Göran Dahlberg  Ingress

Glänta har funnits i 10 år, drygt, och vi fortsätter även om vi ibland frågar oss varför. Varför just Glänta? Två saker brukar nämnas när de litterära, konstnärliga och teoretiska kulturtidskrifternas existens skall rättfärdigas. Att kulturtidskriften är essäns enda egentliga hemvist i det allt hårdare kontrollerade medielandskapet, och att den fungerar som en plantskola för blivande, riktiga, författare och andra professionella skribenter.  Retoriken är antagligen politiskt motiverad och alla dessa argument är väl i så måtto riktiga, men riskerar att missa den egentliga poängen: själva kulturtidskriften.

Plantskola? På en plantskola drivs plantor upp tills de kan planteras ut i trädgårdar eller i en skog. I kulturtidskriften kan man förvisso hitta en hel del odlingar, och framför allt det som odlats fram just där, genom ympningar, korsningar och gen-manipuleringar. Mycket av detta fortsätter också att leva och frodas just där. Glänta är i den meningen ett slags nomadiskt rum mellan skogens natur-skönhet och åkerns produktionskultur, och som därmed delvis bestäms av dem, hotas av dem, men som också kan utnyttja denna position utan att låta sig inordnas, vare sig som samma eller annan, och istället glida från genre till genre, från ämne till ämne och låta dem få det uttryck de kräver.

Essäns hemvist? Visst, kulturtidskrifter är och bör vara en plats för essän. Var skulle essän annars kunna finna en plats som - för att inte skapa tomrum (hemska tanke) eller inkräkta på de spalter som redan sålts till annonsörer - inte redan utmätts i ett exakt antal tecken? Men kulturtidskriften kan inte ta ansvar för essän. Tidskrifterna är något mer och - vilket är ännu viktigare - något annat. Glänta publicerar förvisso essäer, men lika ofta tillhör materialet snarare andra genrer - som poesin, novellen, samtalet, fragmentet, bildessän, den konstnärliga, den patafysiska, den encyklo-pediska, den (pseudo)vetenskapliga, roadmovien, e-postsamtalet, antologin, kartan, den homofoniska, den statistiska studien, enradingen…

När vi startade Glänta för drygt tio år sedan hade vi inga tankar på vare sig det ena eller det andra, att världen behövde en ny plantskola eller att vi skulle rädda essän. Vi tänkte på tidskriftens första nummer, som var tänkt att kunna omfatta allt. Vi förstod plats som mötesplats, genrer som hybrider - det var om inte helt öppet så mycket poröst. Vi såg ingen utsida, inga läsare andra än oss själva och våra gelikar; vi sålde inte ens prenumerationer. Eftersom det ofta var samma personer som skrev på många olika platser, antog vi dels att det borde finnas fler skribenter och konstnärer, oförlösta idéer och genrer, dels att det krävdes en ny plats för detta. Vi grävde inte bara där vi stod utan bad våra vänner göra detsamma.

Glänta startades utifrån ett begär eller en lust, som både kan uttryckas på ett traditionellt sätt som brist (cafésamtalets, snarare än mediesituationens) eller som en generell produktiv kraft (bra grejer, snarare än något genomgående tematiskt projekt). Det var i grunden en tilltro till den alkemiska principen som låg bakom, att förvandla akademiska uppsatser till kritiska och spekulativa alster. Varje form kan förädlas, tänkte vi då, men transmutation är ingen lätt sak. Glänta ville fånga upp människor, texter och projekt innan de blivit institutionaliserade, eller om vi kom för sent (vilket man gör ganska tidigt) avinstitutionalisera dem. Det handlade om institutionskritik och det gör det fortfarande, men på fler och andra sätt.

Det finns så oerhört mycket man kan göra i och av en oberoende kulturtidskrift, den kanske öppnaste av publicistiska genrer. Men lika lite som du som nu läser Glänta antagligen är intresserad av tidskrifter som sådana, är vi det. Vad jag skulle vilja säga är helt enkelt att ta kulturtidskrifterna för vad de är, vad de nu är.

Det nummer du nu fått tag på handlar vare sig om tidskrifter eller om det som jag då påstod att Gläntas första nummer handlade om: möten. Fängelsets gemenskap utgör här ett undantag, men framför allt är numret fyllt av icke-möten: med spöken, zombier, människor, levande likväl som döda, döende, skendöda. Icke-möten omväxlande präglade av oresonligt hat och oändlig förlåtelse, mer eller mindre medvetna politiska och poetiska skenmanövrar, flyktförsök, projektioner, parasiteringar; och i slutändan även skrivandets försök till utträde ur själva den symbo-liska ordning vi är vana att röra oss i.

På denna negativa väg riskerar vi naturligtvis gång på gång att begå det misstag som Georges Bataille här varnar för, att placera in dessa negativa/utstötta förhållningssätt/figurer i en helhet, att göra våld på dem. Vi - i den mån jag ens kan tala för ett vi - är medvetna om denna risk. Och ibland - som till exempel jag just nu - bejakar vi den.


Omslag

Pris: 50 kr
Beställ nummer.