Omslag

Glänta 1-2.01

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

1-2.01. Innehållsförteckning

Claudia LindénMary Wollstonecraft och filosofin som feminism

Varför finns det inga kvinnliga filosofer? Det är en fråga som det finns anledning att ställa när man slår upp en filosofihistoria och uteslutande möts av manliga namn. Nästa fråga blir: finns det inte kvinnliga filosofer eller får de inte vara med? Eftersom denna artikel skall handla om Mary Wollstonecraft är det upplagt för att jag skall säga: visst var Wollstonecraft filosof och det är skandal att hon aldrig omnämns i filosofiska översiktsverk, för att sedan försöka övertyga om på vilket sätt det som hon skrivit visst kan räknas som filosofi.

Men ett sådant förhållningssätt är problematiskt. Om vi inte börjar med att i grunden fråga oss vad denna uteslutning handlar om så riskerar vi bara att bevara en rådande värdehierarki. Om vi med skohorn trycker in en kvinnlig tänkare i en struktur som redan från början nedvärderat just detta tänkande kan resultatet aldrig bli annat än att hon får platsen som en andra rangens filosof.

Jag skulle istället vilja hävda att det inte finns kvinnliga filosofer. Att det per definition inte kan finnas några eftersom filosofihistorien är en konstruktion i maskulinitet definierad just som uteslutandet av det kvinnliga. En bok där tio män skriver om tio manliga tänkare genom historien, det kallas filosofi. När tio kvinnor skriver om tio andra kvinnliga teoretiker i historien – då kallas det istället feminism. I bägge böckerna kommer varat, politiken, moralen och språket behandlas, men med en stor skillnad: kvinnorna kommer också att skriva om könsskillnaden, medan männen inte kommer att säga ett knyst om denna fråga trots att flera av de historiska filosofer som de skriver om faktiskt har sagt både det ena och det andra om män och kvinnor.

Det finns många olika sätt att tänka och skriva filosofi. I viss mån kan man säga att filosofi inte är ett ämne utan en genre att skriva i. Och enligt principen att när en man gör något är det bra men om en kvinna gör samma sak är det dåligt har till exempel skönlitterär produktion använts för att diskreditera kvinnliga tänkare, som till exempel Wollstonecraft och Simone de Beauvoir. Medan det inte förminskar vare sig Rousseaus eller Sartres insatser som filosofer att de också skrev skönlitteratur. I precis lika hög utsträckning som Rousseau och många andra under 1700-talet växlar Wollstonecraft mellan skönlitterär produktion och teoretiska utläggningar om politik och moral. Det är således inte sättet att skriva som skiljer dem åt. Ändå räknas Rousseau på ett självklart sätt till filosofernas skara men inte Wollstonecraft. Vad beror det på?

Historien visar att det inte är så stor brist på kvinnor som tänkt, skrivit och teoretiserat, som man först skulle kunna tro, men där de finns kallas de oftast feminister eller rätt och slätt författare, aldrig filosofer. Jag vill hävda att det är just tänkandet kring könsskillnaden som är det som inte ”godkänns” i filosofihistorieskrivningen. Vad som tillåts inom ramarna för vad vi dag menar med filosofi och filosofins historia är inte en effekt av ett könstänkande utan självt ett led i produktionen av könsstereotyper. Det vill säga: anledningen till att det saknas kvinnliga filosofer är inte i första hand att kvinnor genom historien har haft svårt att ta sig fram, utan att vad vi uppfattar som filosofi i sig är könskodat och värdeladdat.

När kvinnor har tillåtits tala och skriva så har det varit om ”kvinnoämnen” – det vill säga de av kulturen för kvinnor tillåtna. Wollstonecraft är känd för sin Vindication of the rights of Woman, men inte för den tidigare boken Vindication for the rights of men och Charlotte Perkins Gilman är mer känd för sin novell The Yellow Wallpaper än för sina skrifter om ekonomi och religion, Beauvoir är berömd för Det andra könet, snarare än för alla sina andra skrifter. Och omvänt gäller att det som manliga tänkare skrivit om kvinnor, eller om könsskillnaden tystas ner eller helt enkelt ignoreras.

När det refereras till Emile och Rousseaus syn på barnuppfostran får vi sällan höra om den långa utläggningen i bok 5 om flickan Sophies uppfostran, trots alla de frågor det väcker om vår tolkning av boken i stort. Att könsskillnaden var ett centralt ämne för Rousseau lyfts aldrig fram i den generella framställningen av honom som filosof. Om hans misogyna syn på kvinnan som väsenskild från mannen överhuvudtaget nämns så behandlas den som irrelevant för hans filosofiska och politiska tänkande. I detta är Rousseaus öde lika signifikativt för hans kön som Wollstonecrafts är för henne.1

När filosofer har sagt nedlåtande saker om kvinnor är det oftast något man inte låtsas om, eller bara nämner i förbifarten, som ett olyckligt felsteg. Det vanligaste är dock att hänvisa urskuldande till tiden och ”tidsandan”. Som om just denna fråga skulle vara mer tidsbunden än annat som de har skrivit. Alla sådana strategier har till syfte att få läsaren att bortse från den manlige tänkarens åsikter om könsskillnaden, att urskilja dem från hans ”riktiga” filosofiska eller politiska tänkande.

Vad händer då med de män som sagt positiva saker om kvinnor? Det finns ju faktiskt sådana män! Om det är några stackare som verkligen blivit bortmotade ur historieskrivningen så är det just de kvinnovänliga männen. Sällan eller aldrig lyfts deras åsikter om könsskillnaden fram, eller om de gör det så skyller man det på någon kvinna i mannens omgivning som påverkade honom alltför mycket. Men oftast tigs deras åsikter bara ihjäl. Det finns filosofiska uppslagsverk som tar upp John Stuart Mills skrifter utan att nämna hans skrift om kvinnans frigörelse.2 Likaså skrivs det om upplysningsfilosofen Condorcet utan att med ett ord nämna att han var för införandet av kvinnlig rösträtt i samband med franska revolutionen och även uttalade sig om svartas rättigheter.3

I princip är det så att vad män skriver om kvinnor är irrelevant, och lika irrelevant är det vad kvinnor skriver om annat än kvinnor. Man skulle kunna tro att detta är ett av historiens många små felsteg och fördomar som vi i vår upplysta profeministiska tidsålder kommit bort ifrån. Men det är i hög grad ett nutida fenomen. Inte den enda, men kanske den viktigaste orsaken till detta kan vi spåra i feminismens framväxt som offentlig politisk rörelse sedan slutet av 1800-talet. I takt med att antalet kvinnor som talat om kvinnors rättigheter har vuxit har ämnet i sig blivit alltmer av en kvinnoangelägenhet. Av kvinnor, om kvinnor har blivit lika med för kvinnor. Detta trots att så gott som all feministisk teori i högsta grad även implicerar en påverkan på mannens situation. Att tala om könsskillnaden har i alla bemärkelser blivit en ”kvinnofråga”.

Män har ofta genom historien skrivit om kvinnan och om könsskillnadens betydelse. Men att idag lyfta fram män som har teoretiserat kring könsskillnaden eller försvarat kvinnors politiska rättigheter blir detsamma som att ”förkvinnliga” dem. Vilket, eftersom det kvinnliga fortfarande nedvärderas i vår kultur, är detsamma som att sänka männens status. Att modern historieskrivning tystar ner männens tänkande kring könsskillnaden blir på så sätt ett led i vår moderna konstruktion av maskulinitet. Det var inte så på Wollstonecrafts och Rousseaus tid, men idag har det blivit omanligt att tänka över könsskillnaden. Det är sånt som kvinnorna ägnar sig åt och en Riktig Man ägnar sig, som bekant, inte åt ”kvinnogöra”. Han har viktigare saker för sig. Talet om könsskillnaden är omanligt och därmed ofilosofiskt. Ni kan ju bara föreställa er vad det skulle innebära för deras status som filosofer om till exempel Mill och Rousseau skulle petas från filosofihyllan i biblioteket och istället listas tillsammans med Wollstonecraft under ”Ohj” som är biblioteksbeteckningen för könsroller.

En sådan till synes oskyldig sak som biblioteksbeteckningar har en, milt sagt, disciplinerande inverkan på att bevara filosofiämnet fritt från kvinnor. På ”Ohj” hamnar inte bara äldre författare som Wollstonecraft och Beauvoir, där samlas i princip all modern feministisk teori oavsett innehåll; där finns Luce Irigarays Platontolkningar, Christine Battersbys läsning av filosofihistorien i Feminine Metaphysics, Judith Butlers mest kända verk och de australiska feministfilosoferna Moira Gatens och Elisabeth Grosz verk. Och vi talar här om kvinnor med doktorsgrad i filosofi, ofta verksamma på filosofiska institutioner. Inte ens den svenska översättningen förra året av Genevieve Lloyds Det manliga förnuftet: ”manligt” och ”kvinnligt” i västerländsk filosofi utgiven på det filosofiska förlaget Thales undkommer: den står på ”Dh” ”antropologi filosofisk” eller ”Ohj”. Det kan jämföras med att både Michel Foucaults och Gilles Deleuzes allmänna verk listas som filosofi.4

Svaret på varför det inte finns några kvinnliga filosofer är alltså inte så enkelt som att de kvinnliga teoretikerna har uteslutits ur filosofihistorieskrivningen. Utan det är snarare själva tänkandet kring könsskillnaden som underkänns som filosofiskt tema. På så sätt suddas också den dialog som alltid finns mellan manliga och kvinnliga författare i en given samtid ut. Kvinnor läser manliga författare och manliga författare läser och påverkas av kvinnliga författare. Men när historien skall skrivas klipps det ena ledet i denna dialog av och kvar blir bara en falsk konstruktion av män som uteslutande talar med andra män. Bara så kan filosofins höga status och dess karaktär av exklusiv herrklubb fortfarande upprätthållas.

Om Mary Wollstonecraft inte får räknas till filosofihistorien så lyfts hon istället i motsvarande grad fram som ledande feministisk teoretiker. I så hög grad faktiskt att man ofta talar om henne som ”den första feministen”.5 Men bilden av Mary Wollstonecraft som den första feministen är också en smula missvisande. Den vidmakthåller föreställningen att hon, liksom andra berömda kvinnor, skulle vara ett enstaka unikt undantag, ett plötsligt uppblommande geni utan sammanhang. Att kalla Wollstonecraft ”den första” vore att bortse från alla de kvinnor som skrev om kvinnans frigörelse före henne och inte minst under hennes samtid. Om vi tappar bort dem tappar vi också bort att det finns en kontinuerlig tradition av feministiskt tänkande. Även om en enstaka kvinna, som Wollstonecraft, kan få framstå som ett genialiskt undantag, så riskerar hon också att, i linje med mitt inledande resonemang, förbli något udda, undantaget som bekräftar regeln.

Vad jag skall försöka visa här är att läst i skiljelinjen mellan filosofi och feminism så kan vi se att Wollstonecrafts verk utgör en intressant blandning av klassiska filosofiska problem i feministisk tappning. På det sättet knyter hon an till filosofihistorien samtidigt som hon bearbetar problem för sina feministiska syften. Därmed kommer hon att förebåda mycket av den feministiska diskussion om till exempel kvinnans rättsliga status eller kvinnans roll i äktenskapet som feministerna kring förra sekelskiftet förde.

Om Wollstonecraft inte var den första feministen så var hon kanske ändå den första av ett nytt slags skribent. Janet Todd menar att ingen före henne så tydligt har gett uttryck för ett slags självmedvetande i skrift.6

”In Wollstonecraft’s writings a new female consciousness comes into being, one that valued and reflected endlessly on its own workings, refusing to acknowledge anything absurd in the stance. No one living before her moment in the late eighteenth century, either man or woman, so clearly conveys this consciousness, one so sure of its significance, individuality and authenticity, its self-absorbed right and need to display itself for the attention of others.”7

Vi må irritera oss på den påtagliga närvaron av ett ”Jag” i Wollstonecrafts texter, men det gör henne ”undeniably modern” skriver Todd. När det gäller Wollstonecraft finns det därför skäl att fästa uppmärksamhet vid hennes biografi, på vilket sätt hennes liv också var en iscensättning av detta föränderliga, självmedvetna ”Jag”.

Mary wollstonecraft kom från en enkel borgerlig miljö. Hon föddes 1759 i den stadsdel som kallas East End i London, nära det som idag är Liverpool Street Station. Wollstonecrafts barndom präglades av att pappan var alkoholiserad och misshandlade mamman, som Mary ofta försökte skydda genom att fysiskt gå emellan fadern och modern. Wollstonecraft hade komplicerade relationer med sin familj, fadern träffade hon aldrig i vuxen ålder och mamman tycks hon sökt kärlek från utan att någonsin få den, inte ens då hon skötte henne på hennes dödsbädd. Genom hela sitt liv fortsatte hon att skicka pengar till sin äldre bror och sina yngre systrar.

Mary Wollstonecraft var i princip självlärd, liksom många kvinnliga intellektuella efter henne varit ända långt in i vårt sekel. Wollstonecraft skaffade sig utbildning och erfarenhet genom mentorer som kunde vägleda henne i hennes läsande och skrivande. Hon hade en speciell talang för dessa slags relationer som var komplexa vänskaps- eller kärleksrelationer där liten åtskillnad gjordes mellan det personliga och arbetet.

Den första av en serie sådana relationer var den till den nära väninnan Fanny Blood. Fanny hade kommit längre i sina ambitioner och stimulerade Mary till att förbättra sitt skrivande. Mary och Fanny drömde om möjligheten att kunna bo tillsammans men så gifte sig Fanny och blev snabbt gravid. Mary for till Fanny i Portugal för att vara hos henne då hon skulle föda men Fanny Blood dog i sviterna av förlossningen och barnet dog ett par dagar senare. Förlusten av Fanny var en stor sorg för Mary Wollstonecraft. I sin första roman Mary, försöker hon porträttera väninnan och sin kärlek till henne.8

Wollstonecraft började sitt yrkesliv som sällskapsdam åt en rik änka vid 19 års ålder. Detta var hennes första försök att försörja sig själv. Under den närmsta tioårsperioden kom hon att pröva de flesta av de få respektabla försörjningsmöjligheter som stod till buds för en kvinna ur medelklassen. Några år senare kommer hon i kontakt med förläggaren Joseph Johnsson (1738-1809) som kom att få stor betydelse i hennes liv. Han uppmuntrade hennes intellektuella ambitioner, och sa till henne att om hon förbättrade sitt skrivande så skulle hon kunna försörja sig på det. Genom honom kom hon också i kontakt med den kulturella och radikala eliten. Johnson som levde ensam hade för vana att ha öppna middagar, han åt alltid på samma tid varje dag och bjöd generöst in vänner och kollegor till dessa middagar. Hos honom träffade Mary personer som poeten och konstnären William Blake, konstnären Henry Fuseli, och sedermera sin blivande man William Godwin.

Wollstonecraft skrev en enorm mängd recensioner för att dra in pengar i Johnsons tidskrift Analythical review, en läsning som också kommer att tjäna som hennes utbildning. Hon skriver om kända kvinnliga författare som Fanny Burney, Catherine Macaulay, och franska kollegor som Madame de Staël och Madame de Genlis. Hon översatte från franska och tyska. Hon skrev 290 recensioner av politiska, filosofiska och skönlitterära verk, bara mellan juni 1788 och slutet av 1790 då hon publicerade A vindication of the rights of men.

Hon hade en otrolig arbetsbörda under åren 1788-1792. I genomsnitt producerade hon en artikel var tredje dag. Hon brödskrev helt enkelt, för att försörja inte bara sig själv utan även delar av sin familj.9 1792 kommer så Vindication of the Rights of Women, eller Till försvar för kvinnans rättigheter som den heter på svenska.10 Den drygt 200-sidiga boken skrevs på tre månader – med gåspenna. Vid det här laget var den trettiotreåriga Mary Wollstonecraft en driven yrkesförfattare som visste vad hon ville säga. Redan samma år översattes den också till franska och tyska.

I december 1792 gav hon sig av till Paris, där kom hon att bevittna hur Ludvig XVI blir förd till rättegången. Hon umgås i de litterära salongerna och inleder våren 1793, i sann revolutionär anda, ett kärleksförhållande med en amerikan, Gilbert Imlay. Imlay är känd för sina kvinnoaffärer men Wollstonecraft vill tro det bästa om honom. Hon blir snabbt gravid och i maj 1794 föds deras dotter Fanny. För att kunna stanna i Paris när England förklarar Frankrike krig registreras hon som Imlays hustru, utan att någon vigsel ägt rum.11

Imlay visar sig dock vara precis så flyktig som hans rykte hade sagt. Han kommer och går och har förbindelser med andra kvinnor. Våren 1795, efter att Wollstonecraft och dottern kommit tillbaka till London gör hon ett första självmordsförsök. Efter det skickar Imlay henne på en affärsresa för hans räkning till Skandinavien. Tillsammans med ettåriga Fanny och en fransk barnflicka reser hon runt i tre månader i Sverige, Norge och Danmark. Under den tiden skriver hon en serie resebrev som ges ut vid hemkomsten under titeln Letters written under a short journey to Sweden, Norge and Denmark.12 Resan och de ljusa sommarnätterna stärker hennes livskänsla.

Ändå gör hon ytterligare ett självmordsförsök som hon räddas ifrån när hon återkommit till London. Våren därpå är brytningen med Imlay definitiv. Inte långt därefter träffar hon filosofen William Godwin igen hos den gemensamma bekanten Johnson. Den här gången blir de förälskade och inleder en för den tiden ganska ovanlig relation. De bor på olika håll och jobbar på dagarna för att ses och umgås på kvällarna. Även efter att de har gift sig och hon väntar deras barn fortsätter de sitt särboförhållande.

Wollstonecraft, som var för naturlighet när det gällde graviditet och spädbarnsskötsel, hade till och med påbörjat en bok om spädbarnsskötsel i Paris. Hon hade haft en lätt graviditet första gången och ammat sitt barn, vilket var ett begynnande mode bland borgerskapet. Det fanns ingen orsak att tro att det inte skulle gå bra även andra gången. I augusti 1797 föds en andra dotter, Mary. Men förlossningen går inte som den ska; den tillkallade läkaren smittar Wollstonecraft med de farliga bakterierna och hon insjuknar snabbt i barnsängsfeber varefter hon dör av intern blodförgiftning tio dagar senare.

Godwin uppfostrade barnen och gifte sedermera om sig med en änka med flera barn.13 Men innan dess skrev han en öppenhjärtlig biografi över Mary Wollstonecraft där han bland annat starkt bidrar till att hennes rykte fick skandalartad prägel för flera decennier framåt.

Dottern Fanny tog livet av sig som tonåring, och Mary rymde och gifte sig med Shelley och blev författare. Hennes mest berömda bok är Frankenstein.

En av de tillåtna genrerna för kvinnor vid denna tid var uppfostringslitteratur. Det var överhuvudtaget en populär genre för tiden genom vilken man kunde diskutera såväl samhällsfrågor som grundläggande frågor om människans väsen. Rousseaus Emile är ett sådant exempel, liksom de Sades Philosophie dans le Boudoir kan sägas vara en parodi på denna genre. Upplysningstraditionens starka betoning av miljöns betydelse för karaktärens och personlighetens utveckling gjorde uppfostran och utbildning viktiga. Om människans utveckling påverkades av hennes erfarenheter och om man kunde styra de intryck som förmedlades så kunde man också forma och omforma människans beteende.

Teorier om flickors uppfostran öppnar därmed upp möjligheten att förändra dem och kunde därför fungera som ett ifrågasättande av kvinnligheten som sådan och kvinnors sociala situation.14 På det viset kan man också se uppfostringslitteratur som en tidig feministisk genre. Wollstonecraft som inledde sin bana som guvernant vid 19 års ålder och sedan var verksam som lärarinna, börjar följdriktigt också sin intellektuella verksamhet med att bl a skriva flera sådana verk. 1788 publicerade hon Original Stories from real Life: som skulle fungera som moraluppbyggande historier för unga människor. Den andra upplagan innehöll sex kopparstick av William Blake. Året därpå, 1789, kom ett annat liknande verk som riktade sig direkt till unga flickor A Female reader […] for the improvement of Young Women. Men uppfostringsfrågan är central även i hennes huvudverk Till försvar för kvinnans rättigheter. Redan på första sidan tillskriver Wollstonecraft kvinnors problem ”ett felaktigt utbildningssystem, som bygger på böcker skrivna av män som inte betraktar kvinnor som mänskliga varelser”. (s 33)

Kvinnor skall alltså ges en annan uppfostran, det är metoden, med vad är det som skall uppnås? De kvinnans rättigheter som skulle försvaras var delvis lagliga men framför allt var det kvinnans rätt att bruka sitt förnuft och att slippa spela rollen som mannens tidsfördriv. Utan att bruka sitt förnuft kan hon inte växa i kunskap och erfarenhet.

”Det är egentligen rena parodin att säga att en människa äger dygd, när denna inte är en följd av att hon har använt sitt förnuft. Detta var vad Rousseau ansåg om männen. Jag anser att detta även gäller kvinnorna.” (s 52)

Den politiska bakgrunden Till försvar var de besvikelser som franska revolutionen utlöste hos kvinnorna. Revolutionen i Frankrike var den stora världspolitiska händelsen vid den här tiden och det som diskuterades i de radikala kretsar som Mary Wollstonecraft umgicks i. Redan 1790 hade Wollstonecraft, som redan nämnts, skrivit den revolutionsvänliga boken A Vindication of the rights of men. Och ett par år senare, efter framgången med Till försvar, vistades hon i Frankrike en längre tid. Medan hon väntade sitt första barn skrev Wollstonecraft ett 500-sidigt verk om den Franska revolutionens inledningsfas An Historical and Moral View of the Origin and Progress of the French Revolution. In i det längsta ville man alltså betrakta revolutionen som ett steg mot frihet och demokrati. Vad Wollstonecraft hoppades på, liksom många av samtidens politiskt intresserade kvinnor i både England och Frankrike, var att revolutionens jämlikhetstankar skulle omfatta även kvinnorna.

Feminismen beskrivs ofta som en politisk rörelse med ”ideologiska rötter i franska revolutionen”, som det står i Nationalencyklopedin. Att franska revolutionens tjusiga upprop om ”frihet” och ”jämlikhet” i praktiken bara omfattade män är idag ett trivialt påstående. Men efter några svepande hänvisningar till dåtidens fördomar mot kvinnor brukar det ändå konstateras att idén, själva filosofin, var det inget fel på. Filosofin gällde ”alla”, och med tiden kunde detta alla utsträckas till att oproblematiskt omfatta även kvinnor.

Men vad Wollstonecrafts bok påminner oss om är att feminismen uppstod som en direkt effekt av att kvinnor faktiskt helt uteslöts från de universalistiska principerna om frihet och jämlikhet för alla. Både franska Olympe de Gouges Förklaring för kvinnans rättigheter från 1791 och Mary Wollstonecrafts Till ett försvar för kvinnans rättigheter var bägge direkta resultat av den politiska besvikelse på utvecklingen av franska revolutionen många intellektuella kvinnor upplevde när de förstod att kvinnorna inte skulle få vara medlemmar i den nya republiken. Den politiska feminismen är alltså inte kalkerad på franska revolutionen, utan ett omedelbart och ilsket svar på dess hycklande appropriering av det allmänna enbart för mannens räkning. Att feminismen på så sätt var ett resultat av ihåligheten i liberalismens universella anspråk är en tes som historikern Joan Scott driver. Scott menar att den liberalistiska ideologin konstruerade sina begrepp om universaliteten i individens rättigheter på mannen, definierad som en icke-kvinna.15

Sammankopplingen av medborgarskap med kön var genomgående i den franska politiken, menar Scott. Begreppet ”individ” genomgick många förändringar från 1789 och framåt, men den gemensamma grunden för dess olika uttryck, liksom för medborgarskap, var maskulinitet. Den universella individen som utövade människans politiska rättigheter var på en gång abstrakt och konkret. Att vara olik kvinnan (genom begär eller reproduktion) säkrade och markerade gränserna för mannens individualitet.

Det rationella förnuftet tillhörde mannen. Om villkoren för att vara individ kopplades till det rationella förnuftet och det i sin tur betydde att kontrollera och komma förbi de aspekter som förknippades med det kvinnliga – kroppen och känslorna – då blir också individualitet och den rationella sfären reserverad för enbart män. Det var detta Wollstonecraft reagerade mot.

Till försvar skrevs delvis som uppmaning att skriva om författningen: Wollstonecraft skriver i förordet riktat till Tallyerand:

”Innan kvinnorna utan att ha någon talan förvägras självklara mänskliga rättigheter, måste det bevisas att de verkligen saknar förnuft – annars kommer denna skavank i Er NYA FÖRFATTNING att vara en ständig påminnelse om att mannen i viss mening är en förtryckare. Och varhelst i samhället tyranniet sticker fram sin fula nuna, undergrävs moralen.” (s 28)

Det försvar för kvinnans rättigheter som måste utövas är i hög grad också riktat mot de manliga författare som skrivit om kvinnans uppfostran och hennes roll i äktenskapet. Den viktigaste av dessa författare är Rousseau. Diskussionen med honom och kritiken av hans kvinnosyn går som en röd tråd genom hela boken. Wollstonecraft hade ett komplicerat förhållande till Rousseau, där hon beundrade vissa av hans politiska tankar och inte minst hans litterära stil. I sin sista roman, som hon skrev på när hon dog, Maria, or the Wrongs of Women låter hon till exempel Maria läsa Julie med stor glädje.

”Jag strider inte med den döde, utan med hans åsikter. Jag vänder mig endast mot den sinnlighet som fick honom att nedvärdera kvinnan genom att göra henne till slav under kärleken.” (s 147)

Wollstonecraft hämtar mycket energi från sin kritik av Rousseau, på det viset är Till försvar en motskrift. Men den är inte osjälvständig, utan man kan se det som att hon tar avstamp hos Rousseau för att utveckla sitt eget filosofiska universum och sina tankar om kvinnan. Idéhistorikern Elisabeth Mansén har påpekat att Wollstonecraft skiljer sig från Rousseau också på flera andra punkter, bland annat i sin syn på historien.16 Wollstonecraft skriver:

”Rousseau bemödar sig om att bevisa att allting från början var rätt, några författare menar att allting numera är rätt, medan jag hoppas att allting kommer att bli rätt.” (s 43)

Rousseaus nostalgiska natursyn är obegriplig för Wollstonecraft, historien och ursprunget kan knappast vara något att längta till för en feminist – det är till framtiden hon sätter sitt hopp. Wollstonecraft är utvecklingsoptimist. Rousseau skiljer på Gud och människan. För honom var Gud och den värld han skapade god, och det onda inträdde först i och med människan. Ondskan är därför människans verk, det är hon som splittrar den hela och goda skapelsen. Wollstonecraft finner detta resonemang både ofilosofiskt och ofromt, skriver Mansén.17 Om Guds skapelse skall kallas god och han skapade människan, måste människan också vara god liksom resten av skapelsen. Och om Gud är god så måste det ha funnits ett skäl för honom att ge ondskan plats i skapelsen, menade Wollstonecraft. Framtidshoppet är trösten – det onda i nuet kan i framtiden leda till något gott.

Men det som Wollstonecraft främst vänder sig mot är sin tids syn på kvinnan som mannens leksak: ”Kvinnan är skapad till att vara mannens leksak, hans skallra, som ständigt skall ljuda i hans öron närhelst han vill roa sig efter dagens tankemödor.” (s 69) Och Rousseau blir den tydligaste företrädaren för denna åsikt när han i Emile skriver:

”Av denna grundtanke framgår att kvinnan är särskilt skapad för att behaga mannen. Att även mannen behagar kvinnan är däremot inte direkt nödvändigt. Hans förtjänst ligger i hans kraft; mannen behagar i och med att han är stark. Detta är inte kärlekens lag, det medger jag; men det är naturens och den är äldre än själva kärleken.

Om nu kvinnan är skapad för att behaga och underkasta sig mannen, måste hon göra sig angenäm för honom istället för att trotsa honom. Genom sitt behag har hon makt över honom; genom detta skall hon tvinga honom att känna sin styrka och att bruka den. Det säkraste sättet att uppelda denna styrka är att nödvändiggöra den genom motstånd. Då förenar sig egenkärleken med begäret, och den förra, det ena könets djärvhet och det andras blyghet samt slutligen även sedesamheten och blygsamheten, som naturen väpnat den svaga med för att därmed underkuva den starke.” (Citerat efter Wollstonecraft, s 88)

Som svar på detta skriver Wollstonecraft med ett sarkastiskt tonfall att ”Jag tänker inte göra någon annan kommentar till detta skickliga resonemang än att konstatera att det är en liderlighetens filosofi.” (s 88)

Wollstonecraft såg det som nedvärderande för kvinnan att hon uteslutande skulle uppfostras till att vara förförisk, att fånga en make. Det är den falska dygden hon reagerar mot. För vad skall hon göra sedan hennes make har tröttnat? Då har hon bara att välja på att börja jaga andra män eller att bli bitter. Inte ens Rousseau tror att Emile kommer att attraheras av sin behagfulla Sophie mer än ett halvår efter giftermålet. Om nu ”sinnena tröttas av konstlad behagfullhet och koketteri. Varför säger han då att en flicka skall utbildas för sin blivande make med samma omsorg som vore det för ett österländskt harem?” (s 145), frågar sig Wollstonecraft. Rousseau hävdar att kärleken med nödvändighet är flyktig, och det som återstår när kvinnan inte längre är makens älskarinna är att vara ”hans hustru och vän, [du skall] vara hans barns moder.” Men om kvinnan då inte uppfostras till detta? Om syftet med kvinnors uppfostran är att få dem att bli ärbara hustrur och goda mödrar, är det då inte konstigt, frågar sig Wollstonecraft, att man lär henne att bli ärbar genom att ”utöva fala kvinnors lättfärdiga konster, det som liderliga karlar kallar sedesamt koketteri?” (s 145)

Nej, förnuft och bildning skulle istället vägleda kvinnan. Det skulle ge henne en möjlighet att skapa sig ett liv även utan äktenskapet. Wollstonecraft skriver att: ”Likaså är jag övertygad om att en ordentlig utbildning eller rättare sagt ett väl utvecklat förstånd, skulle göra det möjligt för en kvinna att leva ett värdigt liv även som ogift.” (s 67)

Wollstonecrafts tilltro till den erotiska kärleken var inte stor när hon skrev Till Försvar 1792. Då hade hon fortfarande sina stora kärlekserfarenheter framför sig. Kanske om hon hade fått leva och det lyckliga förhållandet med William Godwin hade varat, att hon hade utvecklat en annan syn på kärleken. Som det nu är så har hon gått till historien som en akut skeptiker i förhållande till kärleken.

Men om vi försöker bena ut Wollstonecrafts syn på kärleken och äktenskapet så kan vi se att hon genom att sätta fokus på de privata relationerna och därmed politisera dem, förebådar hela den genomgripande diskussion om kärleken och äktenskapet som det förra sekelskiftets feminister bedrev och som i sin tur pekar framåt mot det samtal vi för idag om hur relationen mellan man och kvinna skall struktureras för att lösa ekvationen kärlek-arbete-barn. Det går således en, om inte spikrak, så dock röd tråd från Wollstonecrafts diskussion av äktenskapet till vår nutida debatt.

Eftersom Wollstonecraft inte tilltrodde den sexuella attraktionen någon särskild varaktighet i en relation, ansåg hon det fatalt för kvinnors liv att bygga en identitet kring att förföra och behaga. Hon frågar sig: ”Varför måste kvinnans väsen besudlas genom koketteri för att tillfredställa vällustingen och hindra kärleken från att övergå i vänskap, eller i de fall då förutsättningar för en dylik saknas åtminstone förvandlas till ömhet grundad på medkänsla.” (s 65f) Om äktenskapet inte skulle förvandlas till en fysisk och psykisk undergång för kvinnan så måste det byggas på solidare grund än kärleken; nämligen vänskap. Wollstonecraft ställer upp kärleken och vänskapen som ett motsatspar på ett sätt som kan tyckas vara identiskt med vår nutida syn på kärlek och vänskap som uteslutande. Samtidigt menar hon något annat; kärleken för henne är bara ytlig sexuell attraktion medan vänskapen är något mycket större än det vi idag menar med vänskap.

Det har skrivits ytterst lite om Wollstonecrafts relation till Aristoteles. Men jag tror ändå att det är rimligt att anta att hon kände till Aristoteles. Genom att jämföra Wollstonecrafts vänskapsbegrepp med Aristoteles vill jag visa hur hon använder en föreställning som traditionellt förknippats med manlighet till att också omfatta kvinnorna.

I Nikomachiska etiken talar Aristoteles om tre slags vänskap, där den högsta formen för vänskap är den mellan jämlikar: ”Fullkomlig är åter den vänskap som råder mellan goda människor och lika meriterade individer. Ty dessa önskar varandra gott i lika hög grad, beroende på den utsträckning i vilken de är goda, och goda är de då i och för sig.”18 I andra vänskapsrelationer där parterna har nytta av varandra eller personer som befinner sig på olika nivå, bör man ”återgälda visad vänskap i proportion till sin överlägsenhet eller underlägsenhet.”19

För Aristoteles var denna högsta form av vänskap en gemenskap mellan jämlikar, någonting som förutsatte frihet och därmed bara kunde existera emellan fria vuxna män. Aldrig mellan man och kvinna eftersom dessa inte var jämlikar, och kvinnan inte var fri. Vänskap fanns mellan man och hustru menade Aristoteles, men den tillhör de andra kategorierna av ojämlika och därmed underlägsna vänskapsformer.

När Wollstonecraft lyfter fram vänskapen som idealet för äktenskapet kan man höra ekon av Aristoteles ”fullkomliga vänskap” då hon skriver: ”Vänskap är viktigt. Det är den högsta formen av tillgivenhet eftersom den bygger på principer och blir allt starkare med tiden.” (s 123) Grunden för denna äktenskapliga vänskap i Wollstonecrafts tappning är respekt. Vad Wollstonecraft gör är att hon använder en antik formel för vänskap som från början var avsedd uteslutande för män och därför kunde baseras just på respekt och jämlikhet, och applicerar den på den mest ojämlika av relationer; äktenskapet mellan man och kvinna. På det sättet bygger hon vidare på klassisk filosofi men transformerar den för sina egna feministiska syften.

Denna grava ojämlikhet mellan man och kvinna som rådde vid Wollstonecrafts tid låg inbakad i själva kärleksbegreppet. Genom att istället tala om äktenskapets fundament som vänskap och respekt blottlägger Wollstonecraft på ett skriande tydligt sätt att det vanligtvis verkligen inte handlade om det, utan om en maktrelation mellan husbonden och hans livegna. I äktenskapet där mannen var medborgare hade han också ensam den juridiska rätten till barnen, till hustruns egendom, till hennes förmögenhet. Ja, han ägde till och med rätten till hennes själ eftersom han var hennes förmyndare och kunde låta spärra in henne på sinnesjukhus, som Marias man gör med henne i Wollstonecrafts roman med samma namn. Det är inte vänskap när en bestämmer över den andra, men vid denna tid gick det an att kalla en hierarkisk, ofri relation för ”kärlek”. Frihet är en nödvändig förutsättning för vänskap. Genom vänskapsidealet kunde Wollstonecraft stipulera möjligheten av en mer jämbördig relation mellan man och kvinna. Därmed pekar hennes föreställningar om vänskapsäktenskapet också rakt in mot vår tids idealbild av det jämlika förhållandet. Samtidigt som hon pekar på friheten som det nödvändiga villkoret för att bygga en sådan relation. Kort sagt: frihet för kvinnor i laglig och moralisk mening är det som måste krävas för att samhället skall kunna utvecklas.

Till skillnad från vissa andra feminister vid samma tid som av politiska skäl bland annat gav sig in i frågan om kvinnans natur och om hennes roll i samhället så vägrar Wollstonecraft hårdnackat att göra detta. Hon markerar tydligt att hon inte vill uttala sig om könens sanna väsen när hon skriver:

”Men jag undviker såsom jag även hittills har gjort, en direkt jämförelse mellan de båda könen som helhet. När jag utan omsvep erkänner att kvinnan i sin nuvarande situation är underlägsen mannen, tänker jag bara upprepa att männen har drivit sitt förtryck av kvinnan så långt att hon nära nog har sjunkit under nivån för förnuftiga varelser. Men ge henne möjlighet att utveckla sina anlag och stärka sina dygder, och avgör sedan var på förnuftets skala hela kvinnosläktet bör placeras.” (s 70)

Genom att rikta in sig på frågan om kvinnors uppfostran vann Wollstonecraft flera feministiskt strategiska fördelar. Dels kunde hon kritisera det rådande tillståndet, men som citatet ovan visar, erbjöd denna fokusering på uppfostran också möjligheten att avvisa allt tal om hur kvinnan och mannen egentligen var. ”Allt som kvinnorna ser eller hör tjänar till att befästa intryck och att framkalla känslor och tankeassociationer, vilket ger medvetandet en kvinnlig prägel.” Hon fortsätter:

”Försvagade av att utveckla snarare än att granska sina första intryck, som tvingats på dem av allting i omgivningen, orkar de inte befria sig från sin konstlade personlighet.” (s 181)

Eftersom kvinnorna var feluppfostrade gick det inte att veta hur kvinnan egentligen var. Frågan om kvinnans väsen, om den verkliga könsskillnaden kunde på så sätt skjutas på framtiden. Det första steget mot en förändring av världen låg i att erkänna kvinnan som förnuftig varelse. Om hon fick bruka sitt förnuft och gavs utbildning så skulle hon också bli en mer sant moralisk människa. När hon slutade spela kysk för att behaga mannen kunde hon istället bli en sant dygdig människa, vilket är en nödvändig förutsättning för att kunna uppfostra barn till goda människor. På det sättet skulle världen långsamt förbättras.

Wollstonecraft gjorde uppfostran till den magiska formel som vävde samman kritik med emancipationskrav och framtidstro, och därmed drog hon upp riktlinjerna för en politisk och reformatorisk feminism. När hon lyckades visa att det var kulturen det var fel på och inte kvinnorna öppnade hon upp för ett möjligt ifrågasättande av sakernas tillstånd.

Mary Wollstonecraft var alltså inte den första, och – tyvärr – inte heller den sista feministen, däremot var hon en dem som tidigt systematiserade en kritik av kvinnors situation på ett sätt som pekar framåt mot vår egen tid. Men ändå måste vi fråga oss om vi kan kalla Wollstonecraft ”feminist”? Det finns alltid en fara i att applicera sådana begrepp bakåt i historien. Också därför att feminismens vokabulär är ett historiskt fenomen i sig själv, som har utvecklats ur historien men också bidrar till skapa dess självförståelse. Feminism är ett anakronistiskt begrepp att applicera på det sena 1700-talet. Begreppet feminism uppfanns inte förrän i slutet av 1800-talet. Kvinnor på 1700-talet som teoretiserade om könsskillnaden såg inte på sig själva som att de bedrev något slags -ism, som bara berörde kvinnor. De var i första hand intellektuella. Inte tror jag heller att Wollstonecraft kunde drömma om att den bok hon skrev för över 200 år sedan fortfarande skulle ha giltighet idag. Hon skulle antagligen ha blivit djupt deprimerad om hon vetat att ett samhälle som bygger flygplan och har datorer, antibiotika och hjärttransplantationer inte kan skydda kvinnor från att bli ihjälslagna av sina män. Eller att unga flickor fortfarande växer upp med en sådan desperat känsla av att de inte har något annat värde än sina kroppar och sitt utseende att de svälter sig eller bekostar dyra operationer för att förändra sitt utseende. Det finns teoretiska problem likväl som brutalt fysiska problem som vi fortfarande delar med Wollstonecrafts tid. Därför är det kanske ändå rimligt att använda den anakronistiska beteckningen ”feminist” om Wollstonecraft.

Det finns ytterligare ett skäl att ändå tala om Wollstonecrafts tänkande som feminism, och det är att Wollstonecrafts verk kom att läsas på det sättet av kvinnor som kom efter henne. För feminister och rösträttskvinnor för hundra år sedan var hon en etablerad historisk föregångare. Kvinnor från olika epoker och länder som George Eliot, Ellen Key och Virginia Woolf har på olika sätt relaterat till Wollstonecraft. Hon spelade för vissa intellektuella kvinnor under 1800-talet samma slags roll som förebild och föregångare som Simone de Beauvoir har gjort för oss under 1900-talet. En teoretisk författare vars texter och idéer öppnade ens sinnen och som det gick att finna stöd i, men också ta avstamp ifrån mot nya idéer. Hennes verk har därmed kommit att ligga till grund för den tanketradition som vi idag kallar feminism. För att synliggöra den utvecklingen, för synliggöra feminismens historia, för att kunna skapa en genealogi över begreppet feminism måste vi tillåta oss att kalla även äldre texter för feministiska.

Eller för att återknyta till mitt inledande resonemang, eftersom denna, en av upplysningstidens mest inflytelserika, tänkare inte får kallas filosof, så måste hon ju ha varit feminist.



Noter



Noter  (↵ tillbaka till referens)
  1. Penny A Weiss ”Wollstonecraft and Rousseau: The Gendered Fate of Political Theorists” i Feminist interpretations of Wollstonecraft, red. Maria J Falco, University park PA 1996, s 20. ↵
  2. Till exempel hos Marc-Wogau Filosofisk uppslagsbok, Lund 1984. Att Mill var för kvinnors frihet och utbildning, men på klassiskt rasistiskt manér ansåg att ”barbarer” inte behövde någon frihet nämns heller aldrig. I Om friheten skriver Mill: ”Av samma skäl kan vi här lämna ur räkningen sådana efterblivna samhällen där folket i sin helhet kan betraktas som omyndigt. […] Despotism är ett berättigat system när man har att göra med barbarer, förutsatt att målet är att förbättra dem och att medlen rättfärdigas genom att leda till detta mål. Frihet som princip betraktad äger ingen tillämpning på de förhållanden som föregår det stadium då mänskligheten blivit i stånd till framåtskridande genom en fri och likställd debatt.” John Stuart Mill, Om friheten, Stockholm 1998, s 18. ↵
  3. De stora filosoferna del 2. Som många postkolonialt och feministiskt orienterade forskare, som till exempel Mikela Lundahl, ofta påpekat så finns det många paralleller mellan de rasistiska och misogyna diskurserna. Uteslutandet av Mills rasism och Condorcets radikalism ur filosofihistorieskrivningen är ett tydligt exempel på det. ↵
  4. Detta gäller för en sökning i Libris. Det varierar nämligen mellan biblioteken. Stockholms universitetsbibliotek är bland de värsta. KBs Reginasystem är något bättre; till exempel finns Gatens Imaginry Bodies på UB under ”ohj” medan KB bara har en bok av henne, nämligen den mer uttalat Spinozaorienterade Collective imaginings som finns på filosofi (D). En annan härlig rubrik att sätta på avancerad feministisk teori i är ”Dogb”, ”Könspsykologi”. Det mesta av Irigaray hamnar där. ↵
  5. Den amerikanska feministen och socialisten Emma Goldman kallade henne ”pioneer of modern womanhood”. Goldman citerad efter Virginia Sapiro, A Vindication of Political Virtue, Chicago 1992, s 259. Klara Johansson talade om hennes ”divinatoriska genialitet, ett århundrade för tidigt”. Klara Johanssons dagböcker (1913) citerade ur Elisabeth Laurin Cedershöld, Alla tiders kvinna. Mary Wollstonecraft (1759-1797) i liv, brev och verk. Stockholm 1997, s 35. ↵
  6. Janet Todd Mary Wollstonecraft. A Revolutionary Life. London 2000. ↵
  7. Ibid, s ix. ↵
  8. Lilian Fadermann läser denna roman i skenet av en lesbisk litterär tradition och visar tydligt hur den anknyter till det romantiska vänskapsidealet mellan kvinnor som var starkt under 1700-talet och som ofta också gav kvinnor möjligheten att leva ut fullödiga lesbiska kärleksrelationer. Lillian Faderman Surpassing the Love of Men: Romantic Friendship and Love Between Women from the Reanaissance to the Present, New York 1981. Se även Todd aa s 150. ↵
  9. William Godwin skrev i sina memoarer över henne att denna typ av brödskrivande ”seems [...] rather to damp and contract, than to enlarge and ivigorate, the genius”, och lite längre ner fortsätter han med att säga att han inte tycker att någonting Mary skrev under denna period har det speciella vågade lyft som finns i hennes tidiga romanförsök. Citerat efter Sapiro aa s 23. ↵
  10. Mary Wollstonecraft Vindication of the Rights of Woman (1792) 1992. I fortsättningen kommer jag att hänvisa till den svenska översättningen Till försvar för kvinnans rättigheter, Stockholm (1997) 1999; alla sidhänvisningar är till denna utgåva. ↵
  11. Todd aa s 239. ↵
  12. I svensk översättning Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark, Stockholm 1978. ↵
  13. Ett av dessa barn, en dotter Claire, som var jämnårig med den yngre Mary, kom att stå henne mycket nära och följde med på flykten till Schweiz med Shelley. Hon hade en kärlekshistoria med Byron och födde en dotter, Allegra, som han insisterade på att få ansvaret för som villkor för att hans skulle ge barnet sitt namn. Flickan lämnades över till honom då hon var ca 2 år, men Byron lät omedelbart skicka henne vidare till ett kloster där hon dog av vanvård något år senare utan att Claire Godwin fått besöka henne. ↵
  14. Se till exempel Sexual Politics in the Enlightenment. Women Writers read Rousseau, Albany NY, 1997. ↵
  15. Joan W Scott Only Paradoxes to Offer: French Feminists and the Rights of Man, Cambridge Mass. 1996. ↵
  16. Elisabeth Mansén, ”Mary Wollstonecraft och Rousseau” i Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 2 1999. ↵
  17. Ibid. ↵
  18. Aristoteles, Den Nikomachiska etiken, sv. översättning av Mårten Ringbom, Göteborg 1988, s 225. ↵
  19. Ibid. ↵

Tillbaka