Carl-Michael Edenborg & Daniel Berg  Drogerna och skrivandet

År 2005 signerade 500 framstående, nyliberala ekonomer, däribland nobelpristagaren Milton Friedman, en stor rapport om marijuana som författats av Harvardprofessorn Jeffrey A Miron. I detta raka angrepp på förbudspolitiken läser vi bland annat:

En legalisering skulle minska de offentliga utgifterna med 5,3 miljarder dollar på statlig och kommunal nivå, och med 2,4 på federal. Dessutom skulle legaliseringen av marijuana skapa skatteintäkter på 2,4 miljarder dollar årligen ifall marijuanan beskattades på samma sätt som andra varor, och 6,2 miljarder dollar årligen ifall den beskattades som alkohol och tobak.

Vårt synsätt sammanfaller inte med drog(ny)liberalismens strikta ekonomism. Istället närmar vi oss drogfrågan på ett mångformigt och prövande sätt. Droger kan vara legala, illegala, svaga, starka, giftiga, ofarliga, förödande, beroendeframkallande. Poängen är att de allra flesta använder dem, ofta, och av olika anledningar: för att stärka sig, för äventyret, för att de måste, för att det är illegalt, för att testa, för att mildra ångest och smärta, för att bli ännu mer arbetsamma eller ännu mer loja, för lyckan eller för olyckan, för ensamheten eller gemenskapen. Psykoaktiva substanser ingår i normaliteten.

Vi vet inte när människan började experimentera med droger. Vi vet inte ens när djuren började knarka. Att skriva drogernas historia innebär bland annat att man måste ägna sig åt arkeologiska utgrävningar av stenåldersbosättningar, för det verkar som om drogerna har varit med oss ända sedan vi kunde nyttja dem. Drogernas historia handlar om kontrollen över, institutionaliserandet av och handeln med de allestädes närvarande drogerna. Och om kriget mot dem.

Ändå är det inte i första hand drogerna som sådana som är intressanta: två rus orsakade av samma substans, med samma molekylära sammansättning, kan vara väsensskilda. Påverkan är i hög grad kulturell, beroende av historia, samhälle, omständigheter. I Italien kan tunga narkomaner bjudas på vin till maten men inte få en kopp kaffe efteråt. I Ghana varnas rökare för nikotinets skadlighet av folk med jointen i mungipan. Så länge morfinet bara missbrukades av överklassen såldes det över disk i Sverige.

När vår tids skötsamma studenter betalar dyra pengar för att kunna dopa sig med pseudoamfetamin för att öka vakenhet och minnesförmåga anses det rimligt; när den arbetslöse tar likartade medel för att känna eufori är han en knarkare. Denna kluvenhet genomsyrar all narkotikapolitik. Allra tydligast kanske det är i USA: det amerikanska 70-talet var vitpudrat av kokain, men det var först när de svarta upptäckte kokainderivatet crack som kriget mot narkotikan inleddes. Medan heroinet blev den nya demonen i inrikespolitiken, smugglade CIA råopium i Asien. Samtidigt som kriget mot narkotikan tvingar fram fler och fler fängelser i västvärlden där knarkhandelns underhuggare kan spärras in, låter man Afghanistans opiumbaroner och Colombias kokainkungar hållas, med följd att marknaderna i väst översvämmas. Kriget föder sig självt till ett svällande monster.

Samma kluvenhet kan också iakttas i uppdelningen mellan narkotikaindustrins "knark" och den boomande läkemedelsindustrins "mediciner" som inte sällan innehåller exakt samma substanser, men är paketerade och distribuerade på olika sätt. Kanske kan man också spåra denna kluvenhet i synen på de höjningar av serotonin som både ecstasy och prozac ger upphov till. Medan den förra tas för att man ska bli euforisk och utom sig en fredagnatt, tas den senare för att man ska må mindre dåligt och kunna sköta sitt arbete. Gränsen mellan kriget mot knarket och rätten till medicinering kan vara skillnaden mellan eufori och förnöjsamhet med det bestående.

Att eufori inte anses vara något eftersträvansvärt av dem som administrerar det moderna västerländska samhället framgår med all önskvärd tydlighet i den svenska narkotikalagstiftningen:

Med narkotika förstås i denna lag läkemedel eller hälsofarliga varor med beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper eller effekter och som 1. på sådan grund är föremål för kontroll enligt en internationell överenskommelse som Sverige har biträtt, eller 2. av regeringen har förklarats vara att anse som narkotika enligt lagen. (SFS, narkotikastrafflagen 1968:64, paragraf 8)

Sverige tillhör den yttersta prohibitionistiska falangen, med en "nollvision mot droger" som påminner om andra av detta vinterbitna lands egensinniga politiska visioner. Den svenska drogpolitiken har som högt uppställt mål att förverkliga ett historiskt unikt "narkotikafritt samhälle", i analogi med andra politiska fantasier om massbilism utan dödsfall, psykiatri utan självmord, klassamhälle utan konflikter, varufiering utan prostitution - kapitalism utan kapitalism. Nollvisionen manifesterar sig i lagstiftning och uppfostran, fängelse och skolor och klappjakt på nya syntetiska droger. Och där är euforin portförbjuden.

Prohibitionismen går ut på att svara på frågor om hur, var och när människor tar droger för att på så sätt effektivisera kriget mot drogerna. Utgångspunkten ifrågasätts aldrig: drogen är en demon som tar makten över brukaren. Det centrala för den prohibitionistiska politiken blir att sända tydliga signaler till allmänheten att samhället inte tolererar någon form av narkotikabruk. I den rådande debatten blir därför varje kritik, varje relativisering eller historisering av drogernas roll i samhället en förfärande dissonans som hotar signalpolitikens entoniga stämma. Denna förenkling hindrar att den avgörande fjärde frågan ens ställs: varför tar människor droger? Ur den svenska drogpolitikens perspektiv är det en farlig fråga, eftersom den öppnar drogpolitiken mot en horisontvid systemkritik och pekar mot samhället i narkotikan.

Detta brokiga tidskriftsnummer gör inte anspråk på fullständighet: många aspekter av ämnet saknas givetvis, framförallt beror det på att vi har velat uppmärksamma teman som sällan får plats i den rådande debatten. Avsikten med det här numret är inte att skicka ut några signaler. Den läsare som uppfattar signaler har sett fel.


Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.

Om numret i Tidningen Kulturen, på bloggen Copyriot, i GT/Expressen, Aftonbladet, Sydsvenskan, bloggen The Loser, i Expressens skandalartikel och ett svar på denna på ReageraMera