäggstvillingar.1

 

Det finns en berömd brasiliansk folk- och bostadsräkning från 1976. Funktionärerna som samlade in data antecknade bland annat människors ”färg”, en term som i Brasilien används synonymt med ”ras”. Inga kategorier upprättades på förhand, utan folk kunde fritt klassificera sig själva. Acastanhada (kastanjefärgad), agalegada (lik en galicier), alva-escura (mörkt vit), amarela (gul), azul-marinho (marinblå), bem-clara (väldigt ljus), bem-morena (väldigt mörk), branca-queimada (bränd vit), branca (vit), clara (ljus), cor-de-café (kaffefärgad), cor-de-canela (kanelfärgad), cor-de-rosa (rosa), cor-firma (malvafärgad), jambo (malajäpple), laranja (apelsin), melada (honungsfärgad), meio-morena (halvmörk), morena-bem-chegada (välfärgad mörk), morena-clara (ljust mörk), parda (blandad), preta (svart), rosa (rosa), roxa (lila), sarará (blondnegro), trigueira (höfärgad), verde (grön) … Dessa är bara några av de färger som uppgavs. Allt som allt upptecknade folk- och bostadsräkningens funktionärer 136 olika kategorier. Denna erfarenhet föranledde det Brasilianska Institutet för Geografi och Statistik, IBGE, att besluta att även folk- och bostadsräkningarna skulle följa de stora nationella folkräkningarnas förvalda raskategorier.2
 

Den första nationella folkräkningen i Brasilien genomfördes 1872. Då klassificerades befolkningen i branco, preto, pardo och caboclo.3 I nästa räkning, 1890, ersattes kategorin pardo med mestiço. Argumentet var att pardo i strikt mening enbart inkluderade personer av blandad europeisk-afrikansk härkomst. Nästa räkning skedde först 1920, och där utelämnades frågan om ras helt och hållet. 1940 kom rasklassificeringen dock tillbaka, med kategorierna branco, preto, pardo och ”andra”. Sedan 1940 har folkräkningarna utförts vart tionde år. 1991 blev amarelo och indígena egna kategorier. Idag kan brasilianare, i den offentliga statistiken, alltså ha en av fem ”färger”: branco (vit), pardo (blandad), preto (svart), indígena (urinvånare), eller amarelo (gul).4 Så hålls byråkratin ren från kreativiteten i folkets självklassifikationer.

Det är grupperna pardo och preto som tillsammans utgör kategorin negro i de kvotsystem som på senare år utarbetats vid olika offentliga institutioner i Brasilien. Negro betecknar alltså personer som definierar sig själva som antingen pretos, pardos eller negros. Men även om självidentifieringen är det första och grundläggande steget för att få tillgång till kvoterna, följer med den också en förväntan om ett visst utseende, en ”afrikansk” fenotyp. Uttalandet av en identifikation (eu sou negra/preta/parda) förväntas överensstämma med den klassifikation som görs av den andres blick när den vilar på den självidentifierade negron. Även en tänkt ”samhällelig” blick bör klassificera individen som antingen negro, preto eller pardo.

 

Jag kan kalla mig negra men ”ser” jag också ut som en negra? Frågan om den andres blick har i Brasilien alltid varit viktigare än frågan om blod och härstamning. Men det innebär inte att den senare frågan är irrelevant, något man snabbt blir varse när man närmar sig den kontroversiella frågan om raskvoter.

 

För några år sedan reste jag till USA. Jag hade visserligen varit där förut, men den här gången åkte jag direkt från Rio de Janeiro till Connecticut. Väl där insåg jag hur vistelsen i Rio hade riktat om min blick. Den centrala plats den stora, vaga kategorin pardos har i Brasilien, saknar motsvarighet i USA. Efter att ha vant mig vid Rio de Janeiros gatubild upplevde jag något instängt, ja, olustigt i mötet med Connecticuts kritvita ansikten (eller ska vi kanske säga rosa?). Eller snarare, i den skarpa linje som både i själva kropparna, och i kropparnas rörelser på gatorna, gick mellan de som var vita och de som inte var det. Jag undrade hur den vita majoriteten lyckats hålla sig så vit. Hur hade de lyckats konservera sig på detta sätt? En sak var klar: det var denna morbida konservering som i USA säkrat den vita rasens majoritetsstatus.

 

Brasiliens stora, nationella myt handlar om den harmoniska blandningen mellan tre raser, upphovet till det brasilianska folket och dess särprägel. I Brasilien tycker man om att påpeka att man aldrig haft några Jim Crow-lagar, ingen apartheidpolitik. I den mest romantiska och idealiserade versionen av berättelsen om de tre raserna är Brasilien landet utan rasism.

 

Men rasismen fortsätter likväl att kännas på den mörka hud som antingen inte velat, eller ännu inte lyckats, tvätta sig vit nog. På 1950-talet gjorde sociologen Oracy Nogueira distinktionen mellan rasfördomar som opererar genom att spåra ursprung – som i USA – och de som opererar genom synliga märken – som i Brasilien.5 Den nordamerikanska modellen fick sitt radikalaste uttryck under 1900-talet, med delstater som införde lagar efter principen om one-drop-rule. I dessa lagstiftningar bygger klassificeringen av vithet på en idé om renhet som gör att varje inslag av ”icke-vitt” blod gör någon ”svart” eller ”färgad”. Även om personen i fråga ser vit ut.

 

Nogueira beskrev en brasiliansk rasism som opererade efter fenotyp. Det innebar att ansträngningar att se vit ut inte bara handlade om att ”passera” som vit. Snarare har det handlat om att bli vit. Fenomenet att ”passera”, som under 1900-talet så starkt präglat den icke-vita erfarenheten i USA, är knappt begripligt från en brasiliansk horisont. Historiskt har utgångspunkten här inte varit en önskvärd renhet som måste försvaras från dolda angrepp, utan en problematisk blandning som måste administreras. Det innebär inte en avsaknad av rashierarkier. Men dessa hierarkier har snarare tagit sig uttryck i strävanden efter att ”förvita” eller ”förbättra rasen”. Genom medvetna reproduktionsval och lämplig immigrationspolitik – så tänkte många intellektuella under den vetenskapliga rasismens glansdagar kring sekelskiftet 1900 – skulle den blandade brasilianska rasen bli allt vitare. Kroppar klassificerade som vita måste föras in i landet och förmås reproducera sig. Ansträngningarna att locka immigranter från Europa, men även från östra medelhavsområdet och Japan, var en del av dessa strävanden. Om senare generationer snarare än förvitning skulle lyfta fram den ”rasliga demokratin” som ideal, fortlevde som en underström förvitningspraktikerna på familjenivå, i föräldrars strävan att reglera sina barns val av äktenskapspartner: Kom för guds skull inte hem med en liten neger!

 

Myten om landet utan rasism har alltså begreppsliggjorts i idén om en raslig demokrati, i vilken människor oavsett hudfärg rör sig på lika villkor. Men än idag räcker det att göra resan från ett välbärgat medelklassområde till en favela för att se hur ansiktena mörknar med varje steg nedåt på inkomststegen man tar. Och så länge sambandet mellan hudfärg och klasstillhörighet kvarstår, kvarstår också intresset av att statistiskt kartlägga befolkningens rastillhörighet.

 

Raskvoterna gör frågan om vem som är negro akut brännande. Ja, man skulle kunna hävda det. Men man skulle också, och förmodligen med mer fog, kunna hävda att för den som identifierar sig eller identifieras som negro har frågan alltid bränts. Vad som sker nu är att den börjar brännas även för folk som identifierar sig som brancos. Eller som pardos, men är tillräckligt ljusa och släthåriga för att färgen inte skall brännas på huden.

 

Ty även om ras i Brasilien kan sägas vara socialt förhandlingsbar, naglar den sociala blicken i någon mån likväl fast människors kroppar i deras färg. Högre social status gör huden vitare, medan en mörk hud gör den sociala statusen mer sårbar. Kvoteringens dilemma är att den befinner sig i spänningen mellan den sociologiska insikten om rastillhörighetens förhandlingsbarhet, och rättighetsjuridikens behov av stabila kategorier. Den som kvoteras in som negro kan inte, i alla fall inte utan att skapa svåra trovärdighetsproblem för systemet, dagen därpå börja betrakta sig som branco. Vem är egentligen negro? Den nordamerikanska idén om andelar blod är en klassifikationsmetod som frikopplar rastillhörigheten från varje subjektiv bedömning av kroppen, och som därmed gör rasen till en fråga möjlig att underkasta vad som kan tyckas vara objektiva kriterier. Den brasilianska rasismen har däremot privilegierat den subjektiva blick som mäter kroppens yta. Innebär detta att även kampen mot rasism måste privilegiera blicken?

 

De flesta institutioner för högre utbildning som tillämpar raskvoter reserverar dessa kvotplatser för studenter som förutom att vara negros, också tillhör lägre sociala klasser. Klasstillhörigheten kan mätas genom familjens inkomster, levnadsstandarden i bostadsområdet eller huruvida studenten gått i offentlig eller privat skola. Men när UnB införde systemet valde man att renodla dem som just raskvoter. Antropologerna José Jorge de Carvalho och Rita Laura Segato fick i uppdrag att utarbeta ett förslag för hur kvotsystemet skulle implementeras. Som klassificeringsprincip förordade de självidentifiering. Men kvotplatserna är attraktiva i ett land där konkurrensen om studieplatserna på offentliga universitet är stenhård, och UnB valde modell utifrån antagandet om förekomsten av potentiella ”rasbedragare” som måste sorteras bort. I samband med inskrivningarna till inträdesprovet tillsattes en kommitté med uppgift att bedöma de sökandes anspråk och klassificera dem som antingen negros eller icke-negros. Kommittén bestod av sex personer: en studentrepresentant, en sociolog, en antropolog samt tre representanter från sociala rörelser kopplade till movimento negro.

 

Varje student fick sitt foto taget. 2004 sökte 4 385 studenter som negros, varav 212 sorterades bort i kommitténs analys av fotografierna. 34 av dessa valde att driva sin begäran vidare och prövas i intervjuer. 21 av de tidigare nekade blev genom dessa intervjuer omklassificerade som negros.6

Att en antropolog, på uppdrag av en statlig institution, utifrån fotografier klassificerade olika personers rastillhörighet utlöste intensiv debatt, i synnerhet inom antropologsamfundet. UnB fortsatte emellertid med samma procedurer fram till 2007, det år då Alan Teixeira da Cunha befanns vara negro och Alex Teixeira da Cunha befanns inte vara det. Uppmärksamheten kring brödernas fall ledde till att universitetet ändrade rutiner för kvoterna, och ersatte de fotografiska analyserna med intervjuer.

 

Det behövs ett system för kontroll av de sökandes negritude, vid detta står alltså UnB fast. Man måste gardera sig mot sådana som försöker ”passera” som negros. Men är det säkert att ett intervjuförfarande hade förhindrat den för universitetet besvärande situationen med tvillingarna Teixeira da Cunha? Som sociologen Marcos Chor Maio och antropologen Ricardo Ventura Santos påpekade redan när UnB införde kvotsystemet 2004, blir intervjuerna – till skillnad från den ”rasanatomiska” bedömningen av fotografierna – grund för ett slags ”raspsykologi”. I UnBs ”rastribunal”, som kommittén döptes till av massmedierna, utgjordes etapp två av frågor om samröre med movimento negro, upplevelser av diskriminering, identitetsuppfattning och eventuell pojk-/flickväns rastillhörighet.

 

Det finns, i den offentliga uppmärksamhet frågan om kvoterna fått, gott om inslag som visar på hur det under det subjektivt uppfattade märkets yta också vilar en idé om det biologiska ursprunget som en mer objektiv grund för klassificering. I valkampanjen 2002 blev exempelvis blivande president Lula utfrågad om raskvoter och om svårigheterna i att avgöra vem som är negro och inte. Lula förklarade emellertid att det finns ”vetenskapliga metoder att avgöra vem som är negro, vem som är branco, vem som är pardo, vem som är amarelo, det är fullt möjligt”. Det var som ett slags svar på sådana föreställningar som de två genetikerna Sérgio Pena och Maria Cátira Bortolini lade sig i debatten.

Enligt genetikerna har 86 % av brasilianarna mer än 10 % afrikansk härkomst. Och detta gäller även 48 % av dem som identifierar sig som brancos.7

 

Ser man det rent genetiskt, skulle man alltså kunna hävda att frågan om afrikansk härkomst blir så urvattnad att den förlorar sin mening. Penas och Bortolinis slutsats är att genetiken ingenting har att säga i frågan om kvoter – och att den därför inte heller är en vetenskap att hänvisa till i sammanhanget. Vad den emellertid kanske skulle kunna säga någonting om, är de arv som marginaliseras i den polära uppdelning mellan branco och negro som alltmer kommit att prägla brasiliansk politik i relation till ras, rasism och diskriminering.

 

När 1890 års folkräkning bytte ut pardo till mestiço var det för att pardo endast ansågs inkludera personer av blandad europeisk-afrikansk härkomst. Senare års folkräkningar skulle återta kategorin pardo, men betydelsen av den skulle komma att förskjutas i relation till hur statistikinstitutet förstått den 1890. Pardo kan idag beteckna vem som helst som identifierar sig som blandad. Det innebär att inkluderingen av kategorin pardos i kategorin negros är allt annat än okontroversiell. I de nordvästra delarna av landet, där det indianska inslaget historiskt varit starkare än det afrikanska, finns stora grupperpardos för vilka en identifikation som negros är främmande. Här växer organisationer fram som utifrån försvarandet av enmestiço-identitet kritiserar den officiella raspolitikens negro-centrism. Och de får medhåll av intellektuella debattörer, som när statsvetaren José Murilo de Carvalho hävdar att det i Brasilien pågår ett ”statistiskt folkmord” riktat mot pardosoch mestiços, orkestrerat av movimento negro, diverse samhällsforskare, NGO:er och myndighetsinstanser.8

 

Något mjukare talar den inflytelserike brasilianske antropologen Gustavo Lins Ribeiro om hur mestiçon stoppats undan i garderoben. Året efter att UnB införde raskvoterna deltog Ribeiro i en skriftlig diskussion arrangerad av tidskriftenHorizontes Antropológicos, i vilken 25 forskare bjöds in att kommentera Marcos Chor Maios och Ricardo Ventura Santos artikel om ”fallet UnB”. Ribeiro är en av dem som betonar den nödvändiga uppgörelsen med illusionen om den rasliga demokratin. Vad han efterfrågar är en hybrid multikulturalism. En sådan skulle adressera den skriande ojämlikheten och dess relation till hudfärg, men inte förnekar det historiska arvet av blandning.9 Detta arv är vad som har skapat ett Brasilien där varje projekt att klassificera människor efter ursprung, tycks falla vid mötet med det folk som med så mycket humor och kreativitet klassificerade sig självt 1976.

 

18 forskare svarade på Horizontes Antropológicos inbjudan. Allt som allt består debatten av 20 texter. När jag några år efter att de skrevs läser igenom texterna, finner jag en debatt som rör sig kring ett infekterat sår, petar än här, än där och skapar mer irritation för varje pet. Hur kan man positionera sig i frågan om ras i Brasilien idag? På vilket sätt har den egna hudens färg märkt en plats för denna positionering? Chors och Santos kritik av UnB:s ”rastribunal” är vältalig och noggrann. Det är påfallande hur den möts av en nästan unison kör av medhåll, men också av ett bitvis mycket upprört motstånd. Flera av de inlägg som faller in i hyllningskören hämtar sin retoriska kraft ur en association mellan vad som sker på UnB å ena sidan, och Jim Crow, nazism eller apartheid å den andra. Explicita kopplingar av detta slag görs av Bernardo Lewgoy, Francisco Salzano, Luiz Fernando Dias Duarte och Sérgio Pena.10

 

José Jorge de Carvalho, som var med och utarbetade det ursprungliga förslaget till raskvoter vid UnB, inleder sitt inlägg med en stillsam reflektion över det rum i vilket hela denna upphettade akademiska debatt tar plats. I Horizontes Antropológicos ursprungliga inbjudningsbrev fanns, berättar han, 25 namn. Carvalho ger sig på att klassificera sina kollegor och finner att av dessa 25 är endast två negros. En av dessa två har i vuxen ålder invandrat till Brasilien från Afrika. Debatten tar alltså plats i ett rasligt tomrum.11

 

Det innebär en avsaknad av vissa erfarenheter. Och den självklara närvaron av andra. Bland de kommentatorer som i sina texter dekonstruerar den ras som kvotsystemet försöker nagla fast, är det få som känt rasens betydelse i sina egna kroppar. Vad krävs för att man skall börja använda nationalsocialism, Jim Crow eller apartheid som varnande exempel i Brasilien? Debatten i Horizontes Antropológicos ger ett obekvämt svar: inkvotering av negros till högre utbildning, bortsorterandet av ”alltför” vita kroppar.12 I detta perspektiv är Carvalhos krasst kollegiala klassificering relevant. I mobiliseringen mot raskvoter åkallar en ljushyad intellektuell klass gengångarna i rasismens bestiarium och hotar med att den ”onda rasismens” frukter skall falla även över Brasilien. Men, antyds också, den här gången är det de vita som diskrimineras, som sållas bort.

 

Det är sant att det är klassificeringen utifrån fotografier som debattörerna främst riktar in sig på. Antropologen Peter Fry, som är en av de mest kritiska rösterna mot raskvoter i Brasilien, påpekar att fotograferingen av de sökande faktiskt är konsekvent i relation till kvoternas syfte. När allt kommer omkring handlar inte kvoten om vad jag uppfattar mig själv som, utan om risken att jag skall bli diskriminerad utifrån vad blicken utifrån uppfattar mig som.13 I de hätska utfallen mot det formaliserande in- och utsållandet, lämnas frågan om hur man skall hantera det informella utsållandet obesvarad. I vardagens små och knappt märkbara praktiker fortsätter förbättrandet av rasen. Av den som sållas ut informellt begärs ingenting annat än ett tålamod som aldrig, aldrig, nej aldrig sinar. Ty alternativet, får vi veta, kan vara apartheid. Alla vet vi att apartheid är outhärdligt. Och alla vet vi att den rådande situationen inte är outhärdlig. I alla fall inte om din hud är ljus nog.

 



Noter    ( returns to text)
  1. Rosana Zakabi och Leoleli Camargo, ”O perigo de classi-ficar os brasileiros por raça”, Revista VEJA, 6 juni 2007.
  2. Celia Maria Marinho de Azevedo, Anti-racismo e seus paradoxos: reflexões sobre cota racial, raça e racismo, São Paulo, Annablume 2004, s 33 f.
  3. Termen caboclo är, skulle man kunna säga, ett symptom på uteslutningen av indianen i definitionen av den brasilianska befolkningen. Caboclon är den ”akulturera-de” indianen. Som juridisk kategori betraktas índio fram till 1988 som ett övergångsstadium. Först med konstitutionen 1988 uttrycks ett tydligt erkännande av landets urinvånare med fullvärdigt medborgarskap. I folkräkningen 1991 träder således kategorin indígena in.
  4. José Murilo de Carvalho, ”Um pais em preto e branco”, -Revista de História da Biblioteca Nacional, 2/9 2007 www.
    revistadehistoria.com.br/v2/home/?go=detalhe&id=485, 
    nedladdat 31/3 2011.
  5. Oracy Nogueira, ”Preconceito racial de marca e preconceito nacional de origem, i ANAIS do XXXI Congresso Internacional dos Americanistas, São Paulo, Anhembi 1955.
  6. En utförlig redogörelse finns i Marcos Chor Maio och Ricardo Ventura Santos, ”Política de cotas raciais, os ’olhos da sociedade’ e os usos da antropologia: O caso do vestibular da Universidade de Brasília (UnB)”, i Horizontes Antropológicos, nr 23, jan/juni 2005, s 181–214.
  7. Maio och Santos, s 197, 203 f.
  8. Carvalho 2007.
  9. Gustavo Lins Ribeiro, ”O mestiço no armário e o trângulo negro no atlântico. Para um Multiculturalismo híbrido” i -Horizontes Antropológicos, no 23, jan/juni 2005, s 228–231.
  10. Se respektive inlägg i Horizontes Antropológicos no 23, jan/juni 2005.
  11. José Jorge de Carvalho, ”Usos e abusos da antropologia em um contexto de tensão racial: O caso das cotas para negros na UnB” i Horizontes Antropológicos, no 23, jan/juni 2005, s 237–246.
  12. Det är signifikativt att ett annat område där ”apartheid” tenderar att dyka upp som skällsord är när reserverandet av territorium för índios kritiseras.
  13. Citerad i Maio och Santos 2005, s 195 f.
Omslag

Pris: 100 kr
Beställ nummer.

Om numret i SvD.