Göran Dahlberg & Victoria Fareld  Ingress

Sanning och försoning. Orden riskerar att kollapsa under sin egen tyngd, och tyngre blir de. Liksom sanningen inte kan finnas utan lögnen, har oförsonligheten sin hemvist i hjärtat av försoningen. Det säger i alla fall Hegel, och följer man Hegel hela vägen kommer man fram till den punkt där man tvingas hålla med honom mot honom: det är på bekostnad av den absoluta försoningen - där andens sår läks utan att lämna några ärr - som historien fortskrider. 

Ett nummer om sanning och försoning handlar därför rimligtvis lika mycket om lögn och oförsonlighet. Det handlar om tortyr och folkmord, om vad som går att förlåta och inte. Hannah Arendt har en gång svarat, med ett välkänt citat, på varför det är nödvändigt att förlåta: ”ty människorna vet inte vad de gör”. Den osäkerhet som utmärker människans handlande gör förlåtelsen till en oundgänglig politisk fråga. Ändå kan det inte finnas någon förlåtelsens politik; förlåtelse kan aldrig bli en angelägenhet för statliga institutioner. Eller? 

Ett drygt decennium har gått sedan Sydafrikas Sannings- och försoningskommission upprättades på initiativ av Nelson Mandela för att nå samhällelig försoning med landets våldsamma förflutna. I drygt tjugo länder har det genomförts, eller pågår, liknande processer, och även om flera av dem inleddes redan under 80-talet har den sydafrikanska modellen haft en avgörande betydelse. På den internationella politikens arena är ett begrepp som hållbar försoning - sustainable reconciliation - nu högst gångbart.

Sydafrika får ofta utgöra modellen för en lyckad försoningsprocess. Men är försoningen hållbar om den utspelas mellan svarta och vita - män? Kan man ens tala om försoning i ett land med en av de högsta våldtäktsfrekvenserna i världen, oförändrad sedan apartheidtiden? Den sydafrikanska sanningskommissionens uteslutning av kvinnliga våldtäktsoffer har lett till att kvinnor inte har någon plats i det nya politiska landskapet. Kvinnor utgör, skriver Louise du Toit, försoningens själva möjlighetsvillkor, samtidigt som de inte själva är delaktiga i den, mer än som dess konstituerande uteslutna. Lösningen på detta är, hävdar hon, inte någon ny diskussion om vare sig sanning eller försoning, utan en upplösning och omformulering av själva det politiska.

Men hur släpper man taget om sitt förflutna? Det handlade i Sydafrika inte i första hand om att döma och ställa de skyldiga inför rätta, utan om att som mottot löd nå ”förståelse inte hämnd”, en försoning bortom juridikens räckvidd. Youk Chhang, ledaren för det kambodjanska dokumentationscentret, är av en annan åsikt. Han kräver personligt ansvar för de förbrytelser som Röda khmererna begick under 70-talet med två miljoner döda som resultat, detta i ett land med en befolkning mindre än Sveriges. Att försonas med sitt förflutna handlar här om att blottlägga sanningen, utkräva ansvar, och gå vidare. Man bortser åtminstone tillfälligtvis från inblandningen av alla andra, från vietnameser, amerikaner, kineser, och tar ansvar för sitt eget förflutna. Och ansvar måste utkrävas. Jens-Martin Eriksen hävdar att anledningen till att Röda khmererna kan dömas (eller offras) just nu är att ingen någonstans längre behöver dem som brickor i något politiskt maktspel.

I Bosnien är situationen återigen en annan, landet har uppnått fred, och strävar efter rättvisa genom krigsförbrytartribunalen. Men någon sannings- och försoningskommission har inte slutförts, vare sig i Bosnien eller något annat land i forna Jugoslavien. Johanna Mannergren Selimovic skriver att kampen om historien, elva år efter krigsslutet, är lika intensiv som någonsin och vapnet framför andra är offer- snarare än hjältekulten, förlorar- snarare än segrarrollen. Det tycks vara svårt att hitta en balans mellan för lite och för mycket minne, mellan total tystnad och ett melankoliskt ältande av historien. 

Kanske vilar förmågan att gå vidare ytterst på förmågan att glömma. Men kanske är vi också moraliskt förpliktade att minnas, att vara en del av vårt samhälles kollektiv(a minne). Jean Améry, som överlevde Auschwitz, kan bara försonas med det förflutna genom att kräva det omöjliga: att göra det gjorda ogjort. Men han är inte ute efter rättvisa. Den kan ändå bara i bästa fall bli hypotetisk, konstaterar han. Vår moraliska plikt är att inte förlåta, att inte lösgöra oss från det förflutna, glömma och gå vidare. Han förnekar tidens läkningsprocess och talar istället om Tysklands kollektiva skuld, en dåtida, nutida och framtida skuld som även drabbar dem som tror på och välkomnar en försoning med det förgångna. Trots att det leder till att han ”spikas fast på sin fördärvade historias kors” varken kan eller vill Améry bli kvitt ressentimentet, de svagas moral, han måste helt enkelt lära sig att leva med det. Och vi med honom. Vi måste, som Roy Ben-Shai uppmanar oss i en reflexion över tonläget i hans filosofi, vara ”idel öra”.

Améry har ställt frågan ”hur mycket hem behöver en människa?” Den frågan skulle kunna omformuleras till ”hur mycket historia behöver en människa?” Försoning innebär ett sorgearbete, en beredvillighet att förändras genom det som har gått förlorat. Både minne och glömska är därför avgörande. I försoningen blir det förflutna, i återskapad form, ett element i det som utgör det nya.

Var ligger vårt samhälles glömska? Vad skulle en sannings- och försoningskommission handla om i Sverige? Vad är plikt att kollektivt minnas? Skotten i Ådalen, de goda relationerna till nazityskland, IB-affären, tvångssteriliseringarna, förtrycket av samerna, världens första statliga rasbiologiska institut? 

Göteborgshändelserna? Bland dessa händelser döljer sig en mängd obehagliga och obesvarade frågor: Varför ringade man in Hvitfeldtska gymnasiet med containrar? Varför gjorde man husrannsakan på Schillerska gymnasiet? Var polischefen Håkan Jaldung paranoid, förvirrad, dum i huvudet eller bara ett verktyg för USA:s militär och underrättelsetjänst? Fanns T-Gul? Har han någonsin funnits? Den efterföljande sanningskommissionen, ledd av Ingvar Carlsson, ägnar stor möda åt att rekapitulera händelseförloppet och riktar skarp kritik mot polisledningens hantering, men kan egentligen inte svara på någon av dessa frågor. Kommissionen utesluter i själva verket ingen av de olika teorierna om varför det som hände hände. Bland annat för att det handlar om säkerhetspolitik, alltså hemliga saker.

Sanning och försoning handlar delvis om att bringa saker i offentligheten. Detta har förmodligen aldrig varit lätt, men som idéhistorikern Maria Johansen visat i Offentlig skrift om det hemliga blir de offentliga utredningarna alltmer hemliga. Och det finns andra tecken: underrättelsetjänster får alltmer makt och befogenheter, allt fler och större delar av samhället undantas från offentlig kontroll. Sanningar hemlighålls. Representationsfrågan är även i detta fall central. Hur ska alla röster kunna höras? Många är tystade, många döda. Alfredo Jaar pläderar för ett slags minimikrav på kulturproducenter att inte på ett oreflekterat sätt ägna sig åt att reproducera - vilket inte är så enkelt som det låter när man talar om att tala. Så till vilken nytta, alla dessa uppmaningar att tala? Anders Johansson ställer sig frågande till vår tids ”besatthet av att minnas”. Som om allt tal om vad som hänt skulle kunna omvandlas till kunskap som kan användas framlänges, som ett vaccin mot framtidens ovisshet. 

I det här fallet börjar det med ett bråk på en gata i Huamanga och slutar med Aase Bergs uppmaning till försoningsförespråkarna att den som använder en metafor ska kunna käka den: ”Kom nu ketchup, så går vi!”


Omslag

Pris: Slutsålt
Beställ nummer.

"ett nummer som, som vanligt, är häpnadsväckande väl sammansatt och mycket värdefullt" (Jonas Thente, DN)