Pontus Eriksson  Insändare: Hjälp!

Jag gillar chips. Det skäms jag inte för. Sourcream, dill, lättsaltade, allt slinker ner. Men när jag för två månader sedan gick till närbutiken för att inhandla en påse hade de anställt en ny kassörska. Hon tittade överlägset på mig och drog på munnen när hon såg chipspåsen. Jag fattar nog vad hon flinade åt. Hon sneglade på min mage. Hon tänkte att här kommer en människa som inte kan ta hand om sig själv, som redan är fet och ändå köper en trehundragramspåse chips. Ska man behöva utstå sånt i Sverige år 2010? Varje gång jag går till affären så sitter hon där och flinar. Har hon inget bättre för sig undrar man? Ett par gånger har jag istället åkt till en affär inne i Göteborg, men det är en fyrtiofem minuters bussresa eftersom Västtrafik av någon outgrundlig anledning har dragit in expressbussen. Ska man verkligen behöva sitta sammanlagt en och en halv timme på en buss för att få köpa en påse chips? Är det hållbart ur ett miljöperspektiv? Nej, det är det inte! I närbutiken kan jag bara köpa chips på måndagar eftersom det är enda dagen i veckan som det sitter någon annan i kassan. Då brukar jag köpa två påsar, mer vågar jag inte för då skulle väl den andra kassörskan börja håna mig han också. Det pratas vitt och brett om individens frihet i det här landet; var och en ska få göra som han/hon vill. Men det är bara en enda stor illusion, ett grandiost luftslott. Man kan ju för helvete inte köpa en chipspåse ens! Flera gånger har jag gått till affären andra dagar än måndagar i hopp om att hon ska vara borta. Men aldrig. Då har jag blivit tvungen att köpa hälsomat för syns skull. Det blir gröna linser, bönor, sallad, morötter med mera. I varuberget jag bygger upp på rullbandet kan jag smyga med en påse lantchips utan att riskera att hånas. När jag kommit utanför dörren äter jag upp chipsen och slänger resten av varorna i en soptunna. Är detta hållbar miljöutveckling? Att kilovis med fullt duglig mat går till spillo varje vecka? Jag vet inte vad jag ska göra. Kanske måste jag flytta. Men då måste jag avbryta mitt arbetslöshetsprogram och vips så ryker ersättningen. Hela processen med jobbansökningar och avslag måste startas om. Blanketter måste fyllas i och långa väntetider utan en krona på kontot måste genomlidas. Detta, mina damer och herrar, är den svenska modellen. Politikerna i det här landet har uppenbarligen ingen aning om hur mannen på gatan egentligen har det. De har fullständigt tappat -kontakten med verkligheten. Så här kan det inte fortsätta! 

En som gillar chips

Omslag

Pris: 120 kr
Beställ nummer.

”ett toppnummer, packat med kvalitetstexter som på olika sätt reflekterar, komplicerar och kastar om diskussionen om offrets roll för det mänskliga kollektivet och för individen.” Aftonbladet

Läs också om numret i Svenska DagbladetHelsingborgs Dagblad och Expressen.