Sara Arhenius En riktig kvinna. Om biologism och könsskillnad
Atlas 1999.

Genre Feministisk essä, kritisk läsning av en 90-talsdiskurs.

Strategi Sara Arrhenius granskar och diskuterar biologistiska argument och visar hur biologismen blandar samman biologi och ideologi för att förklara vad människan och i synnerhet den kvinnliga människan är. Arrhenius ger en mycket god bild av biologismen och dess människosyn, i all dess bräcklighet och dubbelhet. Hon skisserar linjen bakåt till biologismens föregångare som till exempel folkförbättrarna på 30- och 40-talen - dock utan att hemfalla åt ensidiga sammankopplingar med nazism eller dylikt.

Argument Att läsa en bok som En riktig kvinna (och än mer att skriva den) tycktes mig i min värld i förstone som ganska överflödigt. Den säger inte särskilt mycket nytt - den sammanställer i stort sett den kritik som 90-talets antiessentialistiska och feministiska kritik har frambringat, vars argument den förtjänstfullt demonstrerar och tillämpar på den svenska biologismen.


Men ibland tränger sig andra bilder på också i min värld och jag konfronteras med helt andra bilder av verkligheten. Och jag inser att böcker som den Arrhenius skrivit behövs. En riktig kvinna är dessutom en mycket välgjord och användbar bok som är både lättillgänglig och seriös, men utan att falla för den stora frestelsen att tendentiöst raljera över "livmoderfeminismen" och "nyfeminismen".

Kulmen Många är de som skulle ha glädje av att läsa Arrhenius - än fler de som verkligen skulle behöva det: Den borde vara obligatorisk på en del statliga verk. Inte minst borde Folkhälsoinstitutet - som tycks så förtjusta i att dela ut läsefrukter hit och dit - dela ut den här boken till alla sina medarbetare. De tycks ju ha tagit som sin uppgift att förmedla forskningsrön. Men emellanåt - alltför ofta på sistone - tycks de ta sin uppgift både på för stort och för litet allvar.

Slutsats Arrhenius kritiserar massmedia för att de så okritiskt reproducerar biologisternas teser och för att de tycks finna så mycket tröst i de bilder som biologismen producerar av den riktiga kvinnan (och den riktiga mannen). Och det med rätta. Men jag tror att det är ett ofrånkomligt problem så länge vi människor behöver stabila dikotomier som kan berätta för oss vilka vi är och inte är. Ingen - det är jag faktiskt helt övertygad om - känner till fullo igen sig i de kvinnor som media eller vetenskapen producerar. Men vi använder dem som modeller för att modellera fram våra jag på. Vi jämför oss och ser hur vi liknar eller inte liknar "genomsnittskvinnan" eller "genomsnittsmannen". Vi mäter och jämför, identifierar eller avvisar.

Kritiken - sådan som den Arrhenius eller andra producerar kan aldrig bli mer än ett ickesvar, och sålunda rätt oanvändbar i projektet att skapa sig själv eller förstå sig själv. Kritiken hjälper inte människor i sin identifikationsprocess. Kritiken kan påvisa förväxlingar av bilder av kvinnan med Kvinnan själv eller med verkliga kvinnor. Det som kvinnor därute söker - Kvinnan - kan kritiken inte erbjuda och därför kommer kritiken att också fortsättningsvis befinna sig i underläge och inte få samma mediala genomslag. Så länge människor behöver stabila identiteter, så länge vi tror på ett transparent subjekt, så länge kommer det att finnas grogrund för biologistiska eller essentialistiska teorier.

Vad kan vi då göra? Inget annat än att fortsätta vårt kritiska granskande av de stabila identiteter vår kultur oupphörligt producerar - och att påvisa just föränderligheten i dem. Och påminna världen om att alla fasta identiteter tenderar att förr eller senare bli förtryckande.

Mikela Lundahl

diagram