Arrhenius, Bolt, Stasinski & Kazmierska   Ett samtal om konst och natur

Natur och konst har alltid varit oskiljaktiga. Vi bjöd in konsthallschefen Sara Arrhenius, kulturteoretikern Mikkel Bolt, curatorn Robert Stasinski och kritikern Natalia Kazmierska till en e-postdiskussion om en eventuellt förändrad relation mellan konst och natur.


Glänta: Ett antal större konstutställningar relaterade till naturen pågår just nu eller har nyligen avslutats: ”Radical Nature” i London, ”Livsformer” i Stockholm, ”Nature Strikes Back” i Köpenhamn, ”Shan Shui: Nature on the Horizon of Art” i Beijing, ”Nature Borne” i Singapore … Är det en tillfällighet eller rör det sig om en mer omfattande trend? Hur ska man i så fall förstå och värdera den?


Robert Stasinski: Det är inte svårt att föreställa sig en generell trend med klimatfokus i samtidskonsten i ljuset av dessa utställningar, då frågan vuxit ur sin gamla gräsrotsskrud och blivit allmängods. Klimatet är idag betraktat som ”viktigt”, vilket inte var fallet för ett antal år sedan, och med det följer naturligtvis fokus på natur som intrinsikalt, spirituellt viktigt för människan. Inte minst börjar man längs hela den politiska skalan inse vidden av de problem människan är på väg att orsaka, det gör det helt politiskt korrekt att hålla sig kring klimat- och naturfrågor. Det finns ju flera orsaker till detta fokus: avslöjanden kring genmodifierad och kemikaliebehandlad mat, det stundande Köpenhamnstoppmötet, Al Gore och FN:s hårda lobbyarbete och inte minst Kinas och Indiens gigantiska expansion de senaste tio åren. Konstnärer, arkitekter och curatorer har ju allt att vinna på introduktionen av dessa frågor eftersom man hittills diskuterat utifrån de gamla dikotomierna natur-kultur och natur-teknik. Men Sara, du kanske har en alternativ motivering till hur ”Livsformer” initierades?


Sara Arrhenius: Utställningen och boken ”Livsformer” tog för mig sin början i ett återvändande till mitt eget arbete med rådande och historiska föreställningar kring dikotomin natur-kultur. Jag skrev under en period mycket kring framför allt biologism och hur våra föreställningar om gränser mellan manligt/kvinnligt, naturgivet/inlärt, djur/människa är del i större idéhistoriska tankemönster och dess kopplingar till politiska förändringar. Ett skrivande som bland annat resulterade i boken En Riktig Kvinna som kom ut 1998. När jag nu igen tyckte mig se ett starkt intresse för frågeställningar om relationen mellan natur/kultur, landskap/konst, mänsklig historia/geologisk historia hos en grupp konstnärer blev jag nyfiken på hur dessa förhållanden förhandlas och förstås idag i jämförelse med framförallt det sena sextiotalets landart-rörelse som jag också intresserat mig för. Och min inte alltför avancerade gissning var nog att den samtida erfarenheten av ekologiska katastrofer, klimatförändringar och bioteknikens utveckling hade satt sina spår även i konsten.

Sådana här utställningar har ju en startsträcka på 1–2 år – när man tänker och planerar känner man ju sällan till att andra institutioner arbetar med liknande frågeställningar förrän man är mitt i eller i slutet av arbetet. Det är alltid spännande och stimulerande när man som curator ser att det pågår ett arbete med liknande områden på andra platser, och hur lika eller olika man ställer frågor och arbetar både med samtida konstnärer och med ett historiskt material. Sammantaget ger de olika utställningarna ett fält av påståenden, en kritisk massa som i sig har ett värde genom att skapa en diskussion om de här frågorna.


Mikkel Bolt: Ja, de aktuella utställningarna är bara de senaste exemplen på ett utbrett intresse för att använda konstens rum som en plattform för tematisering av miljö och klimat. Det har varit flera utställningar i USA, och även Sharjahbiennalen 2007 satte fokus på ekologi. Som redan sagts hänger detta intresse från konstinstitutionens sida naturligtvis samman med den ökade uppmärksamheten på klimatförändringar under de senaste fem åren, där bland annat Al Gores An Inconvenient Truth och Elizabeth Kolberts Field Notes From a Catastrophe har lyckats föra upp klimat och miljö på den mainstream-politiska dagordningen.

Nu är klimatförändringar och ekologi väsentliga politiska områden som man inte kan ignorera lika lätt som tidigare. Samtidigt äger en våldsam strid om dessa ämnen rum. Det är ju enorma intressen som står på spel, och energi-, bil- och oljeindustrin finansierar stort anlagda antiklimatförändringskampanjer för att kasta tvivel över upplysningskampanjerna, även om dessa backas upp av FN:s klimatpanel. I det sammanhanget kan konstutställningarna bidra till att uppmärksamma miljöfrågan och synliggöra de hot som klimatförändringarna ställer oss inför. Men frågan är naturligtvis om konsten i realiteten kan bidra till att gestalta den helt nödvändiga politiska kursändring som måste till. Om det inom konstrummets relativa autonomi kan utföras experiment på höjd med det akuta i klimatförändringarna, bortom massmedias och politikens tröghet och konsensus? Eller om utställningarna bara är en avancerad variant av de konforma föreställningar – om gulligt ekologiskt jordbruk osv – som cirkulerar i massmedia.

I Köpenhamn har det i alla fall inte riktigt lyckats – Re-Think-projektet har inte blivit mycket mer än en symbolisk representation av den danska regeringens stort anlagda klimattoppmöte. Någon kritisk diskussion av klimatförändringarna och de vidare geopolitiska och ekonomiska perspektiven äger inte rum där, och man lyckas heller inte förhålla sig kritiskt till regeringens försök att lansera en så kallad grön kapitalism. Utställningen är alltför knuten till en redan etablerad dagordning som är för mjuk och inte utmanar det system som har skapat misären i första rummet.


Glänta: Det låter på er, Robert och Mikkel i alla fall, som att det finns stora fallgropar i den aktuella vändningen mot naturen: det hela riskerar att sluta i politiskt korrekta, harmlösa illustrationer av klimathotet. Innebär det att konsten borde vända sig bort från hela frågan? Är det själva naturbegreppet som borde problematiseras?


Natalia Kazmierska: Jag håller inte med om att det här skulle vara så himla nytt och spännande och samtida. Hur mycket jag än försöker se något annat hittar jag bara samma gamla vanliga naturromantiska idéer i den här nya ekokonsten. Naturen har en själ, natur vs kultur osv. För mig är det dessutom helt absurt att det skulle vara konstens uppgift att lansera slagkraftiga miljöpolitiska reformer och rädda planeten. Det låter i alla fall som världens tråkigaste konst om ni frågar mig. Snarare skulle konsten kunna svara på frågor som: behöver vi naturen överhuvudtaget?

Jag har inte sett så många av de utställningar som nämnts förutom Livsformer. Där funderade jag lite på varför det inte fanns någon konstnär som hatar naturen till exempel. Var är den miljöfarliga konsten liksom?


Robert: Mikkel och Sara är ju inne på spåret att samtida konst fungerar som ett samtal, en problemformuleringsstrategi. Och det menar jag är självklart att den gör, men samma funktion kan läsas in i ståuppkomedi, personliga bloggar eller andra godtyckliga uttryck – det är inte exklusivt för samtidskonsten att vara med och formulera problem. Men vad som särskiljer konsten är att den potentiellt kan fungera som ett analyserbart spelfält för att studera hur vår kropp och vårt medvetande förhåller sig till exempelvis natur/kultur. Konstverk blir till laboratorium för våra känslor, intuition och kulturella omdöme.

I Kants Kritik av omdömeskraften formuleras kanske för första gången naturen som den mest perfekta estetiska upplevelsen, för att den bäst behagar och stärker förståndet (eller moralen) och hjärnan, som han formulerade det. Filosofen Denis Dutton drar upp naturen från ett annat håll 200 år senare, då han med hjälp av evolutionspsykologi ser hur historiska konstverk kan avslöja hur vi människor värderar djur och natur. Exemplet han tar är hur landskapsmåleri kan länkas till våra förfäders långa jakt- och samlarturer i vilka långa sessioner av nogsamt betraktande av landskap och natur skapat förutsättningarna för oss att betrakta just landskap som intuitivt estetiska. ”vackert att se på”. Här vänds liksom allt ut och in och konsten blir perverst nog ett artificiellt verktyg för oss i läsning och förståelse av vårt förhållande till naturen.

Men Natalia är inne på att klimatkonsten är väldigt tillrättalagd och följer en generell vänster- och högerpolitisk strävan. Det du efterlyser av naturfientliga verk är dock inget som kommer att dyka upp i konstvärlden, snarare hos multinationella företag och deras R&D-avdelningar. Där utvecklas ju ständigt nya sätt att ersätta delar av människokroppen, naturen eller till och med delar av vårt aktiva medvetande. Tänk på alla självförstörande patenterade frön (Monsanto), möjligheten att klona sitt husdjur (Genetic Savings and Clone) eller skapandet av riktigt fläskkött i laboratoriemiljö. Här kan vi snacka om förakt, eller rädsla åtminstone för att interagera med naturen. Konsten och designen drar ju åt andra hållet – mer kravmärkt.


Sara: Det finns ju flera konstnärer, särskilt i fältet nya media, som arbetat med att förändra organiska varelser och leka med idén om människan som en cyborg som kan förstärkas och förlängas med hjälp av ny teknik, t ex Eduardo Cac eller Stelarc, så det är ju inte så enkelt att den samtida konsten och designen skulle vara självklart ”kravmärkt” och naturvänlig. Också jordkonstens pionjär Robert Smithson hamnade ju vid ett flertal tillfällen i konflikt med miljövänner.

Hos de konstnärer jag arbetade med för Livsformer, men även mer generellt när jag ser på hur begreppsparet natur/kultur formuleras i samtidskonsten, hittar jag inte mycket av romantik eller ursprungs- och äkthetsfetischism. Snarare ifrågasätts det att naturen, förstådd som åtskild från människan och kulturen, som något äkta och ursprungligt existerar. Det landskap som till exempel visar sig i Rosa Barbas filmer är ju skapat av människan och märkt av människans historia och teknik. Henrik Håkanssons orkidéer som vi visar i Livsformer är ju en mycket konstlad och skapad ”natur”, helt beroende av människans omsorg och sofistikerade teknik för att överleva. Jani Ruscica visar i sin film Batbox/Beatbox upp människan och djurets kommunikationsmönster som just olika komplexa system för kommunikation utan att värdera eller ordna dem inbördes. Att se människan som del i en komplex ekologi av olika biologiska och teknologiska system som ömsesidigt och dynamiskt påverkar och utvecklar varandra tycks mig vara en mer fruktbar modell än att se kulturen och naturen som olika och särskilda system där människans roll skulle vara att behärska och använda naturen.


Glänta: Men befinner sig inte både ifrågasättandet av naturen som något åtskilt från människan och kulturen (Sara) och den tillsynes mer radikala frågan om vi överhuvudtaget behöver naturen (Natalia) ändå inom samma konstruktivistiska paradigm? Är inte det intressanta, eller alarmerande, med dagens historiska situation att naturen har blivit påtaglig på ett akut och hotfullt sätt efter att vi trodde att vi hade lyckats avskaffa den? Det finns så att säga något ”utanför-texten”, utanför laboratoriet (Mikkel och Robert) …


Sara: Jag håller med om att man idag i idédebatten och konsten kan se en förskjutning från ett renodlat konstruktivistiskt perspektiv, där man egentligen inte ville säga något om vad som sker ”därute” utanför människans symbolproduktion, till att vilja omfatta ett större materiellt system – eller en större ekologi – där människan blir till och existerar i ett dynamiskt utbyte med andra ”livsformer”, må vara organiska eller konstgjorda. Naturen är ju inte längre en tyst och oföränderlig fond som människans historia utspelar sig framför. Den har genom klimatförändringar och ekologiska katastrofer, men också genom utvecklingen inom bioteknologi fått en snabbare rytm och en synbar historia. Det som vi upplevde som oföränderligt och evigt förändrar sig, den stora tiden tickar plötsligt snabbare. Det påverkar givetvis hur vi definierar naturen.


Natalia: Det jag menar med naturromantik handlar inte om att se natur som något ”äkta”. Samtida kulturmänniskor är väl gudskelov rätt beyond såna idéer. Jag snackar om det här religiösa, dyrkande förhållandet till natur som något andligt, maktfullkomligt och gudomligt som vissa upplysta (utvalda?) människor har en speciell kontakt med eftersom de har förstått det inneboende ”goda” i naturen. Jag tycker faktiskt att mycket av dagens eko-engagemang börjar anta sektliknande former. Klimathotet beskrivs ju ofta som att naturen fått nog – som en nyckfull gud som är trött på människornas dåliga leverne och laddar upp för syndafallet. För att återknyta till frågan om naturens återkomst – jag menar alltså att människan vill underkasta sig naturen i dag, och det är detta som manifesteras i samtidskonsten. Det du skriver Sara, om den stora tiden som tickar snabbare, låter faktiskt också ganska domedagsaktigt.

Det här med naturen som en gudomlighet hänger ju ihop med hela klimatfrågan: ”Klimat” är något väldigt abstrakt om man jämför med exempelvis ”Rädda jättepandan” och 80-talets Greenpeace-aktivister i gummibåtar som protesterade mot valfångsten. Men hur i hela friden förhåller man sig till ”klimatet”? Hur ser det ut? Det räcker ju inte med att illustrera det med smältande isberg. Jag tror att mycket miljökonst i dag sysselsätter sig med att försöka gestalta just det där obegripliga.


Mikkel: Oavsett hur man vrider och vänder på saken så står vi inför vad man kan kalla en klimatkris. Och det är givetvis det de olika konstutställningarna på mer eller mindre konsensusinriktade eller kritiska vis belyser, och det är en utveckling som en lång rad konstnärer har arbetat med sedan 1960-talet, som Helen Mayer och Newton Harrison. Det finns en oavvislig motsättning mellan mänsklighetens kollektiva överlevnad och kapitalismens krav på profit. Dessvärre är det mycket som tyder på att förbindelsen mellan klimatkrisen och den kapitalistiska varuproduktionen kommer att förbli osynlig, trots den nyliberala ackumulationsregimens tydliga problem. Just nu används klimatkrisen mest som en förevändning för skapandet av en ny marknad, en ”Green New Deal”, där massiva investeringar kanaliseras in i så kallad ”grön teknologi”. Det viktiga är fortfarande tillväxten, inte huruvida klimatkrisen löses.


Sara: Dystopism – det må vara lite trist att vara den som förstör feststämningen men jag tycker nog att det är svårt att känna sig helt obekymrad om läget vad gäller jordens framtida livsbetingelser. Och jag vet inte heller om det faktum att några konstnärer och curatorer intresserar sig för hur vår kultur förstår och föreställer sig naturen förtjänar att kallas för sekterism. Mikkel – du nämner Mayer och Harrisson som arbetat mer aktivistiskt med ekologiska frågor. Det vore intressant att höra hur ni allihop tänker kring ett sådant konstnärligt förhållningssätt. När jag arbetade med ”Livsformer” så återvände jag till Ararat-utställningen på Moderna Museet (1976) som var som en verkstad för att uppfinna och förevisa en mer ekologiskt sätt att leva. Den har också kallats för den första postmoderna arkitekturutställningen i Sverige utifrån dess kritik av storskalighet och ”stora” lösningar. Där fanns det en tydlig tanke att konsten kunde vara en plats med utopiska aspirationer även om den samtidigt kritiserade modernitetens storskalighet och industrialism. Utställningen föreslog snarare små mikroutopier. Idag finns det tydligt ett liknande intresse i samtidskonsten hos t ex konstnärer som Tomas Saraceno och Superflex. Hur ser ni på tanken att konsten skulle kunna vara ett laboratorium för att föreställa sig framtida livsformer. Är det hoppingivande och möjligt eller totalitärt och naivt? Finns där ett frö till en ny större konstnärsroll eller bara en instrumentalisering av kreativiteten?


Mikkel: Apropå domedagstankar så är det intressant att det nyligen publicerades en analys av biologen Janis L Dickinson där det framgår att nyheter om global uppvärmning gör det svårt för folk att undertrycka tankar om döden, och att de snarare reagerar på sätt som stärker deras karaktärspansar men minskar chanserna till överlevnad. Ett av de sätt folk reagerar på är intressant nog genom att förbruka mer. Enligt Dickinsons analys kommer ytterligare bevis på klimatförändringar bara att bekräfta denna utveckling och göra motståndet mot miljöaktivister och vetenskapsmän som ägnar sig åt klimatförändringarna mer utbrett. Faktiskt visar en rad nya undersökningar att det blir allt vanligare att förneka att klimatförändringarna är mänskligt framkallade. I USA anser en majoritet av befolkningen att klimatförändringarna är naturliga.

Ja, det är ju självfallet det man hoppas, att konsten kan öppna för ett annat sätt att dela det sinnliga på, som Jacques Rancière formulerar det. Men problemet är att det är ytterst sällan det händer. Det mesta av det som cirkulerar som samtidskonst utmanar inte den redan skapade världen. Och mikroutopi-diskursen, så som vi känner den från Nicolas Bourriaud, är väl i realiteten ett bra exempel på de ytterst dämpade och systeminterna tilltag och övningar som präglar samtidskonstinstitutionen. I förlängningen av Rancière kan man argumentera för att denna mjuka och välartade samtidskonst är ett symptom på den konsensusinriktade ideologi som bredde ut sig under 1990-talet och begränsade det politiska: politiska konflikter förvandlades till statiska och sociologiska fenomen som inte längre var uttryck för samhälleliga strider och konflikter. Allt är vad det är. Korten är givna på förhand, det är bara möjligt att ändra en liten smula på sakernas tillstånd. Radikala och ”orimliga” politiska krav hörs inte längre, och det politiska systemet låtsas som om det inte hör sådana krav. De som inte har något hörs inte – antingen är de bara tal i statistiken eller också är de bara ingen alls. Inom denna horisont befinner sig samtidskonsten, och den är sällan i stånd att överskrida den konsensusinriktade ideologins avpolitiserade rörelser av egen kraft. Några konstnärer försöker naturligtvis synliggöra det som den konsensusinriktade politiken osynliggör, men de gör det på ett vagt vis som inte utmanar avpolitiseringen. Samtidskonstens politik är dessvärre ofta allt annat än orimlig. Den relationella estetikens mikroutopi är ett mönsterexempel på att ingreppen är små och kraven beskedliga; denna konst befinner sig helt och hållet inom den konsensusinriktade ideologins värld.


Natalia: Om jag får välja mellan Saras försiktigt hoppfulla inställning och Mikkels något uppgivna så måste jag nog ta Saras parti. Är rätt förtjust i den typen av aktivstisk-utopisk konst, framför allt för att den är konkret och engagerande. Om nu jordklotet håller på att gå åt skogen så är det ju oerhört befriande att åtminstone konsten vägrar ge upp.

Sedan vill jag bara säga att det finns något sjukt ironiskt med att konstmänniskor flyger kors och tvärs över jordklotet för att besöka olika superviktiga biennaler och seminarier och delta i allvarliga ”mikroutopidiskurser” om klimathotet …

Jag hittade nyligen ett jäkla bra konstverk här på plats i Stockholm, som jag tycker sammanfattar hela den här snurriga diskussionen: Andrea Hvistendahls ”No waste cooking” som hon kört på galleriet Studio 44 under hösten. Hon har alltså lagat mat av gammal mat, produkter som passerat bäst-före-datum och som livsmedelbutikerna tänkt slänga bort. Dessa sopor har hon alltså tagit hand om och kokat ihop till middagar som konstpubliken får äta upp. Så himla enkelt men klockrent.

Jag tycker bara att det är så underbart sunkigt och snuskigt och helt lysande som inlägg i klimatdebatten. På samma gång lite äckligt, post-apokalyptiskt: vi har kommit till en punkt när vi äter vårt eget avfall liksom. Men samtidigt finns det ju något fantastiskt utopiskt och radikalt i att hitta en utväg som inte inkluderar ”medveten” eko-shopping och ”grön kapitalism”. Vi måste faktiskt inte köpa skitdyra, ekologiska, tillsatsfria, närodlade medelklasstomater för 200 spänn kilot. Vi måste inte alls konsumera oss ur klimatkrisen – det räcker med att vi käkar upp skiten.


Mikkel: Å ena sidan är det tydligt att det inte räcker med att konsten uppmärksammar klimatförändringarna. Risken är nämligen att det innebär ett okritiskt accepterande av den cirkulerande vetenskapliga diskursen och av den rådande politiska dagordningen, som oftast drivs enbart av maktpolitiska och ekonomiska intressen. Men det betyder å andra sidan inte, enligt min mening, att konstnärer i den konstnärliga autonomins och kritikens namn ska sluta sig till den klimatförändringsskeptiska flygeln, som i själva verket oftast är ett försvar för status quo (och kapitalet). Uppgiften är att underkasta de cirkulerande representationerna en kritisk analys, i det här fallet inbegriper det också miljö- och klimatdiskursen i dess olika former. Ett av problemen med denna diskurs är ju just att den ofta tar form av lösningar som i realiteten bara bidrar till att förvärra situationen. Toppmötet i Köpenhamn kommer utan tvivel att bekräfta detta. Den franske filosofen Frédéric Neyrat talar om det som en form av autoaffektion, där skyddet förstör det som det ska bota, där försöket att hejda kommande klimatkatastrofer förorsakar en fortsatt destruktion av världen och samtidigt legitimerar frihetsinskränkande ingrepp.


Robert: Jag håller helt med Sara om att klimatfrågan inte är ett internt spörsmål längre, det är något varje svensson funderar på varje gång han eller hon handlar eller tankar bilen. Klimatfrågan har lyfts ur det politiska finrummet och blivit en allvarlig fråga inom både offentlig sektor liksom i näringsliv. Nej, min största rädsla uppstår när jag tänker på hur sent klimatfrågan kommit in i konstnärers habitus: För den som är medveten om jordens historia är det ingenting märkligt att tänka sig en snar framtid utan människan och utan en stor mängd av de djur- och växtarter som finns idag. Min poäng är att klimatfrågan länge varit alarmerande, allvarlig och subversiv men konstnärer (och curatorer) har inte uppfattat allvaret i frågan förrän den nått mainstreamstatus. Skulle konstnärer ha lite koll på biologisk-geologisk forskning skulle frågan kanske varit aktuell för länge sedan, och då, möjligen då kunde konstens behandling av frågan ha betytt något för spridandet av kunskap, idéer och nya lösningar.

Men detta får mig verkligen att ifrågasätta på vilket sätt konstnärliga teman idag utvecklas och i förlängningen om konst är mer än en ständigt alternativ parallellrörelse med projekt som är lite fluffiga, lagom allvarliga istället för att faktiskt försöka vara med och sätta agendan för fler än vi som faktiskt arbetar med konst.

Mikkel Bolts inlägg har översatts från danska.

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.

Om numret i Svenska Dagbladet och Tidningen Kulturen.