Dominique Cabrera  Stanna kvar

Översättare: Fredrika Spindler

Dominique Cabrera föddes i Algeriet. 1962, strax innan självständigheten, flyttade familjen i likhet med så många andra till Frankrike, ett hemland som ingen av dem var hemma i. De blev pieds-noirs, invandrare i sitt eget land, algeriska fransmän i exil i Frankrike. Endast ett fåtal valde att stanna kvar och bli algeriska medborgare. Detta är Dominique Cabreras berättelse om dem som flyttade och om dem som stannade kvar.


Sommaren -62 är jag fyra år gammal. Vi flyttar till Frankrike. Vi tog flyget, i förväg. En konstig semester, vi tar med oss småkusinerna för att skydda dem, men vi vet inte mot vad. Caravellflygplanets fåtöljer. Svartvit tweed som kliar. Det som borde ha varit precis framför oss, Algeriet, ramlar ner i ett hål och försvinner. Något vitt med skuggor.

Min kusin, en liten mjuk kropp omfamnad av stolen bredvid mig. Lukten av pojke. Vecket i hans smala nacke. De svarta, täta ögonfransarna sänkta mot hans vita spanska kinder. Han vaknar. Han vill ha en smörgås, kaffe med varm mjölk. Han gnäller. Flygvärdinnornas uniformer. Marinblått, blont hår. Knut. I Caravellens natt syns nattlampornas blåa ljus på flygvärdinnornas kinder, det föraktfulla leendet. Alla dessa sydländska barn.

Orlyflygplatsen, en känsla av djup trygghet, en sommarmorgon. Än idag kan jag tillbringa timmar med att titta på flygplan som landar och lyfter bakom det stora fönstret i kafeterian, bara vara där i timmar, i kafeterian på Orly som vore det en av världens tryggaste platser.

Någonting har fastnat på stängslet till terrassen. Min mors scarf flaxar kring hennes fjärilsformade solglasögon. Gråter hon där bakom?

Sommarlov i Frankrike. Versailles, Galeries Lafayette, Bateaux-Mouches, tivolit Foire du Trône, Eiffeltornet, Trocadéro. Fjortonde juli på Champs Elysées. Soldaternas kakiklädda ben som rör sig rytmiskt i ett periskop av papp.

På bordet i den möblerade lägenheten i Lilas tar vi isär den grå pappcylindern. Jag kommer ihåg det ögonblick då jag förstod hur bilden formades bak och fram och speglades rättvänd. Ett spegelsystem som gjorde det möjligt för en flicka som kvävdes bland kjolar och byxor att se ovanför folkmassan. Med resterna av periskopet tillverkar morbröderna ett kaleidoskop. Pärlor. Glasbitar. Under middagsvilan sover vi inte. Kaleidoskopet snurrar i timmar.

Under siestan återvänder något från tiden innan Caravellen, tiden i Algeriet i det tysta huset, svalkan, skuggan i de stängda persiennerna. Framför fönstret syns mormödrarnas svarta klänningar. De går aldrig ut. De talar nästan inte mer. Sitter hopsjunkna i sina fåtöljer. Fråntagna allt.

Det blir höst, det blir en ny skolväska, och min fars hand i min på vägen till skolan. Stenbelagd gata. Fanns det gatsten där borta?

Jag minns den hala och runda formen av gatsten under skosulorna. Någonting nytt, att avvaktande undersöka, att känna på med tåspetsarna. Ingen nostalgi, ingen saknad över Algeriet. Natten i Caravellen har suddat ut Algeriets existens.

Tingen härifrån, ljusen, stenarna, lukterna, sättet att tala har ersatt det fullständigt, utsläckt det, annullerat det. Alla ting därifrån saknas. Det som sades saknas: gå ner till havet, gå på gatan, sova middag, äta mellanmål, sova, lära sig simma, gå till skolan, sjunga i kyrkan, springa, leka på gården. Det Algeriet som finns kvar för mig är ett Algeriet av ord, åsikter, gräl, det Algeriet som föräldrarna talar om, det Algeriet som fattas dem och som de begråter.

Efter sommaren regnar det och regnar: ”Men vad har vi gjort Gud för att bo i ett land där det alltid regnar?”

Under den vintern liknar Frankrike de trädgårdsmurar som krönts av sönderslagna glasbitar, kvävda under hundraåriga murgrönsrankor som vi plötsligt kunde se framför oss under skogspromenaderna. Privat område, privat jaktmark, varning för hunden, förbjudet att bada, förbjudet för resandefolk.

Ett höghusområde med en gräsplätt. Allt har krympt. Jag förstår ingenting, som om jag hade blivit en annan. Ska vi åka hem snart? Men det bara fortsätter, vi installerar oss. Jag vet inte längre varifrån vi kommer, varifrån vi har åkt. Runt matbordet kommer hemlandet tillbaka. Om man blundar och koncentrerar sig på hur maten smakar skulle man kunna tro att man återvänt.

På söndagarna åker vi till Orly och tittar på flygplanen. Ibland träffar vi folk vi känner. Någon där borta, en granne, en vän, jag vet inte, har packat ihop möblerna, kläderna, det övergivna porslinet och skickat alltihop till Frankrike i stora lådor. Man betalar vid ankomsten.

Föräldrarna betalar. Vi öppnar lådorna, där finns nästan ingenting, småsaker. Nästa söndag måste vi återigen betala för att öppna nya lådor. Det är som ett överraskningspaket. Dyrt. Det är för dyrt för innehållet. De bestämmer sig för att inte betala mer. Lådorna förstörs utan att öppnas. Vi kommer aldrig att återse matsalsmöbeln, bröllopspresenterna. Silverskedarna, överkasten, leksakerna, köksbordet, bäddsoffan.

Nuförtiden känner jag mig som om jag lämnade ett hus strax innan elden bröt ut. Det är som ett glömt knytnävsslag eller en glömd örfil; endast blåmärket finns kvar, märket av fem fingrar. I skolan och i medierna blir vi ”piedsnoirs”. Tillsammans med min bror letar vi i historieböckerna efter upplysningar om detta förlorade Algeriet som föräldrarna ständigt talar om. De säger att man måste börja om på nytt, dra ett streck över det gamla. De säger det så ofta att vi mycket väl märker att de inte klarar av det…

Det första steget mot att bli vuxen eller inte bli det är upptäckten av en smärta som är så stark att våra föräldrar, unga, starka, glada och allsmäktiga i Algeriet, förintas i Frankrike. De är så förlorade att de inte kan hjälpa oss.

I boken finns ett färgtryck av en algerisk bey som ger en fransk officer en örfil, en gåtfull flugsmällehistoria. Vi räknar ut att om Algeriet blev franskt 1830 så kan man utan att ljuga säga att vi är fransmän eftersom Algeriet, vid tidpunkten då vi föddes, var franskt. Men det går inte, man måste alltid ställa sig upp i början av varje skolår och högt säga var man är född.

Jag har idag svårt att komma ihåg varför det var så smärtsamt att uttala ordet Algeriet. Jag kommer ihåg att jag ville likna dem, likna fransmännen. Inte skilja mig från dem. Vara blond med uppnäsa och fräknar, vara född i en liten normandisk by. Det gick inte att dölja sanningen, det gick inte att vara med dem…

Vi retar fransmännen och avundas dem. Vi kallar dem ”patos”, de är naiva och mystiska, snåla och distingerade. Till och med de fattiga ser rikare ut än vi därför att de är hemma hos sig. De talar en ren franska, utan accent, liksom abstrakt och kroppslös.

Vi pied-noirs, vår familj, talar ett språk överbefolkat av bastardiska ord, inlånade formuleringar. Det är ett fysiskt, konkret, uttryckligt, omåttligt språk, en blandning av spanska, arabiska, italienska och franska. Det är ett vackert och levande folkligt språk som sätter ihop och uppfinner. Jag trodde att det var ett språk att dölja.

Eftersom man måste bli fransk från Frankrike kommer jag att glömma det språket, skämmas över det, liksom mina farföräldrar slutade tala spanska med sina barn för att de skulle bli algeriska fransmän.

Hur blir man fransman när man redan är det, och just därför måste lämna Algeriet? Ska man uttala ”a”-na och ”é”-na stängda eller öppna? ”Méson” eller ”mèson”? Vad är franska? Vad är det för accent vi har?

En dag har någon med sig en bandspelare. Hela familjen spelas in. Efteråt lyssnar vi till oss själva. Vi skrattar. Kvinnorna rodnar.

Jag kommer att bli bäst i klassen på uppsatsskrivning, bäst i klassen i konformism, anpassning till skolsystemet, med en flygvärdinneröst.

Tjugofem år går. Jag är sju, tolv, femton, tjugo, tjugofem år i Frankrike. Jag läser latin, grekiska och engelska. Jag är den första i familjen att ta studenten. Jag artikulerar tydligt. Jag dricker te. Jag avskyr pied-noir-folkloren, pied-noirmachokulturen, familjefesterna, familjen som stam, de ändlösa blanketterna som alla pieds-noirs måste fylla i för att få ersättning från staten, nostalgin över det förlorade paradiset. Min integration i Frankrike fördubblas av det sociala uppsving och den sexuella frigörelsen som tillhör min generation. Allt skiljer mig ifrån mitt ursprung. Jag går i kvicksand. Jag svimmar på gatorna. Att förlora medvetandet.

En dag, eftersom jag har gått en filmskola, spelar jag in en kortfilm med mina föräldrar och min syster Nathalie. Vi ska tala om Algeriet. Två dagars inspelning. André har gett mig pengar och uppmärksamhet. Robert är kameraman. Han lyssnar. Edmée tar upp ljudet. Hon tittar. Det är roligt att göra film, att skoja med sin barndom, och sen går det inte längre, det blir pinsamt, det bjuder motstånd. Naturligtvis präglar det filmen. Den går hårt åt mina föräldrar, går hårt åt Nathalie, och går därmed hårt åt mig själv, för lång tid framöver.

Min mamma, som sitter på sängen i sitt rosa sovrum, blir upprörd, försöker säga något sant, men den spänning som finns mellan oss…

”Jag kände mig inte som om vi bodde i en koloni. Pappa var tjänsteman där borta på samma sätt som han skulle ha varit det här. Vi var inte rasister. Idag betyder det något att vara rasist. På den tiden var det inte samma sak… Det fanns en åtskillnad mellan oss som vi inte kunde göra något åt. Vi levde bland oss själva: de levde ’bland oss’. Vi var inte arga på varandra för det. Men det fanns en barriär. Man gifte sig inte, om man gifte sig var det ett drama…

Historien skrivs alltid i efterhand, men när man lever historien lever man i vardagen, araberna på en sida och européerna på en annan. Vi lade inte märke till det. Vi sa inte till oss själva ’oj, se där, alla stackars araber, de borde ändå vara fler av dem i skolan’, nej, vi tänkte inte ens på det. Det måste man ändå säga. Och om det är att vara rasist, ja då var vi rasister.”

Mot dagens slut ville jag spela in ytterligare en sekvens med min pappa. Det fanns bara sex minuter film kvar. Ljuset höll på att försvinna och jag ville att han skulle berätta en historia, samma som han berättat för mig några veckor tidigare för första gången. Jag återger den här som jag kommer ihåg den.

Under kriget i Algeriet hade en av gammel-farbröderna gömt en algerier som jagades av franska gendarmer. Han var förstås inte på arabernas sida, aldrig i livet, nej, men han var en hederlig människa som bara hade handlat impulsivt, bara så där, av ren mänsklighet. Han arresterades och torterades och fick sitta i fängelse under hela kriget. Vid självständighetsförklaringen blev han fri, men istället för att åka till Frankrike som alla andra beslöt han sig för att stanna i Algeriet. Han kunde inte förlåta de franska poliserna som torterat honom. Och han blev kvar i Algeriet tills han dog, för inte så länge sedan.

Det var den historien jag ville ha i min kortfilm. Kanske var det oron över att filmen höll på att ta slut, kanske jag gjorde en klumpig inledning, kanske han ville hjälpa mig för mycket… Historien lyckades han i alla fall inte berätta på något enkelt sätt. Han snurrade in sig i omständigheterna, finfranskan, omskrivningarna.

För historien var i själva verket allt annat än enkel. Den hamnade mitt i brännpunkten. Araberna, fransmännen, en pied-noir. Nej nej, han var inte på arabernas sida direkt, den gamle farbrodern, det var nästan en slump att han gömde den där förföljda araben, det var en helt vanlig pied-noir. Men till slut hamnade han i fängelse i alla fall…

Kanske historien var för belysande. Kanske var det i alltför hög utsträckning en historia som tilltalade mig. När de sex minuter som var kvar av filmen tagit slut ställde vi i ordning, och bjöds på middag på terrassen. Den var naturligtvis utsökt. Jag tror att de var lyckliga över att komma närmare dem som deras dotter gjorde film med i Paris.

Vid klippbordet såg vi senare hur min far försökte berätta om sin gammelfarbror och det gick inte att använda det, gick inte att hitta en plats för alla känslor, all denna klumpighet. Jag borde ha åkt tillbaka, försökt igen eller ha använt materialet i alla fall, som det var… Den illa berättade, illa mottagna historien fortsatte att beröra mig. Jag tog reda på ifall det inte fanns några andra pieds-noirs som hade stannat kvar. Jag träffade några, jag träffade ytterligare några. Jag insåg att det fortfarande fanns tre tusen kvar idag. Pieds-noirs, som blivit algerier. Gammelfarbrodern var försvunnen, liksom hans tillhörigheter.

Denise talade med mig om Isabelle och François, vars föräldrar bodde i Algeriet. Deras dotter gick på det daghem där hon arbetade. De bjöd mig på en patata-kebab. De bjöd med François mor, Fanny, som var på besök i Paris. Mötet var fyllt av värme, det speciella sätt som pieds-noirs har att vara välkomnande och nära, inte göra sig till, ta saker som de är, prata i timmar och skratta åt allt, och först och främst åt sig själva. Efteråt insåg jag att den middagen liknade min barndoms söndagar.

Men dessa pieds-noirs berättade märkliga saker. Jag minns särskilt Fanny och Isabelle. Isabelle berättade att hennes föräldrars familj bodde där borta sedan tre generatione tillbaka. Hennes far, som var läkare, var tjugofem år vid självständigheten; han hade stannat kvar därför att han kände sig hemma, och hade långsamt kommit till insikt om det. Han var den ende i familjen som stannade. De hade stora förhoppningar. De trodde att de var med om stora saker. De sökte algeriskt medborgarskap sex år senare. De var protestanter. I Algeriet är det inte samma sak att vara fransman och algerier, och de kände sig bättre till mods genom att bli algerier. Man respekterade dem på ett annat sätt, man talade med dem på annat sätt, de kände att de satt i samma båt som alla andra, att de inte var utsända franska statstjänstemän… Men, sade Isabelle, det räcker inte med medborgarskapet för att bli algerier, man är ändå lite utlänning, fransman i Algeriet. Men ändå, det var en tillgång.

Fanny bodde omväxlande i Paris och Alger, hon var algeriska och sade: ”Vi blev personer som vi aldrig skulle ha blivit i annat fall, vi har tagit ett verkligt steg mot en annan kultur och vi förstod att världen delar sig mellan de fattiga och de rika. Om jag kunde ha fört vidare en enda sak till mina barn…”

Och där kände jag plötsligt att det väsentliga i förmedlingen utspelade sig: ”När jag ser mina bröder och systrar som bestämmer sig för att begära franska identitetshandlingar och åka och studera i Frankrike, så är jag säker på att det är mycket dramatiskt för min far.”

Det fanns ett drama, en historia som ingen hade berättat – det fanns ansikten, det var en film. Kanske en nödvändig film.

(…)

Jag skriver, jag beskriver dem och jag ser vilken situation jag befann mig i: jag älskade dem. Jag ville att de skulle adoptera mig. Jag letade efter en stam. Jag tyckte att deras val var vackra och rätta. Att Algeriet just nu vred sig i de värsta av konvulsioner var en annan historia. Jag var på deras sida. Fel plats? Kanske, men det var den enda möjliga…

Jag var i Alger, dotter till pieds-noirs, och de som hade valt att stanna, som valt att leva i ett underutvecklat land, som hade gått med på allt, som hade sett sina barn försvinna, de berörde mig, dessa vänsterkatoliker från Hydra. Jag använde dem som rollfigurer för att ge form åt någonting som endast berörde mig, och som i vissa ögonblick sammanföll med deras historia. Jag sökte efter den plats, den höjd från vilken det var möjligt att filma dem. Men den enda plats jag fann var deras barns. Det var subjektivt, med handkamera, en blick som söker någonting.

För deras del så tror jag att de använde det här mötet och den här filmen för att sammanfatta det som man aldrig talade om. Man återkommer inte till sitt förflutna i Algeriet. Jag menar förstås inte högtidstalen, minnesceremonierna, medaljerna, riterna etc. Jag talar om att belysa det förflutna och använda sig av det för att förstå det nuvarande. Dessa människor, helt och håller algerier, var inga undantag från den fruktansvärda regeln: att leva utan historia.

Ghania sade: ”Det kunde ha funnits tusentals par som Luc och jag, om inte OAS [Organisation de l’Armée Secrète] hade funnits.” Men plötsligt tystnade hon, och var inte helt säker på vad hon sade. En fråga var ännu en gång ställd, en fråga utan svar: kunde det ha blivit på något annat sätt? Skulle pieds-noirs ha kunnat stanna? Alla svarade att de som stannade var de enda som kunde göra det.

(…)

På kvällen, middag med Naïmas föräldrar. Små barn springer på terrassen. Det är enkelt och hjärtligt. Fadern är läkare, modern tjänsteman. De får betalt via konton i Algeriet, i dinarer. Det är en sak att stanna kvar; en annan att anta nationaliteten. Det är att gå över gränsen. Det var från och med då som deras grannar började tala med dem på ett annat sätt, det var då som man berättade om familjens döda, napalmen i byarna. De blev jämlikar och delade verkligen landet med algerierna.

Hennes pappa: ”– Algeriet… ja, det är mitt land. Vi sitter i skiten just nu, och det verkliga problemet är hur vi ska kunna lösa det. Det är det vi talar om på morgnarna, när vi går igenom journalerna på sjukhuset med kollegorna, när de säger: Vi har inte råd, vi kan inte göra si eller så… Och då säger jag till dem att vi får väl göra det utan att ha råd…”

”Min far tänkte aldrig att han skulle stanna i Algeriet, för han var där tack vare den ’franska civilisations-missionen’, som han ofta sade. För mig är Algeriet verkligen mitt land; det är skillnaden. Och samtidigt är det sant att det finns en tvetydighet, att det är smärtsamt, och att vi inte lyckas klara ut de där frågorna. För mig var det till exempel helt uppenbart att vi skulle lära oss arabiska. Och ett annat exempel var att islam var statsreligion, det var givet.”

Hans fru: ”– Vi stannade för att vi kände oss bra här. Vi satte ungarna i en algerisk skola eftersom vi själva inte talade arabiska; det var en fruktansvärd brist. Vi tänkte oss att våra ungar inte kommer att lära sig arabiska hemma, och om de inte lär sig det i skolan kommer de definitivt att vara främlingar i det här landet. Vi bestämde oss för att göra så här med Pierre-Yves för vi tänkte att då skulle i alla fall inte han ha några problem…”

Hennes pappa: ”– Ja nu fick han ju problem i alla fall. Som tur var hade han två eller tre kompisar som åkte buss hem tillsammans med honom… För en blond unge med blå ögon hade naturligtvis problem på bussen. Under en termin undrade vi om vi hade gjort rätt, men så såg vi att vi hade gjort helt rätt…” Skratt.

Vad tycker hennes syster? Fadern lutar sig mot henne, retsamt. ”Är du arg på oss för att vi lät er lära er arabiska?” Hon gör en liten grimas. ”Nej, jag är arg för andra saker.” Skratt. Hon tar sats:

”Jag har ofta sagt att kriget i Algeriet inte tillhör min historia. Det är en ganska våldsam reaktion gentemot något ganska tvetydigt, outtalade saker, men det är också en speciell situation på grund av mina föräldrars val; och jag har lidit mycket till följd av det valet. Jag läste i fader Scottos bok – han som också valde att bli algerier – att det inte var helt uppenbart, att det kändes nödvändigt men att det samtidigt alltid fanns något kvar som gjorde att man aldrig skulle bli algerier som de andra, att det var omöjligt.”

Pappan: ”– Ja men om du säger: jag bygger mitt land…”
Naïma: ”– Men ändå, gentemot era släktingar, era föräldrar som är i Frankrike.”
Mamman: ”– Men det var tack vare det här som dina morföräldrar och farföräldrar kan komma tillbaka till Algeriet, bo hos barnen, träffa algerier. Tvärtom, det är en tillgång för dem.”
Naïma: ”– Ja. Men det uttalas aldrig.”
Mamman, efter en paus: ”– Kanske vi inte har förklarat det tillräckligt.”
Tystnad.

Det är slut på film. Vi äter tillsammans. Vi fortsätter att tala om allt som skiljer oss ifrån dem på andra sidan; om det broderskap som den delade sorgen ger, om deras övertygelse att vara hemma här, vad som än händer; livet här, västvärldens förakt för araberna.

(…)

Fanny. I trädgården, med bilarna som åkte förbi och som stundtals överröstade henne, sade hon: ”Det värsta var slutet av 1961 och första halvan av 1962. Man kunde inte gå ut utan att snubbla över ett lik och det gick inte ens att stanna upp. Jag tror att det är detta jag aldrig kommer att kunna förlåta dem. Jag bestämde mig för att dra en linje mellan dem och mig, och att befinna mig på andra sidan linjen. Att byta nationalitet, för mig, innebar just det.”

För mycket känslor. Sådär. Bryt.

 

Urval och översättning från franskan av Fredrika Spindler. Publicerad med tillstånd från författaren.

Omslag

Pris: 50 kr
Beställ nummer.