Håkan Bravinger om om det här var världen
Wahlström & Widstrand 1999.

Genre Prosadikter med dragning åt det aforistiska.

Strategi Strategi: Stapla några (företrädesvis 3) satser på varandra med mångtydigt och till synes disparat innehåll och någonting kommer att hända (förhoppningsvis):

En röst insprängd i ett större forum, eller altartavla.
Dit jag reser talas ett annorlunda språk och väl där måste
till sist någon slukas hel av snömannens svultna kropp. Misstagen sjunker
namnlösa genom sina tvinnade lakan.

Argument Bravingen (född 1967 och boende i Stockholm), som är en av mycket få poesidebutanter på något av de större förlagen i år, skriver en metafortät, aforistiskt lärd prosa med speciell förkärlek för paradoxen. Bravinger odlar ett specifikt uppriktigt, ärligt tilltal med viss framgång. Ibland blir det förnumstigt och lillgammalt, ibland rakt och starkt - ett vågspel som inte är helt obekant för denna genre. Jag tycker att Bravinger för det mesta håller balansen ganska väl: Den äldsta är yngre än sitt medlidande. Jag reser genom inbördeskrig utan att färdas, och när någon förblöder är ögonlocket en sårskorpa på just min verklighet. Det är först när någon dör jag med säkerhet kan veta att jag lever.

Kulmen Jag tilltalas framför allt av vissa enskilda rader som jag dock tycker blir bäst när de rycks ur sitt sammanhang, tex: "Vi offras i bästa fall av en anledning." (sid 43) "De homeriska sångerna har ersatts av sifferkombinationer i oändlighet, det goda är det onda som var gott, det onda det goda som var ont." (sid 20) "Vansinnet är tankens mötesplats i solen." (sid 12)

Slutsats Habilt, snyggt, men flyktigt: "Mina utflyktsmål seglar förbi på lagom behagligt avstånd. Jag vet min position i förhållande till solen, jag läste mig till kunskap på samma sätt som Ikaros upplevde den."

Ulf Karl Olov Nilsson

diagram