Edda Manga & Aleksander Motturi  Inledning

Om man skulle försöka sammanfatta den politiska filosofins grundproblem i en enda mening ger sig följande möjlighet snart till känna: den mänskliga samexistensen befinner sig i ett utdraget dödläge mellan universalism och partikularism där varje system föder sina egna offer och martyrer.

Om universalismen inneburit att flertalet av alla människor uteslutits ur maktmekanismernas centrum, och att den på så vis misslyckats med att leva upp till sina inneboende anspråk på likhet inför lagen, så har partikularismen – tanken att enskilda gruppers särintressen inte låter sig införlivas i en universalistisk politik utan kräver en egen ordning, nya reformer eller till och med revolutioner – istället medfört att gruppidentiteter reproducerats i bestämningar som bidragit till att konsolidera maktskillnader, segregering och ojämlikhet. Dessa bestämningar kretsar när allt kommer omkring kring föreställningar om offer och (vad man med risk för att bortse från skillnaden mellan begreppen kan se som dess yttersta konsekvens) martyrer som uppbådat sina kroppar som det enda återstående kommunikativa redskapet, det egna blodet som vittnesmål inför den gudomliga rättvisan, förnuftets domstol eller nationens försvar.

Själva grundvillkoret för att en orättvisa ska åtgärdas är att den erkänns. Och att erkänna en orättvisa är onekligen att på ett eller annat sätt rekonfigurera en grupp som offer för en eller annan form av förtryck. Ickevåldsrörelser har inte, vilket man skulle kunna tro, vunnit trovärdighet i första hand därför att de så kompromisslöst motsätter sig våldet, utan därför att strategin att avstå från våld gör det otvetydigt att aktivisten som identifierar sig med systemets offer inte på en och samma gång gör sig skyldig till förövarens brott (även om de krafter som han eller hon motsätter sig försöker framställa det så).

Men oavsett vilket fält för konflikter, eller vilken kamp om rättigheter, som studeras – självständighetssträvanden, klasskampen, feministiska strider, den antirasistiska mångkulturalismen, hbtq-rörelser, intersektionella angreppssätt – uppenbarar sig frågan om offerpositioneringen i sig inte i det långa loppet kommer att motverka möjligheter till frigörelse. Den politiska strategin att representera offer utnyttjas inte bara av de som talar för marginaliserade grupper, utan också inom ramen för den hegemoniska maktapparaturen liksom även av dess utmanare som anser sig ha blivit offer för statligt sanktionerade offerrättsrörelsers anspråk på rättigheter. De populistiska ultraetnotisternas systematiska martyrutlevelser, som förefaller ha vuxit fram ur ett postpolitiskt hålrum, är genom Sverigedemokraterna ett i raden av samtida exempel på hur offerpositionen utnyttjats i ett reaktionärt och antidemokratiskt syfte för att underminera möjligheter till delaktighet för grupper som demoniseras som hot mot den egna nationella identiteten – ”verklighetens folk” – som man gör anspråk på att företräda. Vi kan tänka på Silvio Berlusconis självbild som framkommer i hans berömda uttalande: ”Jag är politikens Jesus Kristus. Jag är ett tålmodigt offer, jag står ut med allt och jag offrar mig själv för alla. Av kärlek till Italien måste jag rädda landet från vänstern.”

Denna makt(löshet)ens sätt att appropriera offerpositionen som sitt raison d’être utesluter inte bara lyhördhet gentemot de subalterna i forna kolonier utan också grupper som hamnat utanför samhällsstrukturen i ekonomiskt utvecklade välfärdsstater. Samtidigt finns en tendens att tillskriva vissa grupper en identifikation med en offerroll, vilket i sig är ett symptom på snarare än en orsak till problemen. Biståndspolitiken avspeglar inte sällan denna maktordning där det finns en tydlig och på förhand definierad relation mellan givande och tagande som underminerar möjligheter till likvärdighet. Mycket av den framsynta samtida forskningen och konstutövandet drivs av ett intresse att reda ut hur subjektets identifikation med offerrollen införlivas i strukturer som redan i sig själva inbjuder till hierarkisering, uteslutning och dominans med konsekvensen att de maktstrukturer som upprätthåller skillnader reproduceras. Renzo Martens uppmärksammade verk ”Enjoy Poverty: Episode III”, där konstnären prövar tesen att fattigdomen är en resurs för de som förmår att förvalta den, och därför aktiverar fattiga och krigsdrabbade kongolesiska bybor i projektet att resa en neonskylt med texten ”Enjoy poverty, please”, är bara ett exempel på hur fin gränsen är mellan engagemang mot orättvisor å ena sidan, och cyniskt utnyttjande och exploatering av den andre som offer å den andra.

Identiteten, eller närmare bestämt identitetspolitiken, har i sin partikulära och delvis självstigmatiserande underifrånposition slagit knut på sig själv, och boten förefaller därför vara avidentifiering, upplöst identifikation. Men disidentifikationen har kommit till en punkt där den riskerar att motverka sina egna syften; dess frigörelseförsök har gett upphov till nya former av dominans. Så även om man inte bör sätta alltför stor tilltro till identitetspolitikens negation som dekonstruktiv strategi när det gäller att upplösa skillnadstänkandets binära ordning och montera ned makthierarkier, så är det i ljuset av dödläget mellan universalism och partikularism som dess idé kan förstås.

Identitarianismen, alltså denna besatthet vid identitet och identitetspolitik, bidrar till förklaringen av vår tids framväxande främlingsfientlighet och rasismens pågående mutation, som blivit så påtaglig i Europa under det postideologiska 2000-talet där kärleken till mångkulturalismen framstår som analog med hatet mot främlingsfientligheten. Det är inte bara rasismens nya muterade ansikten som kan studeras utifrån en sådan begreppsutveckling. I själva verket finns det skäl att förmoda att offerpositioneringen hämmat kampen mot den heteronormativa liberala hegemonin – i det att den bidragit till en ”anti-viktimistisk” reaktion från konservativt håll. På samma gång har offeridentifikationen inneburit ett slags regression som kan lokaliseras i martyrernas reliker, i själva transformationen från en religiös kontext till ett (post)sekulärt tillstånd där den mänskliga identitetens partikulära särintressen ersatt politiska konflikter med en överexponerad representation av klasstillhörighet, kön, sexualitet, ras, etnicitet och funktionsduglighet som likt svepdukar, benrester eller andra föremål bär vittnesbörd om martyrens vittnesmål inför den gudomliga domstolen.

Det är med andra ord inte bara de ultraetnotistiska yttringarna hos t ex Sverigedemokraterna, Berlusconi och den israeliska ockupationsmakten som gör bruk av offerpositionen för att tillskansa sig makt och motsätta sig förändring, utan detta sker också i multitudens kamp mot den rådande ordningen. Offret är allestädes närvarande. Den politiska agendan, som den bedrivs inom enskilda rörelser, myndigheter och överstatliga organ, består till stor del av att försvara olika offer, företräda deras intressen och motverka förtryck. Risken är dock att denna politiska strategi får en passiviserande funktion som motverkar dess syften, dels genom att reducera förtryckta grupper till offer, dels genom att reproducera maktskillnader.

Några av de frågeställningar som tas upp i detta nummer har sin grund i en konferens under Clandestino Talks som sedan blev en kurs på Clandestino Institut och som nu även tar form av en utställning på Göteborgs Konsthall. Ovan nämnda verk av Renzo Martens som visas i början av 2011 kommer i slutet av året att följas upp med en mer omfattande grupputställning på samma tema. Frågorna kräver genomgripande och vitt skilda angreppssätt där aktivistisk verksamhet skär över gränser för forskning, litteratur och konstnärliga praktiker.

Kan man utifrån en offerposition utmana förtryckande maktstrukturer i samtiden? Hur kan offerpositionen bli en del i ett politiskt maktspel eller förhandling där marginaliserade grupper vinner terräng och inflytande? Finns det möjligheter till internationell stabilitet i en värld som förefaller alltmer upptagen av att skydda och historisera offer?

Hur kommer det sig att människor som är ekonomiskt, politiskt och socialt underordnade i en makthierarki ofta insisterar på att de varken är eller vill bli representerade som offer? Vad får denna strategi för konsekvenser? Finns det en risk att kravet att nå bortom offerrollen underminerar förtryckta gruppers möjligheter till frigörelse och revolution?

Vilken frigörelsepotential har offret i skepnad av martyren? Vad innebär det att lida martyrdöden i ett sekulärt kapitalistiskt system där religiös fundamentalism betraktas som det yttersta vanvettet? Hur skall man i detta sammanhang förstå de sekulära martyrer som varit så avgörande för skapandet av nationella identiteter?

Dessa olika men delvis sammanlänkade problemkomplex väcker i sin tur en rad frågor som griper in i kärnan av vår tids politiska utmaningar. Såväl i samtiden som historiskt har offer och martyrer varit föremål för ett brett mediekulturellt blickfång. De villkor under vilka dagens självmordsbombare, sexsäljare och missgynnade grupper verkar har även aktiverats i samtidskonsten. Uppmärksamheten kring Anna Odells ”Okänd, kvinna 2009-349701” visar vilken kraft denna offeraktivering kan ha i konstnärliga sammanhang. Här hämtar också en annan av vår tids mest uppmärksammade konstdebatter sin näring: den om Muhammedkarikatyrer och yttrandefrihetens gränser (Theo van Gogh, Lars Vilks, South Park) som återigen har aktualiserats med den första svenske självmordsbombaren som sprängt sig på Stockholms gator. Att Israel bemöter kritik av begångna brott mot mänskliga rättigheter med motanklagelser om antisemitism är ett annat exempel på frågornas brännande aktualitet.

Syftet med projektet ”Offer och martyrer” är att belysa och inspirera till en rad interventioner i spänningsfältet mellan krav från olika offerrättsrörelser å ena sidan, och de som enligt en nietzscheansk-deleuziansk argumentationslinje försvarar vissa former av anti-viktimisering och problematiserar offerpositionens revolutionerande potential å den andra. Finns det inte en risk att de mänskliga rättigheterna förlorar i status när medmänsklighet blir liktydigt med medlidande? Kan konsten, aktivismen, politiken uppmärksamma offer utan att på en och samma gång reproducera ressentimentets polariserande maktstrukturer?

Det är en mängd frågor som står på spel. Fokus ligger på att frilägga offrets och martyrens funktion i deras respektive kontexter i motsats till att endast problematisera ikonografier. Det är inte själva bilderna av olika offer för brott, exploatering och övergrepp som ska lyftas fram, utmanas och nyanseras, utan idén är att inbjuda till undersökningar om huruvida de offer- och martyrpositioneringar som aktiveras härvidlag kan forma frigörelsestrategier och motstånd utan att på en och samma gång reproducera de gränsregimer som de säger sig vilja störta.

Omslag

Pris: 120 kr
Beställ nummer.

”ett toppnummer, packat med kvalitetstexter som på olika sätt reflekterar, komplicerar och kastar om diskussionen om offrets roll för det mänskliga kollektivet och för individen.” Aftonbladet

Läs också om numret i Svenska DagbladetHelsingborgs Dagblad och Expressen.