Edda Manga  Offer för statens brott

I det globala säkerhetssamhället har brottsofferdiskursen på senare tid blomstrat och anammats av stater som presenterat sig som garanter för offrens rättigheter och därigenom undantagit sig själva som förövare. Den colombianska organisationen Movice (Movimiento de víctimas de crímenes de estado – Rörelsen för offer för brott begångna av staten) utgår tvärtom från offerbegreppet i motståndet mot statens våld. Movice har varit en av de starkaste motståndarna till paramilitärens utbredning i samhället under de senaste åren. Edda Manga har talat med Eduardo Carreño, en av Colombias mest kända mänskliga rättighets-advokater och juridisk representant för Movice, om bland annat vad offren anser om den nya presidenten Juan Manuel Santos brottsofferlag.

Edda Manga: Det nyvunna intresse världens stater visar för offrens rättigheter tycks mig sammankopplat med att ansvaret för samhällsproblem individualiseras och att politiskt motstånd mot det rådande systemet blivit illegitimt i övergången från en demokrati- till en säkerhetsdiskurs. När staten erkänner offrens lidande, erbjuder dem sjukvård, psykologisk hjälp, ekonomisk kompensation och samtidigt skärper straffen mot individuella förövare, framstår den som en altruistisk agent som tar på sig ansvaret för kriminella individers skuld och som står trofast på offrens sida. Detta ökar dess legitimitet. I den meningen fyller brottsofferbegreppet en pedagogisk funktion: för att bli erkänd som offer och identifieras som föremål för statens vård måste man vara och bete sig i överensstämmelse med statens definition av ett offer. Ett oskyldigt offer är någon som drabbats av olycka trots att hon agerat normalt i enlighet med den rådande ordningen. Därför är jag nyfiken på Movice – en rörelse som både använder begreppet offer på ett politiskt sätt och utgör en av de starkaste motståndskrafterna mot statens våld i Colombia. Hur förhåller ni er till begreppet offer och till de högertolkningar av det som brottsofferrörelser i framförallt USA har gjort under senare år?

Eduardo Carreño: För oss är offer ett begrepp som har en längre historia än det som hänt efter 1990. I varje väpnad konflikt förekommer det offer. Vi befann oss i en historisk process i vilken staten var förbunden med paramilitären i sina politiska, ekonomiska, polisiära och militära strukturer. Paramilitären var inte en kraft utanför staten utan en kraft skapad av staten som den använde för att utöva olagligt våld mot civilbefolkningen. Fast jag skulle inte säga att detta är ett unikt colombianskt fenomen. Liknande saker hände i Honduras, i Ecuador, i Peru och på andra platser i Latinamerika, liksom i Sydafrika. Där förhandlade rörelserna med staten och det paramilitära våldet förblev ostraffat. Vi har inte förhandlat med staten.

Jag tillhör ett kollektiv av advokater som arbetar med mänskliga rättigheter och jag är delegat från denna byrå i Movice. Jag var med och grundade rörelsen när den startade 2005 under en konferens med rubriken ”Offer för brott mot mänskligheten och mot mänskliga rättigheter”. Konferensen samlade överlevande från massakrer, släktingar till försvunna, mördade, torterade och olagligt häktade, samt en mängd icke-statliga organisationer. Vi reagerade på att den colombianska kongressen godkänt en lag som innebär att paramilitärer som ansluter sig till ett demobiliseringsprogram får straffrihet för sina brott. Den kallades Ley de paz (Lagen om fred), men vi anser att den bör kallas Ley de impunidad (Lagen om straffrihet). Samhället och staten paramilitariserades under Álvaro Uribes regim. Endast två av 3 680 paramilitärer som bevisligen begått brott mot mänskligheten har varit föremål för juridiska processer. Den ene befinner sig fortfarande i ett undersökningsstadium, den andre har blivit dömd i första instans och fallet har nu överklagats till Högsta domstolen. Endast 55 av dessa paramilitärer har överhuvudtaget blivit anhållna och av dessa har 23 blivit utlämnade till USA.

EM: Den nye presidenten Juan Manuel Santos har föreslagit en ny lag, Ley de víctimas (Brottsofferlagen), vilket har väckt förhoppningar om att Santos radikalt brutit med Uribes politik. Det finns de som tror att det innebär ett hårt slag mot paramilitarismen och att Uribes kandidatur till borgmästare i Bogotá i sin tur är ett svar på detta. Men hur mycket skiljer den sig egentligen från Ley de paz?

EC: Den nya brottsofferlagen inkluderar konfliktens alla offer, inklusive de som drabbats av brott begångna av statliga organ. I det avseendet innebär den ett framsteg. Men den har också problem. Man försöker till exempel komma fram till en symbolisk summa som man ska tilldela varje hushåll. Men man har inte tilldelat dessa ärenden någon juridisk instans som ska behandla dem. Det tycks som att man snarare vill göra det till en administrativ än en juridisk process. Man har inte heller tänkt ut några garantier för att brotten inte ska upprepas. Ingenstans i lagen nämns något om demobilisering av paramilitären. Vad gäller jorden föreslår de att man ska lämna tillbaka 2 miljoner hektar. Men paramilitären har lagt beslag på minst 10 miljoner hektar. Och vi är inte överens med idén att bönderna ska få pengar istället för att få tillbaka sin jord. Jord är jord. Bland Movices ändringsförslag till den nya brottsofferlagen finns också ett krav på att ta hänsyn till genusfrågor och införa särskilda mekanismer och tillvägagångssätt som möjliggör för utsatta kvinnor att få upprättelse, kompensation och rättvisa. Paramilitären använder våldtäkt och andra former av sexuellt våld som en av sina mest effektiva metoder att fördriva folk. Men på grund av hur könssystemet ser ut här blir dessa brott sällan anmälda och det är mycket svårt att kartlägga brotten och ta fast förövarna. Vi behöver särskilda mekanismer och stödprogram som gör det möjligt för kvinnor att anmäla dessa brott och särskilda former av gottgörelse som inte utmynnar i att de ytterligare marginaliseras och stigmatiseras.

EM: När du säger ”vi är inte överens” i frågan om pengar eller jord låter det som att ni representerar bönderna snarare än att de är anslutna och aktiva inom Movice? Vilka är med i Movice?

EC: Movice är en rörelse som är byggd underifrån. Den består av kvinnor och män från en mängd olika miljöer och organisationer som har det gemensamt att de utsatts för den colombianska statens massiva och systematiska brott mot individuella och kollektiva rättigheter, vilket inneburit att stora grupper varit tvungna att fly från sina hem och att ägandet av deras jord tagits över av paramilitärer. Medlemmarna i Movice har själva eller genom närstående drabbats av systematiskt och generaliserat våld, tortyr, försvinnanden, selektiva mord, massakrer, sexualiserat våld, tvångsförflyttningar, olagliga häktningar, olagliga utlämningar till utlandet och expatriering. Dessa brott har utförts av statliga myndigheter och institutioner eller av väpnade grupper som skyddas av staten. Bland våra medlemmar finns också grupper av indianer som blivit offer för folkmord av politiska, sociala eller etniska skäl. Vi samlar även organisationer för överlevare och släktingar till offer och organisationer som stödjer offrens rättigheter. Vi arbetar för att avslöja, följa upp och få ett slut på brottsliga metoder, strategier och modeller som utvecklats inom staten och som staten söker legitimera genom straffrihetslagstiftningar. Vi söker politiska lösningar till den colombianska konflikten och gör motstånd mot den colombianska statsterrorismen. Ett av de praktiska arbeten vi utför handlar om att återskapa det kollektiva minnet och kräva erkännande för den historiska sanningen vilket ger värdighet till offrens namn och liv. Vi samlar och arkiverar information om brotten, vi utför juridiska aktioner på nationell och internationell nivå och vi utför aktioner för att kräva sanning och för att motsätta oss den falska försoningen. Dessutom arbetar vi med utbildning om offrens rättigheter och hur de kan skyddas.

EM: Det är märkligt med Colombia: å ena sidan kan presidenten och stora delar av kongressen vara sammankopplade med paramilitären och verka för paramilitärernas intressen, å andra sidan verkar det juridiska systemet fungera som korrektiv och faktiskt driva processer mot dem. Vad innebär denna splittring för Movice, när ni ställer staten som motpart?

EC: Det är enbart vissa specialiserade organ som gör det: La unidad especial de derechos humanos (Särskilda enheten för mänskliga rättigheter) och La sala penal de la Corte Suprema de Justicia (Högsta domstolens avdelning för straffrätt). Men visst är det heroiskt att det i mörkrets tider finns två enheter som gjort motstånd. Staten som sådan har dock aldrig hört offren, de har aldrig rådgjort med oss om något.

EM: Och på internationell nivå? Vilka organ får ni stöd av? Colombia är ju ett av biståndsorganisationernas favoritländer. Men på senare år har idén om att det viktigaste är att få fred (i betydelsen vapenstillestånd) blivit rådande vilket innebär att biståndspengar har gått till statens våldsapparat, med tanken att den ska genomföra ett slags pacificering. Jag har också sett att ni kritiserar internationella biståndsorganisationer för att ha givit bistånd till den så kallade demobiliseringen av paramilitärer. Hur tänker ni då?

EC: Det är absurt att biståndet ska gå till brottslingarna, att humanitära organisationer ska ge pengar till paramilitärer som meriterat sig till detta genom massmord, försvinnanden, tortyr och sexuellt våld. Jag kallar det cynism. Pacificeringsdoktrinen lämnade vi på 1800-talet. Det är en kolonial idé. I ett modernt demokratiskt samhälle är det inte fred när man tvingat alla till lydnad, utan när man funnit icke-våldsliga metoder att lösa konflikter. Det man försöker applicera här är Pax Romana: man försöker utrota fienden så att man får fortsätta att härska. Men det är absurt. Internationellt har pacificeringsdoktrinen blivit populär av nykolonialistiska anledningar. Man vill exploatera naturresurser och marknader i fred. Men en riktig internationell insats för fred skulle innebära att de låter oss vara, i synnerhet att de multinationella företagen lämnar våra resurser och vårt folk i fred.

EM: Jag förstår vad du menar med tanke på kopplingarna mellan multinationella företags behov av till exempel mark och paramilitärt våld mot indianer och afrocolombianer som traditionellt bott där och brukat jorden. Internflyktingsproblematiken är kopplad till dessa globala företagsintressen. Men din lösning verkar lite väl nationalistisk. Jag tror att det idag är nödvändigt att ha ett globalt perspektiv. Vad kan en positiv roll för det man kallar det internationella samfundet vara?

EC: Internationella statliga och icke-statliga organ borde rådgöra med offren när staten ber om stöd i deras namn. Istället för att använda biståndspengarna för att finansiera demobiliseringen borde paramilitärens egna medel användas. Dessa pengar borde beslagtas och användas till både demobilisering och kompensation åt offren. De borde också låta bli att stödja de mekanismer som kallas ”reparación comunitaria” eftersom de pressar offren till en tvångsförsoning och öppet bortser från deras rättigheter. Istället borde man stärka närvaron av internationella kommissioner för mänskliga rättigheter i landet. Man borde också stödja offrens deltagande i internationella domstolar och offrens egna alternativa rättviseorgan som El tribunal permanente de los pueblos (Folkens permanenta domstol) som undersöker de brott som begåtts av multinationella företag. Men det minsta man kan begära är att biståndspengar inte används för att finansiera krig och understödja de förövare som gjort sig skyldiga till brott mot mänskligheten, utan att de tvärtom används för att stödja brottsofferorganisationerna och hjälper till att återskapa det kollektiva minnet och den historiska sanningen.

Omslag

Pris: 120 kr
Beställ nummer.

”ett toppnummer, packat med kvalitetstexter som på olika sätt reflekterar, komplicerar och kastar om diskussionen om offrets roll för det mänskliga kollektivet och för individen.” Aftonbladet

Läs också om numret i Svenska DagbladetHelsingborgs Dagblad och Expressen.