Axel Andersson  Malaparte och Kristushästen

Är fredstanken central för Europaprojektet? Curzio Malaparte tecknar en mörkare och mer pervers historia. Första världskriget var ett offer för vilket det andra sökte kompensera – på dessa offer vilar Europa. Axel Andersson följer Malapartes skildring av ett förfelat botgöringsförsök.

 

Efter att historien återvänt som fars leder karnevalens kusliga trummor och trumpeter oss ut på den snåriga stigen till fablernas värld. I den italienska journalisten, författaren och obekvämt mytomaniske sanningssägaren Curzio Malapartes bok om andra världskriget, Kaputt, korsfästs en häst på ett torg. Djuret svänger ömkligt på huvudet, gnäggar mjukt. Tyst gråter det åskådande folket. Kristushästens offer på denna bestialiska Golgata, säger Malaparte till en lidande prins Eugen som står där framför honom mitt i den svenska neutraliteten, är en bild av hur det nobla och ädla dör ute i Europa. Malaparte kan inte hålla tyst, även om han förstår att åhöraren plågas och trots att han tvivlar på att det är en god idé att tyda drömmar. Prinsen låter den eleganta Bernadottehanden röra sig i en uppgiven gest över ögonen.


Malaparte hade, som en hel generation av europeiska intellektuella, varit besatt av offret som tankebild. Han hade upplevt det första världskrigets besinningslösa slöseri med människor, ett slöseri som paradoxalt nog hade gett upphov till massans slutgiltiga politisering. I hans första bok Viva Caporetto från 1921 (senare omdöpt till La rivolta dei santi maledetti) skildrade Malaparte det gruvliga nederlaget i Italiens krig mot trupper från Österrike-Ungern och Tyskland i Dalmatinerna hösten 1917 då ett uselt ledarskap ledde till oerhörd människospillan och soldatuppror. Han såg i de aristokratiska eliternas offrande av de enkla människorna, de heliga fördömda, ett tecken på att hela den rådande politiska ordningen nödvändigtvis måste störtas.


Så många hade under första världskriget offrat sina liv att detta stora offer inte kunde förbli meningslöst, och i detta hade fascismen med sin förkärlek för logiska kortslutningar ett av sina starkaste argument. På andra sidan Alperna, i ett bayerskt fängelse, satt en annan krigsveteran, Adolf Hitler, och dikterade sitt magnum opus för en tredje, Rudolf Hess. Den ariske mannen måste offra sin individualitet för kollektivet sa Hitler, och Hess skrev lydigt på en portabel Remington. En arier var en arier genom dennes kapacitet att offra sig själv, till skillnad från den individualistiska juden som varken kunde offra eller förtjänade att offras; juden skulle bara utrotas.

 

Antisemitism må ha varit de imbecillas fascism, men fascismens offerkult förförde till och med dess nominella motståndare. I ett Frankrike med en sådan fascination för schavottens offer att Jesse Goldhammer i en boktitel kallat det The Headless Republic, grundade Georges Bataille sällskapet Acéphale 1936: kroppen skulle befrias från sin rationella utväxt. Bataille hade redan tre år tidigare i La structure psychologique du fascisme hyllat fascisternas vilja att sätta sig över den borgerliga rationaliteten. Han hade också läst den franska antropologen Marcel Mauss Essai sur le don (1923–24) och influerats av beskrivningarna av potlach-ceremonierna bland indianerna på den amerikanska nordvästkusten där rikedomar ibland offrades under högtidliga former. I en primitivistisk omskrivning av Mauss utgjorde detta offrande för Bataille en hyllningsvärd irrationalitet och ett motstånd mot borgerligt nyttotänkande och på så sätt, via dess spetiga onytta och vansinniga överskott, dess hétérogénité, kunde irrationaliteten också knytas till fascismen. Också i aztekernas människooffer såg han ett frigjort förgörande av individen, fyllt av extatisk meningslöshet. Att offrandet i dessa kulturer i själva verket alltid hade social mening och nytta var något som Bataille behändigt ignorerade.1

 

Europa hade offrat så mycket att slöseriet hittade sin mening i slöseriet självt. Kollapsen av offrets logik ledde till en vanvettig hyllning av dess väsen. Nu handlade det inte längre om do ut des, jag ger för att få; detta var romersk småborgerlighet. Bataille var ingen veteran från det första världskriget som Malaparte och Hitler, och han skulle heller inte bli kombattant i det andra; hans borgerliga självhat och fascination för våldet var abstrakt, estetiskt. Och visst hjälpte det till att franskans vanliga ord för offerakten, le sacrifice (heliggöra: sacer facere), kunde särskiljas från själva offret, la victime. Bataille talade före andra världskriget om akten, medan han i texter efter kriget behändigt kunde kommentera den offrade utan att referera till offerhandlingen – som i hans postumt publicerade kommentarer till David Roussets Les Jours de notre mort. De germanska språken ägde ingen liknande semantisk oskuld: offer krävde offret, om det så än var individens eget likt det som Hitler förespråkade.

 

Ursinniga av krigets meningslösa blodspillan sökte fascisterna och deras körer av medlöpare ett andra krig, som om detta skulle kunna rättfärdiga det första. Våldet hade blivit en nihilistisk sanning och den bräckliga freden en präktig lögn som förtjänade att dras i smutsen. Resultatet blev en konvulsion av sådana proportioner att det är ett under att ens några sotiga rester gick att rädda från offerbålet Europa. Om någon har tröttnat på Hitlers ikoniska stirrande eller historietidskrifternas slitna berättelser om andra världskriget har de det med dödsförakt. Det räcker med att slå upp pärmarna till Malapartes Kaputt – som nu finns i ny svensk översättning av Viveca Melander – för att röras till tårar av Kristushästen gnäggning, både för vad som hänt och för vad som kan hända.

 

Malaparte, den förljugne sanningssägaren, var den alldeles naturliga, utvalda, offerivraren att skriva om andra världskrigets väsen. Han var född Kurt Erich Suckert 1898 i textilstaden Prato, son till en tysk far som var färgare och en mor från den lombardiska societeten; utan klar klasstillhörighet i det klassmedvetna toskanska samhället och med ett kluvet ursprung i ett romantiskt och nationalistiskt tidevarv. Namnet han adopterade var enligt sägnen släkten Bonapartes ursprungliga innan de inför kyrkan bad att få byta.2 Malaparte lyckades alltid befinna sig i konstant rörelse mellan utsidan och insidan. Den tydligaste tendensen i hans liv hade varit att distansera sig från det tyska arvet, en hållning som paradoxalt nog luckrades upp under andra världskriget när det tyska med skrämmande självklarhet blev hans onda del.

 

Fascismen hade Malaparte först hyllat och gett alibi som journalist och skribent, men redan vid 1930-talets början hade hans intellektuella ambivalens och kritiska hållning gjort honom allt för obekväm för att tillåtas en plats i den nya ordningens offentlighet. Vid tidpunkten för början på den långa tredje akten i Hitlers Gesamtkunstwerk, det fyra miljoner man stora anfallet på Sovjetunionen den 21 juni 1941, hade dock Malaparte släppts in på nåder igen. Han skulle vara, på nyspråk, ”inbäddad” med de framryckande axelmakterna för Il Corriere della Serras räkning. Mardrömsresan på östfronten tog honom till Moldavien och den fruktansvärda massakern på över tiotusen judar i staden Ia?i, och sedan norrut i en feberfärd från en ohygglighet till en annan. Rapporterna från östfronten gavs ut i samlingen Il Volga nasce in Europa 1943 och arbetades sedan om till det mer litterärt sammanhängande verket Kaputt som publicerades i Neapel året därefter.

 

Kaputt blev i mångt och mycket Malapartes bokslut över fascismen och kriget, även om det inte skulle bli hans sista bok om dessa ämnen. Fascismens fascination för offret härleds till en kärna av rädsla. Tyskarna är grymma av rädsla, de är sjuka av rädsla för all svaghet: åldringar, kvinnor, barn, sjuka, judar. Det är den mystiska noblessen hos homo sacer som skrämmer tyskarna till en domnad och systematisk, vetenskaplig, grymhet. I denna brutalitet ser Malaparte ett behov av förödmjukelse bland tyskarna själva, de drivs av rädsla, av ett våldsamt hat mot samma svaghet som återfinns i dem själva. Deras offer blir till projektioner. Tyskarna bekämpar sina egna monster. Malaparte ömkar tyskarna, han rörs till en religiös förbarmelse, ”pietà”, inför det sjuka folket som väl kan mätas med hans sympatier för de stackars människor som blir till offrets offer.

 

Det andra offret, det andra kriget, som skulle rättfärdiga det första, det första kriget, blir bara till en fruktansvärd upprepning. Fixeringen vid offrandet är en återvändsgränd, och i grunden patologisk. För det som offras är inte meningslösheten utan det nobla och det ädla: kapaciteten att se och känna för mänskligheten. Tyskarnas förakt för judarna som inte kan offras, bara dödas, flyttas snart över till dem själva. De nazistiska ledarna blir till slut så rädda, efter det att Kaputt slutar 1943, att de fortsätter sitt vansinniga offrande av tyska liv även om de själva uppenbarligen inte ”förtjänar” detta öde. I krigets slutskede, när allt är förlorat och soldaterna gett upp, offras barnen i Hitlerjugend av den fanatiska Arthur Axmann.

 

Europa Kaputt; Europas offerivrare offrar sina egna och mördar bestialiskt miljoner andra som bara förtjänar att utrotas. Malaparte döper sin bok till ”Kaputt”, ett ord som han, med hjälp av Meyers Konversationslexikon härleder till det hebreiska ordet Kappârothsom översätts till Opfer. Det tyska ödet är att förvandla sig till offer säger Malaparte, offer genom dess crudeltà sofferente, lidande grymhet. En mer ordagrann översättning av kapparot är ”botgöring” eller ”gottgörelse”. Under kapparotritualen inom judendomen offras en höna eller tupp som först svängts över ens huvud så att synderna ska övertas av djuret. Synderna kräver ett externt kärl för att syndaren ska kunna rentvås. Men vem är det som gottgör vem, när gärningsmannen blivit till sitt eget offer?

 

Malaparte vet att kriget är en roman; han har läst Stendahls beskrivning av granatnedslagen vid Waterloo i La Chartreuse de Parme. Men framför allt har han läst Marcel Proust som i Den återfunna tiden skrev att krig levs som kärlek eller hat. Krig är inte strategi, utan något mänskligt, fullt av bländverk och endast delvis avslöjade detaljer. Samtidigt räcker inte den modernistiska romanformen helt och hållet för att beskriva den katastrofala galenskap som Europas offrande innebär. Fjäderfjät över huvudet ger en fingervisning, Kristushästen likaså. När människan blivit omänsklig måste vi vända oss till djuren för att ens kunna hoppas på att förstå.

 

Vid ett tillfälle i Kaputt diskuterar Malaparte med en vän vilken de intellektuellas roll är i kriget. Under medeltidens mörker räddade munkarna kulturen genom att kopiera och hålla levande de antika manuskripten, en gärning som låg till grund för den efterföljande renässansen. Vad kan vi göra nu, frågar han retoriskt, för att rädda den europeiska kulturen?

 

Malapartes svar återfinns gömt i hans boks struktur. Kaputt blir till ett medeltida bestiarium. Kapitlen tituleras efter djur: hästar, möss, hundar, fåglar, renar och flugor som sedan blir till symboler i texten. Detta kan framstå som den yttersta ironin: Malaparte väljer den medeltida form, berättelser om verkliga och påhittade djur, som har minst att göra med renässansens logik. Bestiarier för tankarna till enhörningar och annat som stannade kvar i den mörka tidens irrationalismer. Är Malaparte, måhända, rädd att logiken och vetenskapen i sig själva är delar av den tyska sjukan? Men bestiarier var inte bara tom fantasi, de medeltida fablerna var sedelärande. Materialisten Malaparte återvänder till naturen för att försöka beskriva krigets moral när de proustianska trevandena och den fragmenterade modernismen inte längre räcker till. Det animaliska som förvandlats till det mekaniska under futurismen blir nu, i förstörelsen, åter till kött och blod. Mongolernas nya djur, de sovjetiska pansarbilarna, ligger blödande likt hästar längs vägarna.

 

Det första kapitlet i Kaputt avhandlar just hästar, och utgör ett bra exempel på hur Malaparte använde sig av bestiariets form och konvention. Drömmen om de sörjande framför Kristushästens offer fungerar som en spegelvändning av hästens roll i de medeltida fablerna. Där åberopades Plinius den äldre som sa att hästar var de enda djuren som sörjde sina herrar, och Isidor av Sevilla som hävdade att hästar gråter när de känner denna sorg. Nu låter Malaparte mänskligheten gråta istället för hästen. Européerna har trott att de var sin kulturs tjänare, och endast efter att ha offrat samma kultur förstår de att de i själva verket var dess herre. I sin konversation med prins Eugen frågar han om det verkligen är sant att de gamla svenskarna blotade hästar på sina kungars gravar i Uppsala; prinsen, nu Malapartes språkrör med ett icke karaktäristiskt leende, svarar att ibland offrades till och med kungar på hästarnas gravar.

 

Våldet föds inte ur makt, verkar Malaparte vilja säga, utan ur vanmakt. Det är inte eftersom tyskarna vill vara herrar de utför sina grymheter, utan eftersom de har fastnat i ett nihilistiskt experiment som går ut på att slippa härska och slippa tjäna. Sjukdomen är ett symptom på den yttersta abjektionen, furor di abiezione: tyskarna kan inte förstå liv på utsidan av sjukdomens begränsningar: en oförmåga som förödmjukar och gör dem rasande. Och våldet, det tar plats där förståelse negeras. Tyskarnas utträde ur den bekanta symboliska ordningen gör att de måste offra allt i sin väg för att fylla hålen som deras brist på förmåga att identifiera sig själva som mänskliga inneburit. Den sjukaste av alla förstår inte sin egen sjukdom och förvånas, förskräcks, över vilka resultat denna åkomma får. Den lider, till slut, som ett verkligt offer.

 

Hästens förvandling från tjänare till offrad herre speglar tyskarnas självbild, men moralisten Malaparte vet till skillnad från dem att Kristushästen är resultatet av deras sjuka, inte orsaken. Han arbetar vidare i bestiariets form men vänder hela tiden dess innehåll och moral ut och in för att syna resultatets baksida. Hundar kan enligt det medeltida bestiariet inte leva utan människan. Malaparte låter tyskarna skjuta fångar vid en ukrainsk kolchos som just hundar. Och snart kan inte ens hundarna längre leva medmänniskorna. De sovjetiska styrkorna skickar ut hundar med radiostyrda sprängladdningar för att leta sig fram till tyskarnas bepansrade bilar. Att hundar slickar sina sår och får dem att läka var under medeltiden ett tecken på att bikt lönade sig. Raseriet och det mekaniska dödandet gör att det inte finns några sår att slicka: tyskarna mejar med manisk rädsla ned de glatt framrusande röda jyckarna. Det är idén om bikten, självläkandet, som slaktas på östfronten. Tyskarnas offertåg kan bara sluta i en kall och oförstående död.

 

Malapartes djur förklarar att våld blir entropiskt när moraliska föresatser och symboler används, och förvrängs, i grymhetens tjänst. Detta betyder att det hemska måste ta slut, men samtidigt att allt måste offras för detta slut. För när förövaren ser sig som offret krävs det en strid ström av offrets offer. Aptiten är enorm och kampen kannibalisk. Här äts till och med levande soldater, deras själar försvinner in i en gapande virvelvind av paradoxala idéer som får dem att utföra de mest fruktansvärda handlingar. Det slutgiltiga priset kommer de själva att betala, den sista döden kommer att vara deras.

 

Det kanske mest svårsmälta med Malapartes skildring av kriget är att han verkar behålla sitt allra djupaste medlidande för tyskarna själva. Judarnas öden i Ia?i och Warszawas ghetto är vedervärdiga, men inför tyskarnas våld fylls Malaparte av en religiös ömkan. Det är som om han vill säga: att vara sitt eget offer är den mest sakrala positionen, ett Jesusdrama utan motstycke. Det som på ytan saknar moral är samtidigt det mest moraliska, det mest barbariska; kulturens mest raffinerade produkt. Den tyska grymheten är Kristushästen, det europeiska arvet. Och när Malaparte lider för hästen och för tyskarna så lider han så klart för sig själv. Har inte hans egen fascism uppfyllts av samma raljerande mot de svaga? Även om den inte hunnit utvecklas till ett sådant berusande hat och en sådan total rädsla som han ser i tyskarnas handlingar så delar den dess väsen. Malaparte gråter för den onda sidan.

 

I essän ”L’insacrifiable försöker den franske filosofen Jean-Luc Nancy göra upp med offrets spöke som så smärtsamt har plågat den europeiska kulturen. Hans kritik mot Bataille kan också fungera som ett appendix till Malapartes Kaputt. Offret, hävdar Nancy, har förlorat allt rättfärdigande och gudomlighet; offret leder ingen annanstans än ned till liken där i den enorma europeiska sarkofagen: ”La transgression ne trans-appropropie rien”.3 Nancys argument är frestande, men låt oss inte offra offerakten i en postmodern spegelvärld utan att återvända till Malaparte och Kristushästen. Vad Malaparte visar i Kaputt, mitt i dess hjärtskärande pessimism, är att medmänskligheten, även med de mest hatiska av gemenskapens delar, kan fungera som en motvikt till fascismens brådmogna och destruktiva självhat. Europa behövde visa tyskarna förbarmande om Europa skulle kunna botas från deras onda. Småborgerlighetens do ut des behöver kanske inte vara stingslig och begräsande som de intellektuella har hävdat. Om jag ger detsamma som jag vill få i en mellanmänsklig gemenskap behöver det inte handla om nytta, utan helt enkelt om överlevnad. Krigets slutskede skulle i vilket fall visa att det irrationella alltid äger en lika prosaisk som bekant skepnad; de som ber om det största offret kommer aldrig att offra sig själva; de flyr, likt Bataille och det osmältbara exkrement som fascinerade honom så mycket, genom avloppsrören när stunden kommer. Kvar finns, på sin höjd, de fanatiska barnen – Goebbels och Axmanns gåva: Hitlerjugend, Tysklands framtid som dog för det redan förlorade Berlin – annars endast en utrotbar mänsklig massa.

 

Länge leve Kristushästens offer. Måtte vi aldrig igen behöva stå där på torget med tårar i ögonen. Fascisterna tågar ännu en gång på Europas gator och torg med trummor och trumpeter. Snart är de kanske inte längre löjliga parodier på fruktansvärda farser; snart är kanske inte deras självpåtagna martyrskap slutstationen, utan bara en etapp på vägen mot nya och alldeles riktiga offer. Än så länge finns dock tid att läsa historien om fablernas Europa. I den värsta av världar, säger den forne fascisten Malaparte, är det inte så svårt att vara Kristus och visslande spankulera längs Golgata. Samtidigt kan, och detta är en bedövande sanning, vem som helst rädda världen.



Noter    ( returns to text)
  1. Richard Wollin, ”Left Fascism: Georges Bataille and the German Ideology”, i Constellations, vol 2, no 3, 1996, s 411.
  2. Giordano Bruno Guerri, L’Arcitaliano: vita di Curzio Malaparte, Milano: Bompiani, 1980, s 69–70.
  3. Jean-Luc Nancy, ”L’insacrifiable”, i Une pensée finie, Paris: Éditions Galilée, 1990, s 98.
Omslag

Pris: 120 kr
Beställ nummer.

”ett toppnummer, packat med kvalitetstexter som på olika sätt reflekterar, komplicerar och kastar om diskussionen om offrets roll för det mänskliga kollektivet och för individen.” Aftonbladet

Läs också om numret i Svenska DagbladetHelsingborgs Dagblad och Expressen.