2017-03-03 Ett före och ett efter

Sedan det positiva beskedet kom från Migrationsverket strax innan jul har jag väntat på en synlig förändring i mitt liv. Att jag ska få börja läsa svenska, få mina fyra sista siffror, kunna resa igen, att jag ska förlora de vänner som inte tycker att jag är intressant när jag inte längre är flykting, eller för den delen att jag med min nya, svenska identitet ska hitta nya vänner. Eller egentligen vad som helst som är ett tecken på att någonting förändrats, att det är skillnad på före och efter. Men inget sådant tecken har dykt upp, inte förrän i förrgår kväll.

Jag har väntat länge på att få se Trentemöller. Hans musik har det senaste året varit ett soundtrack till de omtumlande, bra dagar jag haft, och jag har längtat efter att gå på någon av hans konserter. När han bestämde sig för att spela på Pustervik skaffade jag mig en biljett så fort de släpptes. Jag köpte den trots att jag tidigare inte kommit in på Pustervik med mitt LMA-kort, och jag började därför fråga alla jag känner med en eller annan kontakt på stället om hjälp med att lösa problemet. Linn hörde av sig till en som ordnar klubbar där och frågade varför de inte släpper in personer med LMA-kort. Marit gjorde detsamma. Till slut fick vi svaret att det visst ska gå bra att gå in med ett sådant kort, och blev det problem skulle jag be vakten att hämta någon av dem som arbetar inne i lokalen. Men jag kände mig fortsatt osäker på om jag verkligen skulle komma in.

I förra veckan kom mitt uppehållstillståndskort på posten. Jag googlade och på Migrationsverkets hemsida står det att ”Kortet kan inte användas som identitetshandling”. Men eftersom jag inte har några andra kort så gick jag alltså till Pustervik i förrgår kväll med mitt uppehållstillståndskort, mitt LMA-kort och min konsertbiljett i handen, och med Pusterviks bakdörr i tankarna – om inget annat fungerade skulle jag ta mig in den vägen. När jag stod i kön ropade en av vakterna att alla skulle ha sina id-kort och biljetter redo för att skynda på insläppet. Jag hade redan tagit av mig mössan för att låta mitt gråa hår övertyga dem om min ålder, men förstod att jag inte hade något annat val än att visa upp de kort jag hade i handen. När det blev min tur och jag nervöst upplyste vakten, en kvinna med ett vackert leende, om att mitt födelseår står på baksidan av uppehållstillståndskortet sa hon ”Yes, my friend, I know” och släppte in mig till det ställe där jag inte försökt komma in sedan jag nekades i dörren för ett år sedan.

Ett första tecken, ett litet, på förändring. I efterhand har jag svårt att säga någonting om själva konserten. Men låtarna han spelade, hur han än spelade dem, blev återigen ett soundtrack till en omtumlande och lycklig stund.

 

Comments are closed.