Patricia Lorenzoni  Hanteringen av döda

Skandalen

Hon låg i en vit kista, klädd i sina bästa kläder. Håret omsorgsfullt borstat, ansiktet sminkat och aningen vaxartat. Begravningsbyrån hade gjort ett gott arbete. Jag minns glasögonen och stenen hon hade i de knäppta händerna, klockan som satt på handleden. Allra tydligast minns jag hennes fötter. Brutalt signalerade de dödens faktum. Jag hade aldrig tidigare sett en död människa, och ändå visste jag: det är bara de dödas fötter som ligger i den vinkeln.

 

Den döda kroppen är en skandal. Vi vill veta allt om den, men gör vad vi kan för att undvika den. I alla ritualer som omgärdar hanteringen av den döda kroppen, i vårt envisa insisterande på att behandla den som en levande – någon som behöver kläder, glasögon och accessoarer, en klocka att hålla ordning på tiden med – söker vi täcka över det som inte låter sig täckas över: att den döda kroppen är något totalt oacceptabelt.

 

Sådana är också de rum vi skapar för avsked. Tunt bestrukna med frid bär de ett löfte om värdighet i det skandalösa. När min mormor dog bad hennes sköterskor om att själva få göra i ordning kroppen, istället för att uppgiften skulle lämnas till en begravningsbyrå. Jag häpnade över deras omtanke, och skämdes samtidigt över min egen oförmåga att relatera till deras önskan. Inför tanken på fysisk närhet till den döda kroppen kände jag mest fasa. När vi låter professionella klä och sminka våra döda vill vi att de ska se ut, inte som de gjorde när de dog, utan som vi minns dem medan de levde. De skall se ut som om de sover, inte föra tankarna till frånvaro.

 

Vid flera tillfällen har jag hört arkeologiska gravfynd förklaras med att människorna som lade sina döda i dessa gravar, trodde att de döda behövde föremålen på andra sidan. Det kunde vara krukor, smycken, vapen, ja ibland till och med tjänare som stoppades ner i graven. Men idag tänker jag: så befängt! Ingen sekularisering har lyckats utplåna detta bruk, och ändå måste vi distansera oss från dem som anses ha trott på så mycket märkligare saker än vi. För vad gör vi själva när vi gör i ordning våra döda, klär dem i de finaste gåbortkläder och utrustar dem med glasögon, klocka, foton och minnestingestar? Allt att förtäras i eld eller multna i jord. Att vi i Sverige vanligtvis begraver i stängd kista har inte fått folk att sluta ägna omsorg åt de dödas begravningsklädsel. Tror vi att de behöver dessa saker dit där de är på väg? Eller handlar det i första hand om ytterligare ett uttryck för detta försök att med tingestar som påminner om livet söka täcka överoch dölja skandalen?


Hon hostade inte mer. Inga väsande andetag. Om jag för ett ögonblick låtsades att hon sov, var det en sömn lugnare och fridfullare än vad hon haft på många år. Men det var en klen tröst. Det borde ha varit så mycket kvar. Hon ville fortfarande leva.

 

Det är ett privilegium att få dö medan man fortfarande vill leva.

 

Kroppen
I döden blir vi människor. Även om vi har berövats allt, har döden en sällsam förmåga att åter aktualisera vår mänsklighet. Först när vi lämnat vår kropp, blir vårt människovärde till en stötesten som inte kan förbigås. Till och med den minsta, trasigaste och mest utstötta blir plötsligt människa. Vi kan låta henne leva som en råtta i kloakerna, äta våra sopor, sova i containrar. Men en dag fryser hon ihjäl på gatan och kanske för första gången på flera år kommer hon åter att behandlas som människa. Ty det minsta man kan ge en människa är en anständig begravning. Inte mat. Inte kläder. Inte tak. En anständig begravning.

 

Så blir också grav- och likskändning själva sinnebilden för när respekten för det mänskliga livet fullständigt havererat. Som om vi bryr oss mer om skändningen av de dödas tomma kroppar, än om den plåga som tillfogas de levandes.

 

Det tog en lång stund innan jag förmådde sträcka ut handen och röra vid henne. När jag gjorde det ryggade jag nästan genast tillbaka – som om kylan som strålade ut genom hennes kläder brände mig. Sannerligen, som om hon brändes. Fötterna, kylan, allt som obönhörligt ropade: människan du älskar är inte längre här!

 

Sådant är dödens skandalösa faktum: hon är inte längre här. Dödens tomhet hånar alla försök att skapa mening av den. Tron på ett liv efter döden, i någon form, är kanske den mest allmänmänskliga föreställning vi har. Så länge det har funnits människor, har människor berättat för varandra om de dödas liv, om deras vandringar och återkomster. Överallt – i religionen, i filosofin, i litteraturen, i det folkliga berättandet, i populärkulturen – bearbetar vi dödens skandal.

 

Och försöker hålla vid liv drömmen om att återfå dem som inte längre är här.

 

Så kommer Jesus tillbaka till de förtvivlade lärjungarna. Han kommer i sin jordiska gestalt, som den kropp som torterats och korsfästs och plågats till döds. När lärjungen Thomas inte kan tro sina ögon sträcker han ut sin hand för att ta på mästaren; peta i hans sår, sticka fingret i bröstets gapande jack och i hålet som genomborrar hans hand. Först då tror Thomas det han också ser: att mästaren har besegrat döden och kommit tillbaka. Kärleken har besegrat döden. Jesus återvänder till dem som älskar honom.

 

Odöda
Joss Whedon, skaparen av TV-serien Buffy: The Vampire Slayer, var en ännu relativt ung man när han förlorade sin mor till döden. Flera år senare återvänder han till den egna förlusten genom sin TV-series huvudkaraktär. Avsnittet ”The Body”, i vilket Buffys mor dör, är ett litet mästerstycke. Det är 40 plågsamma minuter som domineras av moderns livlösa kropp, som en obegriplig och oacceptabel materialitet mitt bland seriens unga karaktärer. De förstår den inte, har inget sätt att relatera till den. Whedons ungdomar är förvisso ständigt och jämt omgivna av död: av döda kroppar som går igen, av vampyrer som efter sin mänskliga död när sig på andra människors liv. Denna demoniska död är deras vardag. Men den naturliga döden – ett brustet blodkärl i hjärnan, en fatal otur – kan de varken förstå eller acceptera. Denna kropp tömd på liv är brutalare än någonting de tidigare mött.

 

Emellertid har de, till skillnad från de flesta av oss, andra redskap att ta till i sitt möte med det oacceptabla. Med magins hjälp söker den yngre dottern revoltera mot och besegra döden; driven av kärlek och förtvivlan vill hon kalla sin mor tillbaka. Vi har alla sett tillräckligt många zombiefilmer för att veta att det bara kan sluta i katastrof.

 

Jag önskar att vi vore som vampyrer: att våra kroppar likt deras skulle reduceras till aska i samma stund som dödens vässade träpåle genomborrar våra hjärtan.

 

Vampyrens död är en accelererad död. Ögonblickligen återvänder den till naturen som stoft, förenas med jorden. Människokroppen däremot bryts ned i outhärdlig långsamhet. Whedons genidrag i ”The Body” består i fokuseringen på dödens materialitet, på denna otympliga kropp som är det enda som återstår. Vad ska vi göra med den? Människan vi älskar finns inte längre där. Detta är vad vi måste acceptera. Detta är vad som är omöjligt att acceptera. Var det så märkligt att Thomas var tvungen att sträcka ut sin hand och röra vid Jesus och hans sår? Detta var den kropp han känt och som han själv sett brytas sönder i tortyren. Först när hans hud mötte dess hud visste han att det verkligen var människan han älskade som stod framför honom.

 

Ty när allt kommer omkring är kroppen det enda genom vilket vi träder i kontakt med varandra. Och vi behöver inte ens vidröra varandras hud. Det är mina stämband som skapar det ljud jag meddelar mig med, min mun som artikulerar orden, mina fingrar som knappar ner texten i datorn, min hjärna som låter de tankar jag förmedlar ta form. Allt är kropp. Hur skall jag någonsin kunna acceptera att allt detta som är det enda jag känt – fingrar, hud, läppar – kan ligga där framför mig, men att människan är borta? Hur ska man kunna tro på den döda kroppen?

 

I den kristna begravningsritualen återbördas denna kropp som jord till jord. Prästen använder just de ord med vilka Gud i Första Mosebok uttalar straffdom över människan. Det är en förbannad mark, av törne och tistel, som kroppen vänder åter till.

 

Zombier
Var det kanske blasfemiskt att sitta inne hos henne i kapellet och tänka på vampyrserier, på zombiefilmer? ”Art may imitate life, but life imitates TV” sjunger Ani Difranco. Kära Amanda, jag tror att om du bara inte hade varit så död, hade vi kunnat ha ett stimulerande samtal om Buffy, om Joss Whedon och om dödens materialitet. Och vilka är mina referenser till döden annat än de som kommer från Whedons TV-serier, George Romeros filmer, John Ajvide Lindqvists romaner?

 

Vampyrer är odöda. Så är också zombier. Eller, med John Ajvide Lindqvist poetiska lek med torr kanslisvenska,omlevande. De odöda är hjärnans och hjärtats revolt mot den döda kroppen. Och ingen är så odöd som den moderna zombien.

 

Den är en ung skapelse, denna zombie. Det är först under 1900-talets senare hälft som zombien blir en återuppstånden, ibland redan ruttnande, död som äter människokött. Men denna figur har en förhistoria i koloniala fantasier och mardrömmar. I flera skräckfilmer från 1930-talet finner vi en europiserad variant av den haitiska vodoukulturens zombie. Filmerna utspelar sig i ett Haiti där den svarta revolutionen aldrig tycks ha ägt rum, och där vita plantageägare anakronistiskt spatserar med käpp och tropikhatt. Zombierna har ännu inte blivit odöda, de kontrolleras med droger och svart magi. Med senare generationers skräckfilmszombier delar de inte mycket mer än namnet och ibland den stapplande gången.

 

Det var George Romero som 1968 i Night of the Living Dead parade ihop zombiens drag med vampyrens, och blev banbrytare för en ny filmgenre. Zombiens attraktionskraft ligger i dess förmåga att sätta fingret på dödens skandal. Judisk-kristna förutsägelser om de dödas återuppståndelse visar i dem upp sig som förvriden mardröm. De döda kropparna som vaknat till liv efter att människan i dem försvunnit drivs mekaniskt mot det de saknar: mot människa. Enda sättet de vet att stilla sitt begär efter människa på är genom att förtära. Genom deras hunger efter liv sprids döden omkring dem.

 

”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv” säger Johannesevangeliets Jesus. Genom det rituella ätandet av Kristi lekamen blir vi del i honom, han i oss. Jesus mångfaldigas i våra kroppar. Men zombien är det döda kött som genom förtärande av levande kött mångfaldigar sig självt. Medan de kristna har berättat historier om återuppståndelse som tröst, säger oss zombien: varje försök att revoltera mot den döda kroppen kan bara sluta i en mardröm. Den förnekade döden infekterar allt den rör vid med mer död. Sådan är dödens brutala hopplöshet.

 

Det kändes som om hon skulle vakna när som helst. Jag sa det till dig: det känns som om hon kommer att vakna när som helst. Jag såg bröstkorgen röra sig. Och precis som du skymtade jag också rörelser under hennes ögonlock.

 

Våra önskningars spel med våra kroppar, med våra ögon.

 

Samtidigt, om hon verkligen hade rest sig, öppnat ögonen och sett på oss, vad hade det varit annat än en livets mardrömslika imitation av filmen?

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.

Om numret i Svenska Dagbladet och Tidningen Kulturen.