Katarina Frostenson KORALLEN
Wahlström & Widstrand 1999.

Genre Poesi - återigen.

Strategi Här hinner vi inte med någon strategi därför att ännu en dikt insisterar på att citeras (i sin helhet):


TIDIG APRIL

Djur, människa eller landskap, vad är det
stora ansikte som gått över mig: strövat, nosat

vänliga bruna kamel - solen
har strukit över hud, en russinsol, skrynklad

duken som tvagats med barnens tvål och torkat
landskap med stigar, krön och fotavtryck, sotiga

över pannan går skuggan och ut mot sin rand -
den som gick in i landskapet här, det var natt

det finns en själ i en landsända
ansiktet heter godahoppsudden

Argument Typografin, omfånget, omslaget; allt talar för att den nya diktsamlingen är den tredje och sista (?) delen i en trilogi som inleddes 1991 med Joner och fortsatte med Tankarna 1994. Det är i en både bekant och okänd terräng vi rör oss genom denna samling dikter; färden verkar denna gång gå i sydöstlig riktning med platsmarkörer som Bottenhavet, Polen, Tyskland, Balkan, Grekland; vidare tillägnas Lars Forsell, Rosa Luxemburg och Danilo Kis varsin dikt. Och om vi tillägger att nyckelorden är: öststat, ålar, Echo, kärlek, mor, fader, brun, röst och kyssar så märker vi att det är en delvis ny dikt vi har att närma oss. Det är mer avskalat, enklare, renare utan att dikten för den skull förlorat sin särprägel:



ECHOS SVALG



Det röda benet

halsrevet

var sitter hon



skärande och gnisslande

sin såg



röst, vad är du för djur

under stenen



fem famnar

djupt, korallen

Om Frostensons Shakespeare tidigare varit den våldsamme och blodige kan man denna gång istället lyssna efter följande vackra och sorgliga Shakespeareska rader, vilka, som i titeln och den ovan citerade dikten, har något av en nyckelkaraktär för samlingen:

Full fathom five thy father lies;
     Of his bones are coral made;
Those are pearls that are his eyes
     Nothing of him that doth fade,
But doth suffer a sea-change
Into something rich and strange
(från Ariels sång i STORMEN)

Men visst finns Frostensons vackra våld kvar på sina ställen, som i följande hallucinatoriskt kantiga och tuffa rader:

          - Minnet
blir en snabb gnistrande flod, kvicksilver, jag
dyker mot fåran där sömn var öppen, vakan djup

kroppen talade i natten; var en pelare av skum och kände
motviljan komma krypande, sticket, indianen i gräset
myrans käftar, strånas kli. Kropp -

du vill göra en våldsam böj mot kullen så
svindel, längtans äckel, det djupa
syskonparet väcks där. Jag var vaken i det vita ljuset

det som drar fram över kullar i vår månad, där
de gnider ner mot fåran, skaver, sargas; ur dem slits
som nyfödda ur munnen, ord och gyttja, skinn, tungor

gråa, hala: hästålar med dånande ansiktsuttryck
(Ur "SÖMN - MINNET sid 24-25)

Vågar man sig på en gissning att Akademiledamoten nyligen läst BLECKTRUMMAN?

Kulmen: Enligt mitt förmenande är den centralt placerade Soliloque-sviten samlingens starkaste (Soliloque = samtal med sig själv). Man kan citera var som helst:

"- Du är så allvarlig. Är jag?
- Din kind har en fläck, har den

Mitt liv rinner bort som var fattig dag
av ditt liv

Med lätthet sväljer jag allt du har sagt
och leken är främmande och given"

Kulmen

Slutsats Första budet: det är dumt och svårt att skriva poesi om man har för mycket att förlora. Andra budet: det är omöjligt att skriva poesi om man inte har något att förlora. Frostenson klarar balansgången.

Ulf Karl Olov Nilsson

diagram