Göran Dahlberg & Anders Johansson  Inledning

Om man inte drog sig för det pompösa skulle man kunna säga att det här numret handlar om människan. Man skulle också kunna hävda motsatsen. Det är inte människans väsen eller idé som intresserar oss, utan hennes gränser, mått, rättigheter, kön, förmågor, modifieringar - om man så vill motsatsen till ”det nakna livet”, ett begrepp som blivit teoretiskt gångbart under de senaste åren. Frågan om detta nakna liv är en av utgångspunkterna för Documenta 12, som inlett ett samarbete med ett sjuttiotal tidskrifter (däribland Glänta) från hela världen. Tidskrifternas bidrag till denna diskussion kommer att sammanställas i olika former till den slutgiltiga utställningen i Kassel sommaren 2007.    

Det nakna livet - Hannah Arendt har beskrivit det som det liv som ingen ens bemödar sig om att förtrycka. Det är inte tillräckligt att bara leva för att räknas: de mänskliga rättigheterna tycks innefatta en paradox. Enligt Maria Johansen består denna i att de mänskliga rättigheterna ”förutsätter en abstrakt mänsklig varelse, ett naket liv som i den mån hon alls existerar är en skapelse av den suveräna makt som ex¬kluderat henne, och därigenom exkluderat henne från alla ord¬ning¬ar och alla rättigheter.” Det är inte svårt att se aktualiteten i denna iakttagelse: på ledarsidor och från politiska talarstolar talas det idag vitt och brett om behovet av att försvara de mänskliga rättigheterna, samtidigt som de människor med mest akut behov av dessa rättigheter - fångarna på alla världens Guantánamos, Hassan Asad i Göteborg, egyptierna Alzery och Agiza som CIA tog hand om på Bromma - uppenbarligen inte åtnjuter dem. Rättigheter och uteslutning tycks obehagligt nog gå hand i hand.

Eller som det formuleras av Gilles Deleuze i slutet av Judy Raduls essä om rättssystemets förvandlingar: ”rättvisa existerar inte, och mänskliga rättigheter existerar inte”. Det som existerar är uppfinnandet av rättigheter och lagar. I det avseendet har rättssystemet alltid påmint om teatern, även om rättsväsendet enligt Radul inte riktigt tagit konsekvenserna av de performativa aspekterna. Hennes resonemang mynnar ut i rättegången mot Saddam Hussein: det burliknande förhörsbåset; den smygfilmade hängningen… Man kan fråga sig hur lagen fungerade där. Man kan också fråga sig varför vi berörs så starkt av rättsliga skådespel överhuvudtaget. Poeten och essäisten Anne Carson går tillbaka till Longinos för att besvara frågan: vår själ berörs ”som om den själv hade alstrat det den hör”. För ett ögonblick är vi själva inne i dramat.

Alla dessa rättsliga eller utomrättsliga uteslutningar och inspärranden är naturligtvis intimt förbundna med övervakningssamhällets behov av och tekniska möjligheter att kontrollera, väga och mäta det mänskliga, både i allmänhet och på individnivå, med hjälp av fingeravtryck, irismönster, DNA-tester etc. Men det är alltför lätt att hänföra detta behov till det polisiära, och förbise samma iver att mäta inom filosofiskt tänkande, konst, litteratur, humanvetenskap osv. Mätandet av det mänskliga är en lång historia med en höjdpunkt på 1800-talet: man vägde människor och hundar just före och efter dödsögonblicket, och fann att människan faktiskt blev något lättare - 21 gram enligt den betydligt senare uppskattning som presenteras i filmen med samma namn. Mot den bakgrunden kan man som Michael Azar se en kritiskt konstruktiv potential i det måttlösa. Och kanske kan man, som Jonnie Eriksson visar, hitta den måttlösheten redan i det som ofta framhålls som den västerländska humanismens urkund, Protagoras sats ”människan är alltings mått”. 

När Lilian Munk Rösing argumenterar för att denna människa alltid har - eller bör ha - ett kön utnyttjar hon på sätt och vis just den potential Azar och Eriksson pekar ut. Det mänskliga måttet har alltid varit mannen, också för den konstruktivistiska feminism som kritiserar detta mått, hävdar Rösing. När hon framhåller könet som en bra idé handlar det om att omdefiniera människans mått. Den dövblinda hjälten ”O” i Irina Sandomirskajas osannolika historia gjorde i någon bemärkelse samma sak genom sitt eget liv: gav prov på en annan kroppslighet, en annan människa. Som Sandomirskaja skriver blir O ”en allegori över den mänskliga subjektiviteten: blind, döv, stum, ensam och berättande historier.” Det nakna livet framstår här som en möjlighet att uppfinna både sig själv och världen.

När Daniel Gahnertz skriver om en kompis som försökte hoppa från Älvsborgsbron i Göteborg närmar han sig också denna livets kombination av bräcklighet och efterhängsenhet: 

Han stod på räcket när polisen kom
och svepte in honom
i plädar och blått ljus.
Jag tror att han dog lite
eftersom han var så nära att lyckas
med att ge upp.


Omslag

Pris: 50 kr
Beställ nummer.