2017-06-25 Lukten av sol

Under mina första tjugonio år i livet lämnade jag inte Iran. Från det att jag var liten till någon gång under mina tonår var det mer eller mindre omöjligt att lämna landet. Och senare, när det blev mode att resa till Dubai eller Turkiet och det plötsligt låg en resebyrå i vartenda hörn som organiserade gruppresor till dessa länder, så gjorde varken jag eller mamma det. För hela poängen med dessa resor var att shoppa och shoppa, och sedan återvända hem och berätta för andra att man varit i Antalya över sommaren. Vilket fick oss att hellre vara de som aldrig varit i Dubai eller Turkiet.

Efter tjugonio år i Iran gick min första och enda utomlandsresa till Sverige. Ett land som enligt de människor runtom i världen som inte är svenskar sägs vara en speciell plats. Vädret, hur samhället fungerar, hur människorna är. Också i detta land blev det omöjligt för mig att resa utomlands. Så i min värld finns bara två alternativ: antingen ser människor och platser ut som de gör i Iran, eller så ser de ut som i Sverige.

För några veckor sedan lämnade jag det här landet för första gången sedan jag kom hit för fem år sedan. Ögonblicket då flygplansdörren öppnades och luften letade sig in i planet trodde jag att jag var tillbaka i Teheran. Luften i Barcelona doftade av sol. Så luktar luften i Teheran. När jag senare gick omkring i staden, bland avgaserna på de asfalterade gatorna, och iakttog hur männen lät sina blickar följa förbipasserande kvinnor och kanske ropade någonting efter dem, kvinnornas smink och deras sätt att klä sig, middagarna som intogs framåt tiotiden på kvällen, så framstod allt detta som så fullkomligt osvenskt att det måste vara Iran jag kommit till. Mer än vad jag njöt av att vara i ett nytt land, i en ny kultur bland nya människor, så fann jag mig själv vandra omkring i Teheran.

Jag är säker på att min hjärna sakta, sakta kommer förstå att jag inte behöver leta efter Sverige eller Iran i varje ny plats. Den kommer att lära sig att fem år utan papper eller pass är över nu. På samma sätt som den tidigare lärt sig att mina tjugonio år i Iran är förbi. Men nu när jag tänker tillbaka på resan så har jag en förvirrande känsla av att inte veta om det är Barcelona eller Teheran jag längtar tillbaka till. Jag tror att jag borde åka dit igen, och se till att hela tiden påminna mig om att jag är i Spanien, Spanien, Spanien. Det vill säga, om mataffärerna fulla av frukt, stadens arkitektur, trafiken och sexismen tillåter mig. Och om den vänliga kaféägarkvinnan går med på att låta mig betala för den lilla, utsökta kakan på mitt fat som hon serverar till kaffet, istället för att på iranskt manér skaka på huvudet och säga: Nej, nej, kära du, den är till dig.

 

Comments are closed.