Blogg | Anyurus Gazablogg

Johannes Anyuru är poet, författare och en av de presumtiva deltagarna på Ship to Gaza som dagarna efter midsommarafton skulle ha avseglat med humanitärt bistånd till Gaza. Innan och under resan bloggade Johannes från Aten på den här sidan.



2011-07-05, Vågor

1

En mås sjunker ner ur det nästan neonblå och kryssar bort mellan de vita masterna. Jag sitter på en mur vid havet, vattnet där ute är blixtrande vitt, ett bländande snöfall av ljus. Blinkar. Det är tidig eftermiddag och jag tror fortfarande att vår passagerarbåt Juliano i just detta ögonblick försöker skaka av sig den grekiska kustbevakningen där ute, i den arkipelag vars närmaste öar är synliga som glasklippor längs horisonten. Utöver sin besättning och Vangelis, Dror, och kanske några andra, är båten ännu tom. I själva verket är den bara en bild inuti mig: egentligen ligger den i  hamn, kvarhållen av kustbevakningen.

 

2

Taxiresan hit. Vi reser mot stränderna, äntligen. Lycklig. Flimrande ljus. Vi ska ge oss av idag, i ett omöjligt försök. Sömnig, blundar långa stunder, slår upp ögonen – palmer, trafik, vita fasader. Drömde något.

 

3

Redan igår planerade vi att ge oss av. Vi delade upp oss i mindre grupper och fick information om våra olika uppgifter. Allt skedde i hemlighet. Jag och Kalle skulle åka i en zodiakbåt – en snabbgående, uppblåsbar gummibåt av samma modell som exempelvis IDF använder sig av – för att med kameror dokumentera en hyrd passagerarbåts avfärd och eventuella konfrontationer med den grekiska kustbevakningen.  Den hyrda båten skulle på något sätt föra passagerarna till Juliano, som skulle vänta ute i havet. Senare bytte Kalle och Faraj plats.

Jag sitter på en mur vid havet, jag gick hit och klättrade upp när det blev tydligt att vi skulle bli tvungna att vänta här i ytterligare flera timmar. Ett förälskat par kommer gående längs piren, de stannar, kysser varandra, kan inte hålla händerna från varandras kroppar. Hon har en gul klänning, den fladdrar i vinden. Jag trodde att vi åtminstone skulle komma ut på havet. Jag ser för min inre blick Juliano där ute, nästan tom, guppande i vågorna.

 

4

Theodor sa till mig nyss, innan jag gick iväg, att den lag som Grekland använder för att hindra våra båtar för att ge sig av mot Gazas stränder stiftades av militärjuntan på sjuttiotalet, och inte har använts sedan dess. Det var länge sen jag såg att rätten är reducerad till undantagstillstånd, till efterklanger av maktens rörelser. Metalliska ekon. Som om lagen skrivs i efterhand. Som om domen föregår brottet. Ändå inbillade jag mig att vi skulle få åka, omöjligt. Blinkar, havets dån, ljuset – det är som att sitta i solens inre. Som att tvättas ur. Några segelbåtar kryssar där ute. Jag tänker hela tiden på bilden i Haaretz, där den palestinske pojken viftar med en grekisk flagga, jag tänker att hans ansikte är så allvarligt, att det är som en redan gammal mans ansikte. En gammal man som vet att han är en bild, och att denna bild kan rädda hans liv, hans levande kropp, som inte är en bild, utan har ett hjärta, ögon, händer, armar som kämpar för att lyfta den tunga, smattrande flaggan. Han är kanske tio år gammal

 

5

De andra passagerarna skulle alltså plockas upp av den hyrda båten här i hamnen, och vi skulle åka ut bredvid dem i zodiaken och ansluta oss till dem ute på öppet vatten. Vi skulle sedan allihop först nå Juliano, och sedan också försöka nå den franska båten Dignity, som i mer än en vecka har väntat långt där ute i det vita ljuset, ytterst i den grekiska övärlden, där de snabbt ska kunna nå internationellt vatten. Det blev alltså ingen resa igår, utan istället ännu en natt på hotellet, och ytterligare timmar av sömnlöshet, nervositet, utmattning. På morgonens möte hade vi långa men nödvändiga diskussioner om varför vi överhuvudtaget skulle försöka lämna Grekland. Skulle det inte bara uppfattas som ett jippo, när vi visste att den amerikanska och den kanadensiska båten hade blivit stoppade? Vissa av oss ville hellre hålla en presskonferens och sedan åka hem. Det fanns goda argument för detta. Ändå beslöt vi oss för att försöka ge oss av, först och främst eftersom det fanns en liten chans att vi, den första europeiska båten att försöka bryta den blockad som nu också EU upprätthåller, skulle bli utsläppta och att detta skulle kunna öppna en möjlighet också för de övriga båtarna att ge sig – den spanska båten, lastfartyget, som fortfarande befinner sig i reparationsdocka, eventuellt andra båtar. Vi var så många båtar. Vi stoppades, en efter en. Det fanns också juridiska skäl till att det var viktigt att vi försökte lämna grekiskt vatten, att vi prövade det lagvidriga utreseförbud som Grekland hade placerat över oss. Under dagen satt vi därför i lobbyn och väntade på att bli hämtade. Då och då kom rapporter från Juliano, som till slut hade fått tillstånd att ge sig av från Grekland. Hon rörde sig ut ur reparationshamnen, på väg till sin vanliga kajplats, varifrån hon alltså skulle ut på öppet hav.

 

6

Runt klockan fyra i eftermiddags åkte vi allihop i taxibilar ut mot hamnen där vi nu befinner oss. Jag somnade med hörlurarna i öronen och solen blåsande in under ögonlocken, och drömde något, sa jag det? Minns inte vad – röster, skuggor, kanske drömde jag om Gaza – jag vill tro det, fast kanske drömde jag om hemma istället, eller om någon plats där de båda platserna flyter samman och blandas, där skillnaden inte finns. Skillnaden som vi inte längre kan leva med.

Vi anlände för några timmar sen till en sorts kafé eller yatchklubb där en stor mängd passagerare var samlade – greker, svenskar norrmän. Det var där jag mötte Theodor. Jag hade inte sett honom sedan icke-våldsträningen, då vi båda spelade israeliska soldater i rollspelet om bordningen – det känns som en livstid sedan. Vi skakade hand, kramades. Han, liksom nästan alla greker jag har talat med, sa att han skämdes över vad hans regering hade gjort.

”But now we know at least” sa jag, ”now we know that all this talk from Europe about human rights and peace is only talk.” Parasoller smällde i vinden över oss. ”We see the naked violence now.” Vi drev omkring på yachtklubbens uteservering, en stämning av uppbrott och anspänning låg över gruppen av passagerare. Vi som skulle åka zodiak skämtade om det, vi sa att vi var en sorts elitgrupp, att vi skulle tatuera in dödskallar på överarmarna. Vi gjorde high-fives och sa ”zodiak” med värsta Hollywoodaccenten. Berg av ryggsäckar, sovsäckar, kameror. Vi var på väg, vi skulle äntligen ge oss av, ut, bort i det omöjliga, i den omöjliga riktningen. Det kändes som att vi väntade på att resa till en ny värld. Många journalister var där, också, med sina kameror.

Jag sitter på en mur vid havet och väntar. När jag blundar strömmar ljus rakt genom ögonlockens hud. Ännu finns det en liten chans att vi kan åka. Jag tänker på pojken med en grekisk flagga och på Juliano, vår båt som jag fortfarande tror rör sig där ute i ett sista försök att nå en värld där rätten finns, och människor finns. Om någon timme, efter att jag har hoppat ner från muren som jag sitter på och gått tillbaka till yachtklubben, kommer jag få veta av Stellan att Juliano åkte från reparationshamnen till sin ordinarie kajplats, och redan där blockerades av grekisk kustbevakning. Den båt jag ser där ute, skimrande, genomskinlig, finns inte. Bara en dröm.

Jag satt med Faraj och drack cola i baren när beskedet kom att vi inte skulle ge oss av, att kustbevakningen hade stoppat Juliano. Då lät det som om det hade skett ute till havs – detaljerna var suddiga, oklara, men ett antal passagerare – parlamentarikerna och journalisterna – gav sig hastigt av för att i den hyrda passagerarbåten åka ut för att bevittna händelsen. Kanske kunde de också kasta sina namn och ansikten, in i spelet, förskjuta någon balans, befria vår båt. Vi andra skulle vänta. Vi väntade. Efter ett tag gick jag bort längs piren och klättrade upp här. Jag ville se havet. Det ändlösa. Jag ville sitta här och tänka på den här världen, på det jag är med om. Europa är tyst. Bildt är tyst. EU är tyst. USA är tyst. Det är en mycket kraftfull handling. Att vara tyst. Jag tänker på mannen med hopsydda läppar som jag såg för flera dagar sen. Jag har inte sett honom sen dess, fast jag har tittat efter honom varje gång jag passerar de protesterande flyktingarnas tält. Lappen hänger kvar över tältets ingång. ”STOP LYING!” står det på den.

 

7

Jag har en utskrift av dikten som jag ville läsa på Gazas stränder i min ryggsäck.

 

8

Jag har gått tillbaka till yachtklubben nu, klockan är runt sex, sju. Vi har varit här ute i hamnen i tre eller fyra timmar. Faraj, Henry, Maria-Pia och Stellan sitter kvar på uteserveringen och väntar, under en buske med tusentals violetta blommor. Ur högtalare kommer dröjande, lös jazzmusik. Vi sitter och talar om demokratin, om tårgasen på gatorna i den här staden, om sveket från våra folkvalda, och Dror ringer och berättar att Juliano inte alls befinner sig ute på havet utan i hamn. Tydligen grälar Vangelis – den grekiska organisationens ledare – med kustbevakningen. Också den hyrda båten med några av våra passagerare förföljs nu av kustbevakningen.

I våra samtal vidhåller vi alla att det som nu sker är en seger. Vi har blottat något som det var nödvändigt att blotta, en grund som kanske alltid har funnits under orden som våra folkvalda har uttalat om blockaden. De har talat om det folkrättsvidriga, om nödvändigheten av att häva blockaden. Nu sker det som sker, och alla kan se det, och ingen kan längre vara blind för Europas roll i upprätthållandet av blockaden mot Gaza, eller för den internationella rättens tomhet.

 

9

I högtalarna spelas nu en jazzversion av ”Somewhere over the rainbow.”

 

10

Händelserna i Aten sommaren 2011 har förvandlat språket. Så måste det vara. Språket måste ha förvandlats av detta, vi kan inte längre tala om Gaza och blockaden på samma sätt, det måste vara omöjligt. Många människors ord betyder inte längre någonting.

 

11

De grekiska segelbåts- och yachtägarna i sina kepsar och solglasögon rör sig sömnigt i det avtagande ljuset. I morse, när vi diskuterade hur vi skulle gå vidare om det som nu håller på att hända hände, nämnde någon att staden Tunis har erbjudit sig att bli vår hemmahamn. Jag tänkte på Tunisiens människor, som efter decennier av diktatur och svek från omvärlden precis har dragit ett hastigt andetag av frihet, och som mitt i sin egen ekonomiska kris och sitt eget politiska kaos vågar och kan sträcka ut en hand mot Gaza, och mot oss, som sträcker ut vår egen hand. Händer, utsträckta i tomheten. Och jag satt i den kvava frukostsalen med smaken av utspätt kaffe i munnen och sömnens suddighet kvar i huvudet och jag blundade och tänkte på Europa, på detta Europa som alltid har talat om demokratin och rätten, detta Europa som just nu bombar Libyen i dessa namn, demokratin och rätten, och något dog i mig mig då, tror jag, någon sista bild som jag fortfarande hade i mitt inre av vad vi kunde vara. Det kändes som om mitt hjärta brast. Men det var en bild som bröts sönder inuti, som när man bryter sönder en glasskiva med händerna.

 

12

Röster i vinden. De stora buskarna med violetta blommor vajar över oss. Vi väntar på nyheter från någon av de två båtar som just befinner sig i ett dödläge med kustbevakningen. Klockan blir åtta, nio, vi sitter kvar. Maria-Pia kommer till mig, där jag sitter i skuggan, hon hukar sig bredvid mig och håller fram ett citat av Göran Sonnevi som hon har antecknat i sitt block: ”Någonting rör sig djupt inne i Europas hjärta / Jag vet inte ännu vad det är / Vilken musik / Jag får ta reda på det”

 

13

När solen är på väg ner går jag tillbaka till muren och klättrar upp. Solnedgången är overklig, som i en dröm. Fortfarande vet vi inte säkert det vi kommer att veta senare, efter taxifärden tillbaka till hotellet och en sista natt i Aten: att Juliano aldrig kommer resa mot Gaza, att det har varit bestämt sedan länge, att blockaden av Gaza nu obestridligen sträcker sig också till EU. En annan man är också uppe på muren, öster om mig, han sitter där borta, en silhuett. Apelsinfärgade ljusflingor över havets krusade hud. Jag sitter länge och stirrar rakt in i den sjunkande solen, lägger mig ner på rygg, tittar upp i den mörknande himlen. Vad är det jag är med om här? Vad är det jag bevittnar dessa dagar i Aten? Vilken världsordning föds? Vilken värld dör? Bara min egen oskuld och politiska naivitet? Nej. Också något annat. Det blottas, skrapas rent, som ben, rester. Rättens rest? Men ingenting är avgjort. Det ska avgöras i mänsklighetens hjärtan, och ögon, och i våra hjärnor, av våra handlingar, med våra kroppar, som lever här, en stund till. Blinkar. Jag känner mig så urblåst, alldeles tom, som om jag inte finns längre. Vi kommer inte komma iväg, jag förstår det nu, helt och fullt, också med min kropp, som var beredd att kasta sig mot det okända. Det är en utmattning som jag aldrig har känt förut, en fysisk och känslomässig trötthet in i benen. Jag tänker att om rättvisan tvingas vänta alltför länge upphör den kanske att vara rättvisa och blir något annat. Jag tänker på vad jag ska göra när jag kommer hem, men allt det känns främmande, som om det är någon annans liv där borta, i Sverige. Som om jag kunde somna om, drömma vidare på samma dröm. Jag är vaknare nu. Alla är lite vaknare nu. Den jag var när jag reste kommer aldrig mer hem. Sätter mig upp och slänger fötterna över murens kant, tittar ner i vågorna, hur de sköljer över stenarna. Vi delar denna värld med varandra – jag får en så stark känsla av det, plötsligt, och sedan kommer, överrumplande, en helt ny känsla, som jag inte visste att jag hade saknat. Att jag hör hemma på den här planeten, att jag är en del av den här tidsålderns liv, att det här är mitt hem. Obeskrivligt. Vågorna slår mot stenarna, drar sig tillbaka ut i det öppna – ett vitt, skummande dån – och slår upp mot stenarna.

 

, Utan namn

 

”Waiting in loyalty to the call of one’s heart is what it takes

to ’win over’ an impossible situation.”

– Trinh T Minh-ha

 

This silence is

interrupted    Jag har varit

på Gazas stränder jag reste

genom ett stjärnfall

i Adriatiska havet

om nätterna    Vid kyla

skulle ni få eld    I mörker

ljus    Vi trodde att blodet inte kunde

rinna ur de mjuka blå

vågorna    There is no staying

in place

these days    My dear      ”I’m hurting”    Att vi var

odödliga    Men världen är starkare än mig    Emot

dess makt har jag ingenting att sätta

än mig själv    Men det är också

allt    Det är det som är

världen    A man reads the man’s palm

Oh    he says     I see you

have a very long lifeline    Min makt

är fruktansvärd    Jag heter Mats    Vissa fjärilar

är som flyttfåglar    De flyger    Till nästa

värld    Jag vill bara säga    Du är

klar nu    Even the guards fall

silent    But this silence

is interrupted    Det börjar

alltid med att man reser

sig   Bortanför horisonten

är du klar med ditt uppdrag

och kan återgå

till din mänskliga form   Något kommer, något

annat, bättre     Någon mänsklig

form    Varje kväll sjunger

koltrasten utanför

mitt fönster    Den fyller mig

med något    vars ankomst

inte kan gripas    Och vemodet   Hur palmbladen böjs

över Syntagma    all the damage

my dear I’ve got

a ribbon now, I’m gonna wrap it up

I’m gonna send it out    Vi heter Sofia    Vi som vadar

genom knähögt gräs på väg

ner till vattnet, vi bär våra barn

på våra axlar    You are going to have

three children, says

the man   Under gula lövverk    Öron

i händerna    Vi kastar stenar

i vattnet, stenarna hoppar

över ytan, vi heter Elsbet, Erika

Helena, heter vi    He reads the man’s

palm    Hörs svallet? Ljudets

eko, det vita som nystas upp?    Hanna?   Vi har sett

varandra över haven     You have a long

lifeline    You have    Ett hjärta    Det regnar

i Sörmland    Jag tänker

på Mahmoud Darwish    Varför lämnade vi

hästen ensam    Tång, fisk, spolas upp

på stränderna     De brinnande bitarna

drivs genom kläderna och köttet, ner

till benen, stapplande skuggor

i fosforens ljus, kollapsar, vinden

för bort röken    Fisk, saltblåst    Vilken är

rättvisans insida    First one man, then another, offers

up his hand    As he reads more

palms, not only does the mood of the prisoners

change but that of the guards too    Tid

som småkryp, tid som

viner, sluter sig    Interrupted    Tång, salt

Vinden    Barnen skrattar    The prediction

is for longevity, more

children, joy   Lever du

i en annan värld    Vi kastar av oss

namn i vattnet    Du ska

leva ett långt liv    Den som inte tror

på någonting är en farlig människa    My friend

come stand by my side    Past silences, present

in the present    Det eviga modet

i nuet    Ett blodomlopp

i en rund sten    The element of surprise

has planted a shadow of doubt

in their minds    Vi heter

Jenny    Vi tänder en eld

på stranden, tänker

över tysta vatten    Vi heter Tove    Det finns inget

där där    Öron öppnade mot

öppnad av

våld och

ögon    Avstånd    Spärrar    Och genom en annan

rörelse öppna också

av hopp    Öppna av tecken

Av omöjlighet    Varför lämnade vi

hunden    Spillrorna av vår mänsklighet

i era händer    Varför barnen    De är redan

vuxna    Inget här här   Det finns bara där

här    Nu skriver jag det     Jag älskar dig    Mot

stränderna    Och ger upp allting

för dig     Medan mörkret faller

över planeten, över civilisationerna

utan båtar    Förlåt    Interrupted    Vi sitter och rullar små smala

fredscigaretter    If they told themselves

these deaths were inevitable    this no

longer seems inarguable    Fast ingen vet vad

fred är    Det finns bara här där

och riktningen    Vi heter Lina

och nästa dag

måste bli ljusare    Jag reser

mellan platser som jag försöker göra

till ett ursprung    Jag upplever mig ofta vara

outsägligt ensam   Bulldozern

river ännu ett hem, bilar kör

genom vatten, det är svensk sommar

i Malmö     Kan vi

möta vår egen blick

när någon annan tittar oss

i ögonen    I have no reaching hands

of greeting or singing

words of humanity

to offer – words don’t still the eyes

of my sons, the body of my love

or the rough hands of my mother – so why

should they still in offering to you?    Vi väntar

drömmer om en tid

som varit, som ska

bli, om vi inte hålls fast

i drömmen     I Aten     I Sörmland    Our name

Sara    Vi ska spilla smulor

på stengolven    Efteråt    Vid hunger skulle vi få

bröd, vid törst

vatten    Vi heter Kristian    Linn

heter vi, och vi hade en dröm

där det döda barnet låg i öknen

och en röst sade: Förtvivla! Allt annat

är hyckleri    Förtvivla!    Just absence

and shadows follows – vi sitter vid ett hav

och kan fortfarande inte förstå    Vid sorg tröst    Det här

är inte rättvisans fråga hur många

är ni     Henrik    Vi kastar namn

i havet     Vid alltför ljust skulle

ni få skugga    På internetcaféet i Rafah

spelar kidsen skjuta-sönder-

stridsvagns-spel    Medan de verkliga

stridsvagnarna    rör    sig     Ni har stjärnbildernas

rättfärdighet i era hjärtan    Li   Vi

är inte ensamma    Sitter alla

i samma båt, lieber-

sterbendes

du    Vinden av namn, över klipplandskapen

inom oss, som omformas, slipas, av

vatten, regn, vinden    Är ni

där? I ett regn

av brinnande fragment, i röken

som fyller lungorna, i eld

som inte går att släcka?    Vi heter också

Sara, som ni, som du, och du, my hearts

which trickle upon sheet and sheet

of paper

which bleed

to bleed to bleed

to bleed some mark

of living – of the struggle

within    living    Olivträden

längs vägkanterna    Vid oro

skulle vi få ro    Vid färglöshet

färg    I’ll b waving flags in the white

sand    Musslor    Sten    Vi heter Jakob, vi vill bara

säga    A menhir

Tahrir    Jonas    Sailing    Jeschko

heter vi    Martin, ibland    En ishavsvåg sjunker

tillbaka ner    Barnet som begravs    I drömmen

Vi hålls kvar    Vad jag såg? Svar: något = ne weit ek hvat

Ur det späda tysta bröstet

växer det upp en storm, en rasande sång

fruktansvärdare än världsalltets slut    You’re balancing

a world on your shoulders    This silence

interrupted    Sträcker vi oss mot    något

vars ankomst inte kan gripas    Vad tycker rättvisan

om tjugohundratalet?    Vid uttråkning ska ni få

humor    Jag åker buss jag ligger

över flera säten huvudet bakåt

mot ena sidorutan världen vänds

uppochned    Utanför bussfönstret

ser jag ekarnas kala tår

doppas i blå oändlighet    Vad hände

egentligen med vår himmel    Och vilket är

rättvisans hjärta och slår det

liksom förr    För att fästa sig

vid världen    Rena lakan

vid feber    Blod    Tång     Salt    Aldrig blir vi

aldrig ensamma    Vi heter

Eva    Ett tält mitt ute bland ruinerna

Vi är inte osårbara    Det är vattnet

som vi alla befinner oss vid    Vi heter

Joakim, och Tina, och you

told me you haven´t

written since things started… and I wish you

to write tonight    Det regnar

i Sörmland    På den andra stranden

syns billyktor, med långa

mellanrum    Tystnad   I believe

I miss your voice    Jag heter

Vanja jag består

av lika många möjligheter

som du    En söndagstyst himmel, a struggle

absent on my body, doften av jasmin

i skymningen, allt detta

vill jag dela med dig   Din historia

Din oro   Min    Sträcker vi oss

mot varandra? Och ser?    Och låter oss

själva förbli mänskliga?   När du talar

lyssnar jag    Vi heter Göran    Och vad

kunde rättvisan gjort

annorlunda? Öppna sår

tas hand om akut    Det är enda sättet

att att kunna resa    Barnen på Jorden

har rätt att växa upp i frihet    Jorden

reser    Kärleken, finns den

nedlagd i språket, som dess minsta

gemensamma nämnare?    The upheaval of time

and space through your voice    Jag reste, jag hette

Anna, Sofie hette jag   Are they so disoriented

by this sudden change of mood

among those they are about to kill      Vi heter

ditt namn    Det här inte rättvisans

fråga har ni er själva att skylla

och vilka är ni    Are they

unable to go through with

the executions    Interrupted    Vaknade

en sommar    Det finns ingenting farligt

med ropen över torgen, på Jorden    Människorna

på gatorna ler, unga

par med barnvagnar går

genom parkerna    Och månen är

där, här    Vi heter Yukimi och vad

hände med rättvisans himmel?    Kroppar är

sårbara som jord    Förlorade armar och barn

ska de kompenseras?    Anja heter vi    Allt detta

vill jag dela    David    Bitte     The longing hand lifting

to caress the cheek but

doesn’t, the bowed head of my child

ridden with guilt haven done ill

to his brother    Not yet    Not yet    Efter

slutfört arbete ska ni få

vila    Och sedan    Efter avslutad vila

arbete   Punkt efter avslutad

mening punkt   Och sedan    Att röra sig   I språket stod det

att vi inte kunde röra oss    Och ändå    Att sedan vända hemåt

genom kvarteren   Att i skymningen tala

med andra utan rädsla, hunger, lidande    Allt

detta     Ni har rätt    Orden har viskats

från mun till mun, från stad

till stad, från höstens Tunis

till vårens Kairo till sommarens

Damaskus – och jag vaknade

till en våt himmel    Söndagastyst     En flod kom

och spolade bort

stenarna    My friend, come and stand

beside me    Det doftar sol    Det här är ett försök

att sluta svika, förråda, as with my sister,

ya´ni, as to my sister, these words,

and Terrabi, Cora Li    And all    Detta skulle

vi vilja dela med er, bara detta

bröd, några otillräckliga ord    We’ll ride out

the storm that’s coming     Att sträcka sig

ut, och att se    Finns det

frågor?   Finns det frågor på detta    Det första

stycket    Det börjar

med att man reser sig

upp från knä    Det är enda sättet

att kunna resa

sig upp    Ni står på Gazas stränder

Och ni kommer

till er

 

– Av Lina Ekdahl, Helena Gillinger, Linn Hansén, Kristian Lundberg, Anna Lamberg, Marie Lundquist, Mats Kolmisoppi, Göran Dahlberg, Nicklas Hållén, Li Vinthagen, Muhammed Ali, Sara Hallström, Jenny Tunedal, Hanna Hallgren, Jenny Wrangborg, Johan Lindblom, Yukimi Nagano, David Torstensson, Jakob Domaregård, Bitte Isacsson, Joakim Andersson, Kristian Hallberg, Henrik Bäckstrand, Vanja Larberg, Nabila Abdul Fattah Ryback, Tina Frenndessson, Tove Folkesson, Anna Hultgren, Sara Nelson Westin, Jonas Hassen Khemiri, Jeschko Edberg, Sofia Gräsberg, Anja Kristiansson, Martin Persson, Eva Linde, Elsbet Lange, Sofie Jansson, Stefan Villkatt, Anna Winberg, Johannes Anyuru, Erik Skilström, Görgen Olsson, Ingela Olsson – också andra.

 

2011-07-04, Ännu en dag

1

I området kring det antika Aten började det växande samhället skapa enorma grupper av människor som exkluderades från mänskligheten och politiken. Den atenska aristokratin gav då en man vid namn Draco uppgift att skriva nya lagar för att tämja de ständiga oroligheterna och upproren bland massorna. Dracos lagar, som har gett upphov till uttrycket ”drakonisk lagstiftning”, nedtecknades på lertavlor som placerades ut i städerna. Alla skulle känna till dem.

 

2

Efter dagens morgonmöte berättar Plina för mig om sin hemby. Vi sitter utanför hotellets glasdörrar och röker. Den lilla israeliska byn ligger längs gränsen mot Palestina, och innan muren byggdes brukade hon och andra israeler gå till den palestinska grannbyn för att dricka kaffe och träffa sina vänner. Förbindelserna mellan de båda byarna var – ”neighbourly”, säger hon. ”Not love, but we were neighbours”.

En dag bestämde man sig för att konstruera ett gemensamt vattenreningsverk och dra ledningar från den palestinska byn, som saknade kloaksystem, till den israeliska byn, som behövde vatten för att bevattna sina bomullsodlingar. Man skrev ett kontrakt mellan de två byarna. Dock. I Israel måste tydligen varje kontrakt mellan israeliska bosättningar och palestinska bosättningar också godkännas av en tredje part: en representant för den israeliska försvarsmakten. Mannen från armén tittade på kontraktet som de båda byarna hade skrivit och nickade, det såg bra ut. Han krävde bara en ändring: om de båda parterna en dag i framtiden skulle komma att bli oense, skulle tvisten inte lösas i den domstol som vid tidpunkten i fråga hade auktoritet över området, vilket var det sätt på vilket kontraktet var utformat, utan av domstolen i Jerusalem, oavsett hur läget kunde komma att se ut i framtiden. Den palestinske representanten kunde omöjligt gå med på detta: det vore politiskt självmord, kanske också verkligt självmord.

”And what do you think happened?” säger Plina och kisar mot mig i det starka ljuset. Hennes grå hår lyser som silver.

”They didn’t build the thing”, säger jag och askar i en blomkruka – och hur kan förresten den där palmen överhuvudtaget växa i drivan av fimpar som täcker den torra, bruna jorden?

”They built it. How?” Plina sträcker fram handen och möter min blick. Hon har någon sorts blödning i ena ögonvitan. Hennes ansikte är levande, som en levande sten, som havet har fårat, ett ansikte som har sett ett sekel dö och nu ser ett nytt födas. ”With a handshake between the israeli and the palestinian representative. They shook hands, and it was enough. They built it, and now there is a water-reservoir, with birds and all that” – hon gör en gest i luften, allt det där romantiska, fåglar, vattenreservoaren som speglar himlen.

Jag nickar. Jag tänker på muren som nu har byggts. Plina kan se den från sitt hem, säger hon, en sex meter hög, grå mur. Jag tänker på de som växer upp med denna mur, på hur den förvandlar dem, deras hjärtan, tankar.

 

3

I den atenska natten: grupper av vänner, och förälskade par – alla dessa kroppar, med ansikten, händer som rör vid varandra.

 

4

Det finns ingen lag som kan användas för att hindra oss från att åka. Ändå hålls vi kvar. Och vad gör EU? Ingenting. Vad säger Bildt? Han är tyst. Vissa av oss som är här är mycket arga på den grekiska regeringen, kallar Grekland för ett fascistland, och så vidare. Men det är som med Israel, tror jag, och som med alla länder som handlar emot rätten: deras handlingar sker i det tomrum som andra lämnar, med sin tystnad, med sin inaktivitet.

 

5

Igår natt när kom hem från middagen, trött, tom, satt Christos, en av de grekiska passagerarna, på sin motorcykel utanför hotellet. Han hade sin hjälm i knät, väntade på någon. Han sa att han skämdes för sin regering, sitt land.

 

6

De sköt tårgas på Syntagma igår igen.

 

7

Helena och Erik har idag gett sig av till lastbåten. Även andra saker har skett. Det är svårare att skriva nu för det finns mycket jag inte kan skriva om. Vad vi tänker, vad vi kommer att göra, vad som planeras inför framtiden. Ingen kan heller veta som kommer ske i framtiden, det är därför den är framtiden. Den är öppen.

 

8

För oss som är passagerare på den svensk-grekisk-norska båten har det varit en dag av beredskap, stor anspänning som mynnar ut i intet. Victoria, en av våra läkare, säger att vi måste vara medvetna om att Israel nu bedriver en utmattningskampanj mot oss.

 

9

Den kanadensiska båten har nu bordats.

 

10

Från Israel och Grekland kommer nu det skamliga förslaget att de tillsammans kan stjäla vår last och föra in den i Gaza via Ashtod, där också det fängelse där förra årets passagerare hölls inspärrade ligger.

 

11

Niklas talar om Wikileaksdokument i vilka israeliska diplomater säger att Gaza hela tiden måste hållas på kollapsens rand. ”On the brink of collapse.”

 

12

En annan tid nu. En annan berättelse om ord, beredskap, handling. Min far är sängliggande och behöver vård dygnet runt. Vem ska ta hand om honom? Inte jag, jag har mitt liv, jag måste kunna resa, röra mig, jag kan inte vara hemma jämt. Vad kan jag säga till honom? Jag säger ingenting, under många månader, många år egentligen. Jag vill inte ge upp hela mitt liv för att ta hand om en döende man, inte ens om denna man är min far. Och ändå. Han är min far. Vem ska ta hand om honom? Frågan plågar mig, men jag vet inte vad jag ska göra, det är omöjligt för mig att hjälpa honom. Så börjar jag förbereda mig för att göra denna resa, och jag vet inte vad som sker med mig då, men något i mig öppnas och jag ringde till pappa en kväll och säger att jag kan ta hand om honom ändå, att han kan komma till min lilla lägenhet och bo där, att han får vara där i sitt långsamma döende eller sitt överlevande – vilket det än blir. Fast det var omöjligt säger jag det. Jag står i mitt fönster och ser ut över Göteborg, på alla ljusen, och förstår inte vad som sker med mig.

Nu är det senare: en eftermiddag för några veckor sen när jag besöker pappa varje dag på det hospice som han hamnar på. Det är svensk sommar utanför fönstret, jag sitter på hans sängkant och tittar på blåklockorna i backen utanför fönstret. Han ville inte bo hos mig, förstås, han visste, liksom jag, att det var omöjligt. Hans hår är vitt. Jag håller hans hand. Han säger till mig då, några dagar innan jag reser ner hit till Aten, med sin raspiga, trötta röst:

”Du förstår inte vad du gjorde när du sa till mig att jag fick bo hos dig.”

”Jag förstår”, säger jag, och kramar hans hand hårdare. Vi är båda oroliga att han kommer dö när jag är där nere.

”Tänk dig att du sitter i en behållare av plåt. Det finns inga fönster och du sitter i mörkret och bankar på väggarna, men du kommer inte ut”, säger han. ”De har satt dig där och sen svetsat igen hålet.” Han andas tungt, långsamt, jag ser bröstkorgen häva sig under filten. ”Dina ord var som om någon satt en spik mot utsidan av plåten och tagit en hammare” – han håller upp handen som om han svingar en hammare, och gör en hastig, våldsam rörelse – ”och slog! Bam!” Han hostar. Han har något sorts ringar i de bruna ögonen, alldeles blå ringar kring pupillerna – det är någon förslitningsskada eller begynnande ögonsjukdom. ”Och lite, lite ljus kom in, och jag kunde titta ut på världen där ute. Och det förändrade allting.”

 

13

I Haaretz igår natt fanns en bild på en pojke på Gazas stränder. Han viftade med en enorm, grekisk flagga. Edda säger att man demonstrerar för oss också i Gaza, för att vi ska få åka ut på internationellt vatten. Hon säger att de har en modell av en båt, eller kanske en vanlig liten båt, som de går runt med, medan de ropar.

 

16

Men vi hålls kvar ännu en dag.

 

2011-07-03, Makt – rörelse – längs linjen –

1

Natten, fredag. Jag röker med Drors mamma utanför restaurangen, vi sitter på kanten till en sorts plantering, löven kittlar mig i nacken och över pannan. Plina – som hon heter – röker någon sorts mycket starka israeliska cigaretter som hon har gömt i ett vanligt Marlboropaket. Vi har precis hört nyheten att den amerikanska båten har stoppats av maskerade, oidentifierade kommandosoldater i snabbgående zodiakbåtar, båtar som först några meter från hamnen hissade grekisk flagg. De talade inte med någon och vissa av oss misstänkte därför först att det rörde sig om israeliska soldater som opererade i grekiska vatten. Men antagligen var det grekiska elitsoldater, eller något sorts insatsstyrka. De pekade med automatvapen på de amerikanska passagerarna, vilka till största delen är pensionärer och andra äldre människor. Många av dem – mer än en fjärdedel, tror jag – har judisk bakgrund. Nu befinner de sig på sin båt som ligger i polishamnen, och viss förvirring råder kring huruvida de är fångade där eller om de får lämna den, men de gör något sorts sit-in av rädsla för att den ska beslagtas eller saboteras, med sin last av kärleksbrev. I den svenska gruppen är stämningen underlig den här natten: något sorts anspänning har släppt, och vi skrattar, skojar, men är också oroliga, nervösa. Vart rör vi oss nu? I vilken riktning?

Plina berättar om hur hennes make blev utesluten ur det israeliska kommunistpartiet för länge sedan, därför att han vände sig mot den sovjetiska idén om att historien var slut: ”My husband wrote a paper”, säger hon och lyfter ett finger, undervisande. ”He said in this paper that there is a thesis, and anti-thesis, and then a synthesis.” Hon blossar på sin otroligt starka cigarett. Hon är åttioåtta år gammal, israelisk sjuksköterska, övertygad kommunist. Hon har marscherat för freden i decennier. Hon har kortklippt hår med en tofs i nacken, ungefär som husockupanterna man kan se i Barcelona eller här i Aten. ”But then – and this is what Hegel and Marx wrote, of course – then the synthesis becomes a new thesis, and there is a new anti-thesis. For this – they kicked him out. But it is true. History doesn’t end. It never ends. Things are always in motion.”

 

2

Lördagen. En förvånad väntan. Mycket ligger nu i advokaternas händer: de försöker bestrida det grekiska, ologiska beslutet att stoppa våra båtar. Många av oss ringer runt i sina nätverk, till partikollegor, tidningar, fackförbund. För oss andra – eller kanske för alla – präglas dagen av en sorts manodepressivitet: man kastas mellan en sorts flamsig eufori och avgrundsdjup besvikelse och en känsla av att läget hela tiden varit mycket värre än vad världens ledare har gett sken av. Varför reagerar inte EU? Clinton? Har blockaden av Gaza hela tiden, i hemlighet, varit outsourcad till Europa? Ett tag går Erik runt med tom, tung blick och stirrar på mig och Niklas och Helena som tramsar sönder huvudet på varandra, och sedan, när han blir på bättre humör, blir jag själv deprimerad och sitter alldeles stilla och stirrar ut i kvällen och undrar. Vad jag är med om. Varför den där jävla blockaden inte får brytas.

 

3

Christos berättade igår när vi satt i hans lägenhet och följde rapporterna om det grekiska förbudet mot våra båtar att lämna hamnen, att Grekland samtidigt också tog bort en lag som sedan militärjuntan gjort universiteten till fredade zoner vad det gäller polisiära och militära ingripanden. Man öppnade även för privatisering av utbildning, något som tidigare varit nästan otänkbart i Grekland.

 

4

Jag måste göra något. Jag skriver det öppna brevet till de talande, skrivande. Jag får fantastiska svar nästan omedelbart, och orden fortsätter strömma in hela eftermiddagen och kvällen. Ord är… något. Jag kom hit till Aten också för att se vad orden var värda, och jag lär mig denna dag att den handling som det är att uttala dem och att skriva dem, ändå är… något, i sin otillräcklighet. Jag kommer aldrig mer bli ensam.

 

5

Känslan. Att alla de ord som står i böcker om internationell rätt, att de fördömanden av blockaden som utrikesministrar och politiker har uttalat år efter år – att dessa ord inte betyder någonting. Men det finns andra ord. ”Detta vill jag dela med dig: doften av Jasmin i skymningen,” skriver Sofia till mig, för att vidarebefordra till Gaza. ”Jag reser mellan olika platser som jag försöker göra till ett ursprung,” skriver Mats. Ord. Vi i Freedom Flottilla 2 försöker segla längs den tunna, tunna linjen där orden i den internationella rätten kan användas inte bara för att rättfärdiga ännu ett bombkrig, ännu en invasion eller ännu en flyktingavvisning, utan tvärtom motstånd mot våldet, mot övergreppen, mot dehumaniseringen. Men andra ord fanns hela tiden i hemlighet över lagen. Lagen fanns aldrig. Det visste jag redan, och nu vet alla det. Rätten finns inte där borta. Rätten finns alltid bara här, i våra kroppar, tillsammans, alla, i rörelse.

 

6

På kvällen åker vi taxi genom Aten, tre gula bilar i kolonn, under palmernas blad. Vi åker i riktning mot havet för att äta middag hos den egyptiske man som var kock på den svenska båten under förra årets resa mot Gaza. Han bor i ett stort hus i sydöstra Aten med sin fru och sina två barn. Jag och han ber maghreb, kvällsbönen, tillsammans i vardagsrummet, medan de andra passagerarna sitter och äter och talar med varandra. Evert, medlem i en socialdemokratisk rörelse för tro och solidaritet, kommer senare säga till mig att det var fint att se hur vi bad mitt bland allt annat som pågick, bland rösterna och tallrikarna. Efter bönen och maten, som är fantastisk, förstås – det är magiskt att äta hemlagad mat, i ett hem, efter mer än en vecka på hotell – efteråt kommer samtalen, främst med kockens fru, en grekisk kvinna som har konverterat till islam, och som förresten känner Khim, polaren hemma i Göteborg, från någon konferens för konvertiter i Kuwait. Vi frågar henne om man inte i den grekiska delen av flottiljen kände till vänskapen mellan Papandreou och Netanyahy, och hon svarar att man naturligtvis visste att Grekland hade närmat sig Israel under hela året, och ännu längre, och att man i hemlighet fruktade att det som nu har skett skulle ske. Men man trodde inte att Papandreou skulle våga stoppa oss med tanke på allt annat som sker i Grekland just nu. Jag nickar, jag förstår. Jag lär mig om makten, dessa dagar. Vad den är. Vad den gör med människorna. Jag tänker på tårgasen på Syntagmatorget och på det våld med vilket man slog ner folkets kroppar. Hur man tystade deras röster. Men de har återtagit torget nu, och ropar genom nätterna, att makten ljuger.

 

7

Söndag. Ännu en mycket varm dag fylld av en sorts myllrande orörlighet och nervös energi. Jag dricker kaffe med Erik och Faraj en stund, vi känner oss allihop nedslagna. Jag går hit, till mitt hotellrum, och arbetar med orden, som inte är mina, orden som ni har skickat mot Gazas stränder, ord som känns som att de tillhör oss alla, vi som talar, sjunger. Jag vet inte. Det är åter ett annat sorts skrivande. Jag kan inte riktigt beskriva hur det var att komma hem från gårdagens middag och slå på datorn och läsa alla dessa ord. Jag ska försöka bli klar med texten i kväll, så att jag kan läsa upp den för de andra passagerarna också, under middagen. Vi bär alla varandras hjärtan i händerna nu, försiktigt, för att inte förtvivla.

 

8

En hemlös man sitter i en trappa utanför hotellet och klipper sig själv i nacken med en rostig, gammal sax: stora nakna fläckar, tofsar. Jag tänker åter på makten, makten bakom sin mask som den har tvingats kasta och nu förtvivlat försöker sätta på sig igen: det senaste argumentet för att inte låta oss åka mot Gaza från Aten är tydligen olika motsägelsefulla resonemang om Turkiets ockupation av Cypern. Bredvid mannen med saxen sitter en narkoman och använder ett kreditkort för att skrapa upp något – en opiat antagligen – i en glaspipa.

 

9

Igår, under middagen hos den egyptiske kocken, fick vi även höra att den lag som säger att östra Medelhavet ska vara fritt, den lag som Grekland alltså igår bröt upp genom att förbjuda oss att resa, är flera hundra år gammal: den härstammar från Ottomanska riket och har varit i kraft sedan sjuttonhundratalet. Men nu är den alltså bruten, ännu en frihet borttagen av ännu en bruten man, vars makt kanske snart kommer att vara bruten av folkhavet på Syntagma.

 

2011-07-02, Öppet brev till de talande, skrivande

Ett öppet brev från Johannes Anyuru om Ship to Gaza och orden.

Jag väntar, som många av er förstås vet, i Aten på att resa med den svensk-norsk-grekiska passagerarbåten som ingår i koalitionen Freedom Flotilla 2, som består av över tjugo gräsrotsrörelser från Europa, Nordamerika och Asien, som med en handling av praktisk solidaritet och icke-våld syftar till att bryta Egyptens och Israels blockad av Gazaremsan. Som jag tidigare har nämnt här på bloggen är det många av de andra svenska passagerarna som representerar olika grupper och folkrörelser: vi har parlamentariker från S, V och MP med oss, och representanter från hamnarbetarfacket, sjuksköterskefacket och den internationella föreningen för barnmorskor. När vi presenterar oss själva på olika möten med andra länders passagerare säger människor ofta: ”My name is Erik, and I represent the dockers-union”, ”my name is Faraj, I represent the Swedish social democratic youth organisation”, och så vidare. Några gånger har jag då sagt att jag heter Johannes och representerar världens alla poeter. Folk skrattar förstås åt detta, men jag har faktiskt tänkt att det ligger ett litet korn av sanning i det: att jag är här för att lyssna med ögonen, se med öronen, låta mina ord möta verkligheten. Jag är här också för att förvandlas, och för att förvandla. Vi som reser bär, som Athena Farrokhzad skrev till mig, ”spillrorna av er mänsklighet i våra händer”.

Idag när vi satt och talade om den senaste utvecklingen på morgonmötet – Grekland har nu förbjudit oss att lämna deras hamnar för att resa mot Gaza men vi arbetar för att förhoppningsvis komma iväg ändå, möjligen från från en annan hamn – hursomhelst – idag, i morse, i det starka ljuset i matsalen, slog det mig att det skulle vara underbart att få representera några av er som antingen till yrket eller i hjärtat faktiskt är poeter, författare, filosofer, historiker, skribenter, och så vidare. Både upplevelsen av att vara här i Aten, under det enorma folkliga upproret där människorna ropar och ropar mot makten med sina nakna röster, och upplevelsen av det sätt som vi i Frihetsflottan ständigt hindras från att åkla, har fått mig att tro att det är viktigt att vi som skriver, vi som arbetar med orden, också undersöker vad ord som ”människa”, ”internationell rätt” och ”rättvisa” betyder i praktiken. Min tanke är helt enkelt såhär: jag skulle vilja att ni som vill och känner att ni kan stödja denna aktion – denna resa som går i en riktning som ännu inte finns, som vi alla uppfinner i detta nu – att ni hjälper mig att skriva en dikt till Gazas folk genom att via Facebook eller mail (johannesanyuru@gmail.com) sända mig några ord, en mening, ett ögonblick ur era liv, ett citat, några tankar, en hälsning – vadsomhelst, egentligen – som jag sedan sätter ihop till en lång dikt som jag skriver ut på ett papper och tar med mig på resan för att läsa upp om och när vi ankommer till Gazas stränder. Om det faktiskt blir något av detta – jag hoppas det, jag tycker det är en vacker idé, men det är en aning bråttom – låt oss säga att ni har ett drygt dygn på er att sända mig orden – kommer jag naturligtvis först att låta alla er som deltar godkänna diktens komposition innan jag skriver under med era namn, och ni kommer få möjlighet att föreslå ändringar. Alltså: låt mig ta med era ord till Gaza!

 

2011-07-01, Älskade

1

Möter Edda på hotellet. Hon har varit i Paris och umgåtts med sin mor, som är på väg från Colombia till Indien, och har precis återvänt hit till staden vid världens rand och står där med sin resväska i handen och sin vackra, mönstrade klänning fladdrande i vinden. Utanför hotellet finns också flera kameramän och journalister som intervjuar folk. En turkisk advokat som eventuellt har något att göra med IHH och som bor på mitt hotell frågar mig om jag har hört om det senaste utspelet från den grekiska ministern. Jag skakar på huvudet. Han förklarar för mig att den grekiske säkerhets- eller inrikesministern – oklart – har förbjudit alla båtar som ingår i Freedom Flotilla 2 att lämna sina grekiska hamnar. Jag tror inte riktigt på det, eller förstår inte vad det innebär. Jag och Edda går hem till Christos, mannen som hon, Mattias och Dror bor hos – Dror har beskrivit Christos som Lacanexpert, översättare av arabisk poesi och aktivist. På vägen dit stöter vi in i en av kaptenernas maka, en lång kvinna som ser arabisk eller judisk ut men som också talar flytande spanska och amerikanska och har fullständigt himmelsblå ögon, och som alltid bär på sitt nyfödda barn i en sele över bröstet. Hon bekräftar nyheten om förbudet att lämna hamnen. Vi skyndar på stegen och kommer hem till Christos som bor i en väldig, underbar lägenhet med trägolv, högt tak och mängder av dörrar och fönster. Bokhyllor från golv till tak, i alla rum. Edda upprepar hela tiden: ”Det här är väldigt dåliga nyheter.” Vi sätter oss ner och kopplar upp oss mot internet.

 

2

På indybay.org kan man via twittermeddelanden följa utvecklingen på den amerikanska båten, som alldeles nyss har lämnat hamnen. Båten, som alltså är fullastad med kärleksbrev, är just nu omringad av grekisk kustbevakning.

 

3

De torra palmerna i fönstret, i det sena eftermiddagsljuset. Trafikbruset, världen som pågår, som bara fortsätter, alltid.

 

4

Ordet ”älskade”, den apostroferingen, vad den betyder.

 

5

Al-Jazeera rapporterar att den amerikanska båten bryter ”den grekiska blockaden”.

 

6

Känslan inuti mig att det som nu sker har planerats länge, i veckor, över våra huvuden.

 

7

Edda: ”Why is the greek minister doing this?”

Christos: ”Because he is nothing.”

 

8

Norska regeringen säger nu, tvärtemot FN och världssamfundet: ”Blockaden är oacceptabel, men den bryter inte mot internationell rätt.”

 

9

Jag sitter i soffan, stirrar ut genom fönstret, på det avtagande ljuset, och tänker att i mer än en vecka har vi sett grekerna stå utanför sitt parlament i tusental, hundratusental, och ropa att männen och kvinnorna som sitter där inne bakom kravallpolisernas sköldar är lögnare. Varför känner jag denna besvikelse i bröstet, denna sten? Trodde jag dem inte? Varför förstod jag inte?

 

10

Turkiet säger: ”Den irländska båten blev inte saboterad, och den som fortsätter hävda det kommer att arresteras.”

 

11

Älskade, vänta på mig. Vänta på mig, jag är på väg.

 

12

Greklands president kommer att göra ett statsbesök i Israel om några dagar, för att diskutera den ekonomiska krisen som Israel redan officiellt har erbjudit Grekland att hjälpa till att lösa.

 

13

En polissiren skär upp ur trafikbruset, sjunker undan – den låter som en röst som skriker, och tystas.

 

14

När vi promenerade i de smala gränderna nyss, i det liksom grå solskenet, lite förvirrade av nyheten om att nu också Grekland hjälper Israel blockera Gaza, frågade Edda mig:

”Så, vad har du lärt dig under den här resan?”

”Något om ord”, sa jag. ”Att de kan betyda så lite, är nästan ingenting. Men också allt, när människor talar utan fruktan, och andra människor lyssnar, utan rädsla för att höra.”

 

, Smile, it’s sunnah

a (som i alternativ):

Alternativ plan för att hantera en eventuell bordning:

1. Hälla ut såpa över hela däcket.

2. Ordna live-streaming från kameror så att hela världen kan se vad som händer.

3. Vi spelar cirkusmusik i högtalare – den där galna låten som spelas när clownerna kommer ut i manegen.

4. Alla klär på sig bikinis eller speedos och smörjer in sig själva i olivolja, så att vi blir hala som ålar.

5. Vi sätter oss på däck och väntar.

 

b (som i bra mat i Grekland):

Och grejen är den att vi äter gyros typ två gånger varje dag – gyros med kyckling tills vi har det rinnande ur öronen. Men varje dag när vi ska gå och äta kör vissa av oss ändå en rutin om att ”det finns någon sorts köttmacka som de äter här i Grekland som vi verkligen borde prova någon gång, det är typ som renskav fast med kyckling eller fläskkött tydligen, och grönsaker och sånt, i ett bröd”, och nästa person fortsätter med att ”det låter jättekonstigt, bröd med kött i, ska vi verkligen testa det?”, och nästa: ”Jaha, du menar det där som är som en tunnbrödsrulle med kyckling och någon sås, ja, jag har sett en massa människor äta den, den heter typ… gitos eller piros, har ni testat den?” Och vi skakar på huvudena allihop och bestämmer att det måste vi ändå våga testa, åtminstone en gång. Sedan går vi och äter gyros igen. Det är bara Erik som är så trött på det skämtet att han ser ut som om han tänker hamra ner mig i asfalten varje gång jag börjar med det.

 

c (som i checkpoint):

Ett mardrömsscenario som vi målar upp en kväll när vi sitter och dricker kaffe på Paradise City, anarkisternas, de afrikanska pirat-DVD-försäljarnas och de medelmåttiga basketspelarnas torg: Israels propaganda är sann, det finns verkligen diverse kryptofascister och islamister ibland oss. När israeliska flottan närmar sig tar Henry Ascher, den judiske barnläkaren, fram en eldkastare insvept i en nazistflagga som han har haft gömd i sin läkarväska, ställer sig bredbent på däck och skjuter dånande kvastar av napalm mot natthimlen, medan han skriker: ”Say hello to my little friend!”

 

d (som i demonstrant):

En demonstrant som jag såg igår hade på sig en t-shirt med Yoda iförd gasmask.

 

e (som i employee of the year):

Faraj har idag varit och mött  självaste ”employee of the year” Giorgos Papandreou, Greklands premiärminister, ihop med en grupp andra socialdemokratiska parlamentariker. Vad de talade om är förstås inte lämpligt att jag går in på här, men nu kommer han hursomhelst gående i sin finaste skjorta och slår sig ner vid mitt bord och börjar beskriva maten de åt, hur vansinnigt god den var, att det var som om den kom från ett annat universum:

”Tomaterna… mannen, jag tog en tomat och sög på den i fem minuter och bara ’Vart fan har ni odlat den här?’, och när jag var klar med kycklingspettet satt jag och slickade på pinnen och bara ’Hur i helvete har ni lagat till det här?'”

 

f (som i falska Röda-Korset-rapporter):

Erik beskriver Victoria Strands debatt med Claes Arvidsson i TV4 förra veckan, då hon fullständigt smulade sönder hans idiotiska argument om Syrien och lögnerna om att ”ingen humanitär nöd råder i Gaza”:

”Hon var som en läkare som skar ut olika organ ur kroppen på honom med skalpell, ett efter ett, men samtidigt talade hon väldigt lugnt och fint med honom, och bara: ’Nu måste jag tyvärr ta ut din hjärna, och då kommer du att dö’, och han bara: ’Öhhh, nej, va? Vad gör du?’ och sjönk ihop i soffan.”

 

g (som i grodmän):

Alternativ alternativ plan för att hantera en eventuell bordning:

Anlita konstruktörer från ett nöjesfält och bygga om hela båten till en sorts ”lustiga huset”, med korridorer som lutar, dörrar som inte leder någonstans, illusioner av korridorer utan slut, konkava speglar, mekaniska dockor som rör sig, trappor som verkar leda neråt men leder uppåt. Skicka båten tom, med autopiloten inställd på Gaza.

 

, Och hjärtat kommer fortsätta, fortsätta

1

Åker till stranden med Niklas. Spårvagnen går från hållplatsen vid Syntagmatorget. Torget och gatan utanför parlamentet är mirakulöst nog fyllt av folk igen, efter de våldsamma upploppen igår. Många står vid staketet, ansikte mot ansikte med kravallpoliserna, och skanderar slagord medan de gör ett tecken med händerna: man håller upp ena handen i luften med fingrarna utspärrade, och slår på handens ovansida med andra handen. En sorts omvänd applåd, ett föraktfullt tecken.

 

2

Ordet idiot lär komma från den antika grekiskans idiōtēs, en person som inte aktivt är intresserad av politiken.

”Varför åker ni till Gaza? Är det inte bara en provokation?”

 

 

3

Spårvagnsturen tar mycket längre tid än vad vi hade väntat oss. Vagnen är full av människor, vi trängs, stöter in i varandra, Akropolis skymtar förbi i eftermiddagen, där ute bortom glaset – balkonger, vit kalksten, hotell – jag lutar pannan mot glaset och tänker på att när jag skrev romanen om min far och undersökte militärjuntan fann jag uppgifter om att det var juntan som byggde alla dessa hotell och gjorde Grekland till ett turistland. Kvällen kommer medan vi står där, hopträngda på spårvagnen. De vita kalkstensväggarna där ute ser violetta och apelsinfärgade ut i den sjunkande solens sneda ljus. Niklas säger: ”Det är som att stå i en flyktkapsel på domedagen.”

 

4

Sedan Faraj sa att folket i Gaza har väntat i fem år nu, på att blockaden ska brytas – och i generationer, decennier, på en rättvis fred – tänker jag ofta på hur det måste kännas att veta att man aldrig kommer kunna få ett jobb eller en bostad. Hur det känns att inte ha en framtid utan bara ett ändlöst nu som töjs ut medan åren går. Att vänta sittande på en trottoarkant, att åldras utan att något ändras, utan att något sker, och världen ser på, och låtsas att de inte ser. Att vänta i Gaza måste vara som att leva inuti en sten, eller begravd under sand, med stenar i munnen.

 

5

Vi kommer fram till havet precis när solen går ner bakom en klippa i öster – en röd oblat, halvt försvunnen bakom taggiga silhuetter. Stranden är nästan tom: en bar utan gäster, några träbås för att byta om, enkla duschar. En grupp ungdomar sitter en bit bort och spelar gitarr, och längre upp från vattnet står en kvinna i hijab och tittar på medan hennes två barn spelar badminton – en av pojkarna ser ut som om han har downs syndrom. Jag vadar ut i dyningen, ut i de dånande vågorna. Jag tänker att Gaza och Israel finns där ute, och på det som Greklands representant – Vangelis – sa om ”Medelhavets alla fria folk”. Jag står med vatten till midjan, och tänker på att längta bort, att jag alltid längtar bort. Sådana människor finns i Gaza också. Jag känner de fina, mjuka stenarna på botten mot mina fotsulor. Niklas doppar sig innan mig, men jag kastar mig ut i vågorna strax efter honom. Jag ligger på rygg med blicken fäst högt där uppe i den mörknande himlen.

 

6

Sabotaget mot den irländska båten är utfört på nästan precis samma sätt som det mot den svenska båten, men grövre.

 

7

Jag vill komma hem snart. Jag vill gå under träden på Linnégatan. Nej, jag vill aldrig komma hem mer. Jag vill aldrig lämna denna stad. Men jag längtar hem idag. Jag vet inte. Jag längtar efter människorna jag känner, efter min pappa, efter träden.

 

8

I en grekisk tidning citerades på onsdagen eller torsdagen israeliska tjänstemän som tackar grekerna för att de inte har låtit oss åka än. Senare i kväll, under middagen då vi alla kommer att ha samlats på en restaurang, kommer jag att få höra att även Netanyahu i egen hög person har tackat FN, USA och EU, och då särskilt Greklands premiärminister, för att de tillsammans med Israels säkerhetstjänst har hjälpt Israel att stoppa Freedom Flotilla 2. Jag tänker på de grekiska politikerna som har hindrat oss från att åka, mumierna som nu sitter i sitt parlament och röstar igenom ännu ett IMF-paket som grekerna inte vill ha, som de står utanför fönstret och ropar att de inte vill ha, med sina röster. Jag tänker på makten, att den är så avslöjad denna sommar att det inte längre går att blunda för att den är fullständigt utan relation till folket, till människorna. Den är bara en lögn. Den finns inte. Den är bara alla dessa föremål, alla dessa kravallsköldar och tårgaspatroner och patrullbåtar och automatvapen och elchockspistoler.

 

9

Och jag tänker, medan jag ligger och flyter på rygg i Medelhavet, på de Gazabor som inte ens längtar, egentligen, inte så som vi andra längtar, därför att de är barnen som har fötts i fångenskap och som inte känner till något annat än murarna och kusten som patrulleras av israeliska flottan, som skjuter skarpt om man seglar mer än några hundra meter ut på havet. Och jag tänker på argumentet som blockadens försvarare framför: att varje gång folket i Gaza har fått det lite bättre har en ny intifada blossat upp. Underförstått ska alltså en och en halv miljon människor hållas på existensens rand för evigt, utan skolor, utan sjukhus, utan egna myndigheter, utan framtid. Rättvisan ska skjutas upp för alltid, freden ska skjutas upp för alltid, befrielsen ska skjutas upp för alltid. Livet ska aldrig börja för dessa människor, vi ska glömma dem. Det är budskapet från världens regeringar, som talar, och talar.

 

10

Jag kommer upp på stranden igen, drar händerna över ansiktet, gnuggar mig i ögonen, som svider lite av saltvatten. Den varma kvällsbrisen blåser i ansiktet och över huden, växlingen mellan världar är nästan mirakulös, som att dö och återfödas. Solen har gått ner helt nu, på klipporna i öster skimrar hundratals vita, elektriska punkter, när människorna tänder sina ljus, i sina hus, över sina gator.

När vi sitter på spårvagnshållplatsens kant och väntar säger jag till Niklas att jag undrar om Netanyahu tänker på oss. På mig och honom. Vi skrattar. När vi åker tillbaka somnar jag nästan, sittande med bakhuvudet lutat mot spårvagnens glas och hörlurarna i öronen. Jag lyssnar på Fonky Family, en hiphopgrupp från Marseilles. Det är oroligt runt Syntagmatorget så vagnen stannar en hållplats därifrån. Vi går den sista biten till fots, längs spåret, med floder av trafik på båda sidor om oss, i natten, som plötsligt kom. Vi genar genom en park, ett pizzabud på en vespa surrar förbi, med en trave pizzor som måste vara lika hög som en vuxen man på pakethållaren. Femtio meter bort, under några träd, i skuggorna, ser vi rad efter rad av grekiska motorcykelpoliser, i skottsäkra västar, kortärmade skjortor, grova kängor – de sitter på sina fordon två och två eller hänger på bänkar och mot staket och röker och pratar med varandra. Pizzabudet stannar vid några av dem och delar ut sina pizzor. Jag och Niklas vill inte vända eftersom det skulle vara löjligt, men det är ändå obehagligt att gå där, mellan raderna av uniformerade unga män. Vi måste ha hamnat på någon sorts uppsamlingsplats eller i ett av polisernas basläger. Motorcyklarna börjar blinka blått med framljusen, och några av dem rusar sina motorer. Jag skojar med Niklas om att de allihop har fått ett meddelande i radio om att pizzan har kommit och att det är därför de slår på sina sirener och blinkar med ljusen. Niklas skrattar, och jag väser att han inte ska skratta, men skrattar själv också, kan inte hjälpa det – ett nervöst, bubblande skratt. Jag tänder en cigarett för att dölja det. Precis när vi kommer ut på huvudgatan som leder mot Syntagma kör de flesta poliserna iväg i en lång kolonn. De kör bort från torget, ut i staden.

 

11

Vissa av förra årets passagerare på Freedom Flotilla har blivit stämda av israeliska privatpersoner, ”i de israeliska soldaternas namn” – soldaterna själva kan inte kan stämma någon, utan det är två andra israeler som stämmer dem ”för att ha hotat och skadat israeliska soldater”. Det finns en viss oro i gruppen för att detta ska användas vid en eventuell häktning, för att förhala deportationen av de berörda personerna. Kanske kommer de hållas kvar där, i väntan på en bluffrättegång. Vi talade om det vid morgonmötet. Victoria Strand: ”Det är ingen ände på vad de kan hitta på.”

 

12

Makten är naken nu, och den är så rå och kall. Den har ingen hud. Den fryser.

 

13

På Syntagma är det fortfarande lugn, skön stämning. Stora folkmassor rör sig nere på torget eller står vid avspärrningarna med plakat och banderoller. Det gör mig lycklig att människorna har återtagit denna plats, med sina kroppar och röster. Jag vill inte resa härifrån. Jag och Niklas stannar inte, vi har bråttom till restaurangen, dit vi redan är sena. Några hundra meter från torget är det helt folktomt, och vi går mitt i den fyrfiliga bilvägen med våra badkläder i en plastkasse. Neddragna ståljalusier, enstaka motorcyklar och vespor som passerar, på bankernas väggar har demonstranter klottrat ”Burn me”. En bank har ett mörkt pansarfönster som har bombarderats med marmorstycken och stenar så att hundratals små, vita frakturer har bildats. De ser ut som snöflingor mot en natthimmel, Niklas pekar på det och säger ”titta”. Och i ett ödsligt gathörn står en man och spelar saxofon, på marmorplattorna som blänker av darrande blå neon, och efter ett tag inser vi att han spelar melodin till ”My heart will go on” av Celine Dion – kärlekssången från filmen Titanic.

 

14

Satt och pratade med Faraj tidigare idag om vad vi ska göra när vi kommer hem. Faraj funderar på att åka till Frankrike, till något vandrarhem längs nordkusten som han tycker om. Han erbjuder mig att följa med dit. Men jag vill hem sen, när detta är över. Jag ska gå upp på Skansberget i solnedgången – som Dror förresten lärde mig heter ”ski’a”, ungefär, på hebreiska – ”solnedgång” – om jag får en dotter skulle jag vilja döpa henne till det, kanske – och titta ut över Göteborg. Och jag ska cykla på min cykel, vars sadel jag äntligen har lyckats höja till rätt höjd – ja, jag ska cykla genom kvällen och sitta på bänken mittemot SevenEleven med alla brorsorna, och vi ska gå i nya moskén, kanske, och jag ska sova i min egen säng, och jag ska träffa er, alla er som jag saknar ganska mycket nu när den andra veckan av väntan i Aten har inletts och Göteborg och Sverige alltmer liknar ett annat liv, en dröm jag drömde en gång för länge sen. Men färden hem går ju över havet, över det internationella vattnet mellan Grekland och Gaza.

 

15

När jag låg där och flöt i vågorna, på rygg, och tittade in i den sista solen, var havet alldeles rött, som blod.

 

2011-06-30, Och de seglade

1

Vi har börjat ha våra morgonmöten uppe på hotellets tak. Vi sitter i cirkel, röker dagens första cigaretter och dricker kaffe, medan Mattias informerar oss om den senaste utvecklingen i Frihetsflottans inre organisation, utspelen i media och krusningarna på utrikespolitikens scen.

Jag sov djupt i natt och drömde att jag grälade med någon, irriterat, frustrerat, och eftersom jag inte har duschat eller ens riktigt vaknat flimrar bilderna fortfarande under ögonlocken: violetta ansikten som grinande söderhavsmasker som stegvis försvinner i det skarpa,  mjölkvita solskenet. Vi åker snart, om några dagar, men jag vet ännu inte om jag har en plats på någon av båtarna. På dagens morgonmöte får vi bland annat veta att även den irländska båten har blivit saboterad – i detta fall så grovt att den antagligen inte kommer att kunna åka. Eventuellt kommer vissa irländska passagerare – parlamentariker och viktiga journalister – ta platser från oss på de andra båtarna. Det gör mig ingenting. Mattias har erbjudit att ställa sin plats till förfogande. Jag flyter med strömmen, är beredd att åka, sitter där och lyssnar och tittar ut över Atens balkonger och kalkstensväggar. En väldig mängd teveantenner spretar mot himlen, som en grå sommaräng – som långa, brutna grässtrån. Sirener skär ibland upp ur gränderna, och sjunker sedan tillbaka. Det är redan oroligt där ute, i staden.

 

2

Jag talade med Stefan och Mattias om den speciella litteratur som skrivs här, igår när vi satt under träden på Paradise City. Jag sa att de bloggar och twittermeddelanden som skrivs här i Aten av oss som väntar på att segla ut över kanten är som en ny genre, en sorts hybridform av dagbok, informationskrig, avskedsbrev, poesi, vykort. Jag måste tänka länge på detta, när jag kommit hem.

 

3

Jag började skriva för att minnas, en kväll nere i de sista sommarlovens bärnsten. Stod på en balkong och såg ut över hyreslängorna, gatorna där jag vuxit upp, basketkorgen, träden. Ville minnas det.

Jag läser dessa dagar om den västafrikanska jalin, en traditionell poet som känner till folkens urgamla sånger men också kan sjunga om samtida händelser och improvisera sånger kring det som finns omedelbart för handen. I vissa områden är yrket ärftligt. I exempelvis Mali var varje familj av jalis dessutom knutna till en viss krigarfamilj.

 

4

Min far sa till mig en gång: ”Mitt största misstag i livet var att jag väntade på att livet skulle börja. Jag väntade på att Idi Amin skulle störtas så att jag kunde återvända hem. Amin störtades, men en annan galning tog makten. Jag väntade. En annan tog makten, och sedan en annan.”

 

5

Jag hör senare Faraj säga till en dokumentärfilmare om denna väntan: ”Folket i Gaza har väntat i fem år. ”

 

6

Igår gick jag och Erik åter upp mot Syntagma. Gatan var avspärrad av kravallpolis, demonstranter klädda i gas- eller skyddsmasker bröt loss stycken ur gatan och kastade dem upp längs gatan, ryckte framåt. Men jag är inte deras jali, jag sjunger inte om dem. Vem tillhör då min röst? Jag vet inte än. Inte bara mig själv, längre. Jag skriver om denna resa som går i en riktning som ännu inte finns, en riktning som vi alla tillsammans kommer att skapa, om våra kroppar och båtar inte slås sönder.

 

7

Nu avslöjas lögnerna. Det avslöjas att den rapport från Röda Korset som våra kritiker gång på gång har citerat i debatter är förfalskad: den är ett hopklipp av flera andra texter, och Röda Korset har aldrig uttryckt att ”det inte råder humanitär nöd i Gaza”, vilket den israeliska militärens försvarare i Sverige har haft som ett av sina löjliga mantran, tillsammans med de ständiga försöken att koppla samman oss med Hamas.

 

8

Siewert Öholm sa i en tevedebatt i förrgår ordet ”Hamas” så många gånger att han när han sedan skulle säga ”Hadassahsjukhuset i Jerusalem” av misstag sa ”Hamassjukhuset i Jerusalem”.

En krigare var värdelös utan sin jali, sin besjungare, och vice versa. De var oskiljaktiga från varandra.

 

9

När jag var i tjugoårsåldern dog många av mina vänner, och deras död sammanföll med den död i språket som spred sig i världen och människorna efter Göteborgskravallerna och, framförallt förstås, den elfte september. Då började jag skriva för att glömma också, tror jag. Glömma världen, glömma min kropp som alltid var på fel plats, som alltid hade fel hjärta, fel ögon, fel religion, fel mun. Jag höll ut min hand framför mig, den föll sönder, blåste bort, aska. Men detta håller nu åter på att förändras. Jag känner ett sådant hopp om världen den här trasiga, heta sommaren.

 

10

Området kring Syntagma, där rösterna en gång fanns, är nu fullständigt förstört, sönderslaget, nedbränt. Men demonstranterna är kvar på själva torget. När jag var där i förrgår, under kravallerna, stod en ung man i tårgasen och brandröken och spelade ståbas, och sjöng med hög röst.

 

11

Förutom de jalis som besjöng krigarnas bragder hade varje by sin egen jali som berättade om födslar, om de döda, om giftermål och jakter, om affärer, om andra ting. Jalin var rådgivare, medlare, historieberättare. Namnet kommer från mandingordet för ”blod”.

 

12

På eftermiddagen igår, när jag var på väg till hotellet med ögonen stickande av tårgas efter att ha sett polisens avspärrning föll ett lätt duggregn ur den grå, kroppstempererade himlen.

 

13

Skräcken för att den israeliska armén ska undersöka också våra kroppars inren, föra in instrument, fingrar, genom kropparnas hålrum.

 

14

I början av nittiotalet visade neurokardiologen J. Andrew Armour att hjärtat har ett så komplext och sofistikerat nervsystem att det egentligen kvalificerar sig som en egen ”liten hjärna”. Inneboende i hjärtat finns ett intrikat nätverk av flera typer av neuroner, neurotransmittorer, proteiner och andra celler som liknar dem som finns i den egentliga hjärnan. Från dessa nervkluster utgår nervtrådar som primärt kommunicerar med den del av hjärnan som kallas för medulla och ligger i hjärnstammen, men Dr Armour visade att hjärtas nervsignaler också fortsätter upp i den övriga hjärnan, där de påverkar sinnesintryck, beslutsfattande och andra kognitiva processer.

 

15

Från Röda Korsets officiella hemsida:

”Att resa in i Gaza är som att ta sig in i ett stort fängelse. Det är fortfarande inte möjligt att föra in viss medicinsk utrustning och byggnadsmaterial för återuppbyggnad av de hus som förstördes för mer än två år sedan, och införsel av varor, inklusive livsviktiga mediciner tar ofta oerhört lång tid att föra in i Gaza. Denna blockad mot Gaza gör att människor befinner sig i en kroniskt svår och utsatt situation och man förstår vilken press det måste vara på människor som tvingas leva under dessa förhållanden, säger Ulrika Årehed Kågström”.

 

16

Lögnens virvlar, där människor och föremål dras in, kämpande som störtande träd, döda hästar. Lögnen är bara språk, bara ord, den saknar all relation till livet, till kropparna, till marken och himlen över oss.

 

17

Israel sänder även ut massiva vågor av krigspropaganda mot oss, mot den grupp av fackliga representanter, akademiker, journalister, konstnärer och icke-våldsaktivister som ska resa på båtarna. Benämnandet av oss som terrorister och islamister är ett tydligt försök att skriva in våra kroppar i en redan färdig historia, en historia av lögner och fiktioner som har berättats igen och igen det senaste decenniet, i media, i filmer, i böcker, runt europeiska köksbord. Israel hotar oss med militärt våld därför att vi påstås föra in kemiska stridsmedel och eldkastare till Hamas, och förbereder så världen på att tolka en eventuell konfrontation till havs enligt en given ram, en ram som i sig är en fiktion, en lögn. Lögner om lögner, nyheter om nyheter. Man skriver framtidens historia, i förväg, och jag börjar frukta att man också kommer att spela upp den, på krigets teater.

 

18

Lögnen har ingen rot, ingen kärna, inget hjärta. Lögnen är en hjärna utan kropp, ett hjärta av hjärtlöshet. Netanyahus och Ban Ki-Moons hjärtan är formade som fängelser, med olika flyglar, galler, murar, celler.

 

19

I hotellobbyn sitter alltid minst ett dussin passagerare med sina laptops framför sig och skriver debattartiklar, bloggar, läser tidningar online. Skärmarna lyser vitblå, flimrar, människornas silhuetter är mörka skuggor.

 

20

Hjärtat bearbetar information självständigt från hjärnan och det övriga nervsystemet. Vid en hjärttransplantation fungerar hjärtat på egen hand tills de nerver som normalt kommunicerar med hjärnan – de löper genom ryggraden – har läkt samman.

 

21

Amerikanerna har bara kärleksbrev ombord på sin båt.

 

22

Det finns inte modiga handlingar. Det är seendet som är modigt, kanske. När man vågar se världen sådan den är, blir handlingen nödvändig. För att se och veta vad man ser krävs en struktur, ett språk.

 

23

Jag är här och jag pekar med min kropp, på träden, på människorna, på händelserna. Se vilka vi är, vad som sker.

 

24

Igår natt, på väg hem efter middagen, såg jag en grekisk motorcykelpolis råna en av de afrikanska prostituerade kvinnorna som hänger utanför vårt hotell. En annan av kvinnorna gömde sig bakom en parkerad bil. När jag passerade henne tittade hon skräckslagen upp på mig – hennes ögon lyste i det mörka ansiktet, i mörkret.


25

Sumerisk kilskrift, mesoamerikanska skrivtecken och egyptiska hieroglyfer växte alla fram ur imperiers behov av att nedteckna och administrera olika handelstransaktioner och minnas sin egen erövringshistoria. I Sumer, skriftkonstens vagga, var de ursprungliga skrivtecknen överhuvudtaget inte möjliga att skilja från pengar utan var en sorts hybridföremål: ihåliga kapslar av torkad lera som man både betalade med och använde för att minnas vilken transaktion som hade genomförts.

 

26

Vem minns oss?

 

27

Om jag får sitta häktad utan papper kommer jag skriva ändå, i mitt eget huvud.

 

28

De kinesiska skrivtecknen lär ha uppfunnits av en vis man som i decennier hade studerat fåglarnas spår.

 

29

Jag kan inte hjälpa den sorg jag känner när jag tänker på det som nu sker på Syntagmatorget. De räckte upp sina händer, som tecken, att de var med oss. De stödde oss. Vilka var de? Vem ska minnas dem nu, alla rösterna? Nu är de nästan borta, bortsopade, bortblåsta, som löv –

 

30

Att lyssna med ögonen och se med öronen.

 

31

Platon analyserade orden utifrån deras rot och ljud, och kom fram till att det faktiskt fanns en viss relation mellan ordens ljud och deras betydelse. Jag tänkte på detta igår när jag satt på en uteservering och en ung man kom gående mot en grupp demonstranter. Han hade den där silvergrå sprayen som de använder för att ta bort effekterna av tårgas i ansiktet, och istället för att hälsa med ord hälsade han genom att göra ett väsande ljud med munnen, som av en tårgaspatron, och vifta med händerna som om gas spreds över gatan. Hans vänner härmade honom och skrattade, och de kramade varandra.

 

32

John Locke kritiserade Platons uppfattning om orden. Han menade att om ljuden själva hade en bestämd mening skulle det bara finnas ett enda språk i hela världen.

Vi sitter på morgonmötet, talar, i den strålande solen. Vi är kroppar, kroppar som är röster. Vi förvandlar allt genom att vara här, beredda. Nu säger Mattias att mötet är avslutat, och vi reser oss och går till hissen och trapporna, sprider ut oss i staden.

 

33

”Och de seglade ständigt.”

Odysséen, Homeros

 

2011-06-29, Dokumentär poesi från Syntagma

Gårdagen. Privata minnesbilder.

1

Jag har en kemisk smak i munnen och näshålan. Ögonen svider och en bris av tårgas ligger över de öde affärsgatorna. Jag, Helena och Niklas är på väg till Syntagmatorget för att se hur det går för de indignerade som tältar där, i sin utopi, sin dröm om en värld utan pengar. Nästan alla som vi möter har sprayat något vitt i ansiktet eller smetat in sig med vad som tycks vara samma kemikalier. Ämnet blänker lite, som silverkrom. Erik frågar en passerande man vad det är och får veta att det är mot tårgasen: en blandning av vatten och vanlig magmedicin.

Människorna kommer gående mot oss med munskydden hängande runt sina halsar och vilda, brutna blickar. Det vita kladdet i deras ansikten får dem att se ut som människor som har sminkat sig som skelett, vålnader. Dånande knallar ekar mellan kontorsbyggnaderna när kravallpolisens ljudgranater brinner av. Applåder från demonstranterna. Det är varmt, strax efter middagstid. Jag har aldrig upplevt detta som nu sker runt mig, det är helt okänt för mig. Vi går framåt. Jag vill se vad som sker. Jag känner en molande, tyst sorg i mig, över att den plats som igår verkade så fridfull och nästan helig – om en folkets helighet finns, en röstens helighet – att den nu är fylld av tårgas, oljud, skrik. Det känns ännu varmare i luften på grund av tårgasen, som nu börjar sticka och svida i huden på mig.

Det måste vara tusentals människor som har samlats utanför parlamentsbyggnaden, som skyddas av en järnring av kravallpoliser. Jag och Niklas håller oss i bakgrunden av demonstrationen och betraktar det som sker. Grekiska flaggor vajar över folkmassorna, och även spanska flaggor, och en banderoll med texten ”No pasaran.” Jag filmar lite med min laptop – jag antar att jag måste vara en av de märkligare fjärilsarterna här på torget, när jag går runt med en uppslagen laptop längs randen av vad som kanske snart kommer att urarta i ett regelrätt upplopp. En sorts skarp panikartad känsla ligger i luften. Den har att göra med tårgasen, med trummandet och oljudet, med kravallpolisens orörliga linje. Många demonstranter tittar in i kameran misstänksamt. Andra vinkar, gör tummen upp. En del frågar om det jag filmar sänds live på nätet. De verkar inte tycka om media här – SVT’s utsända kommer senare i kväll att rapportera om den obehagliga känslan de som journalister får nere på torget – de gör det stående i ett av fönstren i lyxhotellet som tornar upp sig över mitt huvud. Jag är inte särskilt rädd. Om några demonstranter verkar bli paranoida av att jag filmar dem går jag fram och förklarar att jag tillhör Ship to Gaza, att jag egentligen bara råkar vara här i Aten just nu men att jag vill dokumentera det som sker. De skakar min hand och nickar, de säger, ”ok, good”, – men de verkar inte förstå vad jag gör där, trots allt. De vet inte att jag har suttit där i trappan och hört deras röster, och att dessa röster har förändrat mig. Jag tänker att jag är här som poet. Jag tänker ordet: ”dokumentärpoet”. Finns en sådan position, en sådan röst? Jag uppfinner den, med kemiskt smakande snor rinnande och tårar i ögonen.

 

4

Sydasiatiska män går omkring med kundvagnar fulla av vattenflaskor som de säljer, två för en euro. Pelare av tårgas mot den blå himlen.

 

5

Överallt människor i sjalar, simglasögon, skyddsmasker. Tårgasbeskjutningen intensifieras, folket klappar händerna, buar. De driver bort några poliser, som marscherar iväg längs lyxhotellets vägg, tillbaka mot huvudstyrkan. Jag svettas obeskrivligt mycket, och kan inte torka mig i ansiktet därför att tårgasen då gnuggas in i huden. Jag tittar upp mot parlamentets marmorpalats. Där, under den grekiska flaggan och EU-flaggan, debatteras just nu IMF’s sparpaket, ett sparpaket som uppemot sjuttio procent av befolkningen är emot. Polisen kastar ibland ljudgranater – en sorts smällare som lyser och dånar men verkar vara ganska ofarliga annars – knallarna vibrerar i bröstkorgen. Det är mycket obehagligt de första gångerna jag hör dem. Över tunnelbanenedgången hänger en banderoll där det står: ”You’ve got the disease / We’ve got the solution / Revolution”.

 

6

I förrgår natt,  när det ännu var lugnt här, när detta ännu var rösternas plats, såg vi en äldre man med grått skägg och långt, böljande hår gå över torget. Han såg ut som Marx, och Stefan eller Maria-Pia – jag minns inte vem – sa, ”Titta! Marx!” När mannen gick ner i tunnelbanan, in under banderollen, sa jag:

”Marx återvände ner i underjorden.”

Jag vet inte vad dessa ögonblick, dessa bilder, betyder än.

 

7

Röster som ropar i kör: ”Hellas! Hellas! Hellas!”

 

8

Mängder av afrikanska kvinnor arbetar som prostituerade här i Aten, liksom överallt i Europa där jag har varit. De finns också i Göteborg. De brukar stå längs fasaderna utanför vårt hotell, och vid trafikljusen, och vänta, som på ingenting.

 

9

Att heller inte romantisera det som sker här. Och ändå. Jag känner ett ansvar mot rösterna som jag har hört tala här, de varsamma, allvarliga rösterna på torget, som har resonerat om sig själva, natt efter natt. Rösterna som nu sugs in i virvlarna, in i röken.

 

10

En ung tjej med gasmask och en t-shirt på vilket det står: ”Boredom.”

 

11

Jag försöker ta mig ner på torget men förblindas av tårgasen. Min näsa rinner, jag har svårt att andas. Jag vänder, mitt hjärta bultar, jag är nära paniken. En kvinna med gasmask viftar med en spayflaska – en sån som man egentligen fuktar blomkrukor med – och kommer fram till mig. Hon sprayar mig i ansiktet, munnen. Hon tar bort våldet från mitt ansikte och mina ögon. Det släpper. Jag kan andas. Jag älskar henne under några djupa, lyckliga andetag.

och här är hon

 

12

Vi går till ett café som har internetuppkoppling, mailar lite. Jag skriver blogginlägget om de ljugande debattörerna. Vi – jag, Niklas och Helena – talar om att vi är oroliga att om vi skriver om demonstrationerna kommer det att användas i lögnernas landskap på något sätt, hemma i Sverige. Så är det kanske. Alla tecken kan vändas, användas.

Vi driver bort mot vårt hotell, springer in i Erik och Faraj. Erik demonstrerade ihop med hamnarbetarfacket i förmiddags, innan tårgasbeskjutningen började. När vi sitter och äter hela gruppen kommer en kvinna från den grekiska gruppen förbi och säger att polisen har intagit torget, men hon tog sedan tillbaka påståendet och sa att vi hade missförstått. Runt midnatt vandrar flera stycken från den svenska gruppen – jag själv, Victoria, Erik, Dan, och andra – mot Syntagma. Jag tror att vi alla vill se vad som sker där nu, och försöka förstå den stad som vi snart ska lämna.

Vi hör människornas röster innan vi ser dem: ett vrål, som havets ljud. Vi håller oss på avstånd. Vita hjälmar långt där borta, i rader, och människor som applåderar, sjunger, går framåt. Men varje gång demonstranterna börjar föra oljud eller röra på sig svarar poliskedjan framför parlamentet genom att kasta ljudgranater och ta några kliv mot dem, och då vänder folk och springer, vissa panikslagna, andra lugnt joggande. En ung, blond grekisk kvinna skriker och gråter av frustration, av gas, av ilska.

Många av demonstranterna är äldre: man ser mängder av gråhåriga kvinnor och män iklädda gasmasker eller munskydd och med ansiktena insmetade med det silvriga motmedlet. Och förälskade par sitter lite avsides på vespor och motorcyklar och tittar på, eller passerar genom natten. En ung kille cyklar på en bmx, trixar längs trottoarkanten. Tårgasbehållare väser i grå spiraler genom luften. Det finns något i situationen som liknar en karneval, men mest är allt rått och sorgset. Polisernas blanka visir speglar stadens ljus, och när de vrider sina hjälmar töjs de reflekterade gatlamporna ut till en brandgul, lysande snöstorm i de hundratals spegelbågarna.

Demonstranterna ropar ”No more gas! No more gas!” De pressar sig åter framåt. De tvingas backa. Så pågår det. De pekar med sina laserpekare på poliserna, de gröna strålarna genomkorsar mörkret – det ser ut som min barndoms videofilmer och tevepsel, om rymdkrig – ljuspunkterna irrar över polisernas kroppar. Vid ett tillfälle uppstår en brand, hastigt uppflammande, i ett buskage, och människorna jublar. Vid ett annat tillfälle driver en man ner en järnkil i marmortrappan utanför lyxhotellet: den blanka, vita ytan spricker, människor rusar fram och bryter loss stora, vita marmorflak som de krossar till mindre stycken och kastar mot polislinjen. Poliserna svara med att kasta fler ljudgranater och skjuta tårgas. Demonstranterna backar. Känslan är att polisen har total kontroll över situationen, att deras ansikten är helt lugna bakom sina visir, medan allt faller runt dem.

 

13

En gång när folket drivs tillbaka av gas och ljudgranater står en äldre man kvar ensam mitt gatan, som då, när hans ensamma kropp står där, plötsligt ser helt tom och öde ut. Hans närvaro visar upp de andras frånvaro. Jag kan inte beskriva känslan. Jag står lutad mot ett räcke ett stycke bort, och trots att gatan är full av marmorsplitter och trots att himlen ännu immas igen av tårgas, och demonstranterna applåderar och skriker medan de retirerar, och poliserna kastar fler ljudgranater – trots allt det sänker sig en outgrundlig stillhet över mannen i grått hår och vit skjorta som står ensam där ute på asfaltshavet, med ryggen mot mig, ryggen lite krökt och armarna utsträcka som ett kors, i en liksom frågande gest.

 

2011-06-28, De är nakna, till slut

Ban Ki-Moon talar i generalförsamlingen och säger att palestinska barn är små som myror och att mer än en halv miljon av dem varje dag kryper fram och tillbaka genom ett smalt sugrör som han har i sin byrålåda. Israels ambassadör i Sverige ljuger i dagens DN om att sand är bröd, om att Göteborg ligger i Iran, om att kärleksbrev är raketer. De tävlar i att ljuga, de ljuger om nationernas gränser, om fotosyntesens mekanismer, om däggdjurens fortplantningscykler, de säger att Medelhavet ligger på planeten Uranus och att solen går ner på morgonen och upp på natten. Nu ljuger Hillary Clinton om rymden också, det är helt fantastiskt, och Netanyahu, han ljuger, han säger in i mikrofonen att stjärnorna är små, små snöflingor som han kastade upp på himlen så sent som igår kväll, och alla applåderar och nickar, och han ljuger om vågorna som spolar upp snäckor på stränderna och om träden, och om människans händer, som han säger är en sorts svampiga utväxter vid tinningarna, och Siewert Öholm reser sig upp och ropar att Kina upptäcktes av indianhövdningen Crazy Horse 1912 och att fotboll är en sport som spelas med fyra tärningar. De försöker överrösta varandra, de ljuger om hur orden stavas, ljuger som om det inte fanns en morgondag eller som om de skulle dö av hjärtattacker om de slutade ljuga under en enda sekund. De ljuger och säger att människans mun sitter i pannan, att ögonen sitter på armbågarna, de ljuger, de kan inte sluta ljuga ens om de ville, nu ljuger de –

– Efter bl a Robert Blys långa dikt om Vietnamkriget Tandmodern, naken till slut


, Bläckfiskar, kameror, grodmän, ögon

1

Presskonferensen igår, på förmiddagen, hålls i grekiska journalistförbundets lokaler i centrala Aten. Vi vandrar genom staden, passagerare och aktivister. Jag stannar till och tittar i skyltfönstret till en butik som säljer militaria – medaljer, uniformer – och letar efter den vita sommaruniform med gulddetaljer som min far har berättat att flygkadetterna bar på sjuttiotalet, då han levde här, i denna stad. Ser min egen spegelbild i glaset – underligt ögonblick av vad – personlig historia? parallella universum? – vi går vidare, kommer fram och strömmar in genom glasdörrarna. Vi går uppför trapporna och sätter oss i stolsraderna. Det är som alltid när man är inomhus här i Aten nästan outhärdligt varmt, som i en bastu. Mängder av människor är redan i lokalen. Journalister från europeisk, arabisk, asiatisk media, överallt kameror – i raderna bakom oss ett gytter av linser, mikrofoner, stativ som spretar som insektsben. Jag ser symboler från tevekanaler och nyhetsbyråer. SVT är där: liksom NRK, som efter att vi gett oss av kommer att vara inbäddade hos israeliska flottan – norsk media väljer alltså att hellre än att följa sina egna medborgare och parlamentariker filma i samma riktning som vapnen som kommer riktas mot dem. Det är monstruöst. Jag sitter bredvid en man som kan vara från Indonesien, Malaysia, jag tror att även han är journalist. Han har en namnskylt klistrad på tröjan, Noor, står det – ordet ”ljus” på arabiska. Det är ett vanligt namn. Kanske är det namnet på en tevekanal eller tidning. Den amerikanska gruppen sjunger Beatles ”Let it be”, men ändrar texten till ”Let us sail”. Och framme vid podiet sitter våra representanter, de som ska tala för oss, till världen, med sina röster. En banderoll är uppspänd bakom dem och något är skrivet på den med grekiska blockbokstäver, i de palestinska färgerna – antagligen det namn vi valt åt oss själva: Frihetsflottan. Jag torkar svett ur pannan med skjortärmen, väntar.

 

2

Och de börjar tala, ansiktena där framme, med sina ögon och munnar – de liv som talar för oss, de liv som med sina röster benämner våra handlingar, talar nu. Greklands representant talar om att Medelhavets alla folk måste få vara fria att färdas över havet, Dror talar om Israels våld, om lögnerna som sprids. En palestinsk-amerikansk jurist säger att palestinierna inte vill ha bistånd, att de vill ha värdighet och frihet, att det är vad Freedom Flotilla handlar om. Hon knyter näven och höjer den i luften, många i lokalen speglar hennes gest. Och alla dessa ord och tecken rör vid mig innerst inne och jag sitter med glansiga ögon, hopsjunken, matt, för igår kändes det som att ord inte var någonting, efter att jag hade sett flyktingen med den hopsydda munnen, och idag är orden – vad är de? Namn, för att förstå, för att förvandla. Alice Walker, amerikansk författare – hon skrev ”Purpurfärgen” – är en av årets passagerare, och talar om de svartas befrielsekamp i USA, att den också var beroende av att människor kom utifrån för att hjälpa de nedtryckta och bortglömda. Hon säger att detta alltid har funnits i USA’s historia, också, parallellt med våldet, dödandet. När jag vänder mig om: väggen av kameror bakom oss, de blänkande linserna i det tunna solskenet som silar in genom de igendragna gardinerna. Fotografen från NRK, en ung kille med långt hår och bakochframvänd keps, springer omkring. Han ser ut som en parodi på en krigsfotograf.

 

3

Israel hotade igår journalister särskilt. Man varnade dem för att åka med Flottiljen och sa i princip att de kommer att behandlas särskilt illa. Igensydda ögon. Det är en sorts vansinne i situationen, något irrationellt i allt detta, i oss, det vi ska göra, liksom i Israels svar på vår avsikt. En dröm som genomkorsar en mardröm. Det är som att vara inuti ett väldigt hjärta, i dess storm. En man som representerar den största gruppen av Kanadas ursprungsbefolkning vänder sig nu direkt till Israels folk och berättar om vad för sorts varelser som skapas av kolonialism: missbrukare, självmördare, människor fulla av hat och bitterhet – ett ständigt hot mot landet, mot folket.

 

4

Vi dricker kaffe efteråt – jag, Erik, Niklas, Faraj. Vi talar om att åka och bada i havet – några var på stränderna igår. Jag lutar mig bakåt och ler och röker, och känner mig full av ljus. Jag blev läkt, av orden. Också av dina ord, senare.

 

5

Igår, på väg till Syntagma, såg jag en nigeriansk man som sålde gamla förstoringsglas. Han stod i ett gathörn med sina slitna kläder och ett dussin av dem i händerna, så som man håller en bukett – stora glaslinser på stjälkar av svart plast.

När jag chattade med Mercies i lördags felciterade jag Sonnevi: ”Death is nothing. Death is not even nothing.”

 

6

[2:31] Och Han gav Adam kunskap om alla tings namn; sedan visade Han dem för änglarna och sade: ”Nämn deras namn för Mig, om det är så som ni har sagt.”

 

7

Ur Edda Mangas text ”Att minnas”:

En människa är en dödlig varelse som bär ett namn. Det betyder att en människa har ett unikt och oersättligt liv och att hon står i förbindelse med andra.

De mest extrema formerna av förtryck innefattar alltid ett bortraderande av namnet. Genom att göra människor namnlösa dehumaniseras de (…) sorg och minne måste ges en plats, därför att sorg och minne och benämnande är motsatsen till dehumanisering (…) De nio kamrater som blev dödade under den israeliska attacken mot Frihetsflottan den 31 maj förra året gav sitt liv för en värld i vilken palestinier betraktas och behandlas som människor. Både rasism och terrorismstämpling har använts mot dem – som det används mot palestinier – för att legitimera morden mot dem. De har reducerats till ”nio turkar” och ”islamistiska extremister” i massmedia och krigspropaganda.

Men våra kamrater var dödliga och de bar namn.

 

8

Maria-Pia säger: ”Jag gillar att vi använder ordet ’passagerare’ om oss själva, det får mig alltid att tänka på Aniara.”

 

9

Och jag återkommer till den absoluta overkligheten, drömlogiken, i denna resa. På kvällen sitter vi allihop och äter skaldjur på en restaurang. Vi skrattar, vi är alla upprymda av rösterna och orden vi hörde under presskonferensen, och av att ha sett Dror tillsammans med Greklands representant för Freedom Flotilla 2 tala till Syntagmatorgets folkmassor, och fått rungande applåder. Några av oss dröjer sig kvar när de andra går till hotellet – jag, Mattias, Stellan och Dror. Dror berättar fasansfulla, skrämmande historier om lönnmord som israelisk säkerhetstjänst har utfört genom samtidshistorien. Hans egen far, fredsaktivist, blev knivhuggen i ryggen av en okänd gärningsman, men överlevde. Men många av hans vänner har mördats. Han säger att han nyss talat med någon i media som ställde frågan vad han hade att säga om påståendena om att vi är betalda och finansierade av Iran. Han svarade: ”jag skulle vilja säga att det påståendet har ungefär samma sanningsvärde som om jag sa att jag har en abborre på huvudet just nu”. Vi viker oss av skratt. Och när vi sitter där och talar om allt detta och äter de underbaraste friterade bläckfiskarna i galaxen har vi alltså nyss fått veta att okända grodmän har saboterat vår passagerarbåts drivaxel – sågat igenom den. Restaurangpersonalen stödjer vår sak och vägrar acceptera dricks. Vi vinkar så småningom farväl till varandra och jag vandrar ensam hemåt mot hotellet, under träden, i den nästan orörliga luften här, i stormens öga.

 

Bloggar från andra passagerare:

Niklas från Palestinagrupperna

Helena från Kyrkans Tidning

Jabar, parlamentariker

Henry Ascher

 

 

 

2011-06-27, Adam

Kort. Igår hände. Och när jag sedan kommer hem i natt efter en fin dag, full av skratt och ljus, med en presskonferens som var en påminnelse om vad ord kan göra, vad ord är – jag ska skriva imorgon om det – en presskonferens där Ship to Gazas representanter talade och fick mig, och alla i salen, att bli tårögda, gång på gång – och sedan Drors tal på Syntagma, som jag filmade och kanske försöker göra lägga upp här – och sedan, under den tidiga natten, eftersom solnedgången, rapporter om helt overkliga, desperata sabotageförsök mot vår båt – grejer som verkar hämtade ut vadå, Tintin, nej, Jönssonligan – okända grodmän har tydligen sågat av propelleraxlarna på passagerarbåten! – man skrattar, tumlar hemåt genom natten, under gatlamporna längs världens rand, och jag sitter i hotellobbyn nu och kollar Facebook och brorsan Khim har hittat den vackraste Koranraden för just det här ögonblicket [2:31]: ”Och Han gav Adam kunskap om alla tings namn; sedan visade Han dem för änglarna och sade: ’Nämn deras namn för Mig, om det är så som ni har sagt.'”

Jag ska skriva, tänka om allt detta i morgon, insh’Allah –

 

, En kropp utan röst

1

Utanför hotellfönstret i rummet som jag nu delar med Stefan finns en innergård med mängder av balkonger, och på en balkong finns ett persikoträd med mogna, gula, nästan bruna frukter. Jag sitter där i fönstret och läser om staden jag är i med min kropp, med mina ögon.

Enligt myten ville både Poseidon och Atena ge namn åt staden och tävlade därför om vem som kunde ge den bästa gåvan till dess folk. Poseidon skapade en källa med friskt vatten genom att slå hårt i marken med sin treudd, medan Atena skapade olivträdet för att symbolisera fred och överflöd. Atenarna valde olivträdet och namngav sin stad efter gudinnan, och de namngav i samma handling, när de valde freden och överflödet, också sig själva. När jag läser om detta tänker jag på oss som är här nere, på de namn vi får av andra och de namn vi ger oss själva, på grund av våra handlingar. Vad är ett namn? Varför måste jag ha ett namn? Människor frågar efter mitt namn, och jag säger Johannes. I Koranen står det att Johannes är ett namn som Gud själv valde ut åt Sakarias son, att det är ett namn som inte fanns innan Johannes, Sakarias son, föddes, mirakulöst. I Jerusalem Post stod det för några veckor sedan att vi var ”legosoldater”. Nu utmålas vi oftare istället som antingen vänsterextremister lierade med islamister eller som naiva västerlänningar styrda av ”muslimska fascister”. Dessa namn kommer säkert också att sprida sig till europeisk media, spekulativt. Namn hämtade ur ingenting, ur tomhet, ur människors huvuden. Våra namn är ljudet som våra vingar gör, skrev jag en gång i en dikt om de döda, som finns kvar som namn men inte som kroppar. Jag sitter i fönstret, tittar ner på persikorna, känner vinden svalka mitt kokande ansikte, dess hud. En av de svenska båtarna är döpt till ”Juliano”, efter en italiensk skådespelare som mördades av okända mördare utanför Frihetsteatern i Jenin, i Palestina. Och den amerikanska båten heter ”The audacity of hope” – titeln på en av Obamas böcker; Obama som nu med alla medel försöker hindra amerikanerna från att åka. Amerikanerna här i Aten kämpar i ett träsk av byråkrati, stämningar från israeliska och amerikanska advokatfirmor, annan juridik.

Denna väntan på att ge sig av är en rymd fylld av anspänning och ljus, och av en stillhet som liknar stillheten inuti marmor eller bärnsten. Jag vandrar sakta mot torget som jag redan första kvällen här nere gav namnet Paradise City, sätter mig och stirrar rakt ut i luften. En duva flyger emot mig med vingarna utbredda i solen. Den flyger alldeles över mitt huvud. Jag undrar över namnen på saker, minns en historia om en man som var döv, som inte lärde sig att saker hade namn förrän han var vuxen. Under hela sin uppväxt saknade han språk, förstod inte att språk fanns. Han tumlade genom livet tills någon till slut – när han var tjugofem, trettio – lyckades tränga igenom stumhetens mur genom att experimentera med en undervisningsform där läraren först talade till en ”osynlig” elev, och sedan spelade upp denna tänkta elevs svar och reaktioner på en ”osynlig” lärare. När mannen en dag förstod som i ett blixtsken att människorna hade språk, att tecknen som de andra kropparna under hela hans liv hade gjort mot honom med sina händer symboliserade saker började han gråta. Sedan dess vill han helst inte tala om den han var. Han säger att det var som att vara i mörker.

Namnen är något. Var kommer namnen ifrån? Jag vet inte, jag kan inte tänka utan namn på saker. Jag ser ofta vatten som droppar från balkonger – i solskenet ser det ut som att det strilar ner ljus, brinnande honung, över asfalten. Vi rör oss i historiens landskap, förvirrat, trevande, säkert.

Stefan berättar under dagen att en kvinna från den grekiska organisationen kommer tala på Syntagma i kväll, om Freedom Flotilla 2. De som sitter samlade i tusental med benen i kors på de brutna kakelplattorna och kullerstenarna kommer att via handuppräckning rösta om huruvida ”de indignerade” – de massor som varje kväll samlas – ska stödja oss i Freedom Flotilla. Dror har redan talat där, för några veckor sedan, och tydligen fått ett visst stöd. Men nu ska vi alltså framföra tre konkreta förslag: för det första att de indignerade ska sätta press på landets regering och tvinga dem att stå emot Israels krav om att hindra oss från att resa, för det andra att man ska ordna en storbildsskärm med live-streaming från en av båtarna, så att torget kan följa vår resa i realtid, och för det tredje att de ska låta representanter för flottiljen tala ytterligare och mer ingående om vår resa i morgon. Det är som att dras in i en virvel där historiens hårda, gamla stjärnor blandas med nya – med alldeles nytt ljus, som aldrig har funnits tidigare.

När jag senare under dagen frågar Stefan om han vet vad namnet Syntagma kommer ifrån säger han att det finns en lingvistisk term på svenska – ”syntagmatisk relation” – som betecknar något som är ordnat genom närhet till vart annat, till skillnad från en paratagmatisk – eller säger han parataktisk? – ordning, som är ett mer abstrakt sätt att ordna företeelser.

Jag sitter på en trottoarkant och tittar på duvorna på torget, på träden i vinden. Jag tänker att vår resa går i en riktning som ännu inte finns, en riktning som vi måste uppfinna själva.

 

2

På vägen mellan mitt eget hotell och hotellet där Mattias, Edda och de andra bor passerar jag varje dag ett tält utanför ett grekiskt migrationskontor. Det är en grupp iranska flyktingar som bor där, i protest mot ett avvisningsbeslut. Över tältets ingång hänger en A4-lapp med texten: ”I demanding political asylum. STOP Lying!”

När jag på eftermiddagen passerar tältet ser jag att en man ligger utanför det, alldeles stilla på en filt, i det vita solskenet. Han har intorkat blod under näsan, i mungiporna, över händerna. Händerna är knäppta över bröstkorgen. Två andra iranier står där och tittar på honom. En ung kille står lutad över honom med en mobil i handen. Jag stannar och frågar på engelska om de behöver hjälp, om jag ska ringa ambulans. En av dem vänder sig mot mig då, och mumlar något. Han är också är blodig kring läpparna, och han kan inte riktigt tala. Det ser ut som om han har något i munnen, som om han tuggar på något sorts tråd. Jag förstår inte vad jag ser.

”Shall I call an ambulance?” säger jag igen, de namnen, men jag inser plötsligt att han ser ut så som han gör kring munnen för att han har sytt igen läpparna. Han skakar på huvudet och pekar på sig själv, försöker säga något. Hans ihopsydda läppar dras ut av den svarta, blodiga tråden. Menar han att han redan har ringt, eller att de inte vill att ambulansen ska komma, eller att jag ska ringa? Jag förstår inte. Papperslapparna med texten ”STOP Lying!” fladdrar i vinden. Jag inser att den unge killen med mobilen filmar mannen som ligger ner. Har han som ligger ner avsvimmad på gatan också försökt sy ihop läpparna och misslyckats? Vad pågår? Jag mår illa, får kräkkänslor, står där och stirrar på dem, vet inte vad jag ska göra. Alla utom jag är mycket lugna, det är kusligt.

”Are you okay?” säger jag till mannen med de hopsydda läpparna, men han bara tittar på mig. Kanske nickar han. Hans ögon är brustna, uppgivna, de är som ögon från ett annat universum. Han har blod runt munnen och även över sina händer. De måste ha gjort det här nyss, tidigare idag. Två män från den spanska båten som bor på samma hotell som jag passerar och stannar. En av dem börjar fråga den unge killen vad som pågår, men han svarar inte utan fortsätter filma den avsvimmade mannen. Jag säger att jag tror att det är något sorts protest, att de har gjort det här mot sig själva. Spanjoren säger att den unge killens film antagligen läggs ut på en hemsida via live-stream. Hur kan han veta det? Det är vansinnigt, groteskt, som en mardröm. Jag försöker läsa på de dokument och papper som sitter upptejpade på en pelare bredvid tältet. De är allesammans på grekiska. Jag förstår inte om jag ska stanna eller gå därifrån. Ingen av dem talar, inte ens med varandra. En hund skäller långt borta. Blundar, stödjer mig mot pelaren, tittar på dokumenten. På många av dem finns en symbol med två händer kupade kring en liten, liten människa – möjligen är det en grekisk myndighetssymbol. Det finns en variant av den ritad på ett vitt papper med kulspetspenna. Den versionen föreställer två händer kupade kring ett hakkors.

 

3

Jag kan snart inte leva här mer. Jag vill inte leva i denna världen om den inte ändras.

 

4

Under hela kvällen är allt äckligt, mardrömslikt. Jag kom hit för att upphöra att vara en röst utan kropp, och mötte en kropp utan röst, en kropp som hade berövat sig själv sin egen röst, eftersom den ändå inte hördes. Vi går och äter på en restaurang allihop. Jag har en klump i hjärtat. När människor pratar med mig ser jag hela tiden i mitt inre bilden av de svullna, ihopsydda läpparna som rör sig, klumpigt, trådarna som glider i såren. Rösterna som skojar och skrattar runt bordet låter kusliga, meningslösa. Jag går ut för mig själv, står under ett träd och tittar upp på löven, kvällshimlen. Jag viskar en bön, på arabiska. Jag tänker på rösterna på Syntagma. Det känns som att ord inte betyder något mer.

 

5

Sitter i marmortrappan med Maria-Pia. Natt. Folkmassan där nere. Vi missade när kvinnan från Freedom Flotilla talade i mikrofonen, men de kommer rösta om hennes tre förslag så småningom. Gröna laserpekare söker över lyxhotellens fasader, och en sorts leksaker som asiatiska gatuförsäljare säljer till folk – de ser ut som purpurlysande sländor som man skjuter upp med slangbella – de fyller himlen, stiger och sjunker blinkande över de tusentals kropparna. Namn. Vad är ett namn? Vilket var mannens namn, han med hopsydd mun? Allt känns trasigt i mig i natt. Ett namn är ingenting. Inte ens när Salaamah och Stefan Jonsson dyker upp i trappan och säger att människorna där nere på torget precis har röstat ja till att stödja oss hjälper det. Jag vill resa nu.

 

6

Symbolen som finns på många av affischerna här nere, och spraymålad på väggarna – jag tror att den tillhör något sorts autonom vänster: en cirkel kluven av en blixt.

 

7

Aten är en av de äldsta namngivna städerna i världen. Platsen har varit bebodd i åtminstone sju tusen år.

 

8

Det tysta skriket i hans ögon. Äcklet inuti mig, sedan, när jag berättade om det, med min egen mun, min röst.

 

9

Allt detta igår. Idag har det varit presskonferens. Snart åker vi, med våra kroppar, våra röster.

 

 

2011-06-26, Antenn

Jag kommer gående med sömniga, röda ögon, rufsig i håret, har inte hunnit duscha och har som vanligt bara sovit tre, fyra timmar, om ens det. Personliga, lite omtumlande nyheter hemifrån höll mig vaken, och sen chattade jag med Mercies, en polare från USA, i en timme eller mer. Jag går runt i en sorts hypertrötthet, det är som att flyta fram, som att vara lite vansinnig nästan. Jag har möte med min ”affinity group” idag – en ”affinity group” är fyra eller fem passagerare som ska samarbeta och hålla koll på varandra vid kaos, och även tillsammans utföra både vardagliga och mer akuta uppgifter på båtarna – en grupp kan syssla med mediakontakter och digitala medier, andra med sjukvård, mat, hygien. Enligt Stellan började metoden att användas under spanska inbördeskriget, möjligen av internationella brigaderna – jag var rätt trött då också, och hade vitt brus i huvudet, och hörde inte riktigt. Eftersom vi inte vet vilka som kommer resa är sammansättningen av grupperna hursomhelst mycket provisorisk; än så länge är det mer en övning i hur dessa grupper kan fungera är verkliga arbetsenheter. Min grupp har bestämt sig för att mötas klockan nio på morgonen, eftersom det var den enda tiden på dagen då alla kunde träffas. Två av oss är inte där eftersom de har viktigare saker att göra: Victoria Strand har möte med de övriga läkare som är med på resan, bland annat för att diskutera huruvida alla dessa förberedelser på israeliskt , teknologiskt våld verkligen är rimliga eller bara kontraproduktiva – ska vi verkligen stå armkrok på däck klädda i skyddsmasker och tjocka plastglasögon? Och Bosse är iväg och fixar något med sitt filmande, antagligen, så det är bara jag, den norska studenten Mina och en grekisk läkare som sitter utanför hotellet och dricker kaffe och gäspar och tittar på varandra och undrar typ vad vi ska göra egentligen, på detta morgonmöte. Jag misstänker att mötena – Stellan föreslog att alla grupper hade dem en gång om dagen – mest är till för att vi ska fortsätta hålla kontakt med varandra nu när avresedatumet har börjat förskjutas allt mer och allas scheman befinner sig i total flux, och några av oss är i stort sett lediga och kan driva runt för oss själva. Jag tycker lite synd om den unge, grekiske läkaren, som till skillnad från mig och Mina inte bor i närheten av hotellet vi möts på – som inte är det jag bor på utan ett annat, Exarchon heter det, och ligger vid Paradise. Läkaren har alltså rest hit för att vara med, och han är dessutom är upptagen med annat under resten av dagen. När vi inte har något annat att ta upp ger han oss några tips på mediciner vi bör ordna innan avresan – sjösjukepiller och en annan medicin som man kan ta emot illamående och kräkningar. Han skriver ner namnen på substanserna med grekiska bokstäver, som jag läser som om någon försöker skriva ord enbart med matematiska symboler – pi, sigma, tau, och så vidare. Det är lite mulet idag, svalare än igår, men kvavt på det där sättet när det känns som att luften man andas in är varmare än ens egen kropp. Vi är alla trötta och en aning utpumpade av dagarna här, av denna väntan. Vi sitter och småpratar lite, om ingenting. Giorgios – han heter så, läkaren – ser inte alls ut som en läkare utan liksom många av de övriga grekiska passagerarna vi har mött hittills har han något sorts aktiviststil, med röd t-shirt, svarta shorts med fickor, skägg, kort hår. Han har feta glasögon, små och helt runda, och jag säger det till honom, att de är jävligt grymma.

”They are very old”, säger han och ler. ”They were my grandfathers.” Han kan inte vara mer än trettio, trettiofem, tror jag. Han går efter en stund, ska iväg och delta i ett annat möte, och så småningom går också Mina. Jag sitter kvar själv vid bordet och stirrar ut i tomma luften, själv tom, eller bara förundrad, jag vet inte. Flyter. När jag chattade med Mercies i natt, och förklarade att det fanns en chans att vi kunde hamna ett par dagar eller mer i ett israeliskt fängelse, så svarade han att det fixar väl jag lätt, jag som har bott i den där lilla, trånga lägenheten på Hisingen i tio år – den var verkligen liten, ni vet, min halvrummare vid Ramberget där jag satt och sörjde döda polare och livet som alltid kröker sig, blir trasigt, med åren – alltså allvarligt talat var det många som kom dit som blev helt klaustrofobiska och flippriga efter fem minuter. I alla fall, Mercies skrev: It’s like you’ve been training for this your whole life. Jag skrattade högt framför datorn, ensam i mitt hotellrum. När jag beskrev hur vi förväntade oss att bordningen skulle gå till, eller hur vi fruktade att den skulle gå till – att chockgranater, minor, gummikulor skulle användas – jag drog till med det allra västa jag kunde minnas från genomgångarna för att spela lite hjälte, antar jag – så skrev han: You’ll come back talking like Rutger Hauer in Bladerunner. You’ll be like: ”I’ve seen attackships exploding beyond Jupiter”, and some shit. Det var galet nice att tugga med honom, för vi liknar varandra mycket, för vi har själar gjorde av samma främmande materia, eller av materia som är främmande i denna värld på samma sätt.

Jag går tillbaka till mitt eget hotell efter ett tag, springer på Khadidja, Faraj, andra. Khadidja visar ett upprop som publicerats i SvD idag. Drors mamma anländer. En kort, mycket intensiv kvinna. Hon får mitt enkelrum och jag flyttar in i samma rum som Stefan Jonsson, som jag känner från Göteborg på nått sätt,, antagligen från Clandestinogrejen eller Glänta, eller jag vet inte vart någonstans vi först möttes, för länge sen. Vi ger ut böcker på samma förlag också. Jag har mycket lite packning att flytta mellan rummet: bara en ryggsäck med lite ombyten och ett par böcker  – Koranen, Sonnevi, boken om Anakronismer, anteckningsboken som jag fick av Victoria Strand. Jag plockar med mig mina tillhörigheter under armen och går uppför de fyra trapporna. Det är förresten vackert att Victoria heter Strand i efternamn. Jag tänker på stränderna i Gaza ibland, som en motbild mot det mörker vi fruktar eller inte fruktar men förbereder oss på – natten vi planerar inför – när talet om bordningar och hypermodern vapenteknologi spårar ut – vilket det verkligen kan göra ibland – slutar jag lyssna och tänker istället på att vada i dyningen längs Gazas stränder, när vi har kommit fram, i en framtid när blockaden är bruten därför att Israel har låtit oss passera. Och jag har skorna i handen, i den här inre bilden, och människor talar och rör sig alldeles utanför mitt blickfång, men jag har ställt mig för att titta ut över havet en stund och vara ensam med mig själv i detta stora, overkliga ögonblick. Det är klart att de lät oss passera, allt annat hade ju varit vansinnigt. Och vågorna mot fötterna, och solen som bränner som en silverfackla över vågorna, över vattnet som är som veckat aluminium, och fåglar skriker, och himlen är liksom stålgrå, lysande, som på ett gammalt, vitnat foto – som om det redan är ett minne. Det är det förstås – ett minne av någon plats jag besökt, kanske i barndomens semestrar längs danska kusten, där haven möts. Ljudet av vågorna. Jag ser det mycket klart.

 

Stefan är och äter frukost på ett kafé i närheten så jag är ensam på hotellrummet. Jag sitter i sängen och skriver ner detta, och slår sedan upp Mozarts Tredje Hjärna:

 

Jag läser, att man nu kan framställa

en tunn film av diamant, över olika

föremål, och att mänsklig vävnad inte

uppfattar denna materia som främmande –

Bara om jag berör vågar jag låta mig beröras

Arrogansen, högmodet, förbländningarna

i den höga politiken, inte bara

inne i mig… Som om jag

hade rätt att anklaga, att döma…

Jag har sett: domen står runt om, cirkulär, en

sfär, i jag vet inte hur många dimensioner

transfinit, monstruös; jag vet inte heller

vad den ska användas till  Det

vidriga står runt om, i inbördeskrigen, i

hatet till det främmande, om det så bara är

infinitesimalt, en skiftning i ett språk…

 

Trafikbrus genom det öppna fönstret. Väntan. Försöker redigera lite i det jag har filmat med min laptop. Jag har bara kamera som sitter över skärmen, så jag har gått runt med datorn uppslagen framför mig om nätterna, så att det antagligen har sett ut som om jag har använt någon gåtfull antenn för att samla in vind och gatljus.

*

Film: snabba Intryck av Aten i Juni 2011, några videofragment – kan antagligen vara rätt meckig att ladda hem.

Enklare film att se: You’ll be like: ”I’ve seen attackships exploding beyond Jupiter”, and some shit.

 

, Om att bli, om att ha varit – sjutton sömnlösa fragment

1

Ett telefonsamtal hemifrån rann ut som en ensam kondensstrimma över Atenhimlen. Tog med mig min mp3-spelare och gick sakta uppför gatan, upp mot ”Paradise City”-torget, och en låt dånande i hörlurarna som jag brukar lyssna på när jag cyklar nedför Vegagatan i Göteborg. Stannade vid ett övergångsställe, blundade.

 

2

En eurocentrisk romantisering av Facebook som politiskt verktyg har förstås pågått denna vår. Man riskerar att reducera handlingen till att trycka på en gilla-knapp. Men det är, konstigt nog, så galet fint bara att se en Ship to Gaza-symbol på någons Facebooksida just nu, eller att läsa det folk skriver om blogguppdateringarna. Det har förstås att göra med att se att det finns många som stödjer oss som är här nere, att vi bara är en liten del av en massrörelse. Jag vet inte – för mig som inte har någon som helst erfarenhet av att vara aktivist, och absolut inte av den här sortens resa, är det också så att det är så våldsamt förvandlade att vara här att det ibland är som att det bara är detta som finns, denna enda, kokheta, dammiga gata som jag går på nu, när jag rör mig från vårt hotell upp mot torget, i denna hamnstad vid randen till vad som ibland känns som avgrunden.

 

3

4

Då är det fint att läsa bara två ord som någon som har läst bloggen har skrivit i ett kommentatorsfält på Facebook. Skumt. För här nere, ni vet, är det ibland som att historien inte finns, bara framtiden. Det är nästan som att det som har varit, det som fanns, suddas ut, sakta. Och den känslan kanske också är ett försök att mentalt förbereda sig på att reduceras till bara en kropp, på båten. I soldaternas ögon, om de kommer? Kanske. Vissa saker går nästan inte att tänka.

 

5

Den spanska organisationen kan inte få någon försäkring för sin båt, eftersom Zapatero har avrått dem från att resa, efter påtryckningar från Netanyahu.

 

6

Generalstrejk i Grekland på tisdag.

 

7

Vissa misstänker att israelisk säkerhetstjänst bevakar oss på hotellen och avlyssnar våra laptops och mobiler, eller bara följer efter oss och står och hänger där vi dricker kaffe eller har möten, eftersom officiella uttalanden från israeliska myndigheter vid något tillfälle har citerat eller refererat till saker som har sagts vid möten här i Aten. Paranoid stämning: någon glömmer sin mobil någonstans, och hittar den sedan, och jag tänker direkt att någon har stulit den. Vem? Antagligen är allt bara rykten. Men ansiktena på gatorna runt mig förändras på något obestämt sätt. Om jag inte lyckas koppla upp mig på ett trådlöst nätverk inbillar jag mig att datorn har störts ut på något sätt, för det är vad jag själv skulle göra om jag – var – vadå? – en stat? En underrättelseagent? Jag skakar av mig det och skrattar åt det. En sorts nednötning som sker, när man begrundar allt som kan ske, allt det hemska som har skett, och alla lögner. Men vi döljer  ingenting, vi räds inte öppenhet. Vi önskar oss i själva verket öppenhet. Det är det öppna som är vår sköld.

 

8

Kväll, fladdrande jalusier, lövens skuggor över tyget – en stor grupp av oss aktivister och passagerare äter middag tillsammans på en restaurang vars tak är öppet mot den hastigt mörknande himlen. Äntligen kommer nu lite svalka. Jag sitter bredvid Tove, en äldre kvinna som är en av passagerarna från Norge, som nu alla har anlänt till Aten. Hon berättar om när hon reste runt som journalist för att försöka förstå inbördeskriget i det som då ännu var Jugoslavien. Fasansfulla berättelser om grannar som sköt varandra, gifta par som tvingades fly eller skilja sig därför att de tillhörde olika folkgrupper. Jag kommer förstås att tänka på kvinnan från Mostar som jag och Salaamah mötte på Landvetter i vad som känns som ett annat liv, och på vännerna från det som då, under tonåren, ännu bara var Jugoslavien. Tove säger att hon tror att kriget utbröt bland annat därför att när järnridån föll och öststaternas medborgare plötsligt kunde resa vart de ville, och säga vad de ville, var Jugoslavien det enda land som inte kunde erbjuda sina medborgare dessa friheter som en nyheter, i varje fall inte i så hög grad att de kunde balansera upp det som ändå trots allt gick förlorat när välfärdssystemen kollapsade, eftersom landet redan under Tito i detta avseende hade varit relativt fritt: jugoslaver kunde ju till exempel under det kalla kriget resa både i öst och väst, i den mån de hade råd. Och när sedan ekonomin kollapsade, och drömmarna om en annan värld inte infriades – när kapitalismen inte var en sann dröm utan bara en dröm – vad kunde ledarna då ge folket?

”Man kunde ge dem ett nytt förflutet,” säger hon. Jag nickar, det är bra sagt, helt rätt. Överallt runt oss brusar samtal och diskussioner men jag är helt slukad av vårt eget samtal eftersom hon talar om det förflutna, som jag nog alltid tänker på, på olika sätt, vad det är, vad det var, denna dröm som fanns en gång – de vi var, då – var vi ens någonsin de människorna, eller hittar vi bara på, nu, i kväll? Vem var jag, där borta? ”Man kunde ge dem ett nytt förflutet, ” säger hon igen – på norska – ”en nye förtid”, tror jag – och berättar sedan om hur historien sakta började omtolkas, hur till exempel den gemensamma berättelsen från andra världskriget, då kroaterna samarbetat med Tyskland, började ses i ett annat ljus av de olika folkgrupperna. Berättelserna blev annorlunda. Skiktningar i samhället som tidigare förklarats med klass började nu tolkas som orättvisor som hade med historien att göra, med offermyter, det förflutnas illdåd. De berättade om sig själva på ett nytt sätt, och blev så nya folk. Nya människor maskerade som mycket gamla, eviga.

Och Erik säger tvärs över bordet, under en diskussion om SD, DF och Framskrittspartiet som böljar fram och tillbaka mellan honom och två norska passagerare – båda är politiker, tror jag – han säger i alla fall att det nu saknas visioner för framtiden, och att det ”verkar som att det finns en gräns för vart man tror att man kan komma, och när man har nått den linjen vill man inte komma längre utan bara stå där och klaga på att det är för många kamphundar och invandrare.” Han är rolig. Han rättar till sin snus med fingret och skrattar, lite lakoniskt – ett Göteborgsskratt, om ni fattar. ”Det är tre personer om året som skadas av hundar, hur fan kan det vara en viktig politisk fråga i Sverige?”

 

9

Det har varit tal om att aggressiva militärhundar kommer släppas från helikoptrar ner på fartygsdäcken. Detta skedde på Mavi Marmara. Det är en så märklig syn att tänka sig, som en surrealistisk tavla.

 

10

Statssuveränitetens kris – en tankelinje för att förstå – de större perspektiven ännu mycket suddiga för mig – men vissa saker jag läst: Wendy Brown, Giorgio Agamben naturligtvis, och annat. Det är som om allt detta, Atens uppror, och revolterna i Mellanöstern, och vår resa mot Gaza – som allt är en del av nationernas dödskamp. Våra egna nationer vill till exempel inte gå ut i media och säga att de tänker skydda sina egna medborgare, eller ens låta påskina att det kommer få konsekvenser om vi skadas eller dödas, trots att Israel nu, efter att ha dödat nio människor förra året, öppet hotar en biståndskonvoj som enligt alla internationella lagar är helt legitim. Man hotar att angripa oss med militärt, dödligt våld, och svenska regeringen säger ingenting. Ingenting har heller gjorts från svensk sida för att få tillbaka eller få ersättning för de ägodelar som israeliska flottan stal under bordningen av förra flottiljen. Inga konsekvenser av att Israel kidnappade och misshandlade svenskar på internationellt vatten – ingenting.

 

11

Om grekiska parlamentet i början av nästa vecka röstar för att genomföra IMF:s sparpaket finns en chans att protestanterna – som kallar sig för ”de indignerade” – försöker inta byggnaden.

 

12

Dror säger att förra året sände israeliska flottan vitt brus på kanal sexton, som är den internationella kanalen för S.O.S. och Mayday-meddelanden.

 

13

Och rösterna ekar på Syntagmatorget. Dror talade där för tre veckor sedan, i mikrofonen vid rådslaget. Han berättade om Freedom Flotilla 2, om våra målsättningar och metoder, och de som satt i gatans parlament den kvällen beslöt sig via handuppräckning för att stödja oss. Hamnarbetarna kommer till exempel eventuellt att undanta våra båtar från eventuella strejker, och lasta dem ändå.

 

13

Jalusierna fladdrar. Jag är sömnig. Vi sitter fortfarande kring matbordet, vi röker, lutar oss över matresterna och pratar, och några beställer in mer vin. Jag berättar för Maria-Pia Boëthius om min far som bodde i Aten i slutet av sextiotalet. Han utbildade sig till stridspilot för det ugandiska flygvapnets räkning i fyra år här, men när Idi Amin tog makten ville han inte återvända och stannade ytterligare en sommar. Efter att ha blivit hotad av den grekiska militären – det här var alltså under juntans styre, under fascismen – reste han dock till Rom, och därifrån till Zambia, och vidare ut i flyktinglägren och hemlösheten i världen som kanske också är min.

 

14

Och allt detta, allt detta som vi har ärvt och skapat, hela denna trasiga, underbara värld, allt detta finns och pågår, och du och jag hörde varandras röster i telefonen och skrattade i mun på varandra, och talade om andra saker, om allt som hände veckorna innan jag reste.

 

15

Dror berättar att en israelisk helikopterpilot, en man som flugit apachehelikopter och vars far är major i israels flygvapen, är med på en av båtarna.

 

16

Drors mamma, åttioåtta år ung, kommer till Aten i morgon, för att vara en av passagerarna.

 

17

”Vi kan (…) aldrig anta att vi redan har uppnått rättvisa, frihet eller demokrati. Demokrati bör alltid ses som ett kommande, obestämbart löfte. Att fylla löftet med ett innehåll eller påstå att det redan har infriats är den totalitära statens försök att ge en illusion av att vår tid är en tom tid, att framtiden är utstakad och bestämd av historien.”

– Sara Edenheim, Anakronismen: Mot den historiska manin


2011-06-25, Grekiskt regn

1

Jag och Erik åkte på en riktigt nice taxiblåsning igår, sådär grov ni vet så att den blev komisk: snubben skulle ta oss från Syntagma till hotellet, vilket borde ta vadå? Tio minuter, om ens det. Men han körde runt i natten i typ en halvtimme och jag och Erik satt i baksätet och suckade men pallade inte säga nåt, men sedan passerade han torget igen, från andra hållet, men helt öppet, och då, till slut, lutade jag mig fram och sa till honom, alltså bara för att kom igen, gör det med lite stil i alla fall – jag sa: ”My friend, we were coming from here, right?” Fast då kunde han ingen engelska längre. Tung han va’, änna. Så vi fick släppa det istället och skratta och luta oss tillbaka i fartvinden från den nedvevade sidorutan och tänka att vi hade kanske också blåst oss själva, om vi var en grekisk taxichaufför som skulle köra två vilsna nordeuropéer till sitt hotell, som de inte ens kan beskriva vägen till. Vi var sömniga och slitna efter icke-våldsträningen, som pågått fram till åtta, nio, och lät honom rulla runt. Och runt, runt åkte vi, förbi monument och mörka köpcentrum och vita pelare, och till slut kände vi igen oss lite – vi var nära ett torg vi hade passerat till fots under dagen – och bad honom stanna. Men då var problemet att på natten hängde tydligen – såg vi då – en massa riktigt slitna pundare precis där, och rader av rätt hårda och sorgsna prostituerade log mot oss genom bakrutan, och när jag öppnade dörren sa chauffören till mig: ”No, no, my friend. You must hold the bag like this.” Och han visar att jag ska krama den i famnen som en baby typ, och springa, dessutom, säger han. ”You must get out, and run. Hurry!” Och jag nickar lite nonchalant och kaxigt att visst brorsan, jag klarar mig för jag har bott i Araby och på Hisingen liksom – märkliga svartskallestolthet, som har satt en i så mycket problem i livet, också – men han insisterar med verklig skräck i ögonen: ”They will take it from you, you must hurry, go go, run”, och de där crackzombiesarna i träningsbrallor och plasttofflor och inga tröjor eller trasiga tröjor och med trasiga blickar hasar ytterligare ett par steg mot den parkerade taxin.

”Okay, you can drive a little more,” säger jag då och stänger dörren.

Och runt, runt åkte vi, i den varma, halvt befriade natten, och grejen är att det gick ändå bara på tio euro.

 

2

Icke-våldsträningen fortsätter under förmiddagen idag, nu på hotell Exarchion. Vi sitter i salen som annars används för frukost och går igenom hur man hanterar att bli fängslad och förhörd och ombedd att skriva under dokument där man erkänner sin egen skuld och att man har tagit sig in i Israel illegalt, och så vidare. Detta hände med passagerarna förra året. Man kommer antagligen också bli ombedd att klä av sig naken, fotograferad, filmad, behandlad av läkare som är maskerade, och utsättas för andra övergrepp. En person som vill förbli anonym men som har erfarenheter av saken berättar för oss om de olika icke-dödliga vapensystem som kan tänkas användas av en eventuell bordningsstyrka – chockgranater, ljusbomber, och en del annat. Denna person, som står i cirkeln av stolar och talar – nämner också att Israel just nu visar upp en mängd nya militära vapensystem på en mässa i Paris och att vi kan vänta oss att de utöver det vi redan känner till även har tagit fram ny, högteknologisk utrustning för att bekämpa upplopp och kravaller på Västbanken som de kommer att använda mot oss. Jag försöker bekämpa den nästan animaliska panik som medan jag lyssnar växer i mig, genom att återvända till den inre plats som jag var på de där sista dagarna i Göteborg, efter att jag hade fattat beslutet att resa – träden, löven, och människornas ansikten, där hemma och här nere – det tillfälliga i allt detta, i våra liv, och i vårt sätt att leva.

Efter en ”hassle-line” – en icke-våldsövning där man står eller sitter mittemot varandra och improviserar olika rollspel – förklarar en italiensk man bredvid mig att han är mycket rädd att bli gripen och fängslad eftersom han har judisk bakgrund och därför kommer att behandlas som en förrädare. Dror blev förra året bland annat sparkad med militärkängor medan han var bunden och sedan isolerad från de andra. Jag skulle vilja säga till mannen bredvid mig att jag tycker att han är så sjukt modig som reser med båten. Jag vill säga det till alla de judiska män och kvinnor som är med oss, men jag gör det inte, aldrig, för jag är orolig för att det skulle låta konstigt – de är som alla andra på båtarna, människor som vill göra skillnad. Men det är något ändå, i mina ögon, det där som de gör: att ställa sig upp och gå rakt in i motvinden, i stormen, med huvudet högt.

 

3

Eftermiddag. Starkt, snett ljus ur himlen. Blinkar. Jag och Erik har hittat tyngsta restaurangen alltså. Den ser ut typ som en kebabkiosk men har värsta friterade ostbollarna och friterad grön pepparfrukt, och kyckling, homous, fetaost, och lammfärsspett – brorsan vi kör rena sista måltiden där, under träden alldeles bredvid torget som jag kallar för ”Paradise City”. Vi har tryckt i oss ett helt bord fullt av mat och är helt sänkta i en halvtimme. Erik är jävligt rolig, och vi fördriver tiden och den vaga oro som i alla fall jag ofta känner med skämt, och skämtar också bara rent allmänt. Men vi kan också tala mycket allvarligt, uppriktigt, om vad vi tänker om resan. Kanske är det mest jag som talar om sånt, om mina rädslor, om saker som händer hemma som jag tänker på. Han är mer en hård hamnarbetare, på ett sätt. Men skarp. Soft, också, och full av historier från uppväxten i Göteborg, och Götetslang som bösig och döna och vad mer? Jag gillar honom. När han går till hotellet söker jag upp Edda, Mattias, Khadidia, Dror, Victoria – som gav mig en leopardanteckningsbok från Leopard förlag i present, igår, eftersom hon hade en sådan på mötet i Stockholm och jag kommenterade att den var cool – och Dan. De sitter på ett café och dricker islatte, och jag sätter mig hos dem och vi talar om allt möjligt: om de människor vi har träffat här nere, om Syntagmatorget, om flaggor – just den diskussionen börjar därför att Khadidia säger något om den franska flaggan i Algeriet, om vad den betyder där i den forna kolonin. Vi bestämmer att inget land borde ha någon flagga. Jag tror att det är vad vi bestämmer. Eller att bara röda flaggor är vackra. Vi talar också om IHH:s tillbakadragande av Mavi Marmara, om varför de valde att inte sända sin båt. De själva hävdar tydligen – det är i alla fall den suddiga, vaga uppfattning som jag har fått – att det har något med oroligheterna i Syrien att göra. Vi är allvarliga, talar resonerande, och upprört, och undrande, om allt det som jag har nämnt ovan. Det är fett att vara i den här kontexten, med alla dessa tänkare, aktivister, konstnärer. Men vi skojar också mycket. Under ett samtal om etnicitet i USA – vi började tala om Louis Farrakhan och Nation of Islam, om deras rasistiska, förvrängda version av islam – berättar Mattias att Ku Klux Klan har en bok med heliga texter – något sorts arisk rasmystik – som de kallar för Kluranen. Hur kan man inte vika sig av skratt? Och någon vattnar blommorna på en balkong över oss nu, och en regnbåge av fina, fina vattendroppar faller ut i det intensiva solskenet bortom tygjalusierna.

2011-06-24, Ännu, ännu himmel

1

Gick mot Syntagmatorget igår, in den anländande kvällens guld, dess violetta stråk över höghusen. Vi stannade och talade kort med en grupp afghanska flyktingar som tältar utanför statsbiblioteket i protest mot ett avvisningsbeslut, skrev under en lista, skakade deras händer. En av dem, en ung kille – när han log fanns något som liksom ännu verkade fullständigt oskadat. Vidare mot det avlägsna bruset av megafoner, trafikens dyning, rösterna. I närheten av torget hördes någon sorts marschmusik ur en gränd. Stråkar, dramatiskt, fragment av en röst som sjöng. Hundratals poliser stod på ett litet torg. Först trodde vi att de höll på att ingripa mot en demonstration, men rätt snabbt insåg vi att det var de själva som demonstrerade, och att de precis skulle börja tåga mot Syntagmatorget. Märklig känsla att se poliser demonstrera, speciellt när man inte kan läsa på banderollerna – jag såg ansikten bland dem som var granithårda, som såg arroganta ut för mig, och undrade om de var på väg mot torget för att bryta upp tältstaden och de indignerades protest. Henry sa:

”Det är lite underligt att se det här. Militärdiktaturen är ju… ändå inte så längesen.” Men vi skrattade, också, och kände oss upprymda, och förnam den stora overkligheten gripa omkring sig i kvällen. En grekisk kvinna som sålde en vänstertidning av ett eller annat slag förklarade så småningom att poliserna demonstrerade för att de – liksom alla andra offentliganställda – kommer att få kraftigt nedsatta löner om IMF’s sparkpaket går igenom. Även ambulansmän och brandmän fanns bland dem.

Jag filmade lite på torget, med webbkameran. En del människor som såg sig själva på skärmen vinkade, andra vände sig bort, ville inte bli filmade. Det råder nästan total frånvaro av kameror på torget, och man känner sig rätt snabbt som en kuslig jävla insekt varje gång man plockar upp sin laptop och börjar fånga in ansiktena. Jag slog ihop datorn, satt i marmortrappan och tänkte på det som sker i Aten nu, här, detta som ingen riktigt vet vart det är på väg, vad det ska bli, och framförallt inte jag, på väg igenom det på min egen resa. Helena från kyrkans tidningar kom gående uppför trappan – plötsligt ett ansikte i folkmassan som jag kände igen – från ett möte i Stockholm alldeles innan resan. Hon hade precis anlänt och drev nu runt bland tälten, euforisk – som jag – demonstranterna, de afrikanska solglasögonförsäljarna, talarna, rådslagen – senare på natten satt jag och Salamaah på trottoaren utanför hotellet och väntade på taxibilar från flygplatsen – ett helt gäng andra passagerare kom, och vi stod och rökte, och pratade om antalet platser på båtarna, om osäkerheten, viljan att åka.

Idag genomgår vi första delen i icke-våldsträningen, som ironiskt nog hålls i en thaiboxningslokal. Stora asiatiska demoner eller gudar målade på väggarna, boxningshandskar staplade i hörnen, och jag, Faraj och Erik har fått i uppgift att ordna kaffe och mellanmål åt alla, och köpt kakor, bananer, nektariner. Men precis när vi skulle köra igång kaffekokaren gick strömmen, så vi sitter i halvdunklet och talar.

Henry Asher, en av läkarna som är med på resan, talar om hur det var på den svenska båten förra året, när han var på nedre däck och tog hand om de sårade, skadade som kom ner. I eftermiddag kommer vi få se en film från Mavi Marmara, den turkiska båt på vilken nio människor dödades, för att, som Stellan säger ”see what can happen in the worst case scenario.” Någon skämtar om att det är bra att det är mörkt i lokalen eftersom vi antagligen kommer bli angripna på natten.

Och när jag nu blundar: virvlande mörker, bilder som jag tror att jag minns från det program om Mavi Marmara som Uppdrag granskning sände förra året, men som också kan ha skapats inuti mig själv under veckorna av väntan, utifrån Eddas och Mattias berättelser, Hollywoods fiktioner, krigsfotografier. Blod utsmetat över ett fartygsdäck, som med en stor pensel, andra bilder som måste vara tagna med värmekameror: människor rör sig som små glödande myror i det digitala, brusande mörkret. Flera av de grekiska passagerarna och ett par av norrmännen som vi kommer dela båt med är med på träningen. Vi dricker vatten ur plastmuggar, äter frukt. Jag skriver ner detta stycke. Jag och Helena pratade nyss med en ung, grekisk student i robotteknik som ska resa med oss, Theodor heter han. ”Theodor. It means the gift of God”, sa han när han presenterade sig. Men han verkar snarast vara något sorts vänsteraktivist, eller bara en ung man som undrar, söker efter en värld han kan leva i, som alla. Långt hår, vildvuxet skägg, han är tjugo, tjugoett och säger att han vill resa med Frihetsflottan bland annat för att han tror att det kommer förändra honom för alltid, men också för att det är viktigt att försöka hjälpa andra. Han utstrålar stor visdom och integritet för sina tjugotvå år. På nätterna tältar han på Syntagmatorget, och han erbjuder en grupp av oss svenskar att låna hans lägenhet medan vi är här. Jag flyttar kanske dit i morgon. Med allra största sannolikhet reser inte båtarna i morgon, även om allt fortfarande är uppe i luften.

Efter fikat arbetar vi framförallt med Claus, en svensk icke-våldsaktivist som har arbetat med att desarmera kärnvapen i Storbritannien på åttiotalet, och även deltagit i en mängd andra icke-våldsaktioner. Han är yogainstruktör till vardags, har precis anlänt till Aten från ett yogaläger någonstans ute i världen, minns inte var. Han sitter med benen i kors på mattan i träningslokalen och berättar om hur det kan upplevas att konfronteras med soldater med laddade vapen, att känna sitt liv bli hotat. Vi gör en andningsövning där han säger åt oss att andas djupt och ”fylla hela kroppen med luft”, för att lugna ner hjärtat och känslorna, och en annan metod som man kan använda om man har svårt att sova på nätterna: man håller för ena näsborren och andas genom den andra – den vänstra – eller trycker ner hakan med tummen och pressar pekfingret mot en nervknut mellan ögonen. Jag tycker om att vi sitter i en mörklagd källare och gör dessa lite märkliga övningar för att förbereda oss på att möta israeliska kommandosoldater. Oskulden, naiviteten i det. Vi ställer oss upp och böjer oss framåt och snuddar marken med händerna, och rätar sedan på ryggarna, sakta – som träd som lyfts upp ur en storm. Jag tänker på Aleks, och på Yukimi, och på andra hemma i Göteborg som sysslar med yoga, som jag själv aldrig har brytt mig ett skit om. Men jag sträcker upp armarna mot taket och tänker på när Yukimi visade mig precis samma övning uppe på Skansberget i Götet, en sommarkväll för några veckor sedan, när maskrosfrön blåste över hela himlen. Allt detta liknar att drömma, denna resa. Eller att vakna, sakta.

 

 

2

E.m. Anteckningar från filmen om Mavi Marmara.

Människor klädda i brandgula flytvästar som sover på ett fartygsdäck, strålkastare bländar kameralinsen. Folk i sovsäckar som vinkar mot kameran, suddiga silhuetter. En man ligger på en bänk och talar – en spöklik känsla i bilderna, med tanke på det som sen skedde. Jag blir redan illamående.

Filmupptagning från mediecentret, där dussintals människor sitter framför lysande skärmar. En filmsekvens där man har filmat en teve, Mattias blir intervjuad av en ung kvinna i hijab, antagligen för någon arabisk tevekanal. Klipp till Al-Jazeeras sändning från båten strax före bordningen. Journalisten som talar verkar upphetsad, en aning rädd.

Klipp till människor som står på ett fartygsdäck och tittar uppåt, ut i natten, eller filmar horisonten, mörkret.

Män på rad. De ber klädda i flytvästar. En man går runt i mediecentret och säger att israeliska flottan närmar sig på radarn. Klipp. Korniga, skakiga bilder – en grå kil som framträder mot svart.  Är det en båt? Panorering. En annan snabbgående gummibåt – en zodiakbåt – kör upp längs fartygets sida, nästan bara det vita skummet bakom aktern syns. Ett knatter hörs, antagligen av paintballkulor. Ibland landar Mavi Marmaras strålkastare på båtarna, och soldaterna som skjuter framträder och försvinner sedan på nytt – havet, rasande, upprört. Klipp. Blod som rinner ur en lucka i taket, ner över en vit vägg, en röst säger att det inte kan vara blod, eftersom de bara skjuter med paintballkulor och lös ammunition.

Lasersikten dansar över fartgets däck. Klipp. Natthimmel. En helikopter sänker sig ner, strålkastaren är som en fräsande sol i det svarta. En ung kille skjuter med slangbella, uppåt. Klipp. Fyra män bär en slapp kropp, in i en hytt. Alla dessa orangea flytvästar. En annan kropp, eller samma, bärs nedför en trappa. En man i trappan håller upp en plastficka med foton och namn på alla passagerare, han säger att den kommer från en israelisk soldat. Plasten fångar kamerans lampa och blänker till, blir helt vit, en fyrkant av ljus. Klipp. Liggande man i grått skägg, men dropp, bandage om benet. Klipp. Kropp som får hjärtmassage. Klipp. Annan kropp, ligger, män runt omkring sliter upp tröjan, kroppens ansikte är alldeles blekt, slappt, men nu rör han på munnen. Han lever ännu, under himlen. Klipp. Kropp på en bår, med en stor, röd blodfläck som en gloria kring sig. Högtalarröster, knastrande, otydligt. Gevärseld. Klipp. Nu filmar kameran soluppgången, och flera militärbåtar som färdas sida vid sida, och ett larm ringer, ringer. Någon ropar i en megafon – det är Edda, hon skriker: ”We are civilians.”

 

3

Diskussion, eller helt enkelt ett klargörande från styrgruppens representanter, angående vissa saker som vi såg på filmen: killen som sköt slangbella mot Blackhawkhelikoptern, vissa som kastade saker mot zodiak-båtarna. Allt sådant bryter mot den plattform som Ship to Gaza nu har antagit. Jag vet inte vad som hände förra året, hur det såg ut. Kan man förstå de som försvarade sig, med slangbella, kastprojektiler? Man måste förstå, för annars kan man heller inte förstå de israeliska soldater som sköt dem, och andra, i ryggen i bakhuvudet. Då segrar våldet, mörkret.

Rollspel. Simulering av en bordningssituation. Jag, Mattias, Stellan och några andra som alla har blivit tillfrågade i förväg om att spela soldater går ut i träningslokalens omklädningsrum och klär på oss kampsportsskydd, knyter t-shirts för ansiktena, tar på oss boxhandskar. Vi skrattar, det känns som en lek, trots att vi för bara någon timme sedan såg filmen från Mavi Marmara. Vi tar buntar med hopprep som vi ska använda för att binda de andra, och plockar upp korta påkar som ska simulera gevär. Stellan instruerar oss att vara fysiska, att försöka chocka de som ska utsättas för vår ”bordning”. Vi smäller på varandras skydd med käpparna lite, hetsar upp oss. Det känns mest löjligt. Vi stormar tillbaka ut i lokalen, skrikande. De andra sitter i armkrok, har bildat kedja. Jag siktar med påken – mitt automatvapen. Det är jobbigt att andas med den svarta t-shirten knuten runt munnen och näsan. Jag skriker åt de som spelar sig själva att lägga sig ner på mage, på engelska. ”Lie down.” Jag blir snabbt svettig av skydden, adrenalin börjar pumpa i huvudet, jag svär på spanska – vi har blivit tillsagda att försöka förvirra ”passagerarna” genom att tala aggressivt på något språk de inte förstår – om vi kan – och ungdomens svordomar, från fritidsgårdarna, kommer upp i huvudet på mig – era jävla morsor. Korta, förbiskimrande ögonblick av ett klibbigt, intensivt – nästan – är det ett sorts rus? Jag knyter Theodors – den grekiske teknologistudenten som erbjöd mig och Helena att bo i hans lägenhet – jag knyter hans händer bakom hans rygg och skriker att han ska vara tyst, när han försöker tala med Helena.

Theodor –

Rollspelet bryts så småningom, och vi sitter i ring igen och går igenom det som hänt. De som spelade passagerare talar om hur det kändes när vi sprang in i lokalen med dolda ansikten och om vad de upplevde som effektivt och inte vad gäller sitt eget beteende. Jag sitter där och känner mig – skitig. Det känns som att de inte vill möta min blick. Kanske är det bara i mitt huvud. När vi tar en kort paus kramar jag Theodor och säger:

”Sorry if I was rough, but I wanted it to be real, you know?” Han nickar och ler men jag inbillar mig att det finns något sårat i hans blick, också, något som ryggar undan från mig. Vad såg han i mig? När vi ska rollspela ett andra scenario vill jag inte vara soldat igen, utan mig själv. ”Mig själv”. Theodor blir soldat istället. När de går ut i omklädningsrummet ler han mot mig och säger:

”I will get back my honor.” Jag skrattar. Vi spelar upp ett andra scenario, där soldaterna släpar iväg vissa av oss bakom en pelare och låtsas misshandla eller döda dem. Jag sitter på knä, i ställningen jag brukar sitta i moskén. Förvirring, hjälplöshet, men också, förstås, känslan att detta är en lek, att det bara är Mattias där bakom ansiktsmasken. När soldaterna tar Kalle ropar jag hans namn, igen och igen – försöker hålla kontakt med honom så länge som möjligt, låta honom höra min röst. Allt känns så underligt verkligt och overkligt på samma gång, kanske för att det eventuellt snart kommer att vara helt och hållet verkligt. Efteråt drar Theodor av sig maskeringen och säger till mig:

”I understand you. I never want do do that again.”

Vi går ut i solen, ljuset, och vandrar sakta mot hotellet under de vajande löven och den ännu blå himlen.

 

4

Senare, när mörkret har fallit, läser jag dessa rader ur Göran Sonnevis väldiga diktsamling – som kanske är hans allra väldigaste verk – Mozarts tredje hjärna:

Allt djupare in

Allt djupare in i mörkret

In i det omänskliga?

Hur kan jag veta på förhand?

Jag rörde vid monstrets hud

Det var som en människa!

Jag såg in i spegelvärldarnas ögon

och in i de krossade ögonens ljus

Det hjälpte inte!

Alla tecken kan användas

Där du innerst är sårad rör du dig

Bara så kan du komma ut, hel

2011-06-23, Kroppen, rösten, fasaderna –

Först. Situationen just nu, några timmar i tiden –

Det är ännu mycket osäkert exakt vilka av oss som befinner sig här nere som verkligen kommer att åka mot Gaza. Det kan mycket väl sluta med att jag inte tilldelas en plats på någon av båtarna. Det har att göra med en mängd faktorer , bland annat osäkerheten kring det exakta avresedatumet samt IHH’s beslut att delta i året Frihetsflotta med ekonomiskt och annat stöd till aktionen men – dock – dra tillbaka båten Mavi Marmara, där en mängd passagerarplatser fanns. Just nu pågår tydligen förhandlingar mellan de mer än tjugo olika organisationer som gemensamt äger de båtar som kommer ge sig av – man försöker avgöra hur många från varje fraktion som ska resa, och vilka som är bäst lämpade. För egen del är jag kluven. Jag har ingen djup längtan efter att stå på en av de där båtarna när Israeliska flottan bordar dem, vilket de med all sannolikhet kommer att göra. Jag fattade beslutet att resa under ganska stora våndor, och framförallt beslöt jag mig för att resa därför att jag tänkte att om inte jag reser måste någon annan resa i mitt ställe, och utifrån denna tanke var det ett sorts etiskt, inre tvång som drev mig hit, till ett hotellrum i Aten, där jag nu sitter och skriver denna blogg, i väntan, osäker på framtiden, svettig av hettan. Jag är beredd att ställa min kropp på en av båtarna – kroppen med sitt medborgarskap, sin identitet, sitt hjärta – min enda kropp, som ibland känns som att den är nästan hela jag, på ett fartygsdäck och vara med och segla mot det blockerade Gaza. Jag har fattat det beslutet. Det var mycket svårt. Det är sanningen. Om jag inte får en plats på en av båtarna? Det gör mig absolut ingenting, egentligen. Då var det inte meningen att jag skulle åka, bara att jag skulle konfronteras med mig själv och komma hit, och se det jag har sett, skriva detta som jag har skrivit. Mitt syfte med att vara här är inte på något sätt att vara med på en av båtarna för sakens skull, för att uppleva det, som om det vore ett äventyr, något spännande – även det finns ett moment av spänning eller hyperverklighet, förstås, redan nu, i korta stunder – utan att vara med och bryta blockaden mot Gaza: att vara en liten, liten del i den väldiga organisation av gräsrotsrörelser som står bakom Frihetsflottan 2. Vad som är märkligt är dock att trots att jag fattade beslutet att åka till stor del utifrån tanken att om inte jag deltar så kommer någon annan oundvikligen att tvingas delta i mitt ställe, känner jag nu, när det alltså finns fler människor här än vad det finns platser på båtarna, att en stor del av mig ändå verkligen vill åka. Jag vill ha en plats. Det har att göra med de andra passagerarna, med att jag har mött dem och kramat dem och talat med dem, och sett deras ansikten öppna sig och hört deras röster. Vi är något, tillsammans, och jag vill inte att någon av dem ska resa utan att jag också reser. Jag kan inte förklara det, egentligen. Men så ser det alltså ut, rent praktiskt.

Jag var med Erik och Faraj och inhandlade en del fika inför icke-våldsträningen imorgon, och släntrade sedan tillbaka mot hotellet igen. Jag älskar dessa flagnande affischer, bergskedjorna av papper, det är som att de sista veckornas historia finns nedskriven i rivytorna, i lagren av bilder, texter. Ett fragment av en vägg såg ut som en tavla av Francis Bacon:

Well. Jag sitter i sängen, luftkonditioneringen surrar dovt, persiennerna är neddragna, och jag är åter hungrig och sömnig och har bara sovit ett par timmar men jag har den där inre elektriciteten och overkligheten som kommer ibland när man reser. Att drömma, liknar det. I kväll går jag antagligen till Syntagmatorget igen. Jag är så fascinerad av det som skedde där igår natt – rösterna därifrån, det känns som att de förvandlade mig – som alltid tänker på det sista, som alltid ska skriva det sista – det absolut sista innan jag är bland tystnadens skärvor – det var som att de tvättade mig, de nakna, demokratiska rösterna, deras stolhet och skönhet, när de talade rakt ut under himlen, de första rösterna –

Här är återigen en länk till Eriks blogg, som är oerhört intressant och bland annat beskriver det som sker kring Syntagmatorget ur ett annat, mer insatt och detaljerat perspektiv. Videoupptagningar, foton, intryck.

, Grekisk graffitti

Vandrade runt med Faraj under förmiddagen, lite sömnig och tom efter gårdagen. Var på Syntagmatorget igen, det var ganska ödsligt. Jag berättade för honom om en gammal kärlekshistoria, i en annan het, dammig stad. Ett mindre demonstrationståg passerade sakta i det vita ljuset, en Egyptisk flagga hängde i det gassande solskenet, som en flyttfågel, ett löfte, en gåta –

Träffade Salamaah och Erik, åt souvlaki. Gick runt och fotade lite graff. Framåt eftermiddagen kom Henry, Bosse och Evert, vi mötte dem på hotellet och följde med dem och åt, under träden vid det stillsamma torget där anarkisterna spelade ”Paradise city” igår. Stellan kom förbi och talade om icke-våldsträningen i morgon. Glimtar av en annan verklighet, hos ord som tidigare varit helt och hållet fiktion men som nu, här, betecknar något som närmar sig, eventuellt, sakta, radarekon i mörkret: ”chockgranater”,”elpistoler”, ”förra året sköt de med paintballkulor för att skapa panik”.

Jag tycker om att det finns så mycket graffiti här, så mycket flagnande tid på väggarna, så många dagar –


På en pelare står: ”I was born in Tunisia, I grew up in Egypt, I’ve fought in Yemen, now I’m sacrificing myself in Libya, with hopes of victory. My name is freedom.” Som om också framtiden – jag vet inte –

Nu har de flesta spritt ut sig i staden, gått tillbaka till sina hotell, Bo skulle leta efter en fotoaffär. Han blev nyligen utsedd som Svergies Televisions rapportör från båten, fick något sorts presskort. Jag sitter kvar här under träden, lyssnar på Erik och Faraj som talar om fackföreningarna i Grekland och Sverige – de skiftande konjunkturerna – ”Hamnen är som ett kluster av alla exportbranscher” – arbetslöshet – krisen – nationalekonomi – semesterersättningar – historien – framtiden –

Och taxichauffören som sa, när vi åkte in mot Aten igår, ”Det är kaos överallt nu, hela planeten är så.”

, Människoröst

Efter en lång dag, som var som en lång dröm. Om varför jag åker. Inspirerat av talarna på Syntagmatorget, som talade som om det var första gången de talade –

Jag skriver. Det är nästan hela mitt liv. Jag skriver ord, de är verkliga för mig, de är som släta, våta stenar som jag kan lyfta upp och hålla i händerna . Det är en märklig känsla, det gör mig lycklig och fyller mig med skuggor och ekon, detta: att skriva orden. Men vad finns bakom orden? Ingenting. Och i avgrunden bakom orden sker ”humanitära bombningar”, och ”krypskyttar tränas för att rädda liv”, och ”en halv miljon döda barn är ett pris värt att betala för att avsätta Saddam Hussein”. Det har ingenting med Israel eller Palestina att göra, det är bara världen, så är det överallt på planeten. Orden betyder nästan ingenting. Vad kan jag göra åt det? Jag har skrivit dikter, och det är något, tror jag, att kämpa med orden, det är något som liknar att vara som ett träd som floden bär med sig, vilket liknar en häst som kämpar och dör och faller, och sedan reser sig igen, och faller. Så är det för mig när jag skriver och tänker – för andra är det på andra sätt. Men jag måste handla också, ibland, annars dör allt. Annars kan jag lika gärna sluta skriva, och med det menar jag sluta finnas, sluta vara den jag är. Jag måste inför mig själv – inte inför någon annan – jag måste inför den jag är eller vill bli visa med mina handlingar vad jag menar när jag använder ett ord. Ord, är de något, ändå? Något litet? Betyder de något? Jag vill leva i en värld där människor finns, och människor är namnet på varelser som talar och vandrar ut i mörkret för att tända eldar och sjunga och som äter med sina munnar och älskar en enda eller många och tar hand om varandra ibland, så att döden inte alltid segrar. Inte alltid. Så är människor, så är vi när jag tänker ordet ”människa”.

Vi vet alla vad som sker i Gaza, vad som har skett där i det förflutna. Det har skett, vi har alla läst orden. Hur ska jag förlika ordet ”människa” med det sätt som befolkningen i Gaza behandlas på? I Gaza är en människa nästan inte värd ett skit, inte i praktiken, inte för oss som inte bor där, som inte ser deras ansikten. Vi talar om dem, men våra kroppar är tysta, stilla, som stenar. Så står det till med människorna. Vi talar alltid, och skriver, och vi använder orden som om vi lever i en helt annan värld, en värld där ”människor” inte kan spärras in mellan murar, där ”människobarn” inte mördas av fosforbomber utan att något sker för att förhindra att det upprepas igen nästa dag, och nästa. Vad kan jag göra åt det? Vi är förstenade.

Kusiner. Älskade kusiner. Ni är mina kusiner och jag vet som ni vad historien är, att den inte passerar obemärkt, att den fastnar i kropparna och i drömmarna, och att den är ett vattenfall av kedjor, och att man ärver något fast man inte vill. Jag har en far, jag har min barndom, jag har historieböckerna med bilderna av människor som ser ut som mig i kedjor. Staten Israel har sin sorg, sina skäl att handla som den gör. Jag har inget hat, jag är ingen domstol. Ship to Gaza – och hela Freedom Flotilla – demoniserar inte Israel, inte på något sätt, vi väljer inte ut Israel som en evig fiende, som ondskan, tvärtom: att en båtkonvoj full av akademiker, parlamentsledamöter, konstnärer, poeter och musiker reser mot Gaza, vars kust är blockerad av israelisk militär, uttrycker – och när man tänker på det är det självklart – en sorts hopp om staten Israel. Vi reser mot Gazas människor och helst skulle vi kanske inte vilja ha något med Israel att göra under resan dit, men vi tänker också att kanske kommer vi bli stoppade av andra människor, och att de är inte monster utan som vi, människor som talar med varandra, och skrattar tyst för sig själva när de tittar upp i träden, och älskar varandra om natten och dagen. Ship to Gaza säger att israelerna är som palestinierna. Som vi. Människor.

 

2011-06-22, Syntagma

Kvällen kom, ett vingslag. Vi mötte Stellan och Dror, gick och åt kyckling, pratade. Dror är världens roligaste. Han visade olika möjliga taktiker vid en eventuell bordning genom att lägga upp bestick och pommes på bordet.

”Den här smörkniven är lastbåten och den här pommesen är passagerarbåtarna, okej?”

Vi satt på en uteservering vid ett litet torg där Atens anarkister tydligen brukar samlas inför demonstrationerna, som är centrerade kring ett annat, större torg som heter Syntagmatorget. Nötta banderoller i vinden, efter ett tag satte någon igång en högtalaranläggning och ”Paradise city” av Guns n’ Roses brusade ut genom lövverket över oss.

Dror talade om Judith Butlers föredrag i Stockholm för någon vecka sen, om etiken, om att stå upp för den Andres mänsklighet, den verkligt Andre, den monstruöse, obegriplige. Denne Andre måste solidariteten också nå, annars är den nästan ingenting. Sedan åt han upp pommesen en efter en.

”De skulle ju till Gaza”, sa jag.

”Jag är israeliska flottan”, sa han. Men bakom skämten finns ett allvar, förstås. Skräcken för att bli fängslad, eller värre. Jag tror det är värre för honom. Erik, facklig aktivist, hamnarbetare, en av passagerarna på årets resa, dök upp.

En rolig grej var att Faraj hade haft så mycket lock för öronen efter flygresan att han hade varit tvungen att köpa en mycket stark allergimedicin på ett grekiskt apotek, och kvinnan som hade sålt den till honom hade sagt att han måste ta den och sen gå och lägga sig direkt, men han tog den och gick sen och åt med oss istället, och man bara:

”Hur mår du Faraj?”

”Jag mår väldigt, väldigt bra. Jag mår… nog lite för bra. Jag borde gått och lagt mig, för jag skulle kunna… bara sitta och titta på duvorna där hela kvällen.” Skrattade. Han är mycket fin, har en mjuk, inkännande intelligens. Blir möjligen nästa ordförande för SSU.

Jag gick tillbaka till hotellet, till rummet som är som en bastu typ, man bara klibbar fast i sig själv och i lakanen och allting. Kollade runt på nätet, läste artiklar om Ship to Gaza. Några saker som jag verkligen inte orkar med:

1. Bemöta det underliga argumentet om att vi borde åka via Egypten istället för via internationellt vatten, när problemet som aktionen riktar sig mot är just att Gazas kust blockeras av Israel.

2. ”Åk till Syrien istället då”. Vissa e la helt goa i huvudet.

3. Egentligen lägga mig i hela det där getingboet överhuvudtaget.

På kvällen, efter solnedgången, som kommer snabbare här än i Sverige – plötsligt är det helt mörkt – svart, kokande luft – gick jag med Erik till Syntagmatorget, där han har varit flera gånger med grekiska hamnarbetarfacket. Några intryck, snabbt nedklottrade:

Märklig stillhet på gatorna kring torget, ett undersug som före en storm – skyltfönster, plastdockor i neonljus, deras armar invirade i färgade remsor. En grupp kravallpoliser under en gatlykta, lutade mot räcken i sin skyddsutrustning, bara deras ögon rör sig. Själva torget nu – motorcyklar och mopeder i rader, rader. Mängder av människor ute trots att det enligt Erik är lugnt i kväll jämfört med igår, då en stor omröstning hölls i parlamentet och protestanterna ville storma parlamentsbyggnaden. Banderoller med presidentens och vicepresidentens ansikten och texten: ”Employee of the year”. En megafon skränar någonstans, nu ser jag den, den verkar flyta över folkhavet, blåvita flaggor slår kring den, som dyningen –

Många unga människor. I en marmortrappa står en bandspelare och en kille breakar lite klumpigt, snurrar sakta runt på huvudet. Många äldre människor också, en del barn. En stor, lös hund stryker förbi, mellan två parkerade motorcyklar, och försvinner bort mot tältstadens fladdrande silverkupoler i det skarpt vita gatljuset – lyxhotellen runt omkring, med mörka fönster –

Överallt finns en sorts laserpekare som gröna, irrande eldflugor över asfalten, fasaderna, träden. Det påminner om en ravefest, på något märkligt sätt, det där gröna laserljuset. En ortodox präst går sakta över de nedklottrade marmorplattorna, en våg av stillhet runt honom. En punkare i bar överkropp släpar en färgglad, lång banderoll bakom sig över stenplattorna, den ser ut som en bruten, ensam fjärilsvinge –

Ett sorts gatans parlament pågår hela tiden på Syntagmatorget. Hundratals människor sitter ner på torget och några unga kvinnor går runt och delar ut lappar med turnummer till de som vill tala i mikrofonen som står uppställd, och de talar, människor, en efter en, livligt, gestikulerande, de debatterar, folk applåderar, de talar som om de för första gången någonsin de talade, som om språket föddes på nytt, befriat, och jag förstår inte ett enda ord men vill ändå stå här hela natten och lyssna, på människorösten –

 

, Liknar att drömma

Att resa – vaknar ur sån där klibbig, ljusgenomsköljd flygplanssömn som man sover högt uppe i himlen. Blinkar. Medelhavet där nere, turkost, fläckigt som en snäckas innanmäte. Snart framme i Aten. Gäspar. Liknar att drömma. Detta. Att resa. Jag flyger tillsammans med Salamaah , som sitter i svenska Ship to Gazas styrgrupp, och som också ska ner till Aten idag.

Att resa – i incheckningskön pratade vi med en kvinna på väg ner till Sarajevo. Salamaah började prata med henne. Kvinnan, med illrött hår och levande, gnistrande ögon, berättade om när hennes familj fördrevs från Mostar under kriget: de som bodde där fick en kvart på sig att packa och sattes sedan på bussar som körde dem till Polen, där de blev rådda att färdas vidare mot Skandinavien. Kvinnan och hennes make satte sig helt enkelt på den färja som avgick först, och hamnade så i Sverige. Resor. Olika resor. Resa till Gaza. Gäspar, blinkar, det har slagit lock för örat – sjukt fint väder ser det ut att vara där nere, under vingen – att resa –

Dror, Erik och Stellan är redan där nere, i förberedelserna –

Igår var jag och hälsade på farsan, kramade honom och sa as-salaamu-aleikum, som är paradisets hälsning, sägs det. Well. Drev runt i stan ett tag sen, genom den blåsiga, mulna Västkustkvällen. Vacker, lite sorgsen känsla inuti. Vilken solnedgång där borta, över Järntorget. Mötte Khim, Abu Ali, Zana, Caglar, Ashar, vi satt och drack kaffe utanför SevenEleven på Linnégatan. Caglar är igång med ett bröllop som ska planeras, så bröderna snackade en massa om mat och lokal och annat som ska fixas, och sedan drog vi till nya moskén och gjorde kvällsbönen, och jag satt på mattan efteråt och tittade upp i träkupolen och tänkte på att resa och kände en sån stillhet, ett sådant… avsked, kanske. Och flygplanet sjunker ner mot öar som ser ut som om de svävar i en blå avgrund, och det tjuter i mitt öra, som vind, som havet –

Att resa. Varför reser jag? Stefan Jonsson skrev en fantastisk artikel i DN idag, på kultursidorna, om varför han åker –

Varför skulle jag inte resa? Varför reser inte alla?

Och vi sjunker, sjunker, mot Aten – mot Gaza – kanske –

Att resa.

Det finns en fin historia om nycklar och hem som jag har hört någon gång, vet inte vart. Den bosniska kvinnan på Landvetter fick mig att minnas. Lyssna. Ett eller annat folk fördrevs från sina hem. De sparade nycklarna till sina ytterdörrar också efter att själva husen hade raserats. Nycklarna gick i arv genom generationerna, blev en sorts familjeklenoder som folk bar som halssmycken. Vilket var folket? Det kan ha handlat om de judar som fördrevs av kristna från Spanien under senmedeltiden, eller om palestinierna då staten Israel grundades, eller några helt andra, jag minns inte.

Resa. Liknar att drömma. Dröm. Mardröm. Livsdrömmar och dödsdrömmar, sammanblandade –

Grejen är att det är så många gånger i mitt liv som jag har sagt ”Okej, men vi ses,” men sedan dör någon, eller den älskade bara kliver bakåt och försvinner ut i vinden och åren och man bara: ”Va? Vad det där det sista, när vi skakade hand där på järnvägsstationen?” Så jag har kanske en grej med avsked nu. Så jag satt vaken igår natt och skrev en sorts brev som jag lagrade i datorn, bara utifall. Som man säger. Farväl. Som man säger. Därav den klibbiga tröttheten i ögonen idag. Det är ett märkligt perspektiv, att säga… det eventuellt sista till en massa människor.

På Atens flygplats möter vi Faraj från SSU. Röker utanför ankomsthallen, i schakten av sol och vajande palmblad. Tar en taxi in mot staden. Chauffören har rutorna neddragna, kör mycket snabbt genom det uttorkade landskapet. Vind i ansiktet, blinkande ljus, tunnel – mer vind – att resa –

Aftonbladets löpsedlar talade om upplopp i Aten i natt. I tidningen bilder av kravallpoliser, bränder, gröna laserpekare som demonstranterna tydligen använder ibland. Taxin stannar vid ett övergångsställe och seniga män kilar ut mellan bilarna för att försöka sälja olika varor – männen ser ut att vara från södra Asien, Bangladesh kanske –

”So, do you protest?” frågar jag chauffören.

”You mean against this… the economy?”

”Yeah. The demonstrations,” säger jag. Jag lutar mig ut genom den öppna sidorutan. Jag är lycklig, rädd, tom, lugn, det känns som att jag slungas mot något i hög hastighet. Jag har fortfarande lock för örat, nu låter det verkligen som avlägsna sirener, och en kort stund inbillar jag mig att det verkligen är det, polissirener alldeles på andra sidan de där vita fasaderna och flagnande reklamtavlorna.

”Yes. Of course I protest. Every day.” Taxichauffören har några helgonbilder vid ratten, och ett radband av bärnsten på instrumentbrädan. ”It’s chaos,” säger han. En försäljare passerar i vägrenen, han har en väst på sig som han har hängt upp pirat-DVD:er på, och en sorts universal-fjärrkontroll i en plastficka hänger över vänstra sidan av bröstkorgen. ”It’s chaos now. On the whole planet”, säger chauffören, och gör en gest med handen ut över trafiken, och vi tittar ut i ljuset, världen.

 

2011-06-21, Kvantflimmer

Man får röka på Gläntas kontor, vilket är sweet. Så jag röker två av Göran Dahlbergs blå Chesterfield och kollar in raderna med böcker i bokhyllan medan jag testar om den här bloggen öh öh funkar. I morgon reser jag till Aten för att om ytterligare några dagar förhoppningsvis komma med på en av båtarna som ingår i Freedom Flotilla 2, som ger sig av mot Gaza. Mulet där ute. Linn Hansén har klippt sig. Snygg tavla av Vintergatan på väggen, inramad i någon sorts sammetsram.

Aten alltså. Farsan bodde där några år på sextio- och sjuttiotalet, vilket är underligt – han tränades till stridspilot på Hellenska Flygvapenakademin – annan berättelse. Jag själv ska genomgå träning i fredligt motstånd nu på fredag, med de andra passagerarna. Så historien, den långsamt framvällande vågen av vrakspillror och kedjor, har onekligen sin – poesi. Så. Ska gå runt där och titta upp i träden och kanske se en kravall dåna förbi, och dricka kaffe på grekiska kaféer i väntan på att alla båtarna blir klara att åka. Det är lite osäkert än så länge vilka passagerare på den officiella listan som verkligen kommer resa. Allt hänger i luften, tyngdlöst, svävar omkring, som alltid egentligen – kvantflimmer – och nu är den sista cigaretten slut och jag ska hem och städa lägenheten, packa och sen sitta och vrida mig i fönstret och undra. I morgon.

 

/Johannes