Katarina Båth  Offersår och minnesspår

en liten skåra av annorlundahet, i huden, i stenen lite grått i det vita, i ett snitt, ett skärsår, i ordet, i kalksten en skåra av granit

                                                                                                 med möda frammejslad tystnad

skriver mig fram till frågorna, börjar om

                                                                                                       tecknar tätt intill en bokstav

 

Ur Agneta Enckells anteckningar [intill ett nordligt innanhav] (Söderströms, 2010)

 

Mönster i sårskorpan
När någon gång alla cirklarna faller på plats kan en förbifladdrande känsla infinna sig av att vitt skilda omloppsbanor är så intill förväxling och förblandning lika att de måste hänga samman. Mitt i vardagskaosets töcken tycker man sig ana diffusa mönster, ett slags enorm fraktal som utkristalliseras bakom livets oreda. Och då plötsligt sitter man där, som en liten spets någonstans på fraktalens oändliga kontur, och tycker att mönstren i ens egna sår svarar emot andras.

Som att vi bara är små kugghjul i maskineriet, valsande fram i en evighetsvals. Och den därpå följande uppgivna undran om vi någonsin kommer att komma någon vart? Om det går att repa upp upprepningen, och börja om.

Det finns så många sår därute, rena djungeln, och samma visa susar genom sårskogen, om och om igen. Send in the Clowns. Carousel Waltz. Vi börjar om. Lustiga Huset revisited, alla speglarna, kärlekstunneln, karusellen inåt nedåt, in i minneslabyrinten. Mekaniken är densamma, dansen ryckigt raspig, runtrunt, runt det där.

Det man vagt vet om, något vidbränt, varigt, ett vidundersår. Långt där nere, länge sedan. Vilar tusentals som dött i strid, själens vita blodkroppar i en massgrav, slängda i en hög, övertäckta, bortglömda, förträngda. Och den centripetala dragningskraftens dova jämmer – kravet på att vända om, gå tillbaka. Minnas. Gräva upp. Stirra minotauren i vitögat, såret i varögat. Smutsögat. Skamögat. Behovet av att söka mönstren, att minnas smärta som trängts bort, de dödas påverkan på våra liv.

Tvånget att repa upp det förflutnas lidande, att öppna sår – befriar det? Tänker på kentauren Chiron, den kluvna besten som försöker läka sitt självförvållade sår genom att gång på gång utsätta det för precis den beska medicin som frätte sönder honom till att börja med. Han lyckas aldrig, utan ber till sist om att få dö för att bli fri från all den smärta såret vållar honom. Ändå lever han vidare i snart sagt varenda psykoterapi- och healingsammanhang på hela internet. Långt före Freuds teorier om upprepningstvånget är han ett offer för sig själv, för sin egen mänsklighet och kultur, men också en varelse som strävar efter att läkas genom att känna sitt sår.

Offer och martyrer
Det finns så många västerländska myter om offer och sår. Carl-Johan Malmberg tar i sin bok Sår. I myt, kult, bild och dikt (2005) upp hur ”kristendomens tvåtusenåriga kult av Jesu sår och Freuds drygt hundraåriga traumateori är de mest levade exemplen på sårets centrala plats i den västerländska föreställningsvärlden.”1 För Freud är såret centralt, något som måste tillerkännas betydelse för att kunna läkas, och inom kristendomen är såret något ofrånkomligt, en symbol för det lidande som förbinder människan med Jesus. Såret fungerar som metafor såväl för människans identitet som för hennes förhållande till sitt förflutna och sin omvärld.

I den kristna traditionen har offret med frambärandet av bröd och vin i nattvarden att göra, en symbolhandling till minne av Kristi offerdöd. Jesus offrar sig på korset, och i evangelierna syftar ordet martyr på de som vittnade om detta, mindes och frivilligt tog på sig samma lidande i den kristna trons namn. Det är inte förrän under det andra århundradet efter Kristus som martyr kommer att betyda den som är beredd att dö för sin tro.2 Även om man kan tala om icke-kristna martyrer är martyrskapet i mångt och mycket ett specifikt kristet fenomen. Genom att offra sig kommer man i kontakt med Gud. Via medlidande och personlig identifikation med Jesu lidande på korset, kanske förstärkt av tanken på att ta upp Jesu kropp och blod i nattvarden, blir martyrskapet en form av återbetalning av skulden, förankrat i löftet om återuppståndelse.

Den ursprungliga betydelsen av ordet martyr (grekiskans mártyr jämte mártys) är dock vittne; ordet användes i det antika Grekland inte bara som rättslig term, vittnet i domstolen, utan betecknade många olika former av iakttagande. Etymologiskt är martyr rotbesläktat med det latinska memor, det vill säga ihågkommande.3 I kyrkolatinet betyder martyr blodsvittne, alltså den som bevittnat lidande och blodsutgjutelse. Martyrskap i en överförd, sekulär bemärkelse kan alltså sägas handla om tvånget att minnas – att gå tillbaka och vittna om lidande och trauman ur det förflutna.

Vår förståelse av offer och martyrer och hur de relaterar till varandra varierar alltså historiskt och beroende på sammanhang – idag används orden såväl när man talar om religiös fanatism som om vardagliga kärleksbekymmer. Snarlikheten i språkbruk mellan religiösa konflikter och privata relationer känns kanske inte i förstone självklar, men hinnan mellan omsorg och grymhet är tunn, och alltsedan de första såren från Amors pilar finns en lång tradition av att tala om kärlek i strids- och krigsmetaforer.4 Offer och martyrer har blivit stereotyper, självpåtagna roller och klichéer vi tar till för att förklara dynamiken i våra relationer.

Hur ser de ut då, offrets och martyrens sår och relationsmönster? Generaliserar man så bär ett typiskt offer på uppdämt lidande, traumatiserat av grymheter eller brist på omsorg i det förflutna. Offrets sår består i avsaknad och brist, det kan liknas vid ett läckande såll, en oändlig avgrund där det kan ösas i hur mycket omsorg och bekräftelse som helst, det ryms alltid mer i ett sådant sår, dess inre är ett evigt underskott.

Martyrens trauma handlar omvänt om ett överdrivet behov av att ta ansvar och visa omsorg – en självpåtagen, ibland tvångsmässig strävan att ta hänsyn och visa medlidande intill självutplåningens gräns. Han eller hon slår knut på sig själv för att kompensera det förflutnas förluster. Men martyrens självuppoffring blir ofta både teatral och självmedveten, och så hakar offer och martyr i varandra, deras respektive trasighet är ömsesidigt spegelvänd, de hugger tag i varandra som skeva kugghjul i en vriden vals.

Offer och martyr förenas i lidandet, av det sår som binder dem samman. Såret blir relationen, i en vidare bemärkelse den trasiga sårbarhet som gör att vi överhuvudtaget hakar i varandra, att vi har förmåga till medlidande och relationer.

I den religiösa kontexten finns en kompromisslöshet hos martyren, i hans eller hennes självpåtagna önskan att lida och dö finns en dimension av spektakel. I sina meditationer jämför och kontrasterar Marcus Aurelius den rationella, stoiska själen, tillfreds med sig själv och redo att möta döden när den inträffar, med de obstinata kristna, de som möter döden utan dignitet, med tragisk show.5

Här finns en relevant kritik av hur lidandet så lätt romantiseras i den kristna kultursfären. När minnet av kärlek blir minnet av krig och konflikt, när hela livet blir ett sår, ja då blir döden en befriare. Martyrens självuppoffring bär på självmordets aggressivitet. Den kompromisslösa viljan att ge upp sitt liv kräver en bödel, någon som sårar och tar det där livet. På så vis tvingar martyren en annan till syndande, till att medverka som plågoande i den självuppoffrande riten. Offret å sin sida sårar med hämnd, krav på upprättelse för lidande ur det förgångna. Så är man där igen, martyrer hittar nya offer, förföljda blir förföljare, föraktade föraktare, roller byts i ett evigt cirklande vars bakomliggande logik och mekanik är att minnas och upprepa smärta.

När den egna identiteten är sårig blir det onda något man inte helt kan vara utan om man vill förstå sig själv. Cirklandet runt sårigheten kommer ur slitningen mellan behovet av identitet, och avståndstagandet från det som gör ont. Så länge den konflikten är olöst, så länge man skyller och projicerar sitt bortträngda onda på andra, så repeteras mönstret.

Men upprepningar varieras och cirklar rubbas. Fraktalers konturer är oändligt långa, de skär aldrig sig själva trots att de ryms i ett ändligt rum. Forever changes.

 



Noter    ( returns to text)
  1. Carl-Johan Malmberg, Sår. I myt, kult, bild och dikt, (Stockholm, 2005), s 13.
  2. Charles Freeman, A New History of Early Christianity, (New Haven & London, 2009), s 205–206.
  3.  Svensk etymologisk ordbok, första bandet, Elof Hellquist, (Malmö, 1993), s 634.
  4. Jfr Malmberg, s 16–18.
  5. Freeman, s 206-207.
Omslag

Pris: 120 kr
Beställ nummer.

”ett toppnummer, packat med kvalitetstexter som på olika sätt reflekterar, komplicerar och kastar om diskussionen om offrets roll för det mänskliga kollektivet och för individen.” Aftonbladet

Läs också om numret i Svenska DagbladetHelsingborgs Dagblad och Expressen.