2016-06-12 För sina byxors skull

Jag föddes några år efter revolutionen i Iran. Min första bild av den nya regimen var röd med strimmor av blått.

Efter att mullorna kapat revolutionen infördes en mängd förbud i Iran. Schackspel förbjöds, liksom backgammon och biljard, videobandspelare och jeans. Den grova blå textilen blev, liksom mycket annat, liktydig med amerikansk imperialism. Över den nya islamiska regimen vajade en anti-imperialistisk fana så stor att den kastade sin skugga också över iraniernas val av byxor.

Dörren slogs upp och tre av Safas vänner bar in honom i vårt vardagsrum. Från midjan och ner var han täckt av blod. Jeansen hängde i slamsor längs benen. Han hade stoppats på en av stadens huvudgator och bestraffats med piskrapp för sina byxors skull. De lät mig inte se vad som hände sedan. Men jag hörde hur han skrek när min mamma försökte tvätta såren.

För ungefär en månad sedan piskades en grupp iranska arbetare på samma gata. De bestraffades för att de samlats i protest mot den höga arbetslösheten. Arbetare i Iran saknar de mest fundamentala rättigheter, och de fackföreningar som existerar fungerar i själva verket mest som ett stöd åt arbetsgivarna.

Nästan trettio år har gått sedan revolutionsåren då regimen, i anti-imperialismens och klasskampens namn, bestraffade sin unga befolkning med piskrapp. Idag bär varenda människa i Teheran jeans, och i vissa stadsdelar påminner gatorna om catwalks. Regimen tycks ha insett att hotet inte ligger i vilka kläder arbetarna bär, utan i vilka rättigheter de kräver. Och straffen utdelas därefter.

Comments are closed.