Henrik Tham   Brottsoffrets födelse

Den svenska brottsofferdiskursen är märkligt homogen. Kriminologen Henrik Tham tränger bakom ytan av konsensus och finner en rad grundläggande samhällsomvandlingar som både motiverar brottsofferfrågans karaktär av icke-fråga och samtidigt gör den djupt problematisk. 

Innan 1970 fanns inte brottsoffret i Sverige. Själva substantivet registreras i svenska språket först detta år, och den utsatta kan från och med nu få status som brottsoffer – en person som lidit oförskyllt och som kan kräva omgivningens sympati och statens hjälp.1 Från att under 70-talet ha visat sig i enstaka motioner i riksdagen dyker brottsoffret under 00-talet upp i mellan 30 och 40 motioner per år. De politiska partierna byter i sina kriminalpolitiska program fokus från gärningsman till brottsoffer.2 Den ena regeringen efter den andra tillmäter brottsoffret en allt större betydelse, och brottsoffret får en egen rubrik i budgetpropositionerna. Den politiska ambitionen visas även i inrättandet av Brottsoffermyndigheten 1994 som utöver uppgiften att ge ekonomisk ersättning till personer utsatta för brott ska fungera som ett kunskapscentrum och ge bidrag till verksamhet som främjar brottsoffer, samtidigt som en mängd frivilligorganisationer och brottsofferjourer uppstår runtom i landet.3

Konsensus och homogenitet
Att frågan om brottsoffret i allt högre grad blivit en offentlig angelägenhet säger i sig inget om politikens inriktning – den kan gälla vad som ses som det typiska brottsoffret, vilka värden som kränks när någon blir utsatt för brott, vilka behov brottsoffret har och vem som är ansvarig för att tillfredsställa dessa. Brottsofferdiskursen i Sverige är tydligt präglad av konsensus och stödet till brottsoffret är inte partiskiljande. Där skillnader uppstår gäller det omfattningen av stödet – oppositionen kritiserar gärna regeringen för att inte se tillräckligt allvarligt på brottsoffrens situation.

I Brottsofferjourernas riksförbunds tidskrift Brottsoffer märks konsensussynen i annonseringen. Halva numren utgörs av annonser. Få rör dock verksamhet som har direkt relevans för brottoffret. I stället annonserar småföretag såväl som internationella bolag om allt från fönsterputs, musik och ståuppkomik till revision, biluthyrning och utlandstransport. Oavsett yrke eller bransch så stöder man brottsoffret.

En politisk konsensus kan även utläsas i kungaparets engagemang i frågan. 1995 bjuder kungen in till möte på slottet för diskussion om våldet i samhället. Statsministern och samtliga partiledare deltar. Året därpå beslutar sig drottningen för att bli Brottsofferjourernas beskyddare. Kungaparet kan enbart engagera sig i frågor kring vilka det råder bred politisk enighet. En parallell kan dras till narkotikafrågan, som drottningen också har engagerat sig i. I Sverige råder stark politisk konsensus runt regeringens och riksdagens mål, ”ett narkotikafritt Sverige”. Hade drottningen i stället engagerat sig i alkoholpolitiken, som det stått strid om, hade det utlöst en konstitutionell kris.

Samtidigt som det råder samstämmighet varierar synen på förhållandet mellan brottsoffer och gärningsperson. Medan de flesta betonar stöd och hjälp till brottsoffret utan att dra in gärningspersonen ser andra här en tydlig konflikt. Den tidigare justitieministern Gun Hellsvik hävdade 1993 i en kriminalpolitisk skrift att brottsoffrets upprättelse kräver gärningsmannens bestraffning.4

Detta synsätt grundat i ett nollsummespel präglar också i allt högre grad lagstiftningen gällande brottsoffer, som också generellt har expanderat mycket kraftigt. Från början gällde det i huvudsak administrativ lag med betoning på brottsoffrets rätt till information, stöd i rättegången och ekonomisk kompensation. Utvecklingen tycks nu gå mot en straffrättslig lagstiftning till förmån för särskilda grupper av brottsoffer. Kriminaliseringar och höjningar av straff berättigas med hänvisning till omtanken om brottsoffret, som ska erhålla rättvisa, och gäller särskilt våld riktat mot kvinnor och barn.

Detta anknyter till ett tredje kännetecknande drag hos den svenska diskursen: tanken om brottsoffrets homogenitet. Brottsoffer förväntas vara personer som utsatts för likartade brott, ha likartade upplevelser, likartade skador och likartade behov av hjälp. Denna homogenisering sammanhänger med att politiker, medier, myndigheter och intresseorganisationer tilldelar den som utsatts för brott en bestämd roll – en roll som inte alla vill spela.5 I centrum för diskursen står offret för våld och särskilt kvinnor utsatta för våld av män. Under de första tio åren efter Brottsoffermyndighetens tillkomst avsåg hälften av alla beviljade forskningsprojekt forskning om våld mot kvinnor och ytterligare en fjärdedel våld mot barn. Också riksdagens motioner förstärker bilden av att brottsoffret är en kvinna utsatt för våld av en man. Denna relation mellan brottsoffer och gärningsperson sätter också tydligt sin prägel på strafflagstiftningen.

Ett fjärde tema slutligen är samhällets ansvar för brottsoffret. Så har det inte alltid varit och i dagens nyliberala samhälle vore det också tänkbart att individen själv fick ta ansvar för att inte bli utsatt för brott. Människor skulle kunna få välja om de vill satsa sina pengar på ett ”trygghetspaket” eller på något annat.6 Parallellt med utvecklingen mot det oskyldiga offret som staten tar ansvar för har också ett annat synsätt trätt fram: ”the prudent citizen”, den försiktiga medborgaren, som ser om sitt hus och tar vara på sig själv.7 Marknadsekonomins individualisering av ansvaret har inte bara gynnat bilden av gärningsmannen som agent utan även av det potentiella brottsoffret som ansvarigt för sin situation.

I Sverige uttrycks dock tydligt det allmännas ansvar för brottsoffret. Det framgår av den omfattande lagstiftningen och av utredningar och politiska uttalanden. Om detta vittnar även inrättandet av Brottsoffermyndigheten 1994, med uppdraget att aktivt driva brottsofferfrågor. I den socialdemokratiska regeringens proposition Stöd till brottsoffer sägs: ”Det är det allmännas ansvar att bidra till att förebygga våld i hemmet och att vidta olika skyddsåtgärder när någon har utsatts för våld eller hot om våld”.8 Alliansregeringen uttalar i förslag till statsbudget för 2008: ”Brottsoffrens behov ska stå i fokus för rättsväsendets insatser. […] Myndigheterna inom rättsväsendet måste ha ett tydligt brottsofferperspektiv och försäkra brottsoffren om att samhället står på deras sida”.9 Och justitieministern i den senaste socialdemokratiska regeringen, Thomas Bodström, skriver i förordet till boken Victims of Crime: ”I have also realised that when it comes to crime victims and their situation we can never remain satisfied with our accomplishments; there is always something that needs to be done, either at the national or the international level”.10

Kränkningarna ökar
Ett ytterligare utmärkande drag i brottsoffrets politiska framväxt i Sverige är kränkningselementet. Detta kan förefalla självklart, då brott mot person eller privat egendom i sig är en kränkning av en rättssfär. Att kränkningen intar en särskild plats i den svenska brottsofferdiskursen framgår dock i jämförelse med andra, liknande länder.

Nästan alla som söker brottsskadeersättning från Brottsoffermyndigheten i Sverige söker ersättning för kränkning, och nära tre fjärddelar av det totala belopp som betalas ut avser också just kränkningsersättning. I ett projekt som jämfört statlig brottsskadeersättning i Danmark och Sverige visar det sig att i Danmark söker en knapp tiondel av brottsoffren kränkningsersättning och ungefär lika stor del av den totala statliga brottsofferkompensationen gäller denna typ av skada.11 Även om skillnaden mellan länderna kan förklaras av att det är lättare att få kränkningsersättning i Sverige, återstår frågan varför lagstiftning och praxis i så fall skiljer sig mellan länderna.

Kränkning i samband med utsatthet för brott tar också betydligt större plats i svensk än i dansk press.12 Maciej Zaremba tog i en artikelserie i Dagens Nyheter 2008 upp studenters anmälan av lärare för kränkning. Journalisten tycker sig, med invandrarens blick, se något typiskt svenskt i att känna sig kränkt. Han framför som en förklaring att det är tabu att visa aggression i det svenska samhället och att detta tar sig uttryck i upplevelser av kränkthet. Artiklarna utlöste en livlig debatt i både tryckta medier och på internet.

Kränkningsdiskursens särskilda plats i Sverige framkommer även genom ärekränkningens utveckling. I Sverige har antalet anmälningar fördubblats sedan 1990-talet och ligger på över 9 000 per år. I Danmark har under motsvarande period antalet anmälningar legat konstant runt ett par tiotal fall per år. En särskild typ av ärekränkning riktad mot poliser och andra i offentlig tjänst är vanligare och visar en ökning men nivån ligger fortfarande fem gånger under Sveriges. Bland övriga nordiska länder visar också Finland en markant ökning men på en nivå som är ungefär hälften av den i Sverige. Den svagt nedåtgående trenden i Norge slutar med att ärekränkning avskaffas som brott som lyder under allmänt åtal 2009. En särskild studie av polisanmälda fall av ärekränkning i Stockholms län 1994 och 2007 visar bland annat att kvinnorna ökar sin andel bland dem som anmäler och nu står för huvuddelen av de utsatta. Den vanligaste typen av tillmälen rör sexualiteten och denna typ ökar också över tid.13

Ett centralt brott i brottsofferdiskursen är våldtäkt. Det är också ett brott där kränkningsmomentet ofta utgör den viktigaste delen av straffvärdet. Sverige ligger i särklass högst i Europa vad gäller polisanmälda fall av våldtäkt.14 I alla de fyra största skandinaviska länderna har det skett en ökning av registrerade våldtäktsbrott sedan 1950-talet. Utvecklingen i Sverige skiljer sig dock genom att landet sedan slutet av 80-talet har den klart starkaste stigningen. Någon förklaring till att våldtäktshandlingar skulle öka så mycket mer i Sverige än i grannländerna är svår att hitta. För Sveriges del ges rimliga bidragande förklaringar till utvecklingen utifrån statistikrutiner och lagändringar15 och anmälningsbenägenhet16.

Ett ytterligare område där Sverige betonat eller till och med skapat brottsoffret är inom prostitutionen. I en analys av svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet argumenteras för att lagen från 1998 som förbjuder sexköp tillkom inom ramen för en könsmaktsdiskurs, där prostitution framställdes som våld mot kvinnor, och där kvinnan som prostituerade sig var ett offer för mannens övergrepp.17 Brottsofferidentiteten förstärks även genom att den som säljer sex ska kunna få statlig brottsskadeersättning för kränkning.18 Motsvarande diskurs har förekommit i betydligt mindre utsträckning i de andra skandinaviska länderna även om de med undantag för Danmark följt Sverige i kriminaliseringen av sexköp.

Brottsofferdiskursens utveckling är alltså påtaglig i Sverige. Brottsoffret är centralt placerat i kriminalpolitiken och frågan är då hur brottsoffrets expansion som offentlig fråga i Sverige ska förklaras. Förklaringarna till utvecklingen är både gemensamma med dem för andra länder och specifika för Sverige.

Förklaringar
En ingång till brottsoffrets framväxt som offentlig fråga är att utvecklingen följer den i Västeuropa och de anglo-amerikanska länderna och att förklaringarna därför bör vara likartade. Flera forskare har pekat på ett samhälle alltmer präglat av osäkerhet och upplevd otrygghet, där människor i ökande grad ser sig som offer för omständigheter de inte kan påverka. Våld mot enskilda formuleras numer som ett problem i termer av brott mot mänskliga rättigheter, och FN antog redan 1985 Deklarationen om grundläggande principer för rättvisa för brottsoffer och offer för maktmissbruk. Den traditionella förståelsen av mänskliga rättigheter som en relation mellan staten och medborgarna har växt samman med våldsrelationer mellan medborgarna och brottsofferdiskursen har förstärkts.19 Känslan av utsatthet och kränkning bidrar också till att handlingar och beteenden som tidigare kan ha uppfattats som problematiska men inte som något som skulle vara föremål för straffrätten nu kriminaliseras. Den svenska sexköpslagen kan ses som ett aktuellt exempel, där som nämnts köp av sexuell tjänst nu beskrivs som våld mot kvinnor, och prostitution blir en kriminalpolitisk i stället för socialpolitisk fråga.

Brottsoffrets framväxt som offentlig fråga kan kanske också ses som något typiskt skandinaviskt. Även om Sverige på olika sätt skiljer sig från de övriga länderna i framväxten av brottsofferpolitiken, har de det gemensamt att vara särskilt starka välfärdsstater. Välfärdsstatens uppgift är att hjälpa medborgarna när de inte kan hjälpa sig själva. Brottsofferfrågan blir en följd av denna logik. En forskare har beskrivit statlig brottsofferkompensation som ”the last brick in the welfare state wall”.20 Också den relativt sett starka skandinaviska jämställdhetspolitiken bör ha gynnat diskursen om mäns våld mot kvinnor och därmed brottsofferfrågan.

Sverige har traditionellt sett varit välfärdsstaten par excellence. Tron på den sociala ingenjörskonsten och ambitionen att göra något åt sociala problem har varit stark. Med minskat utrymme för ekonomiska reformer på grund av globalisering, EU och nyliberal ideologi ökar insatserna på moralens områden. Genom strafflagstiftning visar politikerna dådkraft, samtidigt som det inte behöver kosta alltför mycket. Brottsoffret blir ett särskilt lämpligt föremål för svensk politik och debatt.

Reträtten från den starka välfärdsstaten kan samtidigt upplevas särskilt svår i Sverige. En stolt välfärdsstat med kanske världens starkaste arbetarrörelse har fått se industrin gå förlorad, arbetslösheten stiga och inkomstojämlikheten öka. Tryggheten i arbetet, både ekonomiskt och statusmässigt, har för många bytts ut mot tillfälliga och okvalificerade jobb i servicebranschen. Utan att överdriva förändringarna finns det en rörelse från det kollektiva till det individuella, där det egna identitetsprojektet blir starkare.21 I avsaknaden av det gemensamma och i den minskade tilliten vänder sig den sårade individen till staten för att få upprättelse för den kränkning hon utsatts för.

Sverige har slutligen den mest utvecklade jämställdhetspolitiken bland de skandinaviska länderna och även den starkaste kvinnokampen.22 I denna politik och kamp är brottsoffret i form av kvinnor som utsatts för våld av män central. I könsmaktsteorin blir detta våld det mest tydliga uttrycket för mäns överordning och kvinnors underordning och även medlet för att bibehålla denna maktfördelning. Vad som i den svenska debatten ska hänföras till brottsofferdiskurs respektive jämställdhetsdiskurs är heller inte helt klart, men jämställdhetsfrågan förefaller ofta ha varit drivande.

Slutsatser
Det tilltagande intresset för brottsoffret i kriminalpolitiken kan ses som ett rimligt och rationellt sätt att förbättra situationen för dem som utsatts för brott och särskilt för kvinnor utsatta för våld. Utvecklingen kan också tolkas mot bakgrund av svenska välfärdsstatliga ambitioner. Innehållet i brottsofferpolitiken påverkas samtidigt av den politiska utvecklingen i en mer nyliberal riktning. Social ingenjörskonst förvandlas till moralisk ingenjörskonst när utrymmet för ekonomiska reformer blir mindre. Ökad osäkerhet och behov av identifiering och integration skapar plats för nya projekt.

Den klassiska liberala synen på staten som ansvarig för skyddet mot yttre och inre fiender transformeras i en välfärdsstatlig kontext till statens plikt att hjälpa brottsoffret som staten misslyckats med att skydda från brott. Den nyliberala staten som drar sig tillbaka från ekonomiska och andra politiska åtaganden expanderar inom kriminalpolitiken och särskilt genom brottsoffret. Brottsoffret får legitimera att brottslighetens struktur och utveckling reduceras till en fråga om individuellt ansvar. Klassfrågan trycks tillbaka och lämnar utrymme åt kvinnofrågan. Det feministiska arbetet, som bygger på analysen av ett strukturellt förtryck, har i praktiken paradoxalt nog bidragit till att våld mot kvinnor formuleras i straffrättens individcentrerade termer.

Brottsofferfrågan har framställts som ”a window of opportunity” i svensk politik.23 En utveckling mot allmän oro och upplevelse av kränkning bland människor exploateras – och förstärks – av statsmakten som är i behov av legitimitet, välfärdsstatsföreträdare som vill kunna utveckla en ny arena för sociala reformer, borgerliga politiker som vill skärpa kriminalpolitiken i riktning mot fler och högre straff och kvinnokampen som kan demonstrera ojämlikhet och förtryck. Vitt skilda intressen formar en ohelig allians som utnyttjar brottsoffret för ganska olika behov.



Noter    ( returns to text)
  1. Eva Österberg, ”Från part i målet till brottsoffer – det moderna samhällets framväxt”, i Brottsoffer i forskningen, Umeå: Brottsoffermyndigheten, 1997.
  2. Marie Demker och Göran Duus-Otterström, ”Realigning Criminal Policy. Offender and Victim in the Swedish Party System over Time” International Review of Sociology, 2009, vol 19, s 273–296.
  3. www.brottsoffermyndigheten.se.
  4. Justitiedepartementet, Att renovera en förfallen kriminalpolitik, Stockholm: Regeringskansliets offsetcentral, 2003.
  5. Anna Ryding, Välviljans variationer. Moraliska gränsdragningar inom brottsofferjourer, Lund: Lunds universitet, Sociologiska institutionen, 2005; Veronica Burcar, Gestaltningar av offererfarenheter. Samtal med unga män som utsatts för brott, Lund: Lunds universitet, Sociologiska institutionen, 2005.
  6. Robert Nozick, Anarchy, State, and Utopia, New York: Basic Books, 1974.
  7. David Garland, The Culture of Control. Crime and Social Order in Contemporary Society, Oxford: Oxford University Press, 2001.
  8. Proposition 2000/01:79, Stöd till brottsoffer, s 87, www.riksdagen.se.
  9. Proposition 2007/08:1, Budgetproposition, utgiftsområde 4, s 14, www.riksdagen.se.
  10. Thomas Bodström, ”Foreword by Minister of Justice Thomas Bodström, Sweden”, i Magnus Lindgren, Karl-Åke Pettersson och Bo Hägglund, Victims of Crime. Theory and Practice, Stockholm: Jure, 2005, s 6.
  11. Lise-Lotte Rytterbro, Anita Rönneling och Henrik Tham. Brottsskadeersättning ur brottsofferperspektiv. En komparativ studie av Danmark och Sverige, Rapport 2009:4, Stockholm: Stockholms universitet, Kriminologiska institutionen, 2009.
  12. Rytterbro et al, op cit.
  13. Charlotte Löfgren, ”Ärekränkning, ett brott i tiden. En studie av ärekränkningsbrott anmälda till polisen i Stockholms län 1994 och 2007”, Examensarbete i kriminologi, Stockholms universitet. Kommande.
  14. European Sourcebook of Crime and Criminal Justice Statistics – 2010, 4:e upplagan, av Marcelo F Aebi, Bruno Aubusson de Cavarlay, Gordon Barclay, Beata Gruszy?ska, Stefan Harrendorf, Markku Heiskanen, Vasilika Hysi, Véronique Jaquier, Jörg-Martin Jehle, Martin Killias, Olena Shostko, Paul Smit, och Rannveig Þórisdóttir, Den Haag: Boom Juridische uitgevers, 2010.
  15. Hanns von Hofer, ”Svensk våldtäktsstatistik i internationell belysning”, i Lena Roxell och Eva Tiby (red), Frågor, fält och filter, Lund: Studentlitteratur, 2006.
  16. Brottsförebyggande rådet, Våldtäkt mot personer 15 år och äldre. Utvecklingen under åren 1995–2006, Rapport 2008:13, Stockholm: Fritzes, 2008.
  17. Susanne Dodillet, Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik sedan 1970-talet, Stockholm/Sala: Vertigo, 2009.
  18. SOU 2010:49. Förbud mot köp av sexuell tjänst. En utvärdering 1999–2008. Betänkande av Utredningen om utvärdering av förbudet mot köp av sexuell tjänst. Statens offentliga utredningar, Stockholm: Fritzes.
  19. Jonathan Doak, Victims’ Rights, Human Rights and Criminal Justice. Reconceiving the Role of Third Parties, Portland, OR: Hart, 2008.
  20. Sandra Walklate, Imagining the Victim of Crime, London: Open University Press, 2007.
  21. Frank Furedi, Therapy Culture. Cultivating Vulnerability in an Uncertain Age, London: Routledge, 2004.
  22. Christina Bergqvist et al (red), Likestilte demokratier? Kjönn og politikk i Norden, Oslo: Universitetsforlaget, 1999.
  23. Demker och Duus-Otterström op cit.
Omslag

Pris: 120 kr
Beställ nummer.

”ett toppnummer, packat med kvalitetstexter som på olika sätt reflekterar, komplicerar och kastar om diskussionen om offrets roll för det mänskliga kollektivet och för individen.” Aftonbladet

Läs också om numret i Svenska DagbladetHelsingborgs Dagblad och Expressen.