Vendela Fredricson  Hallucinator

Everywhere there’s rain my love
Everywhere there’s fear
Tim Buckley

Den orörda naturen. En oföränderlig ordning, ett vara som inte rörs, inte rör. Människan, kulturvarelsen, influgen från annan ort. Varde natur, och där vart natur. 

− Den orörda naturen, säger jag, och hänvisar till vildmarkens fulländade, eviga form. Ett enda oändligt utdraget kodak moment. Utanför detta ljuva ögonblick iakttagaren, administratören, en unik aktiv part i en annars passiv, kausal ordning.

Nej, bort med skillnaden, dikotomin natur-kultur. Allt är verksamhet. Överallt härjar man och rasar, fraktar, gnager, gräver; lastar fröer i päls och fjädrar, fäller träd över floder och åar, samlar till kamrar av trä under ytan. 

Där flyger lavskrikan med de röda bären i näbben; de ska stoppas under trädets bark, förvaras där som bistrare tiders föda, vinterns näring. Bären som slitits loss från träd och buskar. 

Träden. Den noga utvecklade teknologin klipper löven av de långa grenarna, släpper dem på marken. Inte så att löven faller. Nej, trädets aktivitet är den släppandes, avskiljandes aktivitet. Lövens ytliga kärl, dessa sårbarheter, får inte lämnas öppna.

−−−

Individen innesluten i köttet. Det dödliga köttet. Verksamheten kan avstanna. Människan dö. Så ser det ut. Det finns en tydlig gräns: levande; död. Så ser kategoriserandet ut. Till följd av hur vi avgränsar oss själva, hur vi förstår oss som levande. Entiteten, den urskiljbara enheten, som ur ett visst perspektiv kallas individ, möjlig att urskilja därför att den motsvarar självets uppfattning av sig självt. Men ur hårstråets perspektiv är individen ett annat hårstrå. Där det faller, eller stympas, där är också döden.

Eller cellens vilda verksamhet, som överskrider individens död, eller orsakar den. Dess immanenta nedbrytningsprocess, en aktivitet som redan på förhand funnits där, inskriven i den cellulära kalkylen. Kanske inte nedbrytning, kanske fortskridande, aktivitet. Fortsatt händelse.

Men detta behov, denna våldsamma trängtan efter att vara annan, skilja ut sig från den verksamhet som tjuter och härjar i, kring, även genom − vad är den?

Man ställer sig i naturen för att låta den utgöra annanhet. Lars von Trier tar med sig kameran ut i skogen. I Antichrist används filtren, de tekniska förvrängningarna av bilden, som accent i poängterandet av olikheten. Dogma − befintligt ljud, ljus etc − är endast tillämpligt i likhetens rum; det andra, det utanför, behärskas genom förvrängning.

Dikotomierna accentueras. Djuren. De måste maskineras, rävar förmås att tala! Inte i syfte att påvisa likhet, utan annanhet: främmandegöra räven genom att låna den människans attribut. 

På Bonniers Konsthall säger man: ”I en tid av miljöförstöring och klimatförändring vill [den pågående] utställningen Livsformer skildra hur förhållandet mellan natur och kultur, människa och landskap, gestaltas idag.” Också här idén om möjligheten att stå i kulturen och titta på naturen. Att människan står i relation till naturen, som är ett avskilt element, ibland uppfattat som fara, risk, hot, men då alltid i kraft av en inneboende vildhet, en blind och riktningslös abstrakt fientlighet, ett ansiktslöst hat; inte ett enskilt, urskiljbart agerande.

Kulturen som enskildhetens och skapandets rum. I motsats till det andra, det främmande, som inte är vi. 

Men svalans bo. Svalans rede av lera, saliv, gräs, fjädrar. Twin Towers konstruktion av sten, malm, smält sand. En fråga om att skruva upp volymen.

Och vaxet, eller det papperslika material av tuggat och utspottat trä ur vilket getingen spinner sitt gråvita, fjäderlätta bo − är det naturligt eller konstgjort? Ur vilken främmande rymd hämtas materialet till det konstgjorda, det som skiljer sig från de naturliga materialen? 

En oxgroda vaktar yngel i en pöl i västra Namibia. När de blir stora nog gräver han en kanal till en något större pöl. En ränna genom den röda sanden. Gräver tills vattnet äntligen rinner från den lilla till den stora. Absolut inte tvärtom; lutningen måste vara den rätta. Ynglen, de små barnen, som utvecklat grodlår och grodfötter, simmar med vattnet till den större pölen, för att inte torka när regnet dröjer.

Och man bygger ett tak på huset, om det skulle komma.

Allt är kultur.

−−−

− Men kultur, säger någon, det särskilda med kultur är inte byggandet, utan den samlade erfarenheten. 

− Minnet, säger han. Det är kulturens kärna. Allt det skrivna, biblioteken − ser du bibliotek i naturen? Kungliga bibliotekets transparens, civilisationens själva hjärta, dess höga heliga kammare vari allting samlas. Går vi ner i de gångarna, bläddrar i kartotekskorten, är vi i själva det förmedvetna. Läser vi mikrofilmen lyfts det upp i ljuset, i medvetandets klara ljus. Det är kultur. Har du sett naturen samla i mappar, förvalta sin egen erfarenhet så som kulturen kan?

− Minnets former, säger jag, samlingarnas skiftande uttryck. Inte vet jag hur ålarna en dag när omständigheterna tycks gynnsamma ger sig av genom åarna till ett Sargassohav de aldrig sett. Simmar genom bäverparets luxuösa sjurummare, insjöns diplomatvåning. Dessa ålarnas arkiv och gömslen, inte vet jag vad det är för kultur.

Vad är det, denna trängtan efter avskildhet och annanhet, efter singularitetens exklusiva perspektiv? 

Himlavalvet. Där dör bara stjärnor. Ingenting annat. Där finns ingen mindre enhet, dödlig, än stjärnan själv. Bara det vi urskiljer, det kring vilket vi drar gränser och pekar ut som detta eller denna. Alltså: på detta avstånd är stjärnan själv den enda urskiljbara entiteten för detta enda öga, detta centrum. 

Från en annan punkt, från en av miljarder stjärnor i Vintergatan, syns jorden (om alls) som en avlägsen, svagt skimrande punkt bland miljoner. Och den enda urskiljbara död som finns på denna punkt är själva punktens, jordens, slocknande. Himlakroppens tysta implosion. Så gränslöst svårt, krångla sig ur denna mitt. Ta sig ur denna kostym, det totalitära i denna blicks tvingande begränsning.

−−−

Orördheten. Nej, alltings beröring. Inga heliga frusna stunder att fetischera. Inga eviga principer. 

De samlas på fältet för förberedande flygövningar. Formerar sig. Testar positioner. Det är inte det att de liknar oss; det är bara det att det är likt. Inte så att vi är vildgäss, bara det att allting är aktivt, prövande. Det är inte så att en part sträcker sig ut ur den stumma reaktiva Ordningen och blir något enda och exklusivt annat. 

Men det är kanske nånting rart i det, den envisa tanken på det unika. Fint. Eller dumt? Eller att mentaliseringens gräns går just där entiteten människa stupar i det utanföra, andra. Att det dialektiska tankesystemets struktur både generar detta förhållningssätt och genereras av det − därför att det har bäring på självuppfattningen, som i sin tur har bäring på all sorts uppfattning. Däri ofriheten. Låsningen i detta system, uppbyggt av motsättningar så som den mellan subjekt och objekt.

”Latent i vår vokabulär vilar ett antagande om ägande som den mest fundamentala relationen, om statiska atomära enheter av du och jag istället för ett dynamiskt vi i ständig tillblivelse.”1 Skugga som frånvaro av ljus, inte skugga och ljus som kvalitativt likvärdiga tillstånd, vars främsta drag är schattering; nej, det normala versus det onormala, det upplysta versus det dunkla, där tolkningsföreträdet kroniskt tillskrivs agenten. Den seende i detta enkelriktade system, inte den sedda.

Paradoxens möjlighet ligger i vidhållandet av detta tänkande, ett tänkande som utesluter samma-het och manifesteras i dikotomin. Var det inte just det Derrida höll på med, där kring Thoth, den egyptiska guden som är både skriftens och dödens? Men där handlade det snarare om möjligheten till motstridiga betydelser innefattade i ett och samma begrepp: Farmakon som både gift och medicin. Ett gift som ibland är ett motgift; eller snarare substansen som givet omständigheterna ibland är gift, ibland medicin.

Men vår uppdelning baseras på resultat, konsekvens. Reell verkan. Definitionens grund är pragmatisk. Processens slut är i fokus. Inte dess början, och ovissa riktning.

Också definitioner som skattebetalare, konsument, bilist, väljare. Man är sin verkan.

Så inte i ”den orörda naturen”. Där finns räv, lavskrika. Inte grytgrävare, bärplockare. 

Domesticerade förvandlas djuren till mjölkproducent, köttenhet. Dragdjur, lastdjur, cirkusapa. Definieras efter funktion. Det är sant att det finns insekter som uppkallats efter verksamhet − men en barkborre är ALLTID en barkborre, oavsett dess tillfälliga ockupation (larvskötsel, älskog, mathämtning, vila). Definitionen är statisk, principen evig.2

Bara den som liknar differentieras. Naturen är därför en och en enda. Bara den som liknar innehar agens; naturen kan därför inte röra, endast bli rörd.

Detta ”centralperspektiv” befäster den egna synvinkeln som unik och privilegierad, särskildheten, som till sitt väsen är en ”högre livsform”. Strukturen − den paranoida hållningen − är densamma som slaveriets förutsättning, som främlingshatets eller fascismens. 

Kanske handlar det ytterst om att ge upp tolkningsföreträdet. Inte att vi ska ”bli natur”, eller ”återvända till naturen” (en bisarr tanke, helt och hållet avhängig annanhetsprincipen − var ligger onaturen?) − snarare tvärtom, att vidga kulturbegreppet, avcentralisera det på så sätt att det blir möjligt att förstå allt som kultur, som ägande sin egen agens, som berörd och berörande. Rävblickens performativitet. Kackerlackans ansikte. Att beröringen inte avstannar utan mig, att där pågår tänkanden också utanför mitt eget. Upplåta möjlighet till den spridning av centra som ryms i pluralismens miljarder samtidigheter. Atomens svindlande färd genom den för tillfället aktuella livsformen. Hur trädet väljer sitt växande, likgiltigt för mina förehavanden, betraktande sig självt som seende snarare än sedd, förhållande sig till annat träd.

Kanske, som den grekiska naturfilosofen Diogenes, hålla upp fingret i aethern:
− Det är nånting i luften; jag tror det är intelligens.
Innan aethern blåser genom tänkandet, tänkande:
− Ingenting. Nothing at all. Bara hjärnans våta massa. Gråa gråa massa.
Eller är det tvärtom? Att förnekandet av den andres självständighet inte alls kommer ur en självcentrerad världsbild, utan att det är skräcken för dennes ovedersägliga agens som tvingat fram förnekandet av densamma, och därigenom givit upphov till centraliseringen? Att Hegel trots allt har rätt − varje medvetande eftersträvar det andras död − och att detta dödande äger rum genom blicken. Blicken, vars performativa kraft tvingar in också betraktaren i centralperspektivets tvångströja. Hämmandets hämmande verkan. Varför den enda vettiga responsen måste bli:
− There is something in the air. Jag är rädd. Men det är okej. Jag klarar av det. Fortsätt, pågå, händ!  



Noter    ( returns to text)
  1. Helena Granström, Alltings mått, Ruin, 2008, s 19.
  2. Ju mer definitionen varierar, desto närmare är släktskapet. Det mycket vida begreppet invandrare utesluter annan verksamhet än den att vandra in. Fångar in en evig rörelse, som överskuggar, täcker eller döljer all annan aktivitet. Samtidigt som det, ur ett annat perspektiv, avslöjar avståndet mellan begreppsanvändaren och dennes nästa. Tolkningsföreträdet, blicken, centrumet.
Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.

Om numret i Svenska Dagbladet och Tidningen Kulturen.