Göran Dahlberg  Ingress

Den felande länken mellan djur och människa har haft många namn. Java- och Floresmänniskan i Indonesien, Pekingmänniskan i Kina, Lucy eller AL 288-1 i Etiopien, Abel eller K 12 i Tchad, Neandertal- eller Heidelbergmänniskan i Tyskland, Piltdownmänniskan i England, Cromagnon i Frankrike. Hårdast drabbad i de olika försöken att kolonisera historien är förmodligen själva historien om, och bestämmandet av, människan. Att skriva människans historia är mer problematiskt än någonsin.

Alla dessa urinvånare, anfäder eller övergångsmänniskor sägs gärna ha utvecklats just på respektive plats, och inte utvandrat från något Afrika. Som om det bakomliggande syftet varit att skriva det egna landets historia med början i den allra första början. Det brittiska försöket är kanske det mest pinsamma. Piltdownmänniskan visade sig nämligen, 40 år senare, i själva verket bestå av en orangutangkäke med nedfilade tänder, fragment från en ovanligt tjock mänsklig skalle och spridda fossil från en primitiv elefant. Men kamperna pågår fortfarande på olika håll. Sedan Floresmänniskan hittades på ön Flores 2004 anklagar indonesiska och australienska forskarlag varandra för hemlighållande, fusk, stöld, förtal etc.

Namngivandet av den där länken har pågått sedan Charles Darwin under senare delen av 1800-talet i förbigående undslapp sig att människan tycks vara släkt med schimpanser och gorillor. Men en människoapa är trots allt inte detsamma som en apmänniska. Vilka kriterier som ska avgöra vem som är vem är fortfarande oklart: hjärnvolym, (upprätt) gång, behåring, hörntändernas storlek, handens precision, tal …

I en artikel i marsnumret av New Scientist hävdades det att begreppet ”felande länk”, ur ett evolutionistiskt perspektiv, leder tankarna åt fel håll. Livet är inte någon kedja utan en snårig buske – eller kanske en trädgård med gångar som förgrenar sig. Och det är inte i första hand någon länk mellan apa och människa forskarna är ute efter; inte någon hybridform utan en figur som människosläktet kan härledas från – precis som Darwin postulerade att de olika finkarterna hade en gemensam ursprungsform. Allt enligt principen att den som har människor till föräldrar också är människa. Själva urformen måste alltså vara en människa, en minsta gemensamma nämnare, en enhet. Några nationella identiteter låter sig således knappast härledas biologiskt.

Allt detta handlar förstås mycket om strategier och förhållningssätt: när det gäller evolutionen står kampen bland annat mellan de som letar fossil och de som analyserar DNA. Kanske saknas det inte ens någon länk mellan djur och människa, lika lite som det saknas någon mellan fiskar och landdjur, mellan rundmaskar och leddjur, mellan ryggradslösa djur och ryggradsdjur, etc.
Vilket inte hindrar att två nya felande länkar uppstår varje gång man hittar en ny: den före och den efter den nya.

På så vis är jakten på den där felande länken dömd att misslyckas, vilket dock inte gör den mindre intressant. Tvärtom. Men det är inte främst evolutionens felande länkar som det här numret handlar om, utan alla de andra.

Den felande länken är inte bara något som saknas i en kedja eller ett system överhuvudtaget. Den är också ett uttryck i egen rätt. Något som både sammanför och skiljer, förbinder det medvetna med det omedvetna, och gör begrepp som ”före” och ”efter” begripliga. Och kanske är den felande länken även sammanträffandena, slumpen, inkonsekvenserna, de performativa strategierna, mutationerna?

I det perspektivet kan den felande länken förstås som det som gör att det hela faktiskt hänger ihop. En övergångsform, ett övergångsobjekt som länkar illusion med desillusion, det inre med det yttre. En svart låda: något kommer in på ena sidan och något annat kommer ut på den andra.

Den felande länken är det som inte syns. Alla hyfsat komplexa formella system innefattar sådant som vare sig kan bevisas eller motbevisas inom ramen för själva systemet. System som inte heller kan bevisa sin egen motsägelsefullhet.

Men den felande länken kan också vara synlig, närmast iögonfallande. En närvarande frånvaro eller kanske en frånvarande närvaro. Det som gör att allting blir fel. Den där personen på arbetsplatsen utan vilken allt skulle gå som smort. Den lilla jävla glappkontakten som gör att allt blir svart. Eller den där genen som forskarna letar efter, den som ger upphov till muskelsjukdomar, neurologiska sjukdomar, alkoholism, cancer, schizofreni, kriminalitet. Den som gör att vi dör

Det börjar ändå i saknaden, den länk som saknas mellan icke-liv och liv.

Göran Dahlberg

Omslag

Pris: 50 kr
Beställ nummer.