Michael Azar  Imitationsprincipen

Hör människan hemma i naturen eller kulturen? Eller är vi lika hemlösa vilket alternativ vi än tyr oss till? Michael Azar fördjupar sig i våra gesters brist på individualitet.

 

En åtbörd är mera individuell än en individ”, skriver Milan Kundera i Odödligheten. Hur vi än tänker oss saken, fortsätter han, är det föga troligt att var och en av alla de kanske ”åttio miljarder” som vandrat på denna planet haft en helt egen uppsättning av gester. Det är betydligt troligare att det har funnits ojämförligt färre gester än individer, vilket i så fall skulle innebära att människorna på något märkligt sätt snarare är gesternas ”instrument, marionetter, inkarnationer” än deras skapare, ägare. Huvudpersonen i romanen uppmärksammar en kvinna vars gest väcker hans intresse, men konstaterar strax därpå att åtbörden inte alls uppenbarade kvinnans väsen; snarare var det nog ”kvinnan som blottade charmen hos åtbörden”.

 

Om det finns färre gester än individer så beror det på att människan är en imiterande varelse, att en av hennes grundläggande egenskaper just är hennes förmåga att imitera sin omgivning, att förvandla sig själv till andras like. Under alla omständigheter är åtbörden – en handling i vidaste bemärkelse – det medium genom vilket subjektet visar upp sin identifikation med de andra, sin uppslutning bakom (eller mot) dem. Minsta lilla åtbörd kan ges en avgörande betydelse: år 1979 är Deng Xiaoping på Kinas första statsbesök någonsin i USA. Landets mäktiga överhuvud låter sig vid detta tillfälle filmas och fotograferas iförd en cowboyhatt. Nu är det inte längre något tvivel om saken: den långa ömsesidiga misstänksamheten mellan de båda länderna är på väg att luckras upp, från och med nu skulle det bli möjligt att göra affärer med den tidigare så slutne jätten i öst.

 

Det märkvärdiga är att i princip vilka sociala system, trosformer och moralkoder som helst härigenom skulle kunna sägas uttrycka vår natur. Den mänskliga historien utgör enligt en sådan vision en oändlig process av mimetiska förskjutningar som i slutändan gör att vi endast kan tala om imitationer av imitationer, kopior av kopior, och aldrig på ett meningsfullt sätt om ett slutgiltigt original – den urmänniska som betydande delar av upplysningens politiska filosofi sysselsatte sig med att försöka ringa in i form av olika visioner om den naturliga och ursprungliga människan före det sociala kontraktet.

 

Det enda som tycks förbli konstant i flödet av imitationer är förmågan – driften? viljan? tvånget? instinkten? – att imitera som sådan. Snarare än att förverkliga något slags inneboende telos, en säregen natur som springer ur var och ens unika genetiska kod, blir varje människa ungefär som de andra människor hon, via särskilda initiationsriter, förbinds att imitera och identifiera sig med. Det verkar gälla allt från vilka kläder vi bär, vilket språk vi talar (och hur vi talar det) till vilka grundläggande uppfattningar vi har om livet. Imitationsprincipen, om vi kallar den så, gör varje mänskligt uttryck smittbärande. Vi vet att det har funnits perioder där det rentav tycks ha blivit på modet att begå självmord. Var och en förväntas göra, känna, tala och leva som man gör – in i minsta åtbörd. Nietzsche ägnar stor möda åt att visa hur även moralen – det som av moralisterna förmodas vara givet av gudarna eller naturen – är underkastad imitationsprincipen: ”de moraliska känslorna”, säger han i Morgonrodnad, ”förs vidare på så sätt att barnen lägger märke till starka böjelser och aversioner hos de vuxna i fråga om bestämda handlingar och sedan med den apmentalitet som är medfödd hos dem härmar dessa böjelser och aversioner senare i livet”.

 

Man får alltså inte glömma hur djupt våra imitationer slår rot i oss: även det som vi tror vara mest naturligt i oss – det mest medfödda, spontana och instinktiva – har ofta redan omedvetet hunnit formas av mimesis krafter. Som bekant är inte ens utropet ”aj!” gemensamt för alla språk.

 

I Not by Genes alone hävdar Peter Richerson och Robert Boyd att det är just imitationsförmågan som ligger till grund för ”den sociala inlärningen” – av den evolutionära antropologin definierad som den information, de erfarenheter, sedvänjor, regler och trosföreställningar som inte överförs från individ till individ via DNA – och att det är just denna mimetiska förmåga som skiljer ut människan från andra djurarter, inklusive hennes närmaste släktingar. Kulturen är effekten av en mänsklig imitationsförmåga – ”en anpassning”, skriver de, ”som åstadkommer resultat som generna inte kan nå på egen hand”.

 

Ibland kan kulturen till och med, även för en sådan sträng evolutionsbiolog som Richard Dawkins, generera företeelser som helt saknas i naturen: ”Vi äger förmågan”, förklarar han i The Selfish Gene, ”att trotsa våra själviska gener som vi är födda med och, om nödvändigt, också de själviska traditioner som vi blivit pådyvlade. Vi kan till och med förhandla med varandra om sätt att avsiktligt skapa och utveckla en helt osjälvisk altruism – något som inte existerar i naturen och aldrig har funnits i livets långa historia”.

 

Människans gåtfulla kulturutveckling – ur en mer eller mindre likartad biologisk grundval frambringas ett till synes oändligt antal sociala formationer – emanerar ur det förhållandet att var och en av oss redan vid födseln träder in i en specifik imitationsgenealogi som förtätar årtusenden av ansamlade gester, politiska intressen och libidinala preferenser i samverkan med bestämda klimatologiska, resursmässiga och geopolitiska förhållanden. Inom ramen för dessa processer verkar mer eller mindre våldsamma inklusions- och exklusionsriter som syftar till att hålla var och en av oss på vår rätta plats i den sociala hierarkin (vem får imitera vem och under vilka omständigheter) och att förhindra de destruktiva effekterna av vad René Girard kallar för den mimetiska rivaliteten: de konflikter som måste uppstå när två eller flera händer, med samma iver och imiterande varandra, samtidigt sträcks mot ett och samma föremål. Imitationsprincipen är, menar Girard, den yttersta grundvalen för all mänsklig antagonism – vi strider om tillgången till samma objekt, inte för att dessa objekt i sig själva skulle vara värda vår åtrå, utan för att även begäret är mimetiskt. Det mänskliga begäret begär vad de andra begär.

 

I Girards läsning utgör imitationsprincipen därför även fundamentet för mänsklighetens alla tabun, juridiska regelverk och moraliska system. De syftar just till att reglera det mimetiska begärets ändlösa förskjutningar: ”du skall inte hava begär till din nästas hus … inte heller till hans hustru, hans tjänare eller hans tjänarinna, hans oxe eller hans åsna”, och som om allt detta inte vore tillräckligt tillfogar det sista budordet även ett generellt förbud: ”eller något annat som tillhör din nästa”.

René Girards analys skriver in sig i en lång rad av liknande föreställningar om relationen mellan natur och kultur, där den senare utgör människans försök att reglera och skydda sig mot den förra. Kulturen är det medium genom vilket människan tämjer det hotfulla i sin egen natur – och begreppet skall här förstås i ordets etymologiska bemärkelse: de essentiella egenskaper hos oss som är medfödda (som verb går latinets natura tillbaka till natus, som betyder född, och nasci som betyder att födas; att jämföras t ex med franskans naître eller spanskans nacer).

 

Ur denna konfliktmodell följer ofta nästa steg i analysen: det uppstår grus i det kulturella tämjningsmaskineriet just i kraft av det förhållandet att naturen inom oss gör motstånd, att det finns drifter i oss som kräver någonting bortom det som den kulturella ordningen påbjuder och som därmed underminerar reproduktionen av ständigt nya kopior av kopior. Naturen visar sig i form av ”symptom” när kulturen fordrar imitationer som vi inte är kapabla att utverka. Charles Fourier var en av de som först formulerade denna tanke: ”Om man kör ut naturen genom dörren, kommer den tillbaka genom fönstret.”

 

Hos Freud blir denna logik grundvalen för det neurotiska symptomet och för det obehag människan känner i civilisationen. Kulturen blir den arena där vi måste tukta våra krav på driftstillfredsställelse, finna njutning på omvägar (neurosen uttrycker just detta surrogat) och orientera oss i den dialektik mellan natur och kultur, individ och kollektiv, som blir resultatet härav: naturen inom oss gör uppror mot den kultur som är satt att behärska den, vilket i sin tur av kulturen framtvingar ännu starkare disciplinerande straffåtgärder för att kväsa upproret och så vidare. Det är ur denna dialektik som massan hämtar mycket av sin energi: i utbyte mot de försakelser den tvingas göra i kulturens namn kräver den att få spela rollen som kulturens utvalda subjekt (den rena rasen, det sanna folket etc) och som dess moraliska väktare mot alla dem som bryter mot den heliga ordningen. Kollektivets inre sammanhållning vilar på negationen av alla de individer som inte förmodas höra till gemenskapen. ”Det är alltid möjligt att förena en relativt stor mängd människor i kärlek till varandra”, noterar Freud i Vi vantrivs i kulturen, ”så länge några blir kvar som objekt för aggressionsdriftens yttringar”.

 

Det är en besvärlig fråga huruvida det är naturen eller kulturen vi bör ställa till svars för de oräkneliga folkmord som människor utsätter varandra för: är de uttryck för en självständig och arkaisk aggressionsdrift som tvingar fram rovdjuret inom oss, eller springer de ur de specifika offerritualer genom vilka kulturella gemenskaper försöker bevara (föreställningen om) sin enhet och sin rådande fördelningspolitik? Uttryckt på ett annat sätt: har vi kulturen att tacka för att det inte ständigt råder ett allas krig mot alla, eller är det snarare så att människorna i sitt naturliga tillstånd är mer harmoniska och fredliga än vad de tvingas till i civilisationen?

 

I själva verket kanske dessa frågor leder oss fel. Troligen är det istället så att imitationsprincipen förbinder naturen med kulturen till den grad att det inte på ett meningsfullt sätt går att uppställa dem som strikt skilda storheter, än mindre som alternativa riktmärken för politiska program. Vi vet inte var gränsen mellan naturen och kulturen går och själva idén om att ”leva i enlighet med naturen” tycks vara en fiktion som kan fyllas med vad som helst.

 

Om det finns en plats där naturen och kulturen trots allt uppenbarar sin oförenlighet så är det just i symptomet, men eftersom symptomet alltid är någons symptom kan detta endast tas till intäkt för att säga någonting om oförenligheten mellan en viss natur och en viss kultur. Det enda man i slutändan kan säga är att människan – hur man än vrider och vänder på de diskursformationer som försökt ange hennes plats i naturen och kulturen – förefaller vara dömd åt ett slags dubbel hemlöshet. Till att börja med riskerar kulturen att få henne att känna sig som en främling inför helheten av de drifter och behov som hör till hennes natur. Nietzsches genealogi över moralen börjar i precis denna fråga: hur ska man egentligen förstå framväxten av en ”djursjäl” som öppet tar parti mot sig själv, som fördömer sin egen existens som syndig och motbjudande? Den andra sidan av saken består i att vår natur tenderar att döma oss till alienation inför kulturen: på samma gång som den av kulturen förfinade själen inte kan förlika sig med kroppens djuriska drifter, gör just dessa drifter oss obekväma i den konstlade själslighetens välde. Åtminstone verkar många européer ha förförts av det gauguinska löftet: att de en dag ska kunna återfinna den förlorade ”vilden” inom sig själva och återigen smälta samman med den inre natur som kulturen tvingat dem att förneka.

 

Kanske uppenbaras människans ödesbestämning, eller ”frihet” som existensfilosoferna hellre skulle säga, i just detta mimetiska sammanbrott: vi tycks varken höra hemma i naturen eller i kulturen. Eftersom ingen av dem av egen kraft förmår ge oss ett entydigt och meningsfullt svar på frågan om varför vi lever (och hur vi skall leva), tvingas vi understundom att möta oss själva bortom imitationernas spel och konfronteras med den kusliga rest av subjektivitet inom oss som blivit över efter att naturen och kulturen gjort sitt.

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.

Om numret i Svenska Dagbladet och Tidningen Kulturen.