2018-06-13 På fabriken

Vad är det mer än sorg som gör det omöjligt för mig att skriva? Offentligheten? Att göra mig själv synlig för alla de som känner mig och alla som inte känner mig? När jag började skriva var jag bara ett namn. Ibland inte ens det, utan bara ”den som skriver för Glänta”. Jag och läsaren var oidentifierbara för varandra. Inte för att jag valt att vara anonym, utan för att min situation såg ut som den gjorde och för att jag ännu inte hade någon relation till den här platsen.

Men tiden gick och jag lärde känna staden och staden lärde känna mig. Varje dag ökade antalet bekanta ansikten och namn. Jag blev samtidigt ett bekant ansikte för staden, vi var inte längre som något förlorat litet ting för varandra. Men jag fortsatte skriva om mitt liv på samma sätt som förut. Nu för tiden vet jag vem jag är och jag kan minnas vem jag var och ville vara. Men den skillnaden kan inte staden se, eftersom jaget är detsamma i de texter jag gjort mig själv bekant genom. Min identitet är betydligt mindre självständig. Jag finns tillsammans med mina texter och de jag träffar tror sig på så sätt redan veta allt om mig. Man är det man publicerar. På Facebook, eller det skrämmande Instagram. Alla dessa sidor man håller sig aktiv på för att ta del av en sorts simulerad glädje, plågsam eftersom vi bara publicerar sådant vi tror att vi borde och väljer bort merparten av oss själva. För att man vill skapa sig en identitet, och kanske nå någon.

I själva verket får alla foton och allt jag lägger upp – eller för den delen alla kvällar på litteraturarrangemang eller konstbarer dit jag går för att synas – mig att långsamt förlora min identitet. Jag blir mer och mer alienerad. Jag lägger upp en bild eller en text så att någon jag knappt känner kan se den och bilden eller texten driver iväg från mig på den väg samhället valt åt den. Texterna och bilderna är mitt arbete och samhället är fabriken, det är där jag arbetar. Varje dag ökar avståndet till mig själv. Ett avstånd som också letar sig in i texterna jag skriver för bloggen, ett annat slags avstånd än det som anonymiteten gav dem när jag började skriva. Det har blivit allt svårare att veta när jag är på fabriken och inte.

 

Comments are closed.