John Julius Norwich A Short History of Byzantium
Alfred A Knopf, New York 1997.

Genre Det finns ett slags engelsk historieskrivning som, i god mening, både är underhållande och lärd. Ett strålande exempel på sådan skrivning är Steven Runcimans trevolymers standardverk om korstågen, A History of the Crusades. Till denna tradition sällade sig John Julius Norwich i sitt trebandsverk Byzantium, som publicerades mellan 1988 och 1995. Då Norwich insåg att, som han skriver, ?den vanlige läsaren? antagligen fann Byzantiums 1200 sidor avskräckande, bestämde han sig för att komprimera sin historia till A short history of Byzantium. Nu finns således trebandsverket Byzantium nedkortat till en enda bok på lite drygt 400 sidor.

Strategi Norwich ambition är inte att säga något egentligt nytt om Bysans; vad han vill är att rädda detta storslagna imperium från den "tystnadens konspiration" han menar riket fallit offer för. Han tar som sin utgångspunkt ett motto lånat av Hjärterkung i Alice i Underlandet: "Begin at the beginning, and go on until you come to the end: then stop."

Argument Det är verkligen en god historia som berättas. Från kejsar Konstantins grundläggning av "Nya Rom" måndagen den 11 maj år 330 till Konstantinopels slutgiltiga fall tisdagen den 29 maj år 1453 får vi oss presenterade det vi förväntar oss av en bysantinsk historia: de galna, maktfullkomliga, någon gång kloka, kejsarna; de oändliga teologiska dispyterna; konstverken och arkitekturen; krigen och erövringarna; intrigerna, giftmorden och amputationerna (då man menade att en människa måste vara kroppsligen intakt för att kunna bli kejsare satte man under en tid i system att skära näsan av alla verkliga och inbillade tronpretendenter. Sålunda stäcktes eventuella kejsarambitioner). Om allt detta berättar Norwich inlevelsefullt och, faktiskt, med kärlek. Hans sätt att berätta den bysantinska historien är således ganska annorlunda vår svenske krönikör Alf Henriksons. Där Henrikson avslutar sin Byzantinsk historia med en lättad suck över att de svårbegripliga bysantinarna och deras skrämmande samhälle befinner sig på behörigt avstånd i tiden, uttrycker Norwich sin beundran inför den bysantinska lärdomen och konsten, och tillägger att de bysantinska människorna var svaga och klandervärda liksom vi, men värda ett bättre öde än glömskans dunkel.

Kulmen Den tragiska höjdpunkten i A short history of Byzantium, eller för den delen i varje bysantinsk historia, är frankernas, d v s västeuropéernas, plundring av Konstantinopel år 1204 i den styggelse som brukar kallas 4:e Korståget. Runciman skriver i sin korstågshistoria: "There was never a greater crime against humanity than the Fourth Crusade" och i detta omdöme verkar Norwich att instämma: hans känslor inför dessa "korsriddare" är ett slags dubbelt hat; för att de ödelade hans Konstantinopel och för att de gjorde det i kristendomens namn. Då muslimerna, som oftast var både mindre giriga i sin plundring och hämningslösa i sin blodtörst än de kristna, slutligen intar Konstantinopel 1453 drar vi snarast en suck av lättnad över att ett imperium som länge befunnit sig i dödsskuggans dal äntligen får ro.

Slutsats I den grekiska världen anses fortfarande tisdag vara veckans olyckligaste dag. Men kanske det nuvarande Istanbuls 30.000 kristna en dag får tecknet på att staden åter skall bli en kristen stad då prästerna i Sofia uppstår och återupptar den mässa de firade då turkarna dödade dem där inne i kyrkan, vid altaret för 545 år sedan.

Erik Alvstad

diagram