2014-12-03 Att ha lämnat dem är precis som döden

Fateme dog för några dagar sedan. Sedan jag fick reda på att hon dött har jag försökt frammana en bild av henne för mitt inre öga, av hennes ansiktsdrag och kroppsrörelser, ljudet av hennes röst när hon formade ord. Jag har försökt minnas när jag såg henne sista gången. Inget av det har varit möjligt.

Jag försökte komma ihåg de levande istället, försökte frammana dem så tydligt jag kunde. Men det gick inte. Jag kunde inte komma ihåg om min farbror föredrog att dricka sitt te före eller efter maten. Om hans tröjor var enfärgade eller hade mönster. Jag kunde inte minnas vad för slags blommor som prydde min mosters tallrikar. Inte heller märket på cigaretterna som min mamma röker. Jag radade upp alla människor jag kände i mitt inre, försökte känna igen någonting hos dem, något yttre attribut, till exempel ett klädesplagg. Det hade lika gärna kunnat gå 30 år – jag mindes ingenting.

Jag upptäckte att detta, att ha lämnat dem, är precis som döden. Att vi är så långt ifrån varandra att vi inte kan ta på varandra, känna varandras dofter, utföra små ömma handlingar för varandra, brygga te åt varandra. Jag kan inte längre hålla hårfönen för min mamma så att hon kan torka håret efter en dusch. Det är som att ha dött. Eller snarare: Alla de som lever och alla som är döda är egentligen på samma plats som vanligt. Det är jag som är borta från dem alla. Men eftersom jag fortfarande syns någon gång i veckan på en datorskäm, över skype, är det ingen av oss som har fattat det.

 

Comments are closed.