2017-01-13 Veckorna på banken

Jag har uppehållstillstånd nu. Men alldeles nyss hade jag inte det, och jag återkommer i tankarna till veckorna innan beskedet.

Banken, första besöket
Jag: Hej, jag skulle vilja öppna ett bankkonto.
Banktjänstemannen: Javisst, har du ett pass?
Jag: Nej, men jag har ett ID-kort.
Han: Okej. Har du inget pass skulle jag också behöva se en färgkopia av ditt iranska ID-kort, ett samordningsnummer från Skatteverket, ett anställningskontrakt från din arbetsplats och en kopia på ditt LMA-kort.

När samordningsnumret kommer med posten och jag samlat ihop de andra dokument som krävs tar banken emot mina papper och säger att jag kommer att få ett kontokort inom en vecka.

Banken, andra besöket
När två gått veckor och ingenting hänt, återvänder jag till banken och får prata med samma person som sist. Han säger: Jag är ledsen, men din iranska identitetshandling är skriven på persiska och vi kan inte läsa det. Det gör tyvärr att vi inte kan godkänna dina dokument och därmed kan du inte heller öppna något bankkonto. Utan ett pass är det tyvärr omöjligt.

Jag: Men varför sa du inte det för två veckor sedan, när jag var här?
Han: Jag visste inte då att ID-kortet inte skulle räcka som underlag.
Jag: Jag är från Iran, givetvis är mitt ID-kort utfärdat på persiska. Men om du behöver en översättning så kanske jag kan be Migrationsverket om hjälp med det?
Han: Vi kan tyvärr ändå inte godta det, så ser regelverket ut.
Jag: För tio dagar sedan öppnade ni ett bankkonto åt en vän till mig som har exakt samma sorts dokument. Hur kommer det sig att det plötsligt är omöjligt?
Han: Nej, det har vi inte gjort, vi skulle inte ens kunna göra det. Det måste ha varit på en annan bank.
Jag: Nej, det var Swedbank.
Han: Kanske var din vän på ett annat kontor?
Jag: Nej, han var här, på Järntorget.
Han: Hur som helst kan vi inte göra det här, och vi kommer inte att kunna det heller.

Det finns ingenting jag kan göra eller säga. Inget sätt jag kan få honom att ge mig det jag har rätt till. Han står där bakom sitt skrivbord, och jag är, återigen, den som står på andra sidan.

Banken, tredje besöket
Min vän ringer och berättar att han fått uppehållstillstånd. Det är verkligen goda nyheter. Vi pratar en stund, och jag förklarar för honom vad som hänt på banken. Han säger: Vi går dit tillsammans.

Banktjänstekvinnan: Hur kan jag hjälpa er?
Jag: Jag var här för två veckor sedan för att öppna ett bankkonto. En kollega till dig tog emot mina dokument och häromdagen var jag här igen och då sa han att det är omöjligt. Men min vän här har fått ett konto i er bank med samma dokument som jag har.
Hon: Kan jag få titta på dina dokument?
Jag: Varsågod.
Hon: Har du ett pass?
Jag: Nej.
Hon: Om du inte har ett pass är jag rädd att vi inte kan göra något.

Min vän lägger sig i samtalet. Han visar henne sitt bankkort och säger: Det här är mitt kort. Jag lämnade in samma dokument som Samira, du kan kolla det. Hon tar kortet och slår upp min väns uppgifter i sin dator. Sedan säger hon: Ja, jag kan se det. Men jag kan inte förstå hur det har gått till. Min vän förklarar för henne hur hennes kollega löst frågan om passnummer genom att skriva in numret på hans LMA-kort istället. Kvinnans ögon blir röda och hon upprepar: Jag kan se det. Det stämmer det du säger. Men jag vet inte hur jag ska kunna göra det.

Min vän säger: Precis så sa din kollega, att hon inte visste hur man skulle göra, men hon ringde upp någon och frågade och sedan löste det sig. Hon svarar: Okej, ge mig till på måndag. Jag måste fråga min chef hur det här fungerar, så att jag inte riskerar att göra fel.

Banken, fjärde besöket
Det är måndag. Jag går tillbaka till banken. Tar en nummerlapp. Och väntar. När det är min tur går jag fram till en äldre kvinna som står bakom ett av skrivborden. Det står på hennes namnskylt att hon heter Britt.

Jag säger: Jag var här i förra veckan för att öppna ett bankkonto, men det gick inte. Ni sa att ni skulle kolla vad som var problemet och att jag skulle återkomma på måndag, det vill säga idag.

Hon skakar på huvudet med en min som antyder att hon känner igen mitt ärende, men att det inte är hennes sak att lösa. Hon säger ingenting till mig, men vrider huvudet och pratar med sin kollega, mannen jag träffat tidigare. Han tittar på mig genom rummet och säger något som ser ut som: Jag vet inte.

Då kommer kvinnan som bett mig återkomma på måndag in i lokalen. Hon ber mig följa med henne in i ett rum, placerar mig på andra sidan hennes skrivbord och börjar förklara samma saker som jag redan hört: Trots att du har med dig alla dessa dokument är det tyvärr omöjligt för oss att öppna ett konto åt dig så länge du inte har något pass, jag vet att din vän har öppnat ett med samma dokument som du nu har med dig och – ja, jag kan inte förklara hur det har gått till.  

Jag känner mig så trött, så otroligt trött. Till slut säger jag: Ett bankkonto har inget egenvärde för mig. Jag behöver bara någonstans där min lön sätts in. De som avlönar mig behöver ett kontonummer att skriva på sina utbetalningar. Jag behöver få ut min lön och det är bara så jag kan få det, eftersom utbetalningsavier inte heller går att lösa in med de ID-handlingar jag har. Hon säger: Jag vet, och om jag kunde skulle jag hjälpa dig med det, men det kan jag inte. Öppnar jag ett konto åt dig med de dokument du har tar jag en stor risk. Jag kan se i hennes ansikte att hon verkligen upplever detta som mycket riskabelt och jag känner mig sorgsen för hennes skull, för den rädsla detta system inpräntat i henne. Ett system som fostrat henne att bli en rädd människa, som inte ens vågar följa dess egna regler så länge hennes medarbetare inte godtar att hon gör det. Sorgsen över hennes fullkomligt oflexibla hållning. Hon ser så desperat ut att jag är nära att gå fram och krama henne och säga: Glöm det här med bankkontot, det är ingen fara, vill du ha ett glas vatten?

Istället säger jag: Jag är medveten om allt du säger, och det är därför jag inte kommit hit och bett om att få öppna ett bankkonto under mina fem år i Sverige. Nu är jag här för att jag vet att reglerna skrivits om. Och enligt det nya regelverket kan jag öppna ett bankkonto med ett intyg från Migrationsverket. Men hon vill verkligen inte höra på vad jag säger.

Jag lämnar lokalen och innan jag hunnit bestämma mig för om jag ska börja gråta eller kontrollera mina tårar så känner jag smaken av salt i mungipan. Det är tårar av ilska. Jag kan inte få dem att lyssna på vad jag säger. Jag har rätt till något men jag har ingen möjlighet att få det jag har rätt till.

Jag ringer min vän och förklarar vad som hänt. Han säger: Låt oss pröva ett annat kontor någon dag, det i Brunnsparken.

Banken, fortsättning
Precis när vi sätter oss för att äta middag frågar han: Hur gick det på banken? Jag svarar: Det gick inte. Inte för att det inte går, utan för att de inte vill.

Eftersom denne han är en någotsånär rik person har han en särskild kontaktperson på banken, och eftersom han därmed aldrig behöver stå med en nummerlapp i kö utan kan gå direkt in och dricka kaffe med sin särskilda kontaktperson på hennes kontor och skriva under några papper och prata lite om vädret, säger han: Låt mig lägga mig i situationen, och se vad jag kan göra. Jag svarar: Visst. Men du vet, även om jag verkligen är arg och ledsen vid det här laget, och verkligen behöver det där kontot eftersom det nu har gått många månader som jag inte kunnat få ut min lön, så kommer jag att må ännu sämre om det är så att det faktum att en rik kund lägger sig i gör någon skillnad.

Han ringer sin särskilda kontaktperson och förklarar att han har en flyktingvän som verkligen skulle behöva öppna ett bankkonto. Eftersom denna kontaktperson bara är i kontakt med viktiga människor med pengar så vet hon givetvis ingenting om den här sortens ärenden. Hon säger: Vilket kontor har ni varit på? Och han svarar: Järntorget. Hon säger: Okej, jag ska be någon ta tag i detta, de ringer tillbaka till dig.

Det är Britt som ringer tillbaka. Det första hon säger är: Har hon AT-UND på sitt LMA-kort? Ja. Kan jag få ett foto på det? Ja. Har hon en kopia av sitt iranska ID från Migrationsverket? Ja. Kan jag få ett foto på det också? Jag ringer tillbaka.

Dagen därpå ringer Britt till honom: Har hon ett anställningskontrakt? Ja. Har hon ett registreringsdokument på svenska från Migrationsverket? Ja. Okej, men stämpeln och signaturen från Migrationsverket som ni skickade räcker inte. Ni får gå dit och skaffa ytterligare en underskrift. Har hon ett samordningsnummer från Skatteverket? Ja. Skicka ett foto på det också. Ja.

När ytterligare en dag gått ringer Britt igen: Jag ringde Migrationsverket och de säger att Samira Motazedi inte finns registrerad där. Innan de bekräftar att hon finns i deras register kan vi inte göra någonting. De ska kunna bekräfta det på telefon, när vi ringer dem och frågar.

Jag går till Migrationsverket och förklarar att det är något problem med deras register som gör att jag inte syns i det när banken ringer. Kvinnan i receptionen kollar i sin dator och säger: Men allt stämmer här. Kan jag få se dina papper? Jag ger henne alla papper jag har, hon stämplar och skriver under. Hon säger, trött: Du vet, du har allt du behöver för bankens del här. Du kan gå dit och öppna ett bankkonto utan problem.

Jag ringer min vän och ber honom ringa Britt och säga att allt är ordnat nu. Han gör det. En stund senare ringer Britt igen: Jag ringde och det är inte ordnat. Det är precis som förut.

Klockan är halv sex på eftermiddagen och Migrationsverket stänger fem. Ändå är jag på väg att åka dit igen för att be dem dubbelkolla sina register.

Dagen därpå följer han med mig till Migrationsverket. Kanske kan han använda exakt de ord som behövs för att allt ska bli rätt. Vi sitter där länge, hungriga. Till slut blir det vår tur. Eftersom jag inte längre har några ord för att förklara situationen på engelska ber jag honom fråga på svenska. Han förklarar och receptionisten säger: Allt banken behöver finns här, jag ser dig och all information om dig i vårt system. Jag kan inte förstå vad problemet är. Hon ringer den kollega som redan stämplat mina papper en gång, och efter en stund kommer de på något. Det har att göra med ett särskilt ord, eller en förkortning, som inte syns vid första anblicken i registret. De ändrar i registret och försäkrar oss om att allt nu ska vara i sin ordning.

Han ringer tillbaka till Britt och säger att allt är ordnat nu. Hon ber att få återkomma. Vi sätter oss på närmsta kafé och inväntar hennes samtal. Flera timmar senare ringer Britt igen: Nej, det är inte ordnat. Jag har ringt Migrationsverket och vi har fortfarande inte det som krävs. Du kan inte få något bankkonto.  

 

Comments are closed.