Pontus Eriksson  Insändare: Skolpolitiken: en tom retorik designad för att fiska röster?

Jag är fjorton år gammal och går i åttan på Nordhemsskolan. I min klass finns det, precis som i så många andra klasser, en kille som man ofta slarvigt kategoriserar som ”mobboffer”. Det är en eländig situation. Flera gånger har jag gått in på rektorsexpeditionen och uttryckligen förklarat att Markus Albertsson måste få byta klass, att läget som det ser ut idag är ohållbart. Och rektorn talar alltid lika vackert om att ”undersöka möjligheter”. Men ingenting händer. Nu har det snart gått tre terminer och situationen förvärras dagligen. Nästan alla i klassen känner likadant. Vi gör ju vad vi kan. Vi knuffar Markus, retar honom, låser in honom på toaletten etc, men ingenting hjälper; nästa dag är han ändå alltid tillbaka. Han är så ful och allmänt motbjudande att arbetsron i klassen fullkomligt ödeläggs. Alla stör vi oss lika mycket på honom. Lärarna ser ju såklart vad som händer, men väljer att titta åt ett annat håll. Är det en sådan skola vi vill ha? Där en enda elev tillåts förstöra för en hel klass? Och det är inte bara lektionstiden som saboteras. På rasterna kommer Markus ofta fram till en och liksom bara hänger i närheten, trots att man gör allt för att frysa ut honom. Och på lunchen sätter han sig ofta vid mitt och mina kompisars bord trots att vi uttryckligen förklarat att vi inte vill ha honom där. Han bara sitter, helt håglös, och äter sin mat, säger inte ett ord. Ibland ser man i ögonvrån att han stirrar på en, men när man tittar åt hans håll så vänder han sig nervöst bort. Ofta har han en fånig mjölkmustasch som han av någon outgrundlig anledning vägrar torka bort. Jag orkar snart inte mer. Nästan alla mina krafter går ju åt till att på olika sätt försöka få Markus att förstå att han inte är önskvärd i klassen. Om det fortsätter så här kommer jag inte att få ett fullständigt betyg. Detta kan komma att utmynna i en personlig tragedi både för mig och för mina klasskamrater. I och med alliansregeringen och tillsättandet av Jan Björklund trodde man att det skulle bli lite rakare rör i skolpolitiken. Men detta var tydligen bara tomma ord. I realiteten har ingenting förändrats. Det är precis lika illa nu som när jag gick i mellanstadiet och Lisa Larsson tilläts terrorisera hela klassen med sina vidriga fettvalkar och pipiga röst. Jag vet inte vad jag ska ta mig. Ingenting jag försöker med får ju någon effekt. Som ung i Sverige idag är det nästintill omöjligt att göra sin röst hörd. Man tas helt enkelt inte på allvar. Vi ungdomar är också människor, inte någon form av andra klassens medborgare, vilket vuxenvärlden ibland verkar tendera att tro.

 

Oskar

Omslag

Pris: 120 kr
Beställ nummer.

”ett toppnummer, packat med kvalitetstexter som på olika sätt reflekterar, komplicerar och kastar om diskussionen om offrets roll för det mänskliga kollektivet och för individen.” Aftonbladet

Läs också om numret i Svenska DagbladetHelsingborgs Dagblad och Expressen.