Kärlek i Syrien

av Navid Kermani

Samma dag som jag nåddes av nyheten om att jag tilldelats Tysk Bokhandels Fredspris fördes Jacques Mourad bort i Syrien. Två beväpnade män hade tagit sig in i klostret Mar Elian i utkanten av den lilla staden Qaryatein och krävt att få träffa fader Jacques. De fann honom troligen på hans karga lilla kontor, som också är hans vardagsrum och sovrum, högg tag i honom och tvingade honom med sig. Den 21 maj 2015 blev Jacques Mourad den så kallade ˮIslamiska statensˮ gisslan.

Jag lärde känna fader Jacques hösten 2012, då jag befann mig på en reportageresa i det redan då krigshärjade Syrien. Han ansvarade för den katolska församlingen i Qaryatein och tillhörde samtidigt Mar Musa-orden som grundats i ett förfallet fornkristet kloster i början av åttiotalet. Det är en speciell, och förmodligen unik, kristen gemenskap eftersom den är djupt engagerad i mötet med islam och kärleken till muslimerna. Lika samvetsgrant som nunnorna och munkarna följer sin katolska kyrkas bud och ritualer, lika seriöst ägnar de sig åt islam, och tar del av den muslimska traditionen, till och med ramadan. Det låter inte klokt, rentav vanvettigt: kristna som, med sina egna ord, förälskat sig i islam. Och ändå var just denna kristet-muslimska kärlek till helt nyligen en realitet i Syrien och är det ännu i många syriers hjärtan. Med sina händers arbete, sina hjärtans godhet och sina själars böner skapade nunnorna och munkarna i Mar Musa en plats som för mig framstod som utopisk, en plats som de inte skulle ha sagt ˮföregrepˮ, men väl ˮgav en förkänsla avˮ, de yttersta tidernas försoning, vilken de förutsatte måste komma. Ett kloster i sten från sexhundratalet mitt i de syriska ökenbergens överväldigande ödslighet som besöktes av kristna från hela världen, där många tiotals, ja hundratals arabiska muslimer dagligen knackade på porten för att få möta sina kristna syskon, för att tala med dem, för att sjunga och tiga tillsammans, men också för att få be enligt sin muslimska ritual i ett bildlöst hörn av kyrkan.

När jag besökte fader Jacques 2012, hade gemenskapens grundare, den italienske jesuitprästen Paolo Dall’Oglio, nyligen landsförvisats. Fader Paolo hade alltför högljutt kritiserat Assadregeringen, som besvarat det syriska folkets nio månader långa, fredliga rop på frihet och demokrati med gripanden och tortyr, batonger och automatgevär, och till sist också med fruktansvärda massakrer och till och med giftgas, ända tills landet slutligen drogs ned i inbördeskrig. Men fader Paolo hade också kritiserat de syriska statliga kyrkorna som valde att tiga om regeringens våldshandlingar. Förgäves hade han sökt vinna europeiskt stöd för den syriska demokratirörelsen, förgäves uppmanat FN att inrätta en flygförbudszon eller åtminstone skicka observatörer. Förgäves hade han varnat för ett krig mellan religionerna, ifall de sekulära och moderata grupperna skulle lämnas i sticket och de enda som fick stöd från utlandet blev jihadisterna. Förgäves hade han försökt tränga igenom vår mur av apati. Sommaren 2013 återvände grundaren av gemenskapen i Mar Musa i hemlighet till Syrien, för att engagera sig för några muslimska vänner som tagits till fånga av IS, och blev då själv bortförd av organisationen. Sedan den 28 juli 2013 saknas alla spår efter fader Paolo Dall’Oglio.

Fader Jacques, som nu ensam ansvarade för klostret Mar Elian, är en helt annan människotyp, ingen benådad talare, ingen karismatisk person, ingen temperamentsfull italienare, utan precis som många av de syrier jag lärt känna en stolt, eftertänksam och ytterst älskvärd man, ganska reslig, med brett ansikte och kort ännu svart hår. Naturligtvis hann jag inte lära känna honom så väl, men jag deltog i mässan, som var fylld av hänförande vacker sång precis som i alla österländska kyrkor, och jag kunde se hur uppmärksamt han pratade med de troende och alla lokala notabiliteter vid middagen efteråt. När alla gäster tagit avsked tog han mig med till sitt minimala rum för en halvtimmes intervju. Han ställde fram en stol bredvid den smala sängen som han själv satte sig på.

Det var inte bara hans ord som överraskade mig – hur oförskräckt han kritiserade regeringen, hur öppet han också talade om det hårdnande klimatet i sin egen kristna församling. Det som gjorde ett ännu djupare intryck på mig var hans person: en man som tystlåtet, mycket ansvarstroget, inåtskådande och asketiskt tjänade Gud – det var så jag uppfattade honom – men som nu, när Gud gjort honom till själasörjare för de hårt ansatta kristna i Qaryatein och till ledare för klostergemenskapen, även utförde denna offentliga uppgift med all sin kraft. Han talade lågmält och långsamt – mestadels med slutna ögon – som om han medvetet ville sakta ned pulsen och utnyttja intervjun som en andhämtningspaus mellan två ansträngande förpliktelser. Dessutom talade han mycket genomtänkt, i tryckfärdiga meningar, och med en sådan tydlighet och politisk skärpa att jag flera gånger frågade om det inte var för farligt att citera honom ordagrant. Då öppnade han de varma, mörka ögonen och nickade trött, jodå, jag kunde trycka alltihop, annars hade han väl inte sagt det. Världen måste få veta vad som händer i Syrien.

Den där tröttheten var också ett starkt, kanske mitt starkaste, intryck av fader Jacques – det var tröttheten hos en människa som inte bara insett, utan också bejakat, att hon kanske inte kommer att få någon vila förrän i nästa liv, tröttheten hos en läkare eller brandman som ransonerar sina krafter när nödläget tar överhanden. Och som präst mitt i kriget var fader Jacques både läkare och brandman, inte bara för förskräckta själar, utan också för de behövande kroppar som han oberoende av deras tro erbjöd mat, kläder, husrum och framför allt omtänksamhet. Hundratals, eller kanske fler än tusen, flyktingar fick mat och husrum av klostergemenskapen Mar Musa, de allra flesta av dem muslimer. Och inte bara det – åtminstone i Qaryatein lyckades fader Jacques bevara freden, också religionsfreden. Det är i hög grad den tystlåtne, allvarlige fader Jacques förtjänst att de olika grupperna och miliserna, en del regeringstrogna, andra oppositionella, enades om att hålla alla tunga vapen borta från den lilla staden. Och han, den kristne prästen, lyckades också få nästan alla kristna i sin församling att stanna kvar. ˮVi kristna hör hemma här i landet, även om fundamentalisterna inte gillar att höra det, vare sig här eller i Europaˮ, sade fader Jacques till mig: ”Den arabiska kulturen är vår kultur!”

Han såg med avsmak på uppmaningarna från vissa politiker i Västvärlden att särskilt ta emot kristna araber. Samma västvärld som inte brydde sig om de miljoner syrier som tvärs över alla religioner fredligt demonstrerade för demokrati och mänskliga rättigheter, samma västvärld som förstörde Irak och levererade giftgas till Assad, samma västvärld som är lierad med Saudiarabien och därmed med jihadismens huvudsponsor. Skulle just denna västvärld nu bekymra sig för de kristna araberna? Det kunde han bara skratta åt, sade fader Jacques, utan att röra en min. Sedan fortsatte han med slutna ögon: ”De här politikernas oansvariga uttalanden ger näring åt just den konfessionalism som hotar oss kristna.”

Hela tiden växte det ansvar som fader Jacques fortsatte att bära utan att klaga. Klostergemenskapens utländska medlemmar måste lämna Syrien och fann en tillflyktsort i norra Irak. Kvar blev bara de sju syriska munkar och nunnor som bodde i de båda klostren Mar Musa och Mar Elian. Fronten försköts ständigt så att Qaryatein ömsom behärskades av syriska staten, ömsom av den oppositionella milisen. Munkarna och nunnorna måste anpassa sig efter båda sidor och likt alla andra invånare dessutom försöka överleva luftangreppen, när staden befann sig i oppositionens händer. Men så småningom trängde ”Islamiska staten” allt längre in i de syriska kärnområdena. ”Hotet från terrorsekten IS, som ger en fruktansvärd bild av islam, finns nu här i närheten”, skrev fader Jacques till en fransk vän några dagar innan han fördes bort. ”Vi vet inte vad vi ska ta oss till. Ska vi överge våra hem? Det är svårt. Det är fruktansvärt att inse att vi blivit övergivna – i synnerhet av den kristna världen, som beslutat sig för att hålla distansen, för att hålla faran ifrån sig. Vi betyder ingenting för dem.”

Bara på dessa få rader i ett enda, säkert hastigt skrivet, mejl lägger man märke till två formuleringar som är typiska för fader Jacques och samtidigt normen för en intellektuell hållning. Den första meningen igen: ”Hotet från terrorsekten IS, som ger en fruktansvärd bild av islam …”. Den andra meningen om den kristna världen: ”Vi betyder ingenting för dem.” Han försvarade den främmande gemenskapen och kritiserade den egna. Några dagar innan han själv fördes bort, när den grupp som hänvisar till islam och påstår sig tillämpa Koranen som lag utsatte både honom och hans församling för ett direkt fysiskt hot, betonade fader Jacques fortfarande att dessa terrorister vanställde islams sanna ansikte. Jag skulle aldrig instämma med de muslimer som med avseende på IS bara kontrar med floskeln att våldet inte har något med islam att göra. Men en kristen, en kristen präst, som måste räkna med risken att bli förvisad, förnedrad, bortförd eller dödad av människor med en annan tro, och som ändå insisterar på att rättfärdiga denna andra tro – en sådan gudstjänare uppenbarar en storhet som jag annars bara känner från berättelserna om helgonens liv.

Någon som jag kan inte försvara islam på det sättet. Det går inte. Kärleken till det egna – till den egna kulturen, det egna landet och den egna personen – visar sig i självkritiken. Kärleken till den andre – till en annan person, en annan kultur och även till en annan religion – kan vara mycket mer svärmisk, den kan vara förbehållslös. Det stämmer att kärleken till den andre förutsätter kärleken till en själv. Men förälskad, på det sätt som fader Paolo och fader Jacques är i islam, kan man bara vara i de andra. Kärleken till en själv däremot måste vara kritisk, tvivlande och ständigt ifrågasättande, annars riskerar den att övergå i narcissism, självförhärligande och självbelåtenhet. Inte minst gäller detta dagens islam! Den muslim som inte är missnöjd med sin religion, inte tvivlar på den, inte kritiskt ifrågasätter den, älskar inte islam.

Men det är inte bara de förfärande nyheterna och ännu värre bilderna från Syrien och Irak, där Koranen hålls fram vid varje bestialitet och ”Allahu akbar” utropas vid varje halshuggning. I alltför många andra, kanske rentav de flesta, av den muslimska världens länder hänvisar också statliga auktoriteter, statstrogna institutioner, teologiska skolor eller oppositionella grupper till islam när de förtrycker sitt eget folk, diskriminerar kvinnor, förföljer, fördriver och massakrerar oliktänkande, personer av annan tro och personer som lever på annorlunda sätt. Med hänvisning till islam stenas kvinnor i Afghanistan, mördas hela skolklasser i Pakistan, förslavas hundratals flickor i Nigeria, halshuggs kristna i Libyen, skjuts bloggare i Bangladesh, detoneras bomber på marknader i Somalia, mördas sufiska muslimer och musiker i Mali, korsfästs regimkritiker i Saudiarabien, förbjuds samtidslitteraturens viktigaste verk i Iran, förtrycks shiiter i Bahrain och hetsas sunniter och shiiter mot varandra i Jemen.

Visst förkastar de allra flesta muslimer terror, våld och förtryck. Det är inte bara en floskel, det har jag själv upplevt på mina resor. Endast den som inte kan ta friheten för given kan korrekt bedöma dess värde. Alla massuppror i den muslimska världen på senare år har varit uppror för demokrati och mänskliga rättigheter, inte bara försöken till oftast misslyckade revolutioner i nästan alla arabiska länder, utan också proteströrelserna i Turkiet, Iran, Pakistan och särskilt försöket till uppror vid valurnorna vid det senaste indonesiska presidentvalet. På samma sätt visar flyktingströmmarna var många muslimers hopp om ett bättre liv än i deras hemländer ligger, och det är inte i religiösa diktaturer. Inte heller talar de rapporter som når oss från Mosul och Raqqa om befolkningens entusiasm, utan om panik och förtvivlan. Alla betydande teologiska auktoriteter i den muslimska världen har förkastat IS anspråk på att tala för islam, och har ingående beskrivit hur organisationens praxis och ideologi strider mot Koranen och den islamska teologins grundläggande läror. Och låt oss heller inte glömma att det är muslimerna själva som kämpar i frontlinjen mot IS – kurder, shiiter och även sunnitiska grupper och soldaterna i den irakiska armén.

Allt detta måste sägas om man inte vill låta sig luras av den lögnaktiga bild som islamister och islamkritiker uppmålar, på varsin sida men i snarlika ordalag: att islam för krig mot Västvärlden. Snarare är det så att islam för krig mot sig själv. Det vill säga, den muslimska världen skakas av en inre strid vars konsekvenser för det politiska och etniska landskapet bara kan mäta sig med första världskrigets förkastningar. Orienten i dess multietniska, multireligiösa och multikulturella form som jag lärt mig älska genom dess storartade medeltida litterära arv och under långa vistelser i Kairo och Beirut, som barn under sommarloven i Isfahan och som reporter i klostret i Mar Musa, var visserligen en hotad, aldrig hel, men ändå livs levande verklighet, men detta är nu en Orient i en form som kommer att finnas i lika ringa grad som den värld av igår som Stefan Zweig full av vemod och sorg såg tillbaka på under tjugotalet.

Vad är det som har hänt? ”Islamiska staten” uppstod inte i morse och inte heller i och med inbördeskrigen i Irak och Syrien. Dess metoder kan vi avvisa, men dess ideologi är samma wahhabism som i dag verkar ända inne i den muslimska världens innersta vrår, och som i egenskap av salafism blivit attraktiv också för ungdomar i just Europa. Om man vet att IS skolböcker och läroplaner till 95 procent är identiska med Saudiarabiens skolböcker och läroplaner, då vet man också att det inte bara är i Irak och Syrien som världen är strikt uppdelad i förbjudet och tillåtet – och människorna i trogna och otrogna. Miljardbelopp från oljeindustrin har under årtionden bidragit till att sprida ett tänkande i moskéer, böcker och tv som undantagslöst stämplar alla människor av annan tro som kättare, och därför tillåter att man skymfar, terroriserar, förlöjligar och förolämpar dem. Om man dag ut och dag in systematiskt och offentligt förklenar andra människor, blir följden – det vet vi bara alltför väl från vår egen, tyska historia – att man till sist också förklarar deras liv värdelösa. Att en sådan religiös fascism numera ens kan tänkas, att IS har så många stridande och ännu fler anhängare, att hela länder och miljonstäder kunnat invaderas och intas i stor utsträckning utan strid, det är inte början utan den tillfälliga slutpunkten på ett långt sluttande plan, också och i synnerhet för det religiösa tänkandet.

Jag började studera orientalistik 1988, och mina ämnen var Koranen och poesin. Jag tror att alla som studerar detta stoff i dess klassiska form kommer till en punkt där de inte längre får det förflutna och samtiden att gå ihop. Och så förlorar man hoppet och blir ohjälpligt sentimental. Naturligtvis var det förflutna inte bara fredligt och brokigt. Men som filolog hade jag framför allt att göra med skrifter av mystikerna, filosoferna, retorikerna och även teologerna. Och jag, nej vi studenter, kunde och kan bara häpna över originaliteten, den andliga vidd, den estetiska kraft och den mänskliga storhet som vi möttes av i Ibn Arabis andlighet, Rumis poesi, Ibn Khalduns historiska skrifter, Abd al-Qadir al-Jilanis poetiska teologi, Averroës filosofi, Ibn Battutas reseskildringar och i berättelserna från Tusen och en natt, som är både världsliga och erotiska, och för övrigt också feministiska, samtidigt som de på varje sida är genomsyrade av Koranens ande och verser. Det var inte fråga om några tidningsreportage, den sociala verkligheten i denna högkultur var precis som i varje verklighet både gråare och våldsammare. Och ändå säger dessa vittnesmål något om vad som en gång i tiden var tänkbart, eller till och med självklart, inom islam. Ingenting, absolut ingenting inom islams moderna religiösa kultur skulle ens kunna vara avlägset jämförbart, kunna utöva en liknande fascination eller uppvisa ett sådant djup som de skrifter som jag mötte under min studietid. Och då har jag ändå inte ens nämnt den islamska arkitekturen, den islamska konsten, den islamska musikvetenskapen – de finns inte längre.

Jag skulle vilja ge en illustration av hur mycket kreativitet och frihet som gått förlorad inom mitt eget ämnesområde. En gång i tiden var det möjligt och till och med självklart att tänka sig Koranen som en poetisk text som endast kan förstås med hjälp av poetikens medel och metoder, inte annorlunda än en dikt. Det var tänkbart och till och med självklart att en teolog samtidigt var litteraturvetare och kännare av poesi, i många fall också själv poet. För inte så länge sedan anklagades min egen lärare Nasr Hamid Abu Zaid i Kairo för kätteri. Han tvingades bort från sin universitetstjänst och påtvingades till och med skilsmässa, bara därför att han uppfattade koranvetenskap som litteraturvetenskap. Det vill säga en ingång till Koranen som tidigare var självklar och en inriktning som Nasr Hamid Abu Zaid kunde erbjuda för att locka till sig de mest betydande forskarna inom den klassiska islamska teologin, men som nu inte ens är tänkbar. Alla som nu väljer den ingången till Koranen förföljs, bestraffas och anklagas för att vara kättare, trots att det är den vägen som är den traditionella. För Koranen är en text som inte bara rimmar, utan också talar i förvirrande mångtydiga och hemlighetsfulla bilder, och den är heller inte en bok utan snarast en recitation, partituret till en sång som genom sin rytm, ljudbild och melodi gör ett starkt intryck på sina arabiska åhörare. Den islamska teologin har inte bara intresserat sig för Koranens estetiska egenskaper utan också tolkat dess språk som ett vittnesbörd om islams skönhet. Men vad som händer om man ringaktar textens språkliga struktur, inte ens riktigt förstår den eller bara har en vag uppfattning om den, ser vi dagligen i hela den muslimska världen. Koranen degraderas till en manual som kan användas för att med sökmotorns hjälp leta fram det ena eller det andra slagordet. Koranens språkliga kraft blir politisk dynamit.

Ofta får man läsa att islam måste gå igenom upplysningens elddop eller att det moderna måste få övertaget över traditionen. Men att den beskrivningen är förenklad inser man om man tänker på hur mycket mer upplyst islam var förr i världen och att de traditionella skrifterna ofta framstår som mycket modernare än den teologiska samtidsdiskursen. När allt kommer omkring var det ju inte sinnesförvirring som gjorde att Goethe och Proust, Lessing och Joyce fascinerades av den islamska kulturen. I böckerna och monumenten såg de något som vi, som alltför ofta brutalt konfronteras med nutida islam, inte så lätt kan uppfatta längre. Kanske är islams problem inte så mycket traditionen som det nästan fullständiga brottet med den, förlusten av det kulturella minnet, islams civilisatoriska amnesi.

Alla folk i Orienten har upplevt hur kolonialism och sekulära diktaturer påbjudit en brutal modernisering ovanifrån. Slöjan, för att ta ett exempel, är ingenting som de iranska kvinnorna lade av sig i en långsam process. På shahens order rusade soldater 1936 ut på gatorna för att med våld slita av kvinnorna deras slöjor. Detta skiljer sig från Europa, där moderniteten trots alla bakslag och brottsliga gärningar ändå kunde upplevas som en emancipationsprocess under många årtionden och århundraden. I Mellanöstern var den först och främst en våldsprocess. Moderniteten kom inte att associeras med frihet utan med utsugning och despoti. Tänk er en italiensk president som kör in med sin bil i Peterskyrkan, svingar sig upp på altaret i smutsiga stövlar och slår påven med sin piska i ansiktet – då får ni en ungefärlig föreställning om hur det uppfattades när Reza Shah Pahlavi iförd ridstövlar marscherade genom Fatima al-Masumahs heliga moské i Qom 1928 och som svar på imamens vädjan att likt alla troende ta av sig om fötterna slog honom med sin piska i ansiktet. Och det finns liknande processer och avgörande ögonblick i många av Mellanösterns länder, som inte haft möjlighet att långsamt bryta upp från sin historia utan i stället krossat sitt förflutna och försökt radera det ur minnet.

Man skulle kunna ha trott att åtminstone de religiösa fundamentalisterna, som vunnit inflytande sedan nationalismens misslyckande, skulle värdesätta den egna kulturen. I stället är det tvärtom. I ett försök att nå tillbaka till ett förment urtillstånd har de inte bara försummat traditionen, utan också medvetet bekämpat den. Anledningen till att vi förvånas över att ”Islamiska staten” är bildstormare är att vi inte reflekterar över att nästan alla antika lämningar i Saudiarabien utplånats. I Mecka har wahhabiterna förstört gravarna och moskéerna efter profetens närmaste släktingar och till och med hans eget födelsehus. Profetens historiska moské i Medina har ersatts med ett nybygge, och på den plats som till för några år sedan rymde huset där Muhammed bodde med sin hustru Khadidja finns nu en offentlig toalett.

Under min studietid ägnade jag mig inte enbart åt Koranen utan också mycket åt den islamska mystiken, sufismen. Mysticism, det låter som något marginellt, esoteriskt eller en sorts undergroundkultur. När det gäller islam skulle ingenting kunna ligga längre från sanningen. Ända in på 1900-talet utgjorde sufismen grunden för den folkliga religiositeten i nästan hela den muslimska världen. Inom asiatisk islam är det fortfarande så. Dessutom var den islamska högkulturen, särskilt diktningen, bildkonsten och arkitekturen, genomsyrad av mystikens ande. Sufismen, som var den vanligaste formen av religiositet, fungerade som en etisk och estetisk motvikt till de rättslärdas ortodoxi. Genom att främst lyfta fram Guds barmhärtighet och se den bakom varje bokstav, genom att alltid söka skönheten i religionen, se sanningen också i andra trosformer och uttryckligen från kristendomen överta budet att älska fienden, genomsyrade sufismen de muslimska samhällena med värden, berättelser och klanger som inte hade kunna hämtas från ren bokstavstro. Som ett uttryck för levd islam upphävde sufismen inte lagens islam, utan kompletterade den snarare, gav den en mjukare vardagsform som gjorde den mer ambivalent, genomsläpplig och tolerant, och genom musiken, dansen och poesin framför allt också mer öppen för sinnliga erfarenheter.

Nästan ingenting av detta finns kvar. Överallt där islamisterna fick fotfäste, vilket först skedde under 1800-talet i det som i dag är Saudiarabien och sedan har fortsatt, senast i Mali, började de med att först sätta stopp för de sufiska festerna, förbjuda de mystiska skrifterna, förstöra helgonens gravar och sedan klippa av de sufiska ledarna deras långa hår eller helt enkelt döda dem. Men det var inte bara islamisterna. Också 1800-talets och det tidiga 1900-talets reformatorer och religiösa upplysningskrafter såg traditionerna och sederna inom folklig islam som efterblivna och förlegade. Det var inte dessa som tog de sufiska skrifterna på allvar, utan forskare i Västvärlden – sådana orientalister som 1995 års fredspristagare Annemarie Schimmel – som publicerade handskrifterna och därmed räddade dem till eftervärlden. Och än i dag är det bara ett fåtal muslimska intellektuella som ägnar sig åt rikedomen i deras egen tradition. Hela den muslimska världens förstörda, ringaktade och nedskräpade historiska stadskärnor och deras byggnadsminnesmärken är en lika stark symbol för den islamska andans förfall som att världens största köpcentrum byggts vägg i vägg med Kaba i Mecka. Det måste man få klart för sig och det kan man tydligt se på bilder därifrån: Islams viktigaste helgedom, denna lika enkla som storslagna byggnad, där profeten själv förrättade sin bön, överskuggas bokstavligen av Gucci och Apple. Kanske borde vi ha lyssnat mer till våra mormödrars islam än till våra religiösa lärofäders.

I en del länder har man visserligen börjat restaurera hus och moskéer, men först sedan västliga konsthistoriker eller västliga muslimer som jag varit där och visat på värdet av traditionen. Och tyvärr kom vi hundra år för sent, när byggnaderna redan börjat förfalla, byggteknikerna fallit i glömska och böckerna raderats ur minnet. Men vi tror ändå att vi ännu har tid att grundligt studera allting. När jag numera läser de gamla skrifterna känner jag mig nästan som en arkeolog i ett krigshärjat område som snabbt och utan eftertanke samlar ihop lämningarna, för att senare generationer åtminstone ska få se dem på museum. Visst skapar muslimska länder fortfarande storartade verk, vilket biennaler, filmfestivaler och till exempel årets bokmässa i Frankfurt visar. Men det är en kultur som knappast har något med islam att göra. Det finns ingen islamsk kultur längre, i alla fall ingen av rang. Det som vi nu har virvlande omkring oss är spillrorna efter en våldsam andlig implosion.

Finns det något hopp? Fader Paolo, grundaren av gemenskapen i Mar Musa, lär oss att det finns hopp till det sista andetaget. Hoppet är det centrala motivet i hans skrifter. Samma dag som hans elev och företrädare fader Jacques förts bort strömmade muslimerna i Qaryatein spontant till kyrkan för att be för honom. Det måste kunna ge också oss hopp om att kärleken verkar över religiösa, etniska och kulturella gränser. Chocken till följd av rapporterna och bilderna från ”Islamiska staten” är våldsam, och den har lösgjort motkrafter. Äntligen växer ett motstånd fram mot våldet i religionens namn, också inom ortodox islam. Och sedan några år tillbaka kan vi se hur ett nytt religiöst tänkande har börjat utvecklas, kanske mindre i islams arabiska kärnområden än i periferin, i Asien, Sydafrika, Iran, Turkiet och inte minst bland muslimer i Väst. Också Europa återskapade sig på nytt efter de båda världskrigen. Och kanske borde jag – med tanke på den lättfärdighet, ringaktning och det öppna förakt som inte bara våra politiker, utan också vi som samhälle sedan några år riktar mot det europeiska enhetsprojektet, det mest värdefulla som vår kontinent någonsin åstadkommit – också nämna hur ofta jag på mina resor fått frågor om Europa: som modell, ja nästan som utopi. Alla de som glömt bort varför vi behöver Europa, borde se in i de utmärglade, utmattade och skräckslagna ansiktena på de flyktingar som lämnat allting bakom sig, gett upp allt och riskerat livet för det löfte som Europa alltjämt representerar.

Därmed är jag tillbaka vid fader Jacques andra formulering – som för mig var mycket slående – vid det han sade om den kristna världen: ”Vi betyder ingenting för dem.” Det är inte min uppgift att som muslim förebrå världens kristna för likgiltighet, inte bara inför de syriska och irakiska folken, utan också inför sina egna trosfränder. Och ändå kan jag inte låta bli att tänka just så när jag ser vår offentlighets ointresse för den rent apokalyptiska katastrofen i det Mellanöstern som vi försöker hålla på avstånd med hjälp av taggtråd, örlogsfartyg, fiendebilder och intellektuella skygglappar. Inte mer än tre flygtimmar från Frankfurt utrotas hela folkgrupper, förslavas flickor, sprängs flera av mänsklighetens viktigaste kulturlämningar i luften. Hela kulturer går under och med dessa kulturer också en urgammal etnisk, religiös och språklig mångfald som – på annat sätt än i Europa – i någon mån hade bevarats ända in på tjugohundratalet. Men först när en bomb från det här kriget träffar oss själva, som i Paris den 7 och 8 januari 2015, eller när människor som flyr från kriget knackar på vår dörr, tar vi oss samman och reser oss upp.

Det är en god sak att våra samhällen, till skillnad från tiden efter den 11 september 2001, satte friheten mot terrorn. Det är glädjande att se hur många människor i Europa och särskilt i Tyskland som engagerar sig för flyktingar. Men det är en protest och en solidaritet som alltför ofta förblir opolitisk. Vi hör ingen bred samhällsdebatt om terrorns och flyktingströmmarnas orsaker och i vilken mån vår egen politik kanske rentav främjar den katastrof som utspelar sig vid våra gränser. Vi ställer oss inte frågan varför vår närmsta partner i Mellanöstern är just Saudiarabien. Vi har inte lärt av våra misstag när vi rullar ut den röda mattan för en diktator som general al-Sisi. Och vi drar fel lärdomar om vi av de katastrofala krigen i Irak eller Libyen sluter oss till att vi bör hålla oss borta också när det begås folkmord. Vi har inte lyckats hitta något sätt att förhindra det mord som den syriska regimen nu förövat på den egna befolkningen i fyra år. Och på samma sätt har vi förlikat oss med förekomsten av en ny, religiös fascism, vars territorium är lika stort som Storbritannien och som sträcker sig från gränsen mot Iran nästan ända fram till Medelhavet. Inte för att det finns något enkelt svar på frågan hur en miljonstad som Mosul skulle kunna befrias – men vi ställer oss inte ens frågan på allvar. En organisation som ”Islamiska staten” med högt räknat 30 000 stridande är inte omöjlig att besegra för världssamfundet – det får den inte vara. ”I dag är de hos oss”, sade den katolske biskopen i Mosul Yohanna Petros Mouche när han vädjade till Västvärlden och världens stora makter om hjälp med att fördriva IS ut ur Irak. ”I dag är de hos oss. I morgon är de hos er.”

Jag vill helst inte tänka på vad som först måste hända innan biskop Mouche får rätt, för det hör till IS propagandalogik att med hjälp av sina bilder ständigt skruva upp skräcknivån för att tränga in i vårt medvetande. När vi inte längre upprördes av enskilda tillfångatagna kristna, som bad sina rosenkransböner innan de halshöggs, började IS halshugga hela grupper. När vi stängt våra bildskärmar för halshuggningar fyrade IS av bilderna från nationalmuseet i Mosul. När vi vant oss vid förstörda statyer började IS jämna hela ruinparker som Nimrod och Nineve med marken. När vi inte längre var upptagna med fördrivningen av jeziderna väcktes vi ur vår slummer av massvåldtäkter. När vi trodde att skräcken var begränsad till Irak och Syrien nåddes vi av avrättningsvideor från Libyen och Egypten. När vi vant oss vid halshuggningarna och korsfästelserna började man först halshugga offren och sedan korsfästa dem, precis som i Libyen för en tid sedan. Palmyra sprängs inte på en gång, utan snarare monument för monument, med flera veckors mellanrum för att varje gång skapa en nyhet. Det kommer inte att upphöra. IS kommer att stegra skräcken tills vi i vår europeiska vardag ser, hör och känner att den inte kommer att upphöra av sig själv. Vi kommer att få se att Paris bara var början och att halshuggningen i Lyon inte var den sista. Och ju längre vi väntar, desto färre alternativ återstår. Med andra ord är det redan alldeles för sent.

Får en fredspristagare uppmana till krig? Jag uppmanar inte till krig. Jag påpekar bara att det pågår ett krig – och att vi i egenskap av närmsta grannar måste förhålla oss till detta, kanske också militärt, men framför allt med en mycket större beslutsamt än den som både diplomater och det civila samhället hittills visat. För det här kriget kan inte längre avslutas bara i Syrien och Irak. Det kan bara avslutas av de makter som står bakom de arméer och miliser som strider mot varandra där: Iran, Turkiet, gulfstaterna och Ryssland, men också Västvärlden. Och först när våra länder inte längre accepterar vansinnet kommer regeringarna också att börja agera. Vad vi än gör nu, kommer vi troligen att begå fel. Men det största felet begår vi om vi fortsätter att inte göra någonting eller för lite mot det massmord som genomförs av IS och Assadregimen vid Europas tröskel.

ˮJag har just kommit tillbaka från Aleppoˮ, fortsatte fader Jacques i det mejl som han skrev till mig bara några dagar före bortförandet den 21 maj, ˮdenna stad som sover vid Stolthetens flod och som ligger mitt i Orienten. Nu är hon som en kvinna som förtärs av cancer. Alla flyr från Aleppo, framför allt de arma kristna. Men de här massakrerna drabbar inte bara de kristna, utan hela det syriska folket. Vårt mål är svårt att förverkliga, särskilt i dessa dagar då fader Paolo är borta, han som var grundaren och läraren bakom tjugohundratalets dialog. I dessa dagar genomlever vi dialogen som ett kollektivt, gemensamt lidande. Vi sörjer i denna orättfärdiga värld som bär en del av ansvaret för krigets offer, denna dollar- och eurovärld, som bara ser till sin egen befolkning, sitt eget välstånd och sin egen säkerhet, medan resten av världen dör av svält, farsoter och krig. Det är som om dess enda mål är att hitta platser där den kan föra krig och öka handeln med vapen och flygplan. Hur kan dessa regeringar som hade kunnat göra slut på massakrerna rättfärdiga sin egen existens, när de ingenting gör, ingenting. Jag är inte orolig för min tro, men jag är orolig för världen. Det vi frågar oss är: Har vi rätt att leva eller inte? Svaret har vi redan, för det här kriget är ett tydligt svar, lika tydligt som solens ljus. Därför är den sanna dialogen, den som vi lever i dag, barmhärtighetens dialog. Mod, min käre, jag finns hos dig och omfamnar dig hårt. Jacquesˮ

Två månader efter det att fader Jacques förts bort, den 28 juli 2015, intog IS den lilla staden Qaryatein. De flesta invånarna hann fly i sista ögonblicket, men tvåhundra kristna fördes bort av IS. En månad senare, den 21 augusti, förstördes klostret Mar Elian av schaktmaskiner. På bilderna som IS lagt ut på nätet kan man se att inte en enda av de ettusen sjuhundra år gamla byggnaderna står kvar. Ytterligare två veckor senare, den 3 september, kunde man på en av IS webbplatser se foton med några av de kristna från Qaryatein på de främsta raderna i en skolaula eller en festsal, kalrakade, några av dem avmagrade in på bara benen, med tomma blickar, alla märkta av fångenskapen. Också fader Jacques kan tydligt urskiljas på ett av fotona, i vardagskläder, också han kalrakad och avtärd, med tydliga tecken på skräck och bedrövelse i blicken. Han håller handen för munnen, som om han inte kan tro sina ögon. På podiet i aulan sitter en bredaxlad man med långt skägg iförd fältuniform och undertecknar ett avtal. Det är ett så kallat dhimmiavtal som innebär att kristna underkastas muslimskt styre. De får inte uppföra några kyrkor eller kloster, och får inte bära några kors eller någon bibel med sig. Deras präster får inte bära ämbetsdräkt. Muslimer får inte höra de kristnas böner, läsa deras skrifter eller beträda deras kyrkor. De kristna får inte bära vapen och måste villkorslöst underkasta sig ”Islamiska statens” direktiv. De måste foga sig, uthärda alla orättvisor utan protest och dessutom betala den särskilda skatten jizya för att få leva vidare. Man vämjs när man läser det där avtalet. Där delas Guds skapelse helt öppet in i första och andra klassens människor, samtidigt som det inte råder något tvivel om att det också finns en tredje klass, vars liv är ännu mindre värda.

Det är en lugn, men fullkomligt deprimerad, hjälplös blick som fader Jacques riktar mot oss på det där fotot, samtidigt som han håller handen för munnen. Han hade räknat med sitt eget martyrium. Men att hans församling skulle hamna i fångenskap, barnen som han döpt, de älskande som han vigt, de gamla som han lovat sista smörjelsen, det måste fått honom att tappa förståndet, till och med den eftertänksamme, gudfruktige fader Jacques med sitt starka inre måste ha tappat förståndet. De som nu förts bort hade stannat kvar i Qaryatein för hans skull i stället för att fly från Syrien, vilket så många andra kristna gjort. Fader Jacques kommer tänka att det är hans skuld; men Gud – så mycket vet jag – Gud kommer att döma honom annorlunda.

Finns det hopp? Ja, det finns hopp, det finns alltid hopp. Jag hade redan skrivit klart det här talet när jag för fem dagar sedan nåddes av nyheten. Fader Jacques Mourad är fri. Invånare från staden Qaryatein hade hjälpt honom fly ur fångenskapen. De klädde ut honom och lyckades med hjälp av beduiner få honom ut ur ”Islamiska statens” område. Nu har han återförenats med sina bröder och systrar från Mar Musa. Det är tydligt att många var delaktiga i befrielsen, allihop var muslimer, och var och en av dem riskerade sitt liv för en kristen präst. Kärleken verkade över religionernas, de etniska gruppernas och kulturernas gränser. Men hur fantastiska, ja i ordets sanna bemärkelse underbara, de här nyheterna än är, överväger ändå oron, och som störst är den hos fader Jacques själv. För efter befrielsen av honom svävar förmodligen de tvåhundra andra kristna från Qaryatein nu i verklig livsfara. Och dessutom saknas ännu varje spår efter hans lärare fader Paolo, grundaren av den kristna gemenskapen som älskar islam. Men intill sista andetaget finns det hopp.

En fredspristagare ska inte uppmana till krig. Men han får uppmana till bön. Mina damer och herrar, jag skulle vilja be er om något ovanligt – även om det egentligen inte är så ovanligt i en kyrka. Jag vill be er att inte applådera när mitt tal är slut, utan i stället be för fader Paolo och de tvåhundra bortförda kristna från Qaryatein, för barnen som fader Jacques döpt, för de älskande som han vigt, för de gamla som han lovat sista smörjelsen. Och om ni inte är troende, så låt ändå era önskningar vara hos de bortförda och hos fader Jacques som nu tvingas kämpa med sig själv efter befrielsen. För vad är böner annat än önskningar riktade till Gud? Jag tror på önskningar och att de – med eller utan Gud – påverkar världen. Utan önskningar hade mänskligheten inte sten för sten byggt upp det som den sedan så lättfärdigt förstör i sina krig. Och därför ber jag er, be för Jacques Mourad, be för Paolo Dall’Oglio, be för de kristna från Qaryatein, be för eller önska att gisslan befrias och att friheten kommer till Syrien och Irak. Ni får också gärna resa er upp, så att vi kan hålla fram en bild av vårt brödraskap mot terroristernas avrättningsvideor.

Tack

 

autorenfotos.com-Navid-Kermani
Navid Kermani, Peace Prize of the German Book Trade 2015”, © Bogenberger/autorenfotos.com

Tysk bokhandels fredspris tilldelades i år en av Europas mest respekterade orientalister, Navid Kermani, som vid prisutdelningen i Frankfurt den 18 oktober höll ett mycket uppmärksammat tal om fredlig islam och kristendom, Europa och Mellanöstern, och om Islamiska staten och dess anhängare. I sitt anförande, vars aktualitet beklagligt nog bara ökat efter terrorattackerna i Beirut och Paris nyligen, närmar sig Kermani det förtvivlade läget i Syrien och Irak både högst personligt och via de historiska och religiösa orsakerna. Detta utan att väja för de krafter som i vår tid underblåser katastrofen. ”Vad vi än gör nu, kommer vi troligen att begå fel. Men det största felet begår vi om vi fortsätter att inte göra någonting eller för lite mot det massmord som förövas av Islamiska staten och Assadregimen vid Europas tröskel”, säger han. Men allt är inte nattsvart. Kermani anstränger sig också för att förmedla en känsla av hopp.

Här publicerar Glänta hela talet på svenska, översatt av Tommy Andersson.

Navid Kermani presenteras vidare av Tommy Andersson på Dixikon.

Copyright: Börsenverein des Deutschen Buchhandel e.V. & Navid Kermani.

Comments are closed.