Glänta 1.13

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Daniel Möller ”Mandråpare. Horkarl. Tjuf. Lögnare. Och. Syndare.”

Om parodisk, politisk och ärekränkande begravningspoesi under 1600- och 1700-talen 

Det. War. Uppenbart. At. Denna. Guds. Soneson.
War. En. Afguda-Dyrkare. Guds. Hädare. Sabbats-Brytare.
Sina. Fäders. Och. Öfwerhetens. Förrädare. Och. Föragtare.
Mandråpare. Horkarl. Tjuf. Lögnare. Och. Syndare.
J. Tankar. Ord. Och. Gärningar.

– Brynolph Hallborg

Litteraturhistorien svämmar över av genreuppgörelser och parodier på omhuldade, knäsatta skrivsätt och formler. Så snart en genre sett dagens ljus förvrängs den och vanhelgas: någonting högt och distingerat blir lika snabbt som man vänder handen till någonting lågt och plumpt – men inte sällan samtidigt någonting konstfullt och humoristiskt. Det gäller inte minst den historiskt sett kanske vanligaste av alla poetiska genrer, begravningsdiktningen, som redan i sin linda bestormades och vrängdes ut och in. Begravningspoesin är nära släkt med äreminnet, en prosagenre som i Sverige var särskilt vanlig under 1700-talets senare hälft och som under det föregående seklet uppträdde i versifierad form som gravdikter.¹ 

Den första gravdikten i svensk litteratur författades av Johannes Magnus (1488–1544)² och i likhet med det mesta som skrevs i Sverige under 1500-talet är den avfattad på latin. Under 1600-talet fortsatte man att dikta på detta språk. När till exempel Lars Wivallius (1605–1669) skrev en dikt om Gustav II Adolfs bedrifter, en dikt som kan betraktas som en lång grav- eller sorgedikt, eller som ett versifierat äreminne, valde han latinet framför svenskan.³  

Under senare hälften av 1600-talet blev dikter på svenska allt vanligare, och den främste av Sveriges alla tillfällespoeter under detta århundrade, Lars Johanson Lucidor (1638–1674), författade majoriteten av sina dikter på sitt modersmål (han skaldade på ytterligare sex språk).⁴ Även Gunno Dahlstierna (1669–1709) skrev sin 268 åttaradiga strofer långa, panegyriska gravdikt över Karl XI, Kunga Skald (1698), på svenska.⁵ Författare som Sophia Elisabet Brenner (1659–1730), Johan Runius (1679–1713) och Olof von Dalin (1708–1763) har skrivit stora mängder gravdikter – och kännetecknande för inte så få av dessa är att de innehåller tre moment som i olika proportioner förespråkas i de samtida, poetiska handböckerna, till exempel i Jacobus Pontanus Poeticarum institutionum libri III (1594), nämligen luctus, klagan över dödsfallet, laus, lovprisning, och consolatio, tröst åt de efterlevande.⁶ 

Grav- eller begravningspoesin är en tillfälleslitterär genre och hit hör även bröllops- och lyckönskningspoesin. Tillfällesdiktningen emanerar ur den genre som romarna kallade genus demonstrativum, det demonstrativa talet, som är en av den klassiska retorikens tre huvudgenrer. De andra genrerna är genus judiciale, rättegångstalet, och genus deliberativum, det politiska talet. Det demonstrativa talet kallades av grekerna för den epideiktiska (uppvisande eller framvisande) talekonsten. Enligt Aristoteles Retoriken var den epideiktiska litteraturens funktion att ge beröm och klander.⁷ Genom lovorden, men också genom smädelserna, kunde en persons namn alltså leva vidare i årtusenden. 

Gravdikterna är i regel hållna i en hög och allvarlig stil, vilken avpassats efter den dödes och de efterlevandes sociala ställning: ”Begravningsuppbådets storlek och prakt bestämdes, precis som gravskriftens höghet, av den dödes härkomst och betydelse”.⁸ Redan i antik teori och praxis sammankopplades hög stil och höga ämnen med höga personer, och låg stil och låga ämnen med låga personer.⁹ Under 1600- och 1700-talen var detta således en dominerande genre; det skrevs kolossala mängder gravdikter, och i de högre samhällsskikten fanns det nog ingen som inte kom i kontakt med denna litteratur. Den var därtill en fast genre med ett ofta givet innehåll. I de retorik- och poetikböcker som lästes av tidens diktare stod det föreskrivet hur en gravdikt borde vara utformad. Där fanns det även regler för hur bröllopsdikter borde vara konstruerade. Dessa föreskrifter var emellertid mindre strikta eftersom bröllopspoesin betraktades som en lägre genre än gravpoesin. I bröllopsdikterna var det på sin plats att skämta, till exempel genom att poeten funderade ut ordlekar på brudparets namn, något som även var vanligt i gravpoesin, där syftet dock oftast inte var att skämta utan att bidra med ett konstfullt inslag i dikten. 

Men även i dikter där man väntar sig ett stort allvar kunde poeterna ibland strö in komiska formuleringar – eller formuleringar som åtminstone för oss idag ter sig komiska eller nonsensartade. Mats Malm framhåller att det i vissa begravningsdikter från barocken är svårt att avgöra vad som är lek/nonsens och vad som allvarligt menat. Han pekar på några gravdikter av Israel Holmström (1661–1708), där det finns ordlekar som ”tycks bryta starkt mot det allvarliga sammanhanget och t o m vara vanvördiga”.¹⁰ I den mest kända av dessa, dikten över fästmön Ingrid Nohlanwäder, tilltalar Holmström den döda med orden: 

Du äst ett Liufligdt Lijk, dig intet mera lijker,
På fägring fattig nu, som war så mycke rijker,¹¹ 

Det kan förefalla en smula avtrubbat att i en gravdikt över sin fästmö offra allvaret för en uppseendeväckande ordleks skull, men i jakten på remarkabla vändningar kunde en barockpoet gå över lik! Holmström tycks här ha hållit den retoriska figuren admiratio, som poeterna använde för att få läsarna att häpna, högre än viljan att väcka deras medlidande, vilket annars var brukligt i gravdikter över kvinnor.¹² Adjektivet ”ljuvligt” betyder i sammanhanget ”milt”, ”vänligt”, ”kärleksfullt”, inte ”utsökt” eller ”underbart” som i modernt språkbruk,¹³ men ordet drar ändå åt det nekrofila hållet. Det har träffande talats om ”den morbida sensualismen” i dikten, som ger den ”en plats för sig” i den svenska barockpoesin, men som samtidigt gör att den ”påminner både om Donne och andra utländska barockpoeter och om Stagnelius och Baudelaire”.¹⁴ 

Det författades även skämtsamma gravdikter, framför allt över kufar och excentriker. Så skrev till exempel Olof Rudbeck d y (1660–1740) år 1718 en humoristisk gravdikt över sin fars kusin, Ingo Rudbeck (1633–1718). Dikten innehåller ordlekar på den dödes förnamn: 

AF INGO werlden är; dock intet gjord af INGO;
Men utaf Gud/ som kropp af INGO hafer giordt¹⁵ 
– och så vidare. Poeten anspelar på föreställningen att Gud skall ha skapat världen ex nihilo, det vill säga ’ur intet’ eller ’av inget’.  

Det finns ett antal formler och formuleringar som ofta återkommer i gravpoesin. Det gällde att så övertygande som möjligt ge uttryck åt tanken på den jordiska tillvarons fåfänglighet och förgänglighet. De vanligaste fraserna och tankarna – till exempel att tiden förintar allt och att döden är demokratisk – torde ha varit lika välkända som begravningspsalmerna och bibelcitaten i prästernas likpredikningar. När andra områden skulle behandlas låg det därför nära till hands att lägga beslag på gravdiktens vanligaste stilgrepp och överflytta dem till dessa nya och ofta oväntade sammanhang. Det skedde inte sällan genom att man i ett parodierande manér behöll gravpoesins högstämda ton när man behandlade det nya, ofta låga ämnet. I 1600- och 1700-talens Europa och Sverige uppstod ett antal undergenrer eller underkategorier till gravdiktningen (flera av dem hade dock antika anor). Det är frågan om en brokig odling vid sidan av den gängse gravdikten, där djurgravpoesin var den vanligaste typen.¹⁶ Förutom gravdikter över djur skrevs det gravdikter över både konkreta och abstrakta ting (saker, föremål). Dessa dikter är ibland, för att inte säga ofta, parodiskt hållna och inte så få hör hemma inom kategorin burlesk, en underavdelning till parodin.¹⁷ Det franska ordet burlesque kommer av italienskans burlesco, som har med skämt och upptåg (burla) att göra. Den burleska litteraturen kännetecknas av en vilja att förgrova verkligheten: de komiska effekterna frambringas genom en brist på överensstämmelse mellan stilen och ämnet som behandlas.¹⁸ Följande begreppsbestämning är signerad Charles Perrault (1628–1703): 

Burlesken, som är en metod för att förlöjliga, består i oöverensstämmelse mellan den innebörd man lägger in i en sak och sakens egentliga innebörd […]. Oöverensstämmelsen åstadkoms antingen genom att man talar nedsättande om de högsta ting, eller genom att man talar upphöjande om de lägsta.¹⁹

Det som förenar de två slagen av burlesk ”är att det åstadkoms en komisk effekt genom skillnaden mellan den bild man ger av det skildrade och verkligheten själv”.²⁰  

Aristoteles utnämner i Poetiken Hegemon från Thasos som ”vår förste parodiker”,²¹ och i renässanspoetiken yttrar sig Julius Caesar Scaliger (1484–1558) om parodin. Det parodiska skrivsättet var således känt under 1600-talet, där det mest berömda exemplet är Le Virgile travesty (1648–1659) av fransmannen Paul Scarron (1610–1660).²² Scaligers stora verk om skaldekonsten, Poetices libri septem (1561), studerades vid de nordeuropeiska lärosätena, så även i Sverige.²³ För Scaliger var parodin en förvrängning och ett förlöjligande av eposet.²⁴

Förevändningen för författandet av gravdikter över ting kunde vara att man ville dryfta en specifik politisk fråga. Ett exempel är den anonyma ”Minneswård öfwer Caffé, uprest den sidsta Dec. 1766”, en gravdikt över produkten kaffe som för poeten ter sig avsomnad. Denne lamenterar i första strofen: ”Den sidsta dag på detta år / Wårt kära Caffé afsked får. / Farwäl du ljufwa drick! / Haf tack hwar enda Fägne-Kopp, / Som gifwit läska åt min kropp, / Och gjort mig tankan qwick.”²⁵ Orsaken till diktens tillkomst torde vara det kaffeförbud som utfärdades i samband med 1766 års stora överflödsförordning, vilket var det andra kaffeförbudet som drevs igenom i Sverige.²⁶ I samband med det tredje förbudet, som trädde i kraft 1794, hölls parodiska kaffebegravningar dit gästerna inbjudits med begravningsbiljetter och där kaffets ”bortgång” högtidlighölls genom sorgetal.²⁷ 

Dikter av det här slaget cirkulerade även i handskrift. I De la Gardieska samlingen i Lunds universitetsbibliotek finns till exempel dikten ”Öfwer Cafféförbudet wid 1765 års Riksdag”, som har undertiteln ”Wisa” och börjar: 

Säg icke neij, fast det är af förbudna classen.²⁸

I en klass för sig är en gravdikt från 1716 av Nils Sparrman (1667–1722). Författaren klagar över två ”döda” kroppsdelar, en hand och del av en arm. Diktens hela titel lyder: ”Suck och Tårar Med Tröst och hugswalelse Öfwer Den högra Handen/ Och En deel af Armen/ som efter en hastig åkommande Swulnad Anno 1714 den 19 December: Samt en obeskrifwelig wärck och sweda den 8 Martii följande måste afsågas; Med den andra handen vptäknade”. Dikten, som är uppställd som en prosatext, inleds på följande sätt (snedstrecken markerar här inte radbrytning utan fungerar som kommatecken): 

JAg har spelt vth/ och wräka måst min Luta. Min stränga spehl hur’ ynckligt de sig sluta? Min högra hand och arm är sågad af/ Min högra hand/ det dyra kära stycke/ Lekammens borg/ tu ädla wackra smycke Är lagd i graf.²⁹

Man kunde förmoda att Sparrman förlorat kroppsdelarna i något av Karl XII:s krig, men så var inte fallet. Poeten var kyrkoherde på Ängsö i Västmanland och senare i Biskopskulla i Uppland. I ett herdaminne ges beskedet att Sparrman hade ”den olyckan att nödgas låta afsåga sig högra handen för en svår vårtas skull, hvaruti af vanskötsel kallbrand slagit sig. Lefde dock derefter i 8 år, och betjenade sig sedan af venstra handen, att lika färdigt skrifva.”³⁰ 

Liknande dikter skrevs i Tyskland, England och sannolikt även på andra håll. Den tyske epigramdiktaren Friedrich von Logau (1605–1655) har bland annat skrivit en ”Grabschrift eines Beutels” (En penningpungs gravdikt) och hans landsman Christian Hofmann von Hofmannswaldau (1617–1679) ett epigram med titeln ”Grab der Jungferschaft” (Jungfrudomens grav).³¹ Dikterna illustrerar alltså fattigdom respektive förlorad oskuld. Ett engelskt 1600-talsexempel är ”Epitaph on the Fart in the Parliament House” med följande, inledande rader: 

Reader, I was born and cried, 
Crackt so, smelt so, and so died, 
Like to Caesar’s was my death, 
He in senate lost his breath.³²

Gravpoesin öppnade sig och gjorde sig tillgänglig för andra syften än vad den ursprungligen var avsedd. 

Det är inte alltid möjligt att avgöra om de människor, djur och föremål som beskrivs i en litterär produkt, till exempel i en gravdikt, verkligen existerat. Det har av allt att döma skrivits många fiktiva gravdikter. Per S Ridderstad skiljer mellan äkta och fingerad tillfälleslitteratur. Han tar Bellman som exempel och påpekar att dennes produktion i mycket hög grad består av tillfällesdiktning, både äkta (verser över enskilda personer) och fingerad (Bacchi Orden, det mesta i Fredmans Epistlar).³³

Litteraturhistorikern och manuskriptsamlaren Johan Hinric Lidén (1741–1793) har i en handskriftsvolym som nu förvaras i Uppsala universitetsbibliotek skrivit av och samlat flera epitafier.³⁴ Ett av dem är skrivet över en salthandlare och lyder: 

Hær ligger Laban Vinst, som handlade med salt 
Han lefde och han dog, och dærmed var det alt.³⁵ 

Ordet ”allt” är här ett adjektiv och betyder ”till ända”. Man kan naturligtvis inte utesluta att en verklig person stått modell för denna dikt, även om det kanske är mer sannolikt att föremålet är en fantasiskapelse. 

I Lidéns samlingsvolym finns även följande rader över en katt: 
Hær vilar Matts katt, 
God dag verld; God natt.³⁶ 

Det blev på modet under 1600- och 1700-talen att såväl skriva som samla fiktiva epitafier, vilka tillkommit i diverse övnings- och undervisningssammanhang men också kan ha formulerats för skoj skull och för att skingra tankarna. I Tyskland gav Frans Sweerts 1623 ut antologin Epitaphia Ioco-Seria, en samling med ”sprall-varliga gravskrifter”.³⁷ Även i Philippe Labbes Thesaurus epitaphiarum veterum (1686) finns en avdelning med ”sprall-varlig” poesi, bland annat en gravdikt över en bokmal vars stoft av diktjaget vigs som trofé åt muserna, vars fiende den var.³⁸ I den av Otto Aicher redigerade antologin Theatrum funebre från 1675 finner vi gravdikter över djur: en över en hund som slagits ihjäl av en bondtölp, en över en annan hund som dödats av vildsvin och en över en tredje hund som bitits ihjäl av andra hundar; här finns även gravdikter över en mulåsna, en gammal märr, en liten hare, en gammal räv, en loppa, en råtta, en myra, bin (ett kollektivt epitafium), en humla, en fluga och en falk.³⁹ 

I den lilla svenska antologin Epigrammatiska grafskrifter och epitafier (1828) återfinns båda de ovan citerade dikterna ur Lidéns samling (med delvis annan läsart), jämte ett sextiotal besläktade poem, de flesta från 1600- och 1700-talen.⁴⁰ I samtliga fall rör det sig om korta, humoristiska dikter där de ofta anonyma författarna parodierar den högstämda begravningspoesin.⁴¹

Det förekom även att gravdikter över djur togs i beslag och användes till gravdikter över människor. Joshua Scodel anför i studien The English Poetic Epitaph (1991) en engelsk gravdikt över en hund från 1747 – publicerad i Gentleman’s Magazine och av Scodel karaktäriserad som ”comical” – vilken några decennier senare approprierades av en präst som använde den som gravdikt över sin tjänare. Prästens epitafium över tjänaren beskrivs av Scodel som ”[a] wholly serious commemoration”; prästen har använt raderna 1–6 och 19–24 rakt av och bara ändrat ”A dog that did his work and knew his place” till ”A Man who did his work, and knew his place” och ytterligare en rad.⁴² Scodel summerar:

The minister, who had his epitaph upon his servant inscribed on a modest wooden churchyard monument, undoubtedly felt himself sincerely generous in commemorating a lowly servant whom he deigned to call his ”friend”. He presumably saw nothing wrong with borrowing his benevolent praise of a fellow human being from a comic panegyric upon a dog: one good servant was much like another, whether dog or man.⁴³ 

Under 1700-talet författades det även gravdikter över ännu levande personer. Syftet med dem var att klandra, smäda och driva med karaktärer som uppfattades som löjeväckande eller som man hade ett horn i sidan till. I Nordinska handskriftssamlingen (UUB) finns exempelvis en ”Grafskrift öfver den lefvande Gustaf Precht”. Den börjar: 

Här hvilar en artig Architect
En hörsam Tienare Gustaf Precht, 
Som Poetiserat öfver de döda
Et gådt stycke arbetande möda 
Han ligger väl icke uti sin grift 
Utan i sin säng, ty han är gift.⁴⁴ 

Dikten är skriven av Dalin.⁴⁵ Arkitekten Gustaf Precht (1698–1763) hade författat en gravdikt över sin berömde kollega Carl Hårleman (1700–1753), en dikt som Dalin uppfattat som ett pekoral och lockat honom att fatta pennan. Ewert Wrangel framhåller att Precht under 1750-talet var en ”synnerligen känd personlighet, beryktad för sitt oregelbundna lefnadssätt och för sina pekoralskrifter […].”⁴⁶ Dalin har även skrivit en snarlik dikt över Hedvig Charlotta Nordenflycht, nämligen ”Grafskrift öfwer et wisst Fruentimmer när det engång för alwar skal dö”.⁴⁷ Också i Tyskland och England finner man att det skrevs fiktiva gravdikter, bland annat av just det här slaget.⁴⁸ 

Lovordandet av döda hade överhuvudtaget kommit i vanrykte några årtionden in på 1700-talet. Man reste äreminnen över människor som man skulle ha gjort en större tjänst genom att glömma, kan det heta. Vissa 1700-talsdikter över döda kunde vara grovt klandrande, till och med ärekränkande. I De la Gardieska arkivet (LUB) finns en anonym gravdikt avfattad på stenstil över riksrådet Nils Palmstierna (1696–1766). Dikten uppges vara skriven samma år som Palmstierna dog, och den förintar fullständigt sitt föremål. Bland annat heter det: 

Wandrings. Man.
[– – –]
Denna. Grift.
förvarar. Palmstjerna.
för. detta.
Rikets. Råd.
märck.
Falskhet. var. dess. äreminne.
Blodskuld. Dess. prydnad. för. Efterverlden.
Hämndgirighet. dess. utmärckta. Beröm.
[– – –]⁴⁹

Den antika stenstilen, där punkter sätts ut mellan varje ord, var i Sverige en populär litterär form inte minst under 1700-talet, och den togs ofta i bruk vid författandet av gravdikter. 

En annan ärekränkande gravdikt i stenstil är skriven av Brynolph Hallborg (1736–1792), komminister i Stengårdshult, Skara stift,⁵⁰ och numera bortglömd författare. Hans mest kända verk har en gång varit läroboken Cantilena Glossaria, Eller Rimwis författad Orda-Bok, på Latin och Swenska (1777), där latinska ord med översättning konstfullt radas upp och rimmas parvis.

Av herdaminnet framgår att Hallborg vid två tillfällen suspenderades från sin komministertjänst, den senare gången på grund av att han låtit sin tolvårige son ”med prestkrage uppträda på predikstolen och förrätta passionspredikningar”; under suspensionstiden reste han till Lund där han ”gav ut” en disputation, som det hette förr, för vilken samme son responderade.⁵¹ Här står det även att Hallborg ”ej [var] utan anlag för poesi”, ett påpekande som är ironiskt menat; det häftar nämligen vid en kommentar längst ner på sidan där det heter: ”Öfverträffade Haqvin Bager i dess poetiska verk”.⁵² Namnet Bager har ofta brukats som ett slags synonym till pekoralist.

Hallborg inrangerades även i sin samtid bland pekoralisterna, tillsammans med bland andra den nämnde spannmålshandlaren och författaren Haquin Bager (1711–1772) och tulltjänstemannen och författaren Mattias Bjugg (1751–1807). Johan Henric Kellgren kallade dessa och andra poeter för ”rimkräk” och ”poetastrar”, det vill säga ’usla poeter’; de försvarades av Thomas Thorild i En Critik Öfver Critiker, men det är en annan historia. Hallborg är ingen pekoralist i egentlig mening utan en excentriker, och hans poesi synes i hög grad vara en sorts prolongering av hans kufiska personlighet.

Gravdikten är skriven över författarens företrädare som komminister i Stengårdshult, Hans Bjugg (1690–1769), som i dikten kallas biskop. Torsdagen den 24 februari 1780 publicerades den i nyhetstidningen Stockholms Posten under titeln ”Grift-Runor, skrifne 1769”. Förmodligen har redaktionen haft tillgång till en avskrift av originalhandskriften.⁵³ Dikten kan i likhet med poemet över Palmstierna karaktäriseras som en posthum paskill – ett slags inverterat äreminne, om man så vill.

Den 52 rader långa dikten citeras i det följande in extenso; det är veterligen första gången den trycks sedan 1780:⁵⁴

Wandringsman.

Lär. Af. Denna. Grift. At. Dö. För. Än. Du. Dör.
På. Det. Du. Ej. Må. Dö. När. Du. Dör.
Detta. Gjorde. J. Lifstiden.
Wälärewördige. Och. Höglärde. Herren.
Herr. Hans. Bjugg.
Som. J. Småland. J. Skara. Stift.
War. En. Dråpelig. Biskop.
J. Ålderdomen. Prepositus. Pastor. Wördige. Capellan.
Lekamlig. Ängel. Konungens. Trotjänare.
Arbetare. Fiskare. Åkerman. Byggningsman.
Skaffare. Minister. Och. Sändnings-Bud. Amma. Wäcktare
Fru. Elisabet. Hagelmans. Adjunctus.
Nästan. Et. Halft. Hundrade. År.
En. Herde. Som. Ägde. Stora. Prästerliga. Egenskaper.
Ty. Han. War. En. Upryckare. Nederbrytare. Förstörare.
Fördärfware. Skarp. Tröskewagn. Den. Taggar. Hade.
Det. War. Uppenbart. At. Denna. Guds. Soneson.
War. En. Afguda-Dyrkare. Guds. Hädare. Sabbats-Brytare.
Sina. Fäders. Och. Öfwerhetens. Förrädare. Och. Föragtare.
Mandråpare. Horkarl. Tjuf. Lögnare. Och. Syndare.
J. Tankar. Ord. Och. Gärningar.
Derföre. Hade. Lagen. Intet. Med. Honom. At. Skaffa.
Genom. Denna. Tröskande. Oxen. Anammandes. Tron.
Han. Predikade. Lagen. Med. Nytta. För. Dem.
Som. Lagen. Ej. Angick.
Tog. Sig. Sällan. Af. Jorden. Men. Bar. För. Hjorden. Största. Omsorg.
Las. Flitigt. Men. Läste. För. Jngen.
Emedan. Han. Weste. Sig. Jngen. Ting. Weta.
War. Han. Ganska. Lärd.
Han. Förde. Det. Gamla. Guds. Ordet.
Men. Pådref. Altid. Nya. Lärdomar.
Detta. Jordenes. Salt.
Kunde. Jngalunda. Förlåta. Sin. Nästa.
Men. War. Altid. Färdig. Honom. Förlåta.
Förlikte. Sig. Med. Alla. Utom. Tre. Owänner.
Dem. Han. J. All. Sin. Tid. Kifwades. Med.
Dem. De. Sökte. Trösta. Tröstade. Han. Aldrig.
Med. Et. Beängslat. Hjerta.
Las. Han. Med. Nöje. Guds. Ord.
Han. Sade. Hwad. Han. Weste. Men. Hölt. Tyst. Hwad. Han. Mente.
Fast. Han. Weste.
Tystlåtenhet. Göra. Tryggt. Samwete.
Kunde. Han. Dock. Jcke. Tiga.
Han. Talade. Sjelf. För. Domaren.
Men. Brukade. Ständigt. Advocat. 
Sofde. Mycket.
Men. War. Dock. Altid. Waken.
Han. War. Högåldrig.
Men. Dödde. Et. Barn.
Sedan. Jgenom. Hans. Ända.
Äro. Framfödde. Femtiosju. Lif.⁵⁵ 

För en sentida läsare kan dikten te sig både dunkel och förryckt.⁵⁶ Den innehåller många bibelallusioner och kräver viss förklaring och analys för att bli mindre obegriplig.  

Hela dikten är nämligen en bibelparodi, en i stora stycken mycket infam bibelparodi. Hallborg förvränger Gamla testamentets bild av den profetiske sanningssägaren och Nya testamentets beskrivning av en självförglömmande, självutgivande Herrens tjänare – eller en vanlig Jesu lärjunge enligt Bergspredikan, beredd att förlåta och fördra sina vedersakare (Matteus 5–7). Föremålet för dikten motsvarade tydligt detta ideal, fast tvärtom. Detta är diktens idé. De många obsoleta dativ-pluralis-ändelserna i uppräkningen av syndare av olika slag har genom sin ålderdomlighet sannolikt haft en parodisk verkan redan på Hallborgs tid. Inte få av Bellmans texter har som bekant liknande inslag, men medan episteldiktarens bibelparodier är jovialiska och präglas en lättsam humor, är Hallborgs stenstil alltså en parodi av det sarkastiska slaget.⁵⁷

”Arbetare. Fiskare. Åkerman. Byggningsman.” (rad 11) är bilder för Kristi apostlar i Nya testamentet. ”Skaffare” (rad 12) hänvisar till utsagan ”Ty en Biskop bör vara ostraffelig/ såsom en Gudz skaffare.” (Paulus’ brev till Titus 1:7). ”Amma” i rad 12 refererar till 1 Thess. 2:7: ” […] men wij worom milde när eder/ lika som een amma fostrar sin barn”. ”Uppryckare. Nederbrytare. Förstörare. Fördärfware.” (rad 16) alluderar på Jeremia 1:10: ”Sij/ jagh sätter tigh i dagh öfwer folk och rike/ at du skalt uprycka/ nederbryta/ förstöra och förderfwa/ och byggia/ och plantera” och ”Skarp. Tröskewagn” (rad 17) anspelar på Jesaja 41:15: ”Sij/ jagh hafwer gjordt tigh til en ny skarp tröskowagn/ then taggar hafwer/ at tu skalt tröska berg/ och sönderstöta them/ och giöra högarna såsom stofft”.  

I diktens mest smädande vändning (se raderna 19–21 eller denna artikels motto) alluderar poeten på 1 Tim. 1:9–10: 

[…] them rättferdiga är ingen lagh satt: utan orättferdigom och olydigom/ ogudaktigom och syndarom/ oheligom och oandeligom/ fadermördarom och modermördarom/ mandråparom; Bolarom/ drängiaskändarom/ menniskotjufwom/ ljugarom/ mennedarom […]. 

”Tröskande. Oxen” (rad 24) hänvisar till 1 Tim. 5:18: ”Ty Skriften säger: Tu skalt icke binda munnen til på oxan som tröskar: och/ En arbetare är sin löön wärd” och ”Sofde. [...] Waken.” (r 47–48) alluderar på Höga visan 5:2: ”Jagh sofwer/ och mitt hierta wakar.”⁵⁸

Hallborg tillintetgör sitt föremål inte en gång eller fem gånger utan kanske trettio gånger – yxhuggen viner i luften och Bjugg nämns vid alla upptänkliga invektiv. Här finns med andra ord ingen klagan över dödsfallet, ingen egentlig lovprisning av liket eller någon tröst åt de efterlevande. Visserligen nämns Bjuggs hustru i dikten, men hon kallas ”Amma” (rad 12), ett mindre smickrande epitet. (Det är också möjligt att förstå det så att detta epitet syftar på Bjugg.) Det rör sig om en smädelse som i sin genre torde sakna motstycke i svensk litteratur! 

Uttrycket ’att dö innan man dör’ (rad 2) tillhör genren och är frekvent i dödsberedelselitteraturen. Innebörden är att man skall ’dö i Kristus’, för att sedan vakna upp till ett evigt liv: det vanliga livet tänktes då, enkelt uttryckt, vara ett slags död medan döden innebar början på livet. Bjugg hade enlig författaren dock inte levt efter den maximen. Dikten innehåller ännu fler kryptiska passager, bland annat formuleringen ”Jgenom. Hans. Ända. / Äro. Framfödde. Femtiosju. Lif.” (rad 51–52). Det är en lek med nomen och pro nomen (Bjugg hette Hans i förnamn), men i övrigt ter sig utsagan ytterligt gåtfull. De liv som ”framfötts” ur eller i och med den avlidnes ända (det vill säga ”ändalykt”, ”bortgång”) kan inte syfta på de antal år han levde (han blev inte 57 utan 79 år), utan de bör – om formuleringen inte är rent nonsens, vilket den kan vara – syfta på någonting annat, till exempel antalet predikningar om uppståndelsen eller någonting som är associerbart med liv. Det är vanskligt att söka reda ut hur det förhåller sig med detta. 

*

Ibland avhandlas andra ämnen än de påbjudna och väntade i gravpoesin och stundom dryftas två eller flera spörsmål parallellt. Att dikter vid den här tiden kunde ha dubbla funktioner och exempelvis både fungera som gravpoesi och panegyrisk poesi (och därmed vara förtäckta meriteringshandlingar till vissa ämbeten, eller vara avsedda att förskaffa poeten andra slags förmåner), framkommer i åtskilliga sammanhang. Den engelske diktaren John Donne (1572–1631) och den franske poeten Pierre de Ronsard (1524–1585), till exempel, författade kärlekslyrik – som förutom att fungera som kärlekslyrik också var avsedd att väcka beundran i en rent manlig kontext och därtill, i den senares fall, skrevs för att inbringa monetära medel åt poeten.⁵⁹ Svenska Sophia Elisabet Brenner smög, som Ruth Nilsson utrett, ibland in feministiska och därmed politiskt syftande kommentarer i sin tillfällespoesi.⁶⁰ I djurgravpoesin, som jag själv ägnat en studie, var det snarast mer regel än undantag att smussla in oförmodade ståndpunkter; denna på ytan bagatellartade diktning var inte bara en övningsarena för poeten och ett sätt att visa sin lärdom, spiritualitet och formuleringsförmåga, utan den rymmer ett sprängstoff som kunde användas både karriärmässigt och politiskt. 

Hallborgs förbluffande poem lär inte ha kommit honom till gagn i karriären, det torde snarare ha renderat honom problem och fått medlemmarna av domkapitlet att höja på ögonbrynen. Men ur litterär synpunkt är det en klenod!