Mara Lee: Rödluvan och härmapan

En timme innan vallokalerna stänger publicerar Glänta Mara Lees text ”Rödluvan och härmapan”. Inlägget var en av flera mikroföreläsningar under vårt arrangemang på Konstfrämjandet i fredags. Två dagar innan valet lyfte Mara Lee fram det som inte låter sig bortförklaras, handlingar som går mot allt förnuft och rimlighet.

Det här korta inlägget tar vid där min text ”Härmapor hamnar i helvetet” slutar.
Mot slutet av den reflekterar jag kring tre saker. Dels frågar jag: Hur gick det till när hatspråk approprierade yttrandefriheten? Vad gjorde vi andra när detta skedde? Hur tillät vi att censur blev vår hörna, medan de lag beslag på yttrandefriheten.
För det andra ger jag ett exempel på hur diskursen kring valfrihet i 60-talets USA inte bara är kapitalistisk slentrianretorik, utan blir ett medel genom vilket Jim Crow-praktiker kan fortsätta att utövas i ett skede då explicit rasistisk retorik till slut hade förlorat sin intellektuella legitimitet.
För det tredje avslutar jag texten med att påminna om att historiskt sett har demokratier uppstått genom våld och revolution, och gått under via fria val och fredliga, demokratiska medel.

Så, en potentiell fortsättning på min text om härmapor och de specifika former av maskering som jag där omnämner som mimikry, är att gå in på så kallad aggressiv mimikry. Till exempel sker det när rovdjur lockar till sig sina byten genom att efterlikna något harmlöst. Lockelsen utgörs ofta av ett löfte om mat eller sex, men inte alltid. Biologer som arbetat med aggressiv mimikry använder gärna det idiomatiska uttrycket ”ulv i fårakläder”. Det är en figur som är hämtad från Bibeln och vars betydelse alla känner till. Den används inte sällan inom politisk retorik, till exempel om högerpopulistiska partier som försöker bli rumsrena. Men det finns åtminstone en sak som stör mig med denna figur. Jag ska förklara vad det är med hjälp av ett av dess mest välkända litterära exempel: Rödluvan och vargen.
Kan det kanske vara så att Rödluvan genast fattar att det inte är mormor som ligger där i sängen, utan någon helt annan, någon farlig? Bara detta att hon ställer sina idiotiska frågor är väl bevis nog på att hon faktiskt förstår: Varför har du så stora ögon, öron, mun etc. Jag menar, det måste finnas en gräns för hur korkad och naiv vi kan inbilla läsaren att en flicka är.

Och det är här det blir riktigt problematiskt: För nej, det finns uppenbarligen ingen gräns för hur naiv och korkad vi kan inbilla oss att läsaren, eller folket, är. Ulven i fårakläder bygger på premissen att vi är korkade, naiva och oskyldiga, som en skock får: figuren blir begriplig först i ljuset av att vi accepterat att vi egentligen är helt oskyldiga.
Jag undrar, eftersom denna tankefigur är så pass vanligt förekommande i den politiska debatten: Är det verkligen vi motar Olle i grind, genom att situera oss som oskyldiga, och dem som ondskefulla?
Jag tror att Rödluvan visste hela tiden, ända från att vargen började följa efter henne i skogen. Och jag tror att hon stannar kvar och ställer sina idiotiska frågor, inte trots, utan på grund av risken.
Det finns ett experiment som visat att människor för att slippa ha det tråkigt och göra ingenting under hela femton minuter, hellre ger sig själva stötar som orsakar smärta. Upp till 190 stötar var det en av experimentdeltagarna som gav sig själv, bara för att han inte uthärdade att sitta i ett rum och göra ingenting.
Att vi ibland utför handlingar som går mot allt förnuft och rimlighet, handlingar som inte kan bortförklaras eller ges prydliga orsakssamband – är en av humanismens stora stötestenar.
Ibland vill vi helt enkelt bara göra det förnuftsvidriga.
Det är det som är individualism,
det är det som är valfrihet.

Jag går in, jag blir kanske uppäten, men jag går in ändå.

 

 

Comments are closed.