Maya Abu Al-Hayyat  Den palestinska författaren

Översättare: Torgny Lyon

När Maya Al-Hayyat blir bjuden till Sverige för att prata om den palestinska författaren tvingas hon leta bland motstridiga identiteter. Det erbjuds oändligt med definitioner, men de är alla hårt knutna till fantasier om palestiniern som antingen offer eller förövare. Vad ingen av dem antyder är ett vanligt liv.


”En identitet förnekas inte av en annan, dock kompliceras den av att formas i förnekandet av den andres identitet. Det enda vi kan göra är att vara såsom vi vill vara: normala med normala liv. Bara på ett sätt är det möjligt för offret att ge moraliskt stöd till de i förövarens samhälle som bär på plågade samveten, nämligen genom att offret ger sig själv möjlighet att skapa sig ett normalt liv. Detta kan dock inte ske förrän offrets rätt till existens har erkänts och en ursäkt för begångna oförrätter har framförts, samt att ursäkten följts av åtgärder. Men offret i oss är utled på sin position och på sitt behov av hjältemod. Offret vet att det aldrig kommer ge sig in i en debatt med sig själv eller med den Andre för att uppnå den normales position utan historiens hjälp, trots att det är ett offer för historien.”

 

Jag tänker på dessa ord av den palestinske poeten Mahmoud Darwish från hans artikel Sökandet efter det normala i det onormala där jag står i den långa kön och väntar på min tur att få visa upp det gröna id-kortet för soldaten vid Qalandiya checkpoint, vägspärren mellan Ramallah och Jerusalem. Tröttheten, den fysiska utmattningen och stanken som jag inte vet varifrån den kommer får mig att fråga mig själv: kan vi leva ett normalt liv – ett vanligt liv – utan att förövaren erkänner vår rätt att existera? Kan vi leva ett vanligt liv utan att själva bära skulden för dem som har stupat för en automatkarbin, en Merkava-tank eller en förlupen kula, skulden för att de inte fick möjlighet att höra Amr Diyabs nya låt eller läsa någon nyutkommen novell som de andra ungdomarna flockas kring, skulden för att de inte kunde gå på den nyöppnade klubben nere på hörnet där man spelar jazz och där hjärtan sätts i brand?

 

Kommer vi kunna leva ett vanligt liv utan att vid ett bröllop skämmas för vår glädje såpass att vi gör bröllopet till en sorgehögtid där de levande begråter sina döda?

 

Jag, precis som alla andra, ställer den enkla fråga som så ofta ligger på politikernas tungor då de gör sina nyhetsanalyser på al-Jazeera: hur kommer denna kamp sluta? Kommer vi någonsin få höra endera parten tillkännage sitt nederlag? Kommer vi få höra den svagare parten (palestinierna, såklart) tiga om sina sår och erkänna att den inte längre kan fortsätta sin kamp eftersom den saknar de nödvändiga medlen för att bedriva den? Palestinska myndigheten äger ingen beslutanderätt gällande byggandet av en stat och dessutom sitter den klämd i ett skruvstäd. Gränsövergångarna, de ekonomiska resurserna och alla direkta livsnödvändigheter såsom vatten, elektricitet och bränsle samt all infrastruktur är helt och hållet sammanlänkade med Israel. Samtidigt finns det inget slutgiltigt gemensamt nationellt beslut om varken motstånd eller kapitulation. Den stora frågan om hur kampen skall sluta struntar vi i, och vi skjuter upp svaret då det hur som helst knappast är till vår fördel. I stället fortsätter vi i en evig malström av förhandlingar och förhandlingssammanbrott, av krig och icke-krig, tills någon exploderar i en vägspärr, tvingad av personliga eller metafysiska skäl. Då dyker den påträngande frågan upp ännu en gång: hur skall det sluta, om det någonsin tar slut?

 

Trots allt vi har gjort för att försöka leva ett vanligt liv under omständigheter som är allt annat än vanliga så står jag här vid vägspärren och upprörs av barnens gråt, av de plötsliga grälen om vem som har rätt till förtur, av tuggummiförsäljarnas hets och av mina trånga skor. Med all min kraft försöker jag skapa något som liknar en normal yta på en plats som inte är normal. 

 

Att försöka leva ett normalt liv i det onormala
Jag hade bjudits till Sverige för att tala om Den Palestinska Författaren och man hade bett mig hålla föreläsningar vid några universitet och institut. Länge försökte jag bilda mig en uppfattning om denna palestinska författare, som helt klart måste vara något utöver det vanliga med tanke på den långa resa man bett mig göra. Jag var själv ett typexempel på denna författare men fann mig inte vara något annat än en klump av glädje, minnen och personliga berättelser. I detta avseende vet jag inte om jag liknar alla andra författare här i världen, eftersom jag förbannar Gud och livet och frågar om meningen med tillvaron, mat och tio toalettbesök om dagen. Jag försökte anstränga mig och tänka på vad andra skulle kunna vilja höra om denne palestinier som är så välkänd från de nyhetssändningar som varje gång framställer honom på olika sätt. Jag intalade mig själv att jag måste förbli objektiv och ge en helhetsbild även om jag tidigare inte hade trott att någon sådan existerade, ty vad jag tror är att varje individ har en personlig berättelse fylld av omständigheter som inte återfinns hos någon annan. Jag försökte samla intressanta fakta om den palestinska författaren, men jag fann att jag hela tiden rörde mig i riktning mot att skriva om Palestina såsom andra ser det, och såsom jag själv ser det. Jag fann mig stå inför den stora frågan om identiteten, språket, verkligheten och terminologin. Jag insåg att jag måste definiera palestiniern för att kunna definiera mig själv som författare. Allt verkade kaotiskt eftersom jag inte ens visste hur jag skulle beskriva mig själv. Jag är född i Beirut och har en palestinsk far som dold under sin mors abaya flydde från Palestina i början av sextiotalet. Jag förvisades till Jordanien efter inbördeskriget och sedan var jag flykting i Tunisien innan jag återvände till Ramallah, platsen som bara funnits i min fantasi. Denna långa resa som palestinierna uthärdat, var och en olika beroende på geografisk tillhörighet och enskilda omständigheter, gör frågan om identiteten avgörande för att kunna svara på de andra frågorna. Det är dock ingen ny fråga som palestiniern söker svar på, den har ägnats hundratals studier och böcker. Själv märker man förvisso inte av den förrän det begärs av en att man lär känna sig själv som en självständig människa.

 

Senare, under en lång diskussion på ämnet, chockades jag av något en svensk författare vid namn Aleks sa till mig: ”Jag skulle varit glad om du kommit hit till Sverige och talat om dina skor.” Det var en chockerande mening och den fick mig att konfronteras med mig själv som konstnär och palestinska, ålagd det historiska ansvaret att förmedla bilden av offret till andra. Jag minns hur arg jag plötsligt blev av denna mening då den fick mig att känna mig oerhört alldaglig. Jag hade inte insett att det fanns personer som ville höra om mitt bekymmer med skorna som vore det en stor existentiell fråga. Det fick mig också att tänka på det trånga utrymme som lämnats åt oss att som offer begrunda saken inifrån. Om inte offret hela tiden försäkrar sig om att vara ett offer har det nämligen ingen möjlighet att definiera sig själv utanför denna ram, utan att förföljas av skuld- och skamkänslor.

 

Vid min återkomst till Palestina bestämde jag mig således för att skriva en fyrahundrasidig bok om hur jag som palestinska upplevde Sverige, precis som en svensk kvinna som bott i Palestina hade gjort. Hon hade skrivit om vad hon upplevde där och boken hade sålt i tusentals exemplar. Jag bestämde mig för att beskriva det kyliga vädret och de varma människorna, den politiska höger-vänster-skalan, kaféerna i Göteborg, den svenske poeten med rötter i Afrika och den colombianska professorn som alltid klädde sig i egyptiskgalabiyyor. Kanske skulle jag också skriva om svenskarnas märkliga besatthet av krukväxter, om de små växthusen som finns överallt och om kolonilotterna som staten förser medborgarna med för att förebygga den depression och självmordsbenägenhet som står samhället dyrt. Jag tänkte skriva om de hem jag besökte som var fyllda av bilder på beslöjade palestinska barn som försöker ta bort taggtråd vid vägspärrar. Jag skulle skriva om en palestinsk poet som kom till Sverige med anledning av en poesifestival men som sedan inte återvände, om hur han ständigt försöker dra uppmärksamhet till sitt öde för att få hjälp med sin asylansökan efter att ha fått avslag på den första. Jag skulle skriva om palestiniern som försöker bli svensk genom att fylla sitt hem med souvenirer från det heliga landet som om han hade varit där som turist. Jag tänkte skriva om My, den blonda svenskan som drömmer om att resa till Ramallah och ihärdigt frågar mig om det bästa sättet att ta sig dit: över Allenby-bron från Jordanien eller via Tel Aviv. 

 

Offer som inte är offer
Skall man diskutera dragen hos den bild som palestiniern målar upp för att presentera sig själv är det nödvändigt att först diskutera de medel med hjälp av vilka bilden förmedlas, bilden av palestinierna själva och av den Andre, oavsett hur den andre definieras. 

 

Media
I massmedierna florerar flera olika bilder av palestiniern av vilka fyra är vanligast förekommande. I den första framställs han som en terrorist som attackerar oskyldiga israeler genom att spränga dem med hjälp av sin egen kropp, vilken är en vandrande bomb som när som helst kan explodera. Den andra bilden visar palestiniern som ett offer, en flykting och en som blivit orättfärdigt behandlad. Detta är den bild som ges av arabiska och utländska medier som har en vänligt sinnad inställning till den palestinska saken. Den tredje bilden är den av en hjälte, en krigare eller en Van Damme. Den bilden förmedlas av tv-kanaler såsom libanesiska Hizbollahs kanal al-Manar och av kanaler som tillhör andra hårdföra islamistiska rörelser vilka propagerar för seger och för nödvändigheten av att förinta den andra parten. Slutligen sprider kanaler som till synes inte tillhör någon bilden av palestiniern som en jämbördig part i konflikten, likvärdig med israelen.

 

Benämningen på de som dött för israeliska kulor skiftar, och vilket ord som skall användas är ämne för en diskussion som det är viktigt att uppehålla sig vid då den speglar samhällets ståndpunkter i allmänhet. I vissa medier används termen dödad för någon som dött av israelernas kulor medan andra medier använder termen martyr. Mellan förespråkare för de två synsätten pågår ett ordkrig och det tycks som om terminologin är viktigare än händelserna. Vissa kanaler intar ibland en minst sagt dramatisk hållning i relation till händelserna, vilket speglas i de termer som används för att beskriva dem. Termerna är trots allt vad som definierar vad som har hänt och de är vad som kommer att föreviga de avlidna och etsa in en sista bild i medvetandet hos dem som inte tidigare känt dem. På dagordningen för respektive synsätts förespråkare står att denna bild antingen skall verka glorifierande eller förnekande i medvetandet hos dem som ser den.

 

I skuggan av dessa skiftande bilder försöker palestiniern definiera sig själv också i förhållande till de skiftande politiska och religiösa uppfattningarna. Här spelar även historiska, mediala och sociala projektioner in vilka komplicerar saken på flera sätt. För de flesta är bilden otydlig, men den syns möjligtvis skarpare i någras medvetande.

 

Precis som offret skapas som en spegelvänd bild av sin fiende, har bilden av israelen skapats i motsats till allt detta, även om det finns en palestinsk konsensus om en enda bild av den israeliske Andre som antites och inte som en annorlunda Andre med små skillnader mellan Jag och Du. 

 

Film
I filmen Paradise Now undersöker den palestinske filmregissören Haniy Abu Sa’da orsakerna till att någon utför en självmordsattack. Filmen skildrar två unga män under det dygn som föregår den operation de skall genomföra. Viktigare än filmens detaljer är de palestinska och västerländska reaktionerna på berättelsen som förmänskligar självmordsbombaren och gör honom till en alldaglig person som av personliga skäl drivs att utföra attacken. Detta gav upphov till skarp kritik både från den palestinska och den israeliska sidan. Palestinska kritiker anklagade filmen för en förenkling av självmordsbombarens motiv där ideologiska och politiska orsaker var frånvarande. Istället lyftes personliga problem och skuldkomplex fram som motiv, som till exempel att fadern till en av självmordskandidaterna är en samarbetsman som arbetar för den israeliska underrättelsetjänsten. En riktig självmordsbombare skall dock vara en person med en stenhård övertygelse som helt saknar plats för tvivel i sitt hjärta. Samtidigt menade israeliska kritiker att någon som står redo att utföra dylika attacker omöjligt kan vara utrustad med vanliga mänskliga egenskaper såsom möjlighet att känna kärlek, rädsla och oro. En artikel i den israeliska tidningen Jerusalem Post var inne på samma spår och menade att filmen visar självmördarnas mänsklighet och att ”[filmen] gör hjältar av skurkar” (från filmregissörens officiella hemsida).

 

Självmordsbombaren har tydligen en obskyr och metafysisk natur, för han ser inte alls ut som personen som råkar sitta bredvid mig på bussen; han är en Stålman med en beslutsamhet och en viljestyrka utöver det vanliga. Han är också den som har möjlighet att göra sig hörd, för han tror på en berättelse som är viktigare än de enskilda individernas berättelser. Alla andra beskrivningar av honom kommer att avvisas, för även om det finns enskilda omständigheter så bör beskrivningen av självmordsbombaren vara kollektiv och den tål inte att utsättas för berättelser om enskilda individer. Samtidigt håller sig den motsatte, den Andre, på den andra sidan spegelglaset. Även om han precis som offret förkastar självmordsbombarens mänsklighet, så gör han det av andra anledningar. 

 

Den inre konflikten
Palestiniernas vardag är ett liv där det vanliga och det ovanliga – det normala och det onormala – blandas, där de är offer och förövare på samma gång. Palestiniernas konflikt sinsemellan har gett upphov till en ny bild som inte funnits tidigare. I Gaza har palestinier dödat varandra och tortyrkonsterna ofta kommit att likna de bilder som förknippas med de israeliska bödlarnas metoder; israelernas sätt att knäcka människors ben, plåga dem och förnedra dem genom att klä av dem nakna. Precis som offret, enligt Frantz Fanon, framträder i skepnad av sin förövare, så har de stridande palestinierna framträtt i form av sina egna förövare. Det har hänt att medierna visat bilder av män från Palestinska myndigheten, representerad av Fatah, då de förts ut nakna från sina högkvarter i händerna på sina bröder från Hamas. Det är en scen som utspelats många gånger tidigare i den palestinsk-israeliska konflikten. Det har då även hänt att kroppsdelar flugit genom luften och att döda kroppar fallit från hustaken.

 

Sådant är varken naturligt eller acceptabelt, men det har hänt, precis som det händer att barn slåss om rollen som israelisk soldat när de leker arab och soldat. De palestinier som kämpar mot varandra om den makt som en del av dem påstår existerar, men vars existens andra förnekar, har iklätt sig rollerna som offer och förövare.

 

Vad som faktiskt hänt på grund av detta är att det skapats en ny bild av den radikale och hårdföre palestiniern som har makt och möjlighet att skapa inhemsk turbulens. Vi har inte önskat se någon utförligare analys av den bilden eftersom den är minst sagt obekväm. Vi har inte velat se den bekräftas men vi vet nu att det har lagts nya termer till den palestinska nomenklaturen. Nu finns det ett Västbanken och ett Gazaremsan, och det finns ett Palestinska myndigheten på Västbanken och ett styre i Gaza och de två är separata enheter. Fler sätt att definiera den palestinska identiteten har införts och det tycks inte finnas något slut på antalet definitioner. 

 

Biståndssamhället
Sedan Oslo-avtalet har det palestinska samhället lugnt och stilla infiltrerats, enklare än vad det borde, av en kultur av utländsk finansiering kanaliserad genom halvstatliga organisationer. Det är en ny kultur och den har en stor påverkan på hur bilden av palestiniern växer fram. Biståndsarbetet – som drivs av institutioner som har som mål att stödja bygget av stat och infrastruktur – kan tyckas harmlöst, men det är en bidragande faktor till bilden som palestiniern skapar av sig själv. De palestinier som utgör institutionernas målgrupp har inte samma ställning som de som inte får något stöd. De som undertecknar överenskommelser om att inte stödja terrorism (såsom biståndsgivarna definierar den) är inte som de som vägrar att skriva på. De från ett visst parti som får stöd är inte som de från det andra partiet vilka inte får något stöd. Majoriteten av de palestinier som arbetar inom biståndssektorn är medvetna om dessa skillnader.

 

Denna kultur har skapat en privilegierad klass av palestinier som arbetar inom biståndsorganisationerna och de påverkar direkt hela sin omgivning. De har tillgång till en ny levnadsstandard. De kan få banklån och de har skapat sig behov som tidigare inte existerat. För att bli goda tjänstemän måste de dock lära sig kulturens rutiner och underkasta sig outtalade förhållningsorder. Till exempel skall det i pressmeddelanden och tidningsintervjuer heta Västbanken och Gazaremsan och inte Palestina och de måste referera till offer som dödade och inte som martyrer.

 

Allt detta tränger in i medvetandet och på så sätt skapas en ny kultur inifrån. Så skapas också en annorlunda bild av den privilegierade palestiniern som lever under ockupation men som förmår acceptera dess villkor.

 

Det sista offret
Som vanligt är människans berättelse om sig själv sprungen ur en kollektiv, gemensam berättelse. Det finns dock skillnader i personliga omständigheter och förutsättningar och det är dessa som gör dig till dig och mig till mig. Alla bilder, omständigheter och berättelser som omgivningen basunerar ut påverkar visserligen mig, precis som de påverkar dig, men sättet på vilket de tränger in i mitt medvetande skiljer oss från varandra.

 

Vem är offer och vem är förövare? Jag tänker aldrig bemöda mig med att övertyga den ena parten på bekostnad av den andra. Dessutom är jag egentligen inte intresserad av svaret. Vad som intresserar mig är hur andras bild av mig påverkar mig själv. Är jag hjälte eller segrare? Är jag besegrad eller motståndskämpe?

 

Det är ett krig om ord och terminologi, om vilken berättelse som har störst makt att etablera sinsanning med våld. 

 

Det är ett krig om medvetandets förmåga att rensa den förmedlade bilden av sig själv från sig själv.

 

Jag vet att jag inte vill bli någons offer eftersom jag inte vill definieras på den grunden. Jag vet att jag skall fortsätta försöka leva ett vanligt liv trots att omständigheterna är långt ifrån vanliga. Så ser berättelsen som jag vill förmedla om mig själv ut. Det är så jag vill att de andra skall se mig.

 

Tryckt med tillstånd från författaren.

Omslag

Pris: 120 kr
Beställ nummer.

”ett toppnummer, packat med kvalitetstexter som på olika sätt reflekterar, komplicerar och kastar om diskussionen om offrets roll för det mänskliga kollektivet och för individen.” Aftonbladet

Läs också om numret i Svenska DagbladetHelsingborgs Dagblad och Expressen.