Göran Dahlberg, Linn Hansén & Anders Johansson  Inledning

Ärtpistoler, pansarvagnar, kulsprutor, vattenpistoler, raketer, svärd – också en pacifistisk småbarnsförälders vardag är full av vapen. Få ting är så betydelseladdade, så barnsligt lockande och samtidigt så inkorrekta. Som tecken för vår paranoia, som fetischer att smeksamt putsa på, som arbetsredskap, som effektiva dödsbringare, som symboler för makt, som handelsvaror. Kanske hade vi tänkt oss att det kritiska perspektivet skulle dominera det här numret; man kan fundera på varför det inte blev så. För att vapnens lockelse är intressantare än deras destruktivitet? För att de helt enkelt är ofrånkomliga, omöjliga att tänka bort?

77 procent av alla vapen i världen ägs av civila, enligt ”Guns survey 2007”. Som svensk är det lätt att föreställa sig att de siffrorna vittnar om en helt annan verklighet än vår, men sanningen är att Sverige, med 31 vapen per 100 invånare, är det tionde vapentätaste landet i världen. Dessutom är Sverige den tionde största vapenexportören, och vapenexporten bara ökar, år efter år. Samtidigt svarade över hälften av befolkningen i tidskriften Re:Public Services opinionsundersökning att de skulle vilja förbjuda vapenexporten helt. Svenskarna tycks gilla sina jaktvapen, men ogilla att alla slags vapen säljs till utlandet.

Egentligen borde det inte finnas några vapen överhuvudtaget. Och om de nu ska finnas borde vapen som är särskilt grymma inte få finnas, sådana som är förbjudna enligt Haagdeklarationen, Haagkonferensen, Genèvekonventionerna, FN-konventionen om särskilt inhumana vapen, Ottawakonventionen … Och om det trots allt finns särskilt grymma vapen borde de i alla fall inte exporteras. Och om de ändå exporteras borde de i alla fall inte exporteras till länder i väpnad konflikt eller till sådana som bryter mot mänskliga rättigheter. Och om dessa vapen likväl exporteras till den sortens länder så ska det åtminstone finnas goda säkerhetspolitiska skäl till det … Kanske är det helt enkelt den inledande utsagan det är fel på. Världen verkar inte klara sig utan vapen. Och vapenbruk och vapenregler verkar inte gå så bra ihop.

De vapen som är föremål för de mest omfattande regelverken är heller inte först och främst avsedda att brukas. Just när detta nummer lämnas till tryck undertecknas ett nytt nedrustningsavtal mellan USA och Ryssland. Kärnvapenarsenalen ska minskas med en tredjedel och snart kommer de båda länderna att ha blott 1 550 kärnstridsspetsar var. Men trots att den sortens avtal är ovanliga – det har gått nästan tjugo år sedan det senaste – är det ingen som riktigt bryr sig. Inte heller är det särskilt många, åtminstone inte i Sverige, som diskuterar förnyelsen av icke-spridningsavtalet i maj i år, trots att det var fem år sedan sist. Kanske är det en logisk konsekvens av att kärnvapnens funktion mer och mer har reducerats till att utgöra ett potentiellt hot snarare än att döda en fiendebefolkning. Att bara finnas snarare än att användas. Den logiken skiljer dem i och för sig inte från andra vapen. Det är svårt att komma på en typ av objekt som på vapnets vis fyller en funktion mer genom sin blotta existens än genom att tas i bruk. Vapen dödar förvisso, i synnerhet i andra delar av världen, men först och främst signalerar de – makt, fara, hot, rädsla, kraft, kraftlöshet, sex, uppror …

Men används gör de förstås också. När de väl finns där verkar det vara svårt att låta bli. Som över Hiroshima 1945, eller i Bagdad 2007. Den nyligen offentliggjorda filmen tagen från en amerikansk militärhelikopter som cirklar över Bagdad på jakt efter någon att skjuta på är en bra illustration av svårigheten i att låta bli avtryckaren. Från sin position i helikoptern slår soldaterna snabbt fast att människorna därnere är beväpnade (några av vapnen visar sig i efterhand vara kameror) – och då är det enligt krigets lagar tillåtet att skjuta. Och skjuter gör de. När en minibuss kommer för att plocka upp de döda och sårade, vädjar soldaterna om att få skjuta igen med motiveringen att de i bilen kanske ska plocka upp vapen: ”Come on, let us shoot!” De får tillåtelse och skjuter alla, inklusive de två barn som befunnit sig i bilen. ”Well it’s their fault för bringing their kids into a battle.” ”That’s right.” Det är alltså tillräckligt att befinna sig i närheten av ett vapen för att utgöra ett potentiellt hot och därmed vara en legitim måltavla.

Det faktum att vi nu kan ta del av händelsen via samma bilder som de tittat på i helikoptern är värt att fundera på. Sällan har klichén ”det är som på film” varit mer aktuell. Kriget är som på film – eller för den delen som i ett datorspel – inte bara för nyhetskonsumenten, utan också för soldaten vid sitt vapen, ja kanske för alla utom offren. Kamera och vapen är en enhet, vilket också är förutsättningen för att händelsen tre år senare blir en besvärande skandal: bilderna slår tillbaka, som en fördröjd rekyl.

Det här numret handlar om vad ett vapen är, om vapenfetischism, vapenexport, datorspel, cyborgsoldater, vapenlagar, svensk jakt, vapnens lockelse och destruktivitet, upplysningens dialektik. Om lyckliga vapen och andra.

Omslag

Pris: 100 kr
Beställ nummer.

"Att läsa Glänta är såklart en fröjd. Den har lyxigt gräddpapper, är tjock som en bok och pendlar mellan essäistik, konst och litteratur på en och samma gång." Expressen 13/5 2010

Om numret i Arbetarbladet, på bloggen Intensifier och i Sydsvenskan.