Stig Sæterbakken Siamesisk
Vertigo förlag 2002. Översättning av Linda Boström, Gilda Romero & Vertigo.

Genre Den hemska ålderdomen i romanform, med en roman som vill ge oss perspektiv på ett åldrandets värre ont.

Strategi Det på nåder och kant, provokationens förlag Vertigo vill introducera på svenska den norska författaren Stig Sæterbakken med sin bok Siamesisk. Han har stämplats i sitt hemland som kontroversiell, och på baksidestexten sägs det att han är en urbota jävlig författare. Det vill naturligtvis utmana läsaren. Författaren vill så gärna få oss attvidkänna den ruttna dödens lustar, ty här har de primitiva likmaskarna hälsat på, de harsamlats om ett värre ont omen och tagit hus i en ännu levande människa, bara lite iförväg för att där förbereda sin ännu större fest hos vår gamle sjuka stofil, när såljuset släcks för honom av en färdigt omhändertagen lekamen, med att ännu under livet fåavläsa oherrans många maskar som äter sig upp för hans kallbrandsben och in mot hjärnan,av det sista fästet hos detta surmulna väsen som ryggar tillbaka och känner sitt egetäckel, allt medan han gamlingen inte ännu satt klippingen till. Men av något som läsareninte rår på, blott som man ska sjunga med i äcklets lustar och allsång.

Argument Blir någonting i stil med att den ruttnare dödens litteratur närmar sig.

Kulmen I Siamesisk har vi den mycket gamla maskätna gubben och hans minimalistiska maka,båda sammanbundna i en helig men mycket rutten allians, vartannat kapitel tilldelat ivarandras dialoger, ofta i en ömsesidig hat- och sista kärlekspakt. Den förra förtvinarfysiskt, den andra mera i tanken, tillsammans som de ska göra dålig litteratur för oss.Stig Saeterbakken vill nog endast kröna deras tillvaro med att skriva hur många maskarsom helst, skriver mycket ruttet bajs, skriver det levande likets allehanda utsöndringaroch med sista hälsningen hem. Gubben ruttnar inför både sin maka och maskarna, sitterdagarna i ändå i ett självpåtaget fängelse, eftersom han uppenbart vill sitta i engungstol, blott den placerad i hans eget badrum och där är han sedan med sina två sistalustar, att hamna reflektera över sin uppenbara ruttenhet och att käka tuggummi. Symbolentuggummit är naturligtvis en illa vald sådan, men texten blir just ett tuggummi segare. Berättelsen skall vara grotesk såtillvida att åldrandets helvete ska uppenbart äcklaoss in absurdum. Gumman med sina sista krafter sköter sin make till ett veritabelt värremaskbo. Ändå vill jag fråga mig vad den gode Stig Saeterbakken vill uppnå med sintextuella "ännu vid livet dödsmässa". Med alla sina maskar och i den ruttna ytan lyckashan ändå inte göra den så värst äcklig som det förmodligen är tänkt. Boken kan liksomomöjligt förorsaka några direkta mardrömmar, nånting i textmassan är väldigt utdraget,som läsare utvecklar man väldigt fort sina litterära antikroppar mot fanstyget. Iställetär det den envisa tristessen som driver sjukdomen vidare, men inte värst effektivt.

Slutsats Det monotona är uppenbart hos Stig Baken plattare, möjligtvis kan det fungeranågot mer magiskt hos somliga bokläsare, när ett tirato utdraget tempo om möjligt kanstärka effekten till att få boken aningen värre ond i sin besvärliga avsikt, att hanbelletristen verkligen skulle vara en jävlig författare, själv blir jag nära förbannadnär jag undertecknad inte kan känna så mycket ovilja mot boken, när den inte tär på mittlässinne om detta förintelsens förspel. Somliga individer går oundvikligen samma grymmalivsöde tillmötes som Saeterbakken trots allt mycket belysande målar upp för oss, hamnardär i maskväldet ännu medan vi har känslan kvar. Åldringsvården är i varje fall en ruttensak i mångt och mycket, där ger jag Saeterbakken helt rätt, även om det knappast är hansstora budskap med romanen. Han ville kanske bara jävlas med oss, men kanske ändock intemed mig, i så fall som det nog blev med fel koncept. Översättningen är gjord av Linda Boström, Gilda Romero & Vertigo förlag, vilken kanbetecknas som fullgod, med stor säkerhet originalet troget.

Stefan Hammarén

diagram