Glänta 1.15

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Göran Dahlberg & Linn Hansén Inledning

”Tiden tycks vara deras främsta vapen. De siktar på dig i dagar, år, utan att skjuta. Varje dag när jag orörlig blickar in i mynningen på deras vapen tänker jag att om jag hade stannat i Iran hade någon tryckt på avtryckaren tidigare, mycket tidigare. Och de år som förflutit sedan dess hade inte existerat.” Så skriver Samira Motazedi i sin blogg på vår hemsida i mitten av maj, efter att i ett års tid ha väntat på att hennes ansökan om asyl ska omprövas. Bara några dagar senare kommer beskedet: avslag. 

Samira Motazedi är dömd till döden i Iran och har levt i Sverige sedan 2012, stora delar av tiden som papperslös. Hennes asylskäl var till en början inte politisk aktivism, det hon är dömd för är äktenskapsbrott. Men avslaget på hennes ursprungliga ansökan om uppehållstillstånd, vilket hade inneburit utvisning till en säker död, gjorde att hennes politiska aktivism nu tvingades bli betydligt mer explicit – och förvandlas till en överlevnadsstrategi. 

I en text i Aftonbladet från 2013 skriver hon: ”Mitt ursprungliga skäl var en mans ilska och de rättsliga verktyg iranska domstolar kan erbjuda en sådan man. Jag var inte politisk flykting, utan flydde från ett brutalt straff vars existens den iranska regimen helst inte erkänner: stening till döds. Min dom underkändes av svenska myndigheter, bedömdes inte trovärdig. Nu tvingas jag bli politisk genom nya uttryck som är skönjbara och begripliga för Migrationsverket och som försätter mig i ännu större fara i Iran.” I och med beslutet i maj i år avfärdar alltså Migrationsverket de asylskäl de själva tvingat fram – en regelbunden kritik av den iranska regimen i offentligheten – med hänvisning till att dessa snarare är en del av hennes ”missnöje” över att inte få uppehållstillstånd. Och Samira har nu dubbla anledningar att frukta en utvisning till Iran. 

Efter att ha ägnat ett år åt olika slags migrationsfrågor (där bloggen varit ett bärande element) är det kanske ingen slump att vi i det här numret delvis ägnar oss åt hur det post-traumatiska subjektet, som efter vad det nu kan vara för trauma, vilket begär det än ställts inför, behöver återskapa sig själv och sitt sätt att förhålla sig till tillvaron. Eller att vi ger plats åt etymologiska resonemang kring terror respektive horror och hur olika typer av rädslor påverkar kroppen. Slump eller nödvändighet, de kan vara svåra att skilja från varandra. Det här numret består hursomhelst av texter som inte förhåller sig till ett på förhand uttänkt tema. Det börjar med Elnathan Johns novell om Boko Haram och slutar med att Gayatri Chakravorty Spivak uppmanar oss att öva vår föreställningsförmåga. 

Däremellan finner Tormod Otter Johansen att den svenska självbilden sitter i väggarna, medan Felicia Mulinari skriver från ett Malmö som brinner och Lydia Davis sätter ut gammelmormödrar på verandan. Alexandru Vakulovski blir ihjälslagen av sin far; Ulrika Dahl spinner trådar mellan mostrar och monster; Elis Burrau ger oss instruktioner; Mårten Björk & Göran Larsson tecknar Islamiska statens historia; Tobias Hübinette & Lennart E H Räterlinck finner en vit rasmelankoli bland utklädda västerlänningar; Yves Citton introducerar rytmologin och Judith Kiros får allt att börja om. 

Catherine Malabou skriver i sin text om ett biologiskt motstånd mot biopolitiken, och tar sin utgångspunkt i ”ett minne om det levande i oss”. När något drabbar en, något vi själva inte kan kontrollera, trasar det sönder vår verklighet och förändrar för alltid vår identitet, skriver Ulf Karl Olov Nilsson med hänvisning till Malabous teorier om traumat och vad hon kallar de nya skadade – de som skadas på sådant sätt att deras minne och historia riskerar att hamna helt utom räckhåll. 

I ett av sina blogginlägg konstaterar Samira Motazedi: ”Jag har inte bara förlorat mitt identitetskort i Sverige utan hela min identitet – min kunskap, min bakgrund, min utbildning … Vi som blivit av med allt detta har bara två strategier att välja mellan. Att huka oss eller slåss.” Vi andra, som bara, återigen, förlorat vår tro på svenska myndigheters förmåga att skilja mellan sig själva och andra, mellan rätt och fel, vi som kan slåss utan att riskera livet, kan inget annat än att slåss tillsammans med vår vän och kollega vars liv står på spel.

Göran Dahlberg & Linn Hansén