Mattias Alkberg Jag var en av er
W&W 2000.

Genre Dikter.

Strategi Inte sällan rör sig dikterna på temat skrivande/skapande utan att man för den skull övertygas om att författaren har någonting specifikt att säga om saken. Som t ex i dikten BEGÅVNING där han lite ironiskt och kaxigt diskuterar sitt eget eventuella musikaliska geni:

Jag hade kunnat spela C7 Fmaj Ebm Em och Am. Bara som exempel.

Just det har inget med begåvning att göra.
Det är bara en sak som är bra att kunna.
Som alfabetet. Eller gångertabellen. Eller olika landskapsfåglar. Bara som
exempel

Vad talangen består i kan jag inte säga.
Vad jag egentligen är duktig på kan jag inte säga.
Men melodier, hela sånger kommer till mig.

Så brukar man säga: Kunde lika gärna komma ur mig.
Eller gitarren. Det är bara något man säger.

Argument Alkberg, norrlänning och motor i den intressanta och produktiva rockgruppen Bear Quartet, publicerar här sin tredje diktsamling. Trots att vissa av dikterna har fina ansatser uppfattar jag dock denna bok som mer än lovligt pratig. Möjligen är avsikten ett slags cool, tillbakalutat trött "öppen" stil, men resultatet blir okoncentrerat, och ständigt relativiserande:

Jag hade inget att erbjuda.
Allt jag hade gick till papper
där jag skrev det här
eller något som liknade det här. (sid 49)

Kulmen Därför blir effekten i det närmaste häpnadsväckande när man i den näst sista och fyra sidor långa, allen ginsberg-liknande, maniskt rabblande dikten PASSERAR LÅNGSAMT REVY plötsligt finner all den känslighet och koncentration som jag föreställer mig är just Alkbergs begåvning:

För en tid sedan hörde det ihop. Allt jag skrivit och allt jag sagt.
Något bra jag gjorde men aldrig berättade.
En annan grej som jag har dåligt samvete för som ingen levande kommer att få veta.
Några dikter om hästar och reptiler och en text om vapen.
En bild av mig själv där jag ser bra ut men där jag hela tiden håller tillbaka tårarna.
(?)
När jag upprepade gånger stal i affärer. När jag lärde mig barréackord.
När jag var kär och sov utomhus. När jag lade mig i köket om jag blev trött i köket.
När jag hade magsjuka och höll på att kvävas av makaroner. När jag nästan drunknade.
(?)
När din pappa knackade på klockan och såg på mig med höjda ögonbryn.
Jag var så rädd så rädd.
En gång när vi satt och darrade för oss själva, av skratt eller skräck. Eller om det var något annat.
Hur jag svettades och brösten värkte så det svartnade för ögonen.
När vi glömde något oerhört viktigt och hur det förändrade saker och ting.
Och att vi borde pratat om det.
När du gick genom ett skyltfönster och aldrig kom tillbaka.
När allt jag tog i gick sönder.
(?)
Jag ljög, jag berättade inte hela sanningen. Jag skrev texter om andra människor. Jag hittade på.
För en tid sedan, för en kort stund, hörde det ihop allt det här
och det kändes äntligen som det var värt det.
(sid 55-58)

Slutsats Allt är INTE lika bra.

UKON

diagram