Johan Cullberg Psykoser. Ett humanistiskt och biologiskt perspektiv
Natur och Kultur 2000.

Genre Johan Cullberg är professor i psykiatri, den del av medicinen som behandlar de psykiska sjukdomarna. Psykologin är i stället läran om psyket, företrädesvis det friska psyket. Ändå har Johan Cullberg skrivit den svenska psykologins verkliga kioskvältare, ?Kris och utveckling? (1975), som till dags dato sålt i 300 000 ex. Cullberg är också psykoanalytiker. Han har genom hela sitt skrivna verk balanserat mellan psykiatrin, psykoanalysen och humanismen. Hans bror är den en gång schizofrenidiagnostiserade konstnären Erland Cullberg, och Johan nämner denna personliga anknytning i ett kort efterord.

Strategi Således är detta en bok om galenskapen; de
schizofrena, de paranoida, de maniska och de
melankoliska. Vansinne: utan förnuft, tom
insikt. Cullberg redogör för dessa tillstånd,
ger exempel på hur de yttrar sig, de
vedertagna definitionerna, psykiatrins
klassifikationssystem. Stora mängder
information och forskningsresultat delges
läsaren. Väsentligt för Cullbergs
närmandesätt är att förse läsaren med riklig
evidens för sina påståenden. Utifrån denna
grundprincip redovisas de dominerande
synsätt som finns och har funnits inom
psykiatrin: de psykoterapeutiska, såväl de
psykoanalytiska som de kognitiva och familje-
och nätverksinriktade; den biologiska
psykiatrin, socialpsykiatrin, antipsykiatrin.

Cullberg försöker boken igenom även att
bevara ett historiskt perspektiv, där för
psykiatrin centrala gestalter inte glöms bort.
Exempelvis pekar han ut förbindelsen mellan
1800-talspsykiatrikern Kraepelin, med sin
monumentala lärobok i psykiatri, och den
moderna DSM IV-diagnostiken. DSM är det
system som utarbetats av den amerikanska
psykiatrikerföreningen, och det har stor
spridning i världen. Det är ett ateoretiskt,
beskrivande diagnossystem, som till förmån
för en konsensus som bevarar disciplinen
avstått från försöket att finna en enhetlig
psykiatrisk teori, en förklaring av de psykiska
sjukdomarna. Man tar alltså inte ställning till
orsakerna, beskriver bara fenomenen.

Foucault, en av företrädarna för
antispsykiatrin, avslutar Vansinnets historia
med uppkomsten av mentalsjukhusen på
1800-talet: ?Vetenskapen om de mentala
sjukdomarna, sådan som den utvecklas i
asylerna, blir aldrig något mera än observation
och klassificerande. Den når aldrig fram till
att bli dialog.?
Där tar Cullberg vid och beskriver linjerna i
1900-talets svenska psykiatri. ?Övergången
från en värld av fördömelse till ett universum
av bedömning?, tas ett steg vidare. Han
skildrar de första decenniernas betraktande
av patienterna, som när de en gång tagits in
på sjukhuset ofta aldrig kom ut (en situation
som för övrigt kan sägas ha haft stor
giltighet för den närmast livegna personalen,
som bodde på sjukhusområdet och måste
begära permission för att ta sig därifrån). Så
småningom, under decennierna fram till 1960,
dök allt fler behandlingsformer upp,
behandlingar som kunde ta formen av
insulinkoman, medvetet framkallade
febertillstånd, lobotomi och olika sorters
krampbehandling, varav ECT:n, elbehandlingen,
förblivit ett kvarvarande alternativ. Som en
preventiv åtgärd fanns också steriliseringen.
På 60- och 70-talen dyker så de reformer upp
som till viss del går att betrakta som svar på
Foucaults kritik, och naturligtvis inte bara
hans. Psykiatrin blir mer öppenvårdsbaserad,
flyttas ut från sjukhusen in i städerna. Många
arbetar för att möta psykotikerna så mycket
på deras egna villkor som möjligt.

Här finns problemet kring normaliteten och
normaliseringen, och det är ett problem som
inte bara gäller psykotiker. DSM är kanske den
bok som ger den mest explicita definitionen av
normalitet som finns i vårt samhälle genom
den hundragradiga Global Assessment
Functioning Scale, som i uttryckliga ordalag
beskriver den optimalt fungerande människan.
För att beskriva avvikelsen måste också
normaliteten definieras. Det är faktiskt
ovanlig läsning för vår tid. Talet kring
normaliteten väcker ett obehag genom denna
normalitets baksida. Det rispar obehagligt
självbilden.

Argument Jag vet inte om detta är en lärobok. Kanske.
Cullberg famnar över mycket. Trots att det
är en gedigen volym stryker den bara med
handens utsida över de olika områdenas
inherenta problematik. De teoretiska
psykoanalytiska avsnitten är så eklektiska
och kortfattade att de åtminstone för mig blir
svåra att förstå. Jag tänker mig att en
farmakologiskt orienterad psykiatriker skulle
säga detsamma gällande sitt område. Där blir
boken grund för fackmannen, men samtidigt
tror jag att den utgör en komplex introduktion
för den oinvigde.

Kulmen Under senare år har Cullberg lett det s.k.
fallskärmsprojektet, ett nytt sätt att möta
människor som trätt in i psykosens värld. Man
åker ut till de upprörda, möter dem och deras
familjer i hemmet. Man försöker undvika
inläggning på sjukhus. I stället för
neuroleptika, de antipsykotiska medicinerna
som har som syfte att ta bort röster och
vanföreställningar, ger man ångestdämpande
mediciner, bensodiazepiner. Och man försöker
prata. Detta är typiskt för Cullberg. Han vill
minska det psykotiska lidandet, ser det ofta
som effekter av ett välvilligt men förfelat
omhändertagande. Genom hela sin bok driver
han tanken att de förstagångsinsjuknade
psykotiska patienterna måste mötas tidigt,
respektfullt, individuellt. Det är hans
personliga övertygelse att detta leder till ett
bättre liv för de som har drabbats.

Slutsats Detta är inte en i skönlitterär mening njutbar
bok. Ofta orkar jag inte läsa mer än några
sidor åt gången. Men Cullberg bryter sig fram
över dessa oglamourösa nejder, tillryggalägger
sträcka efter sträcka, ett arbete som genom
själva sin obändighet markerar att här finns
något väsentligt att hämta; något väsentligt
att tänka mer omkring.

Mats Leffler

diagram